1700-talets sköna ideal – och verkliga kroppar

Vår egen tids människosyn formades i hög grad under 1700-talet. Upplysningstidens radikala tänkare och århundradets kamp för de mänskliga rättigheterna lade en ny grund för framtiden. Men man lyckades inte helt skaka av sig tidens alla underliggande normer och värderingar. Särskiljandet mellan samhällsgrupperna byggde fortfarande på de antika föreställningar som givit upphov till ståndssamhället. Kampen för jämlikhet kunde inte utradera djupt inrotade utseendemässiga normer och ideal.

De högre samhällsgruppernas markering mot de lägre stånden var klar och tydlig och under hela 1700-talet reglerad av exempelvis överflödsförordningar. Två pigor i Östergötland som 1728 burit adelssignalementets breda spets på sina mössor fick följaktligen leva på vatten och bröd i åtta dagar. Ståndsutjämningen sågs som ett ständigt hot om ett samhälle i kaos.

Ståndshierarkin länkades till den antika humoralpatologin, läran om de fyra kroppsvätskorna. Beroende på vätskornas sammansättning renodlades fyra karaktärstyper: den glada och lätt ombytliga sangvinikern, den hetlevrade kolerikern, den tungsinta melankolikern och den tröga och sävliga flegmatikern. Temperamenten fick med tiden utgöra ståndskaraktäristika med stor genomslagskraft.

Adelsmannen identifierades med den rakryggade kolerikern, vars hastigt flytande blod gav upphov till tinningarnas blåskimrande ådror. Hos prästerskapet återfann man melankolins allvarstyngda blick och bonden ansågs personifiera den tröge flegmatikern. Kroppsvätskornas dominans och balans hos individen ansågs forma hennes uppsyn och minspel och bekräftade synligt hennes roll i samhällshierarkin.

På samma sätt påstods detta förhållande påverka människans kropp och kroppshållning och därmed också hennes grupptillhörighet. Idén om överklassens smidiga och finlemmade lekamen ställdes mot den om de lägre samhällsskiktens grova och klumpiga kroppar. Danslärare utbildade adelsfamiljernas barn att redan i unga år träna sig i fysisk kontroll och självbehärskning och etikettböcker lärde ut de eleganta gesterna genom informativa gravyrer för borgerskapets nyrika familjer.

Den ideala kroppen skiljde sig uttalat från den naturliga, vilken istället hörde till den fysiskt arbetande delen av befolkningen, som tvingades leva nära och i enlighet med naturen. En grov och muskulös kropp blev liktydig med en arbetande kropp och idealet som dikterades av överklassen utgjordes av det naturligas motsats. Kultur uttrycktes genom en trådsmal midja och ett högt bröst. En rak och smal rygg skiljde sig från en krökt och utarbetad, och små och välvda fötter blev en uppenbar kontrast mot breda och platta som stod stadigt förankrade i jorden.

Det raka, strama och kontrollerade skiljde sig från det som ansågs böjt och slappt, och det budskap som dikterats ända sedan antikens kroppskult var att kroppslig stringens var beviset på andlig stringens. Kroppen blev ett redskap att uttrycka en kultiverad själ och modet förenade dessa budskap om fysisk och andlig särställning, om kultur före natur.

Den ideala kroppen demonstrerades inte bara genom klädedräkten utan formades också i hög grad av densamma. Genom snörning eller vaddering förvrängdes den naturliga kroppen för att istället uttrycka förkonstling och därigenom civilisation. Den kropp som hölls hårt inkapslad och kontrollerad vittnade om bärarinnans klanderfria självkontroll, själsstyrka och karaktär. Den frisläppta och frigjorda kroppen blev det motsvarande uttrycket för en frisläppt, och möjligen slapp, ande.

