1917-18 Sverige i uppror

Det var en tisdag i början av juni 1917. I riksdagen skulle livsmedelsbristen debatteras, och det nybildade vänsterpartiet hade uppmanat Stockholms arbetare att mangrant lämna sina arbetsplatser och möta upp utan­för riksdagshuset. Snart hade tiotusentals människor samlats på Gustav Adolfs torg. Längre kom inte demonstranterna eftersom polis och militär hade stängt av Norrbro, som då som nu leder till Helgeandsholmen där riksdagshuset är beläget. På flera offentliga byggnader hade kulspruteposteringar placerats. Läget var spänt. Många fruktade att en revolution stod för dörren. Andra hoppades.

Demonstrationen slutade i vad som i vänsterpressen kallades för ”blodbadet på Gustav Adolfs torg”. Tidningarna beskrev hur många människor skadats när polisen gått till angrepp, hur andra trampats ner när folkmassorna flydde i panik. Vid det efterföljande mötet i Folkets hus hade ropen skallat: ”Storstrejk! Storstrejk!”

Åren 1917–18 var på många sätt den mest dramatiska perioden i Sveriges moderna historia. Vare sig förr eller senare har landet stått så nära en radikal omvälvning, en revolution, som då. Livsmedelsbrist i spåren av första världskriget, växan­de klassklyftor, den svenska högerns hårdnackade motstånd mot allmän och lika rösträtt utgjorde den inrikespolitiska bakgrund­-en till den svenska arbetarklassens politiska mobilisering. Till den sociala oron bidrog också en rad omvälvande händelser ute i Europa: förutom världskriget den revolutionära utvecklingen i Ryssland, det finska inbördeskriget och ansatserna till en revo­lution i Tyskland i slutet av år 1918.

Det var med andra ord inte bara Sverige som präglades av revo­lutionär oro. 1914 års nationalistiska yra hade fått stora delar av den arbetarklass som tidigare hänsvurit sig åt antimilitarismen att gå ut i kriget. 1917 hade yran förbytts i en utbredd krigströtthet.

När tsarväldet föll i Ryssland i februarirevolutionen 1917 (som egentligen inträffade i början av mars, men fått namn efter den ryska julianska kalendern som låg 13 dagar efter den gre­go­rianska), välkomnades detta av både socialdemokrater och libe­raler runt om i Europa. Så även i Sverige. Socialdemokrater­nas ledare Hjalmar Branting gav sig genast iväg till Moskva för att på plats följa händelseutvecklingen. Han återvände hem, fylld av entusiasm. Ryssland syntes vara på väg mot demokrati.

Samtidigt präglades socialdemokratin överallt av starka inre motsättningar om rörelsens mål och medel. Krigsutbrottet hade varit förödande för Andra internationalen, en organisation som burits upp av tanken på den proletära internationalismen. När kriget stod för dörren slöt många socialdemokrater trots allt upp bakom sina regeringar. De som var kritiska till detta, väns­teroppositionen, samlades i den så kallade Zimmerwaldrörelsen, en internationell sammanslutning som krävde fred utan erövringar eller skadestånd.

När sedan bolsjevikerna tog makten i den ryska oktoberrevo­lutionen, var splittringen av socialdemokratin i en reformistisk och en revolutionär gren ett faktum. Detta, menar den brittiske historikern Eric Hobsbawm, skulle sedan komma att prägla hela 1900-talet fram till kommunismens fall 1991. Hobsbawm talar om perioden som ”ytterligheternas tidsålder” och driver tesen att nästan allt som hände under den här tiden måste förstås i förhållande till kommunismen som hot och som löfte.

Den händelsekedja som utlöstes av första världskriget och ryska revolutionen förändrade på kort tid makt­balansen i hela det gamla Europa så som den hade for­mats under och efter Wienkongressen 1814–15. Europa var nu en krutdurk som när som helst kunde explodera. De fyra imperiemakter som dominerat kontinenten – Ryssland, osmanska riket, Tyskland och det habsburgska väldet/Österrike-Ungern – var stadda i upplösning. Storbritannien hade förlorat sin roll som ledande industrination, medan USA hade stärkt sin ställning. Europas tid som världens ledande kontinent skulle snart vara över.

När meddelandet om den första ryska revolutionen nådde Sverige i mitten av mars 1917 hälsades den alltså med stor entusiasm av hela den svenska arbetarrörelsen. De ryska arbetarnas framgångar var en inspirationskälla till de hungerupplopp som bröt ut i Sverige under samma vår. Men det förekom också demonstrationer av annat slag. De ryska soldaterna hade öppet ställt sig på demonstranternas sida och med dem som förebild gick svenska värnpliktiga och stamanställda ut i en rad strejker och demonstrationer. Föreningen Soldater och Arbetare bildades på ett tiotal orter efter rysk förebild.

