Afghanistan

Afghanistan, med sitt läge mellan den indiska subkontinenten, Centralasien och den iranska högplatån har länge varit en korsväg för folkvandringar, handelskaravaner och invaderande arméer. Bland tidigare erövrare kan nämnas Alexander den store, araberna som kom med islam, Djingis Khan, och Babur – grundaren av mogulväldet i Inden, men det finns många fler, de flesta ihågkomna endast av afghanerna själva.

Ett välutvecklat jordbruk och handelsvägarna mellan Asien och Europa bidrog länge till ett relativt välstånd. Viktigast för landet var Sidenvägen, som tynade bort efter portugisernas upptäckt av sjövägen till Indien på 1500-talet, något som tillsammans med Djingis Khans förstörelse av landet ett par århundraden tidigare innebar ett ekonomiskt avbräck som sedan aldrig återhämtats.

Tack vare omfattande folkvandringar – främst av indoeuropeiska, turkiska och mongoliska folkslag – finns det i dag uppskattningsvis fler än tjugo olika etniska grupper i landet. Den största är pashtunerna, som lever i landets östra, södra och västliga delar, och som sedan 1700-talet varit politiskt ledande. Pashtunerna kallas också afghaner, därav namnet Afghanistan. Andra viktiga folkgrupper är tadzjiker, hazarer, uzbeker, turkmener och nuristaner, som främst finns i de centrala eller norra delarna av landet. Likaså talas ett tjugotal språk i landet, men de dominerande är pashtu och dari, som är en variant av den persiska som talas i Iran.

Afghanistan bildades efter en politisk utveckling som inleddes på 1700-talet, då det persiska safavidiska imperiet och det mogulska riket i Indien försvagades genom ständiga krig och statligt förfall. I det vakuum som uppstod, bildade de pashtunska abdalistammarna i södra Afghanistan ett förbund 1747. Förbundet valde en ung afghan vid namn Ahmad Shah till ledare, och deklarerade sin självständighet med Kandahar som huvudstad. Ahmad Shah antog titeln Durr-i-Durran, Pärlornas Pärla, och stammarna blev sedan kända som Durraniförbundet. Ahmad Shah blev själv en erövrare och lade successivt under sig ett område som sträckte sig från Kashmir och Centralasien ner till Indiska Oceanen och från Persien till Delhi i Indien. Sammanlagt åtta gånger drog han i härnad till Indien, och i generationer efteråt bad hinduerna till sina gudar att frälsa dem ”från kobrans gift, tigerns tänder och afghanernas hämnd”.

Ahmed Shahs ledarskap bland pashtunerna berodde på hans karisma och hans skicklighet som härförare. Men då han vid sin död 1772 inte lämnade några organisatoriska strukturer efter sig, bröt både imperiet och det durranska stamförbundet samman. Hans son, Timur Shah, försökte hålla ihop riket och flyttade huvudstaden till Kabul för att komma undan stammarnas intriger. Dock gick det inte att stoppa sönderfallet.

På 1800-talet anlände den europeiska kolonialismen till Afghanistan. Britterna var i full färd med att kolonisera Indien, samtidigt som Ryssland expanderade över de muslimska khanaten i Kaukasus och Centralasien i riktning mot Afghanistan och Indien. Spänningen mellan de bägge stormakterna gav upphov till det intrikata manövrerande med spioner, äventyrare, diplomati och krig i och omkring Afghanistan som Rudyard Kipling gav namnet ”the Great Game”.

Storbritanniens ambition var att göra Afghanistan till en buffert mot den ryska expansionen, och detta ledde till tre brittisk-afghanska krig. I det första, 1839–42, ockuperade britterna Kabul och installerade en afghansk emir. Afghanerna gjorde uppror och 1841 belägrades garnisonen i Kabul, och den brittiske befälhavaren dödades. I december kapitulerade britterna i utbyte mot löfte om fri lejd för reträtt ut ur Afghanistan. De afghanska stammarna längs reträttvägen såg sig dock inte bundna av överenskommelsen och angrep den retirerande armén. Av de 16 000 personer – soldater, deras anhöriga och tjänare – som anträdde återtåget i januari 1842 kom endast en handfull fram till det brittiska fortet i Jalalabad, och bland dem endast en britt – en doktor Brydon. Resten av den en gång så stolta ockupationsarmén hade dödats av afghanerna eller dukat under i den stränga kölden.