Kroppskontrollen, så som den visade sig i dräktmodet, hade under 1700-talet sin direkta förebild i det franska 1600-talets hovkultur kring Ludvig XIV. Det franska hovet utgjorde maktens centrum och bakom dess strikta hierarki fanns en etikett som i detalj klargjorde de krav och förväntningar som följde med varje position. Klädsel, kroppsspråk och agerande var intimt sammankopplade och strängt reglerade. Genom sättet att presentera sig förkroppsligade man sin sociala ställning. Självkontroll uttryckt i kropp och kläder utgjorde ett beräknande maktinstrument, utnyttjat inte minst av Ludvig XIV själv. Det är heller ingen slump att karikatyren av kungen iklädd och avklädd sin roll uppstod.

I tämligen oförändrad form fortlevde 1600-talets komplicerade dräktskick under större delen av 1700-talet. Dräktens beståndsdelar, som på olika sätt förändrade kroppens naturliga former, bestod. Korsetter hade använts sedan 1500-talet som ett effektivt hjälpmedel för att uppnå den ideala kroppen, med smal, utdragen midja och rak rygg. Med hjälp av korsettens täta rader av valben förstärktes klänningslivet till ett stelt pansar. Kroppens kurvor trycktes in och rätades ut till en hård, oböjlig konform. Hållningen blev rak och kontrollerad. Den orörlighet och ointaglighet som dräkten kunde uttrycka, demonstrerade inte bara befrielsen från arbete eller fysiska aktiviteter överhuvudtaget, utan även en symbolisk osårbarhet inför jordelivets förgänglighet.

Högreståndskvinnorna bar korsett dygnet om. Under graviditeter bars speciella korsetter som kapslade in kroppen från axlarna och långt ned över höfterna. Redan från barnsben tränades och formades barnen i små miniatyrversioner av de vuxnas korsetter. Mödrar rekommenderades att lägga sina barn på mage på golvet och placera sin ena fot mot barnets korsrygg för att kunna ta spjärn och dra duktiga tag i korsettens snoddar. Även pojkar skulle snöras i träningskorsetter under sina mest formbara år, för att säkra en god aristokratisk hållning. Endast prostituerade och de som stod lägst i samhällshierarkin levde ibland utan korsettens fysiska och andliga tryck.

Korsetten blev en symbol för anständighet. Ju mer extremt den var skuren och ju mer förstärkt med hårda valben eller metallstänger, desto högre stod bäraren i rang. Korsetten innebar en form av social trygghet som skattades högre än fysisk bekvämlighet och värdet av den goda hållningen gjorde korsetten till den mest betydelsefulla delen av klädedräkten.

Genom detta fysiska tvång tänkte man sig också delvis befriad från en påträngande och pockande kroppslighet, för att istället se kroppen reducerad till enbart ett redskap. Effekten blev ofta den motsatta och det finns gott om vittnesbörd om hur kroppen gjorde sig påmind. Närmare en timme kunde behövas för att få korsetten riktigt hårt snörd, under det att en person drog i tåtarna och den andra höll andan. Resultatet blev inte endast en smal midja utan även att kvinnan ofta badade i svett. Därtill uppstod magplågor, inte sällan deformationer av bröstkorg och höftben och nästan dagliga svimningsattacker.

Kroppens naturliga muskulatur som aldrig tilläts rörelse eller träning gav en smal och svag kropp. Många kvinnor fick efterhand problem att hålla sig upprätta, att sitta, gå och stå utan korsettens ständiga stöd. Ohälsa blev i sig närmast ett rangtecken.

Det smala liv som den hårt spända korsetten åstadkom balanserades av en lika extremt utbyggd och utstofferad kjol. Från att vid 1500-talets slut ha varit cylinder- eller konformad till att under 1700-talets mitt breda ut sig i vida ellipsformade öglor blev styvunderkjolen, eller paniern ett symboliskt uttryck för högreståndsrollen. Den kjol med släp som skulle täcka styvunderkjolens enorma vidd av valben eller metallspröt krävde stora mängder tyg, ofta dyrbara sidentyger försedda med påkostade broderier i guld- eller silvertråd.

Kläderna blev dyrbara investeringar och lämpade sig som officiella hov- eller galastasser, dels genom den stora och påkostade materialåtgången, dels genom det ojämförligt suveräna och mäktiga intryck dräkten gav.