Samtidigt stärktes den fackliga rörelsen. Arbetarna, som i stor utsträckning hade lämnat fackföreningarna efter neder­laget i storstrejken 1909 och den därpå följande lågkonjunkturen, organiserade sig nu på nytt. Medlemsantalet låg snart på samma, i ett europeiskt perspektiv höga, nivå som före storstrejken, och en rad nya fackförbund bildades. Samtidigt växte den syndikalistiska rörelsen på många håll i landet, och det var också syndikalister som tog initiativet till många hungerdemonstrationer i april och maj 1917.

Även inom den svenska socialdemokratin fanns det sedan länge starka motsättningar mellan en i huvudsak reformistisk och en mer revolutionär del. Till den senare hörde ungdomsförbundets medlemmar. När partikongressen i februari 1917 beslöt att utesluta dem, sprängdes partiet. Några månader senare bildades Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, med bland andra Zeth Höglund, Karl Kihlbom, Ture Nerman, Carl Lindhagen och Fredrik Ström i ledningen.

Både socialdemokrater och det nya vänsterpartiet strävade efter att få inflytande över människornas missnöjesyttringar och kanalisera dem i politiskt fruktbara banor. Socialdemokraterna bildade vad som kom att kallas ”1917 års arbetarekommitté”, medan vänstern tillsammans med syndikalisterna bildade lokala arbetarråd, vilka sammanslöt sig i Arbetarnas landsråd.

På bägge håll gjorde man stora ansträngningar för att få fackföreningsrörelsen på sin sida. LO centralt vägrade att ha med vänstern att göra och var återhållsamt även till socialdemokratiska propåer om politiska strejker. På det lokala planet däremot, medverkade fackföreningarna på många håll i de vänsterdominerade arbetarråden.

Även sedan vänsterflygeln lämnat partiet fanns det tydliga spänningar inom socialdemokratin. Skiljelinjen gick i huvudsak mellan Hjalmar Brantings försiktiga samarbetslinje och en mer radikal linje, företrädd av bland andra Per Albin Hansson. Bägge ville utnyttja situationen för att äntligen få gehör för kravet på allmän och lika rösträtt till både kommuner och riksdag, samt kravet på åttatimmars arbetsdag. Men av författaren Anders Isakssons omfattande biografi över Per Albin Hansson framgår det klart att Per Albin, tillsammans med bland andra Gustav Möller och Värner Rydén, var beredd att gå betydligt längre än Branting om högern inte gav vika.

Det var under de här åren som den blivande statsministern Per Albin Hansson lade grunden till sin fortsatta politiska karriär genom att göra sig känd hos den breda allmänheten. Visser­ligen drev han en revolutionär linje, skriver Isaksson i sin biografi, men framförallt som ett medel att nå det egentliga målet: rösträtten, demokratin.

”När regeringen icke kan göra något, när riksdagen icke kan göra något/…/då är tiden inne för gatans parlament att tala, då måste folket ta sin sak i egen hand./…/ Leve massrörelsen, leve gatans parlament!” Så löd Zeth ”Zäta” Höglunds ord i riksdagens andra kammare den 5 juni 1917, samtidigt som den stora demonstrationen samlades på Gustav Adolfs torg. Sedan demonstrationen med brutala metoder hade upplösts av polis och militär, begav sig demonstranterna till Folkets hus. Detta på uppmaning av både radikala socialdemokrater som Per Albin Hansson och företrädare för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).

Dagen därpå hölls ett nytt möte under ledning av SSV med ett stort antal deltagare. Eftersom socialdemokraterna hade sagt nej till samarbete med vänstern i sina arbetarkommittéer, beslutade mötet att bilda Arbetarnas landsråd som i sin tur skulle bygga på lokala arbetarråd. De krav som rådet hade att föra fram gällde löneförhöjningar, åtta timmars arbetsdag, amnesti för politiska flyktingar och förbättringar i livsmedels­försörjningen. Att författningsfrågorna, som handlade om röst­rätten och om monarkins avskaffande, inte fanns med på listan, berodde främst på syndikalisternas vägran att ställa sig bakom krav på parlamentariska förändringar.