Ekot av det katastrofala nederlaget spreds över världen. Hur kunde det brittiska imperiet, den tidens supermakt, besegras så i grunden av ett fattigt och efterblivet bergsfolk? Något allmänt accepterat svar på den frågan gavs aldrig, och lärdomen togs därför inte tillvara.

Det andra brittisk-afghanska kriget ägde rum 1878–81. Återigen var det britterna som gick till angrepp och till en början gick det bra. Förhandlingar resulterade i att britterna tog över den afghanska utrikespolitiken, att en permanent brittisk delegation skulle finnas i Kabul, samt att vissa gränsområden avträddes. Avtalet som slöts 1879 fick namn efter byn där det undertecknades, Gandamak, och än i dag talar afghanerna om det som ett skammens dokument.

En brittisk ambassadör anlände till Kabul med en delegation av diplomater och soldater men i ett upplopp bara några månader senare dödades ambassadören och hans män. Storbritannien skickade upp en armé från Kandahar i södra Afghanistan som tog kontroll över Kabul, där de upprättade ett terrorvälde. Syftet var att tvinga afghanerna till underkastelse, men istället växte motståndet och snart befann sig britterna i Kabul under belägring.

Historien från det förra kriget var nära att upprepas, men den här gången klarade sig britterna bättre. De förlorade visserligen ett fältslag mot en afghansk armé vid Maiwand utanför Kandahar 1880, men det slutade med en kompromiss. Britterna accepterade motvilligt en ny afghansk emir, Abdur Rahman, och tvingades dra sig ut ur landet. Gandamak-avtalet låg fast, men i utbyte fick den afghanske emiren stora årliga bidrag från britterna. Abdur Rahmans tid vid makten varade fram till 1901. Han var en kraftfull och grym ledare som med det ekonomiska stöd han fick från britterna byggde upp en armé, som han sedan hänsynslöst använde för att krossa allt motstånd inom landet. Samtidigt började konturerna till en statsapparat ta form. Emiren utsåg ministrar, en provinsindelning infördes, provinsguvernörer utsågs och en rudimentär central administration byggdes upp.

Gränserna i väster och norr fastställdes, medan gränsen mot Brittiska Indien, nuvarande Pakistan, blev ett problem. Abdur Rahman tvingades dock att gå med på den så kallade Durandlinjen, som delade de pashtunska stammarna och som fått sitt namn efter den brittiska ämbetsman som drog upp den. Afghanistan har aldrig erkänt Durandlinjen som internationell gräns och än i dag utgör den ett problem i relationen mellan Afghanistan och Pakistan. Abdur Rahmans son, Habibullah, fortsatte arbetet på att stärka staten. 1904 startades den första gymnasieskolan och samma år etablerades en militärakademi för utbildning av officerare.

Under första världskriget förklarade Habibullah Afghanistan neutralt, trots att det fanns en stark opinion, främst inom det religiösa etablissemanget, för att landet skulle sluta upp bakom Turkiet som var i allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Detta var sannolikt anledningen till att Habibullah mördades 1919.Hans efterträdare Amanullah blev den förste afghanske statsledare som kallade sig kung eller padshah, som det heter på persiska. Hans regeringstid präglades framförallt av två stora händelser.

Den första var det tredje brittisk-afghanska kriget i maj 1919. Det varade en knapp månad, varefter britterna, föga stridslystna efter det just avslutade världskriget, gick med på att ge upp sin kontroll av Afghanistans utrikespolitik. Däremot höll de fast vid Durandlinjen. Den andra händelsen var de reformer som Amanullah i en ökande takt genomförde under 1920-talet. Inspirerad av bland andra Kemal Atatürks modernisering i Turkiet och av Europa, som han besökte 1927, försökte han driva genom åtskillnad mellan religion och stat, förbud mot månggifte och avskaffandet av slöjan, skolplikt för både pojkar och flickor, och en folkvald nationalförsamling.