Dräktens budskap avlägsnade kroppen från allt som gav associationer till det jordiska och förgängliga, från allt naturligt. Fysisk rörlighet hindrades effektivt och enkla rörelser blev till komplicerade procedurer. Att sätta sig på en stol eller passera en dörröppning krävde precision och beräknande och ständig uppassning, trots att vissa styvunderkjolar utrustats med gångjärn på sidorna för att ge större smidighet vid trånga passager. Längre från den arbetande människan kunde man knappast komma.

Under 1700-talets andra hälft nådde modet en extrem förkonstling. Styvunderkjolarnas bredaste former fortsatte att användas i offentliga sammanhang, men ersattes i vardagligt bruk av behändigare postischer eller pocher. Kjortelsäckar och kuddar fyllda med hästtagel eller kork knöts runt midjan och fyllde ut höfter och bakdel. Postischerna var mer lätthanterliga och därtill var resultatet enklare att uppnå, också för ett större antal människor. En kvinna beklagade sig till exempel i ett brev vid 1800-talets början över att hennes piga promenerat iväg med tre stycken golvmoppar fästade under kjolen. Och den 26 oktober 1796 uppdagades att den stöld av bland annat en päls, en sidenkjol, en rock, två par nya skor och en reskappa, som Årstafrun Märta Helena Reenstierna utsatts för, begåtts av en före detta lagårdspiga vilken gömt stora delar av stöldgodset just i sina omfångsrika pocher.

Stärkta och ibland ståltrådsförsedda sjalar och vadderade bindlar fyllde ut barmen. Förkonstlingen sattes slutligen i naturens tjänst och konstgjorda stjärtar och bröst fick symbolisera de naturliga behagen. I formandet av kroppen definierades inte endast högreståndsrollen utan också i allt högre grad kvinnorollen – ett övertydligt ut tryck för överflöd i alla bemärkelser. Långsamt svängde modet vid 1700-talets slut mot ett allt tydligare förkroppsligande av könet.

I Konsten att blifva Tio år yngre. En Handbok för Herrar och Fruntimmer, utgiven i Stockholm 1828, heter det bland annat:

”Beträffande kroppens storlek hos det qvinliga slägtet, så är väl den största längd icke den bäst passande, men om man antager den medelmåttiga som vackrast, så gör man fruntimrens smärthet ingen orätt; derföre nämna också skalderne sköna fruntimmer smala uppskjutande ahlträd. En skön person måste äfven äga tillbörlig fyllighet; kroppen måste hafva tillräckligt kött och med inblandadt fett, som uppfyller alla kroppens och hudens tomheter, och gör lemmarne fylliga och runda.”

Parallellt med disciplineringen utvecklades en sexualisering av kroppen. Klädedräktens hopsnörning eller utstoffering blev på samma gång förförelsemedel och disciplineringsredskap, en utveckling som blir allt tydligare under 1800-talet. En kvinnas karriär avgjordes mycket av hennes möjligheter till giftermål. Konsten att rätt presentera sig inför denna äktenskapsmarknad kunde bli avgörande för det fortsatta livsödet.

Den stora innovationen i 1800-talets korsett var att snörhålen nu kunde göras av metall och således tålde betydligt större påfrestningar än tidigare. Korsetten gick att spänna än hårdare utan att den gick sönder och därmed kunde även midjan göras smalare och bröst och höfter markeras ytterligare. En flickas ambition sades vara att aldrig låta midjans siffermått överstiga hennes ålder när hon gifte sig och helst skulle hon gifta sig innan hon fyllt 21 år. (En regel som åtminstone kunde vara verklighet i England där måtten mättes i inches. En inch är lika med 2,54 centimeter och 21 inches ger ett mått av 53,34 centimeter, vilket alltså en giftasmogen flickas midjemått inte borde överstiga.)

Den manliga idealbilden av kvinnan lockade till karikatyrer och de modets överdifter som förkonstlingen ledde till ackompanjerades redan på 1700-talet av lika märkliga försök till ordnande åtgärder. I England förelades parlamentet på 1770-talet ett lagförslag där det hävdades att den kvinna som frestade eller lockade en man till äktenskap med hjälp av fala påfund som parfym, smink eller olika attrapper som lösbröst, löständer, löshår eller styva underkjolar, skulle undergå straff för häxeri och giftermålet upphävas. Lagförslaget antogs dock inte.