Sommaren blev lugn, men höstens andrakammarval prägla­des av hårda motsättningar. Liberaler och socialdemokrater blev valets vinnare och fick majoritet i andra kammaren. Carl Swartz högerregering avgick, och efter många turer fick liberalen Nils Edén kungens uppdrag att bilda regering. Fyra socialdemokrater tog – motvilligt – plats i den nya regeringen: förutom Hjalmar Branting var det Östen Undén, Värner Rydén och Erik Palmstierna. En prioriterad uppgift för den nya regeringen blev att försöka hitta en lösning på rösträttsfrågan.

Den 7 november 1917 intog bolsjevikerna Vinterpalatset i S:t Petersburg och hela den ryska regeringen arreste­rades. Den nyvalda konstituerande församlingen ent­ledigades. Nu blev motsättningarna mellan svenska socialdemo­krater och vänstersocialister ännu tydligare och oåterkalleliga. SAP tog bestämt avstånd från Lenins och bolsjevikernas maktövertagande som oförenligt med demokratiska principer, medan SSV slöt upp bakom oktoberrevolutionens ledare.

Ett resultat av bolsjevikrevolutionen var att Finland fick sin efterlängtade frihet. I början av januari 1918 erkändes Finland som en egen nation och tre veckor senare bröt det finska inbördeskriget ut, av vänstern och stora delar av den svenska arbetarklassen uppfattat främst som ett klasskrig, av socialdemokratin därtill som en strid mellan demokrati och kommunistisk diktatur. Vänstern vände sig mot de så kallade Finlandsaktivisternas krav på svenskt stöd åt den vita sidan, detsamma gjorde SAP och backade upp regeringens åtmin­stone utåt sett neutrala hållning i Finlandsfrågan.

Under våren 1918 förberedde sig alla parter för nya oroligheter. Livsmedelssituationen var lika problematisk som året innan, men först framåt sommaren och höst­en kulminerade oroligheterna. Den långvariga kampen för allmän och lika rösträtt hade fått många socialdemokrater att tvivla på att en fredlig lösning var möjlig. Den 13 november 1918 noterade Ernst Wigforss i sin dagbok: ”Så länge det gäller att skapa själva grundvalen för en i lagliga former förlöpande demokratisk utveckling, är jag inte rädd för revolution.”

Under november och december 1918 förhandlade riksdagspartierna om förslaget till en ny författning, som inbegrep kvinnors rösträtt och avskaffandet av den 40-gradiga skalan i kommunala val. Ständiga demonstrationer och andra manifestationer av folkligt missnöje satte stark press på högerns representanter. ”Republik! Republik!”, skanderade demonstranterna när de tågade förbi slottet. I detta redan spända läge kom underrättelser från Tyskland om att revolutionärerna tagit makten. Kaiser Vilhelm II hade abdikerat och flytt landet. I Berlin hissades den röda flaggan på rådhuset när den tyska socialistiska rådsrepubliken utropades. Ett par dagar senare proklamerades fred i Europa, samtidigt som upproren spred sig till Österrike, Ungern, Bulgarien, Italien…

I december 1918 gav högern efter i örfattningsfrågan, pressad inte bara av de revolutionära stämningarna ute i Europa och inom landet, utan också av sina egna medlemmar, varav många mindre fruktade rösträtten än konsekvenserna av att säga nej. Men resultatet var en kompromiss som fick många socialdemo­krater att grina illa: monarkin bestod, liksom första kammaren. Ernst Wigforss kommenterade uppgörelsen några dagar senare i ett brev till Östen Undén: ”Jag kan inte annat än bekänna, att det är synnerligen begripligt, om massor av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri.”

Hur upplevdes då oroligheterna av dem som hade makten i samhället och var angelägna om att bevara den? Forskningen om högerpartiet har länge varit eftersatt, men nyligen utkom en bok om den svenska högerns historia 1904–2004, skriven av Torbjörn Nilsson, historiker vid Södertörns högskola.

Det var inte bara vänstern som var splittrad. Även inom högern fanns det olika åsikter om hur socialdemokraternas och liberalernas krav på en författningsreform skulle hanteras. Motståndet mot parlamentarismens princip, mot kvinnlig rösträtt och allmän och lika kommunal rösträtt var stort, liksom oviljan att ge upp första kammaren som en garanti mot snabba samhällsförändringar.

Varför gav då högern till slut upp sitt motstånd mot att genomföra demokratin? Den internationella turbulensen och den sociala oron på hemmaplan var starkt bidragande orsaker, men tungan på vågen var näringslivets män, som till varje pris ville undvika att landet lamslogs av politisk oro och strejker. Hellre en demokratisk ordning än ingen ordning alls, var deras linje. Huruvida de använde risken för revolution som ett argument mot mer förändringsobenägna krafter i partiet eller om de verkligen trodde att Sverige stod på randen av en revolution, det vill Torbjörn Nilsson låta vara osagt.