Reaktionen kom snabbt. Ett uppror bröt ut i november 1928 och då stora delar av armén gick över till rebellerna abdikerade Amanullah. Förvirring följde och en tadzjikisk folkledare, Habibullah, som är mera känd under namnet Bacha Saqau, ”Vattenbärarens son”, tog makten i Kabul. Dock blev hans tid kort bara nio månader. Med ett visst stöd av britterna mobiliserades en pashtunsk stamarmé under Nadir Khan, som var en avlägsen släkting till Ammanullah och därtill tidigare försvarsminister. Kabul erövrades, Bacha Saqau avrättades, Nadir Khan utropades till kung och ordningen var återställd; det vill säga det satt återigen en pashtun på tronen.

De flesta av Amanullahs reformer övergavs, ett par mindre uppror slogs ned, och Nadir Khan hann bland annat med att bygga den första vägen över Hindu Kush, den mäktiga bergskedjan som delar Afghanistan mitt itu, samt etablera ett banksystem och landets första universitet, innan han mördades 1933. Hans son, Zaher Shah, utropades till kung och hans regeringstid blev osedvanligt lång – hela 40 år. Fram till 1963 dominerades emellertid regeringen först av kungens farbröder och sedan av Daud Khan, kungens kusin, som var statsminister mellan 1953 och 1963. Perioden kom att kännetecknas av en lugn reformtakt inom undervisningen och andra sociala sektorer, infrastrukturprojekt och en utveckling av ekonomin. Landet liberaliserades med ett delvis folkvalt parlament, och på 1960-talet skedde en radikalisering framförallt bland universitetsstudenterna. Den gick i två riktningar: dels åt vänster och dels åt islamisk fundamentalism. 1965 bildades Folkets demokratiska parti (PDPA) som förde en kommunistisk och Sovjetvänlig politik.

Utrikespolitiskt förhöll sig Afghanistan neutralt i andra världskriget, medan förhållandet till Pakistan, som bildats när britterna lämnade Indien 1947, blev spänt på grund av den så kallade Pashtunistanfrågan. Afghanistan krävde att de områden på den pakistanska sidan av Durandlinjen som beboddes av pashtuner skulle tillåtas att bilda ett eget land – Pashtunistan. Flera gånger kom det till randen av krig, och i perioder blockerade Pakistan den afghanska handeln som gick över pakistanska hamnar. Detta medförde att Afghanistan utvecklade sina ekonomiska förbindelser med Sovjetunionen. Då USA dessutom vägrade sälja vapen till Afghanistan, köptes dessa istället av Sovjet, där även afghanska officerare utbildades. En viss balans mellan supermakterna upprätthölls likaväl, då de bägge gav avsevärt bistånd till Afghanistan. Pengarna användes till stora infrastrukturprojekt, utveckling i städerna och till att betala kostnader för regeringen och armén. Men stödet till landsbygden, där 85 procent av befolkningen levde, blev minimalt.

Statsmakten utvecklades men saknade fortfarande nationella styrande institutioner. Afghanistan blev istället en klientstat vars huvudsakliga inkomster inte kom genom beskattning av befolkningen, utan genom utländskt bistånd. Resultatet blev en starkt centraliserad statsapparat, som hade en endast nominell närvaro på landsbygden. En utbildad medelklass började växa fram i städerna, medan folket i bysamhällena i stort sett fortsatte att leva och arbeta på samma sätt som man gjort i sekler.

1973 avsattes kung Zaher Shah av sin kusin och före detta statsminister, Daud Khan. Kuppen var oblodig och skedde när kungen var på statsbesök i Italien, där han sedan bosatte sig. Monarkin avskaffades och landet blev en republik. Det kommunistiska partiet, PDPA, stödde maktövertagandet och förväntningarna var stora på att Daud skulle genomföra ett radikalare reformprogram. Av det blev det dock intet. Daud insåg att beroendet av Sovjet innebar ett potentiellt hot mot Afghanistans självständighet och började närma sig Iran och de arabiska oljestaterna med förslag om utökat samarbete, samtidigt som han drev en allt hårdare repressiv politik mot både kommunisterna och de islamska fundamentalisterna.