Spelet mellan könen var ömsesidigt. Även männen markerade sina förtjänster, eller sin brist på dem. 1700-talets knäbyxor exponerade vaderna och lösvader var relativt vanligt förekommande. Tre par strumpor ovanpå varandra rekommenderades för att undvika synliga skarvar och för att uppnå den mest illusoriska effekten.

Stor möda och enorma penningbelopp avsattes av de högre stånden för att pryda sig med det eftertraktade sminket, vilket under 1700-talet och 1800-talets början ännu var att betrakta som lyxprodukter. Överklassen ha-de både pengar och tid att ägna sig åt en skönhetskultivering istället för arbete i dess verkliga mening. Det vita sminket blev också i sig en tydlig markering av ett liv höjt över arbete i brännande sol, väder och vind.

Kosmetiska preparat var under 1700-talet starka och maskerande. När de användes anbringades de grovt och med onyanserade, skarpa färger. Kontrasten skapade den sökta konstgjorda verkan vilken också reflekterade sminkets värde.

Vitt smink användes för ansikte, hals och bröst och fanns i både fast och flytande form. Det tillreddes av blyvitt, blysalt, zinkoxid eller vismut som behandlats för att få en kompakt vithet. Sminket var tjockt och glansigt och tänktes få huden att skimra som porslin, pärlemor eller emalj. Det smink som ansågs ge den vackraste vita färgen var genom sina metalliska komponenter farligt, inte bara för huden. Det kunde även leda till ögoninflammationer, tandlossning, ökad salivbildning, andningssvårigheter och till och med döden.

Det kraftigt röda sminket målades på efter det vita, i skarpt markerade runda eller triangelformade fält långt ned på kinderna. I handböcker, kokböcker, hushållsböcker och almanackor fanns recept för den händiga att utgå från, om man var noggrann och dessutom fann möjlighet att köpa de viktiga ingredienserna: karmin, cinnober, cochenillus, alun, sandelträ eller saffran om man ville färga gul pomada till läpparna. Ingredienserna var ofta mycket dyrbara.

Det mest exklusiva sminket importerades, i synnerhet från Frankrike, och utgjorde ofta eftertraktade gåvor bland annat inom hovet, som också var den miljö där smink oftast och tydligast förekom som en del i det sociala spelet. På samma sätt som vid Ludvig XIV:s hov blev användandet av smink ett sätt att förkroppsliga social rang och position. Vit hy kunde även framhävas av det som ansågs vara det förnäma koleriska temperamentets hastiga blodomlopp. Tinningarnas blodådror målades med en färgpasta av preussiskt blått och gummi arabicum som ett synligt bevis på blåblodigheten.

Ögonsmink förekom sällan. Istället markerades ögonbrynen, vilka färgades mörka genom att strykas med kol eller gnuggas med mogna fläderbär. Blandades kolet med harts eller mastix fick man därtill en färg som varken smälte eller rann vid svettning, något som tydligen var ett vanligt förekommande problem. Skinn från späda små möss kunde även klippas till och formas till lösögonbryn och klistras på plats. Löständer blev ofta en nödvändighet, men var ovanliga beroende på både dyrbarhet och bristande bekvämlighet. De kunde vara gjorda av trä, ben, guld, silver, emalj, pärlemor, porslin, elfenben eller människotänder. Små bollar av kork eller mjukt vax kunde också användas för att fylla ut insjunkna kinder där tänderna ramlat ut.

Utöver de olika sminkpreparaten användes stora mängder av puder, pomador och parfymer för att hålla peruker och löshårsarrangemang under kontroll. Under 1770-talet gjordes frisyrerna ofta så höga att både metallställningar och gips användes för att stödja tornverken av hår. Frisyrerna blev extrema uttryck för modets princip, nämligen att obekväma, ofta ohanterliga dräkter och frisyrer hindrade bäraren från rörlighet och därmed möjlighet att utföra några egentliga fysiska aktiviteter. Avståndet till den naturligt betingade, arbetande verkligheten markerades ytterligare genom den ständiga assistans av tjänstefolk och frisörer som krävdes. Samtliga kosmetiska arrangemang användes också av både kvinnor och män i ståndsmarkerande syfte.