Men att det under 1917 och 1918 fanns en utbredd fruktan i samhällets övre skikt för att en revolution stod för dörren är uppenbart. På militärförbanden bevakades vapenförråden extra noga. Säkerhetspolisen hade fullt upp med att kontrollera möten och misstänkt subversiva element. På många håll bilda­des borgerliga skyddsgarden, beredda att med vapen i hand försvara det bestående samhället om så krävdes.

Hur nära var Sverige en revolution under åren 1917–18? Det är en omdiskuterad fråga. Klart är att Sverige, liksom många andra länder i Europa, präglades av en kraftig radikalisering. Bildandet av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti var ett tecken på detta, tillströmningen av medlemmar till fackföreningarna ett annat. Syndikalisterna i SAC blev på kort tid dubbelt så många. Men även om den fackliga basen radikaliserades, var LO och den fackliga ledningen en återhållande kraft liksom de moderata krafterna inom SAP, främst företrädda av Hjalmar Branting. Vänstern förmådde heller inte utnyttja situationen fullt ut. Det nybildade vänstersocialdemokratiska partiet hade nog med att försöka bygga upp en fungerande organisation och mäktade inte med att hålla arbetarråden vid liv. Det var också svårt att komma överens med syndikalisterna, som varken ville samarbeta med LO eller ställa sig bakom krav på parlamentariska reformer. LO å sin sida, med ordföranden Herman Lindqvist i spetsen, ställde sig kallsinnigt till vänsterns planer på en generalstrejk för att förmå högerregeringen till eftergifter.

Det saknades alltså ett parti som kunde organisera och kana­lisera de revolutionära stämningarna i landet i handling, därom är forskarna överens.

Händelseutvecklingen under det finska inbördeskriget hade förmodligen också en avskräckan­-de effekt. När sedan den tyska revolutionen hårt och effek­tivt slogs ned, markerade det slutet på det revolutionära uppsvinget i Europa.

Orosåren 1917–18 lämnade ändå en rad spår efter sig. Allmän och lika rösträtt infördes för både kvinnor och män i val till riksdag, landsting och kommuner. Den fackliga rörelsen fick gehör för sina krav på ”8 timmars arbete, 8 timmars fritid, 8 timmars vila”. Splittringen inom arbetarrörelsen blev bestående. SSV anslöt sig 1919 till den så kallade Tredje internationalen, vilket snart ledde till nya avhopp, och kom några år senare att byta namn till Sveriges kommunistiska parti.

År 1920 fick Sverige sin första rent socialdemokratiska regering. Den blev dock kortlivad och det kommande decenniet präglat av fortsatta konflikter på arbetsmarknaden. Men landet har sedan dess knappast stått så nära randen till en revolution som 1917–18, inte ens under den radikaliseringsvåg som sköljde över Sverige och västvärlden i slutet av 1960-talet.

Gunnela Björk är historiker vid Örebro universitet. Hon utkom 2006 med boken Olof Palme och medierna (Boréa).

2 kommentarer to 1917-18 Sverige i uppror

  1. Simon skriver:

    Bra jobat! snyg gajd nu komer jag få mvg

  2. Dragonslayer skriver:

    Väldigt bra sida! Jag lärde mig väldigt mycket! Tack så mycket

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Grattis till våra vinnare

    Det var i Helsingborg som Jean-Baptiste Bernadotte landsteg den 20 oktober 1810, vilket var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 6. 
    Följande tio läsare som visste det belönas med Åke Perssons Berömda sista ord:

    Ulla-Britt Kristoffersson, Staffanstorp

    Henning Lindegren, Stockholm

    Mirjam Matilainen, Köping 

    Göran Thunell, Falun

    Kjell Iggström, Örebro

    Gunilla Lind, Järfälla

    Bengt W Johansson, Malmö

    Birgitta Regborn, Helsingborg

    Jan Erik Larsson, Upplands Väsby

    Clarence Forsström, Norrköping

  • Läsarresa till Burma

    burma

    Upplev Burmas rika historia, magnifika sevärdheter och vackra natur med Historiska resor. Läs mer om resan här

  • Läsarresa till Riga

    Riga

    Följ med Historiska Resor till Östersjöpärlan Riga! Läs mer om resan här. 

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!