Ett illa förberett islamiskt upprorsförsök 1975 slogs lätt ned, och ledarna avrättades, fängslades eller flydde till Pakistan. Tre år senare lyckades dock kommunisterna bättre, då de i april 1978 med hjälp av de sovjetutbildade officerarna i armén genomförde en statskupp. Daud och hans familj dödades, PDPA tog makten och dess ledare, Taraki, blev president. PDPA:s medlemmar fanns inom den lilla utbildade eliten och deras samhälleliga ideal var Sovjetunionen, medan den afghanska landsbygdsbefolkningen sågs som efterbliven och fördomsfull. De reformer som den nya regimen försökte genomföra var i och för sig radikala, men det var framförallt de metoder som användes som orsakade ett växande missnöje. Kommunisterna tillgrep en ytterst hårdhänt politik, där alla som motsatte sig eller kritiserade reformerna avrättades eller kastades i fängelse. Beräkningarna skiftar men det är klart att hundratusentals människor förlorade livet.

Nu inleddes ett uppror på landsbygden och redan 1979 hade det spritt sig över stora delar av landet. De sovjetiska ledarna blev alltmer oroliga, och motsättningar inom det afghanska kommunistpartiet ledde Sovjetarmén att ingripa. Den 27 december invaderade Sovjet landet, Amin dödades av sovjetiska kommandosoldater och Babrak Karmal, som också var ledande medlem i PDPA, insattes som ny president. Redan efter ett par månader var den sovjetiska styrkan uppe i 85 000 man.

Förmodligen hade de sovjetiska ledarna väntat sig en liknande utveckling som i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968; en kort period av strider innan lag och ordning kunde återupprättas. Men liksom britterna före dem misstog de sig grundligt. Afghanerna samlades under upprorsfanorna och motståndsrörelsen, mujahedin, spreds över hela landet. Sovjet svarade med terrorkrigföring, som tvingade omkring fem miljoner afghaner att fly till grannländerna, merparten till Pakistan och Iran. Den internationella reaktionen blev stark, och FN:s generalförsamling fördömde ockupationen med en överväldigande majoritet. Motståndet inne i Afghanistan bestod av lokalt förankrade grupper ledda av kommendanter, som ledarna kom att kallas. Ett fåtal av dessa grupper fick senare en mera regional karaktär, där den mest berömda var det så kallade Norra rådet under Ahmed Shah Massoud, som ledde motståndet i den strategiskt viktiga Panjshirdalen. Denna mosaik var både motståndets styrka och svaghet; styrka i att den blev svår att besegra – svaghet då kriget senare ställde krav på koordinerade insatser.

Pakistan stödde motståndet men försökte också styra det, liksom USA och Saudiarabien försökte göra några år senare. Stödet kanaliserades genom de afghanska exilpartier som bildats i Pakistan, men de var dåligt organiserade och ofta korrumperade. Gulbuddin Hekmatyars organisation Hezb-e-Islami var effektiv men förde en extrem och sekterisk politik, och stred ofta med andra motståndsgrupper. En del försök att ena motståndet gjordes, men samtliga misslyckades.

Kriget gick inte bra för Sovjet och 1985 gav dess nye ledare, Michail Gorbatjov, generalerna två år till att vända utvecklingen. Detta misslyckades, trots att Najibullah, den tidigare chefen för säkerhetspolisen, ersatt Karmal och deklarerat en nationell försoningspolitik. Ytterligare en faktor var att mujahedin 1986 fick tillgång till den amerikanska handburna luftvärnsroboten Stinger, som bröt det sovjetiska luftherraväldet. Sovjet tvingades att söka en politisk lösning. I Genève i april 1988 gick ryssarna med på att dra tillbaka trupperna, och de sista sovjetiska soldaterna lämnade Afghanistan den 15 februari 1989. Ockupationen hade misslyckats och många förväntade sig att Najibullah-regimen skulle falla samman. Men den fick stöd från Sovjet i form av vapen och kapital, och USA gjorde detsamma för mujahedin. Kriget fortsatte fram till våren 1992, då regimen kollapsade helt enkelt därför att det sovjetiska stödet hade upphört med Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991. Samtidigt slutade USA att stödja mujahedin.

Ahmed Shah Massouds styrkor intog Kabul i april 1992. Najibullah, som då hade avgått som president, tog sin tillflykt till FN:s kontor i staden. De afghanska exilpartierna bildade en regering, men någon verklig makt fick den aldrig, då ett krig om kontrollen över Kabul, som var den främsta symbolen för statsmakten, bröt ut. De huvudsakliga kontrahenterna var Hekmatyars Hezb-e-Islami, som till sin majoritet bestod av pashtuner, och Ahmed Shah Massouds styrkor, varav de flesta var tadzjiker från norra delen av landet. Andra grupperingar och partier, främst Dostums uzbekiska milis och det shiamuslimska hazarapartiet, Hezb-e-Wahadat, deltog också men i olika allianser. Stora delar av Kabul ödelades helt, civilbefolkningen utsattes för oerhörda brott och tiotusentals människor dog.

Samtidigt utvecklades det så kallade kommendantväldet på landsbygden. Då USA upphörde med sitt stöd försvann en av de huvudsakliga inkomstkällorna för kommendanterna, och många började försörja sig genom övergrepp på civilbefolkningen och godtycklig beskattning. Titeln ”kommendant” som varit en hedersbenämning under kriget mot Sovjet, blev på bara några år ett skällsord.

I detta läge trädde talibanerna in på scenen. Ordet talib betyder student, men används för att beteckna sådana som studerar islam. Det började i oktober 1994 med att en from före detta mujahed, Mullah Omar, samlade en grupp talibaner omkring sig i södra Afghanistan, där de började attackera och avrätta kommendanter.

Och snart hade den lilla gruppen utvecklats till rörelse som i rask takt, och med ett stort folkligt stöd, tog kontroll över landets södra, pashtunska delar. Där gjorde de processen kort med ett antal förhatliga kommendanter och tvingade andra att fly. Talibanerna var i allmänhet pashtuner och hade till en början ett begränsat politiskt mål: att undanröja kommendantväldets laglöshet och upprätta en ordning baserad på den islamiska lagen, sharia. De var vid den här tiden inte intresserade av att erövra regeringsmakten, utan ville sammankalla ett nationellt möte, en loya jirga, som skulle utse en statsledning.

Men med snabba framgångar och det växande militära och ekonomiska stöd de fick från Pakistan, lockade makten allt mer. När de i september 1996 drev ut Ahmed Shah Massoud från Kabul, hade deras målsättning förändrats. De bildade regering och införde ett religiöst terrorvälde i Kabul som de såg som ett syndens centrum. Den förre presidenten Najibullah greps inne på FN:s kontor och avrättades. Talibanerna fortsatte sedan kriget för att erövra hela Afghanistan, och kontakten med Usama Bin Laden och hans al-Qaida, som kommit till Afghanistan redan ett par år tidigare, utvecklades.

Det som sedan hände – talibanernas fortsatta frammarsch, deras kollaps efter den 11 september 2001 och den amerikanska interventionen, etablerandet av Karzai-regimen och talibanernas återkomst – tillhör ännu inte historien. Men en sak förtjänar att betonas: Afghanistans utveckling under det senaste århundradet har framförallt kännetecknats av spänningen mellan en framväxande stat och ett traditionellt samhälle – oftast med inblandning av olika internationella intressen. Den kraftmätningen är ännu inte avgjord.

Anders Fänge har sedan början av 1980-talet arbetat i Afghanistan som journalist samt som biståndsarbetare för FN och Svenska Afghanistankommittén.

ATT LÄSA Afghanistan (2005) av Anders Sundelin (red). Afghanistan över en kopp te (2008) av Nancy Hatch Dupree. Vägen mot kaos (2008) av Ahmed Rashid