Redan under 1700-talet höjdes kritiska röster mot det onaturliga högreståndsmodet och det giftiga sminket. Bakom upprepade larmrapporter från läkare eller länge uttalade farhågor om landets nationalekonomiska obalans på grund av hårt driven lyx och yppighet, låg början till djupgående förändringar i de klassmässiga mönstren.

När ståndssamhällets ramverk vid 1700-talets slut började knaka i fogarna hade modet redan svängt, från förkonstling och kroppsförnekande till en större kroppslig frihet i dräktmodet, vilket enligt traditionen också sattes i samband med en andlig frigjordhet.

Den förändrade kroppsliga medvetenheten blev snabbt avläsbar i modet, inte bara i kvinnornas tunna, genomskinliga empireklänningar utan även i männens dräkt. Kroppen förevisades i ett extremt figurnära mode. Västar och byxor gjordes så snäva att de ofta sprack, och hudfärgade tyger förstärkte det ”nakna” intrycket. Snart kom innovationen att tillverka byxor på samma slags vävstolar som stickade strumpor. Men korsetten levde vidare – den användes av både kvinnor och män ända in i vårt eget sekel.

Carolina Brown är konsthistoriker och etnolog. I fjol kom hennes bok Skönhetens mask ut på Carlssons förlag.

Kraven på ”ett skönt fruntimmer”

För att vara ett skönt fruntimmererfordras:

1. att hon är ung

2. att hon hvarken är för stor eller för liten

3. att hon hvarken är för fet eller för mager

4. att den ena lemmen är lagom stor i förhållande till den andra

5. vackra, mjuka, lockiga hår

6. en len, mjuk hud

7. en rödlätt hvit färg öfver hela kroppen

8. en jemn och klar panna

9. smala ögonbryn

10. klara blå eller mörka ögon

11. välbildad näsa

12. runda röda och hvita kinder

13. högröda läppar

14. en liten tillhopaslutande mun

15. små hvita tänder, liknande perlor

16. en lätt andedrägt, utan all lukt

17. ett ljuft, angenämt uttal

18. en vacker rund haka

19. små rödlätta öron, som ej äro mycket utstående

20. en snöhvit hals

21. ett alabasterbröst

22. vackra mjuka hvita händer

23. medelmåttiga fingrar

24. hvita genomskinliga naglar och

25. en lätt och sedesam gång

Ur Konsten att blifva Tio år yngre. En Handbok för Herrar och Fruntimmer. Stockholm, 1828

Pomada, pulveroch pasta …

Gul Mun-pomada

Man tar 4 lod färskt svinister, 2 lod hvitt vax, 1 lod jasmin-olja och 5 qvintin valrat och 10 gran bästa saffran, samt smälter allt detta öfver lindrig koleld 10 minuters tid, silar det genom lätt linne och gjuter det i en flat papperslåda, förr än det kallnat, men sedan man tillsatt 15 droppar neglik- eller bergamott-olja.

Hvitt tandpulver

Man tar preparerad hvitt korall 2 lod, violrot 1/2 lod, bränd alun 1 qvintin, och rifver det väl tillsammans, samt tillsätter mot slutet ett par droppar rosenolja.

Torr mandel-pasta för händerna

Man tar en behaglig mängd söta och bittra mandlar, störer dem fina i en mortel och tilldryper litet vatten, att hindra oljans frånskiljande. Sedan tillblandar man 1/2 lod ganska fint pulveriserad torr storax och litet hvit håning, och stöter alltsammans ihop till en styf pasta, som förvaras, packad, i en bleckdosa. Man rifver deraf i flata handen med litet vatten och nyttjar den att tvätta händerna och armarna.

Ur Kallopistria, eller Toilett-konst för den eleganta världen,Stockholm

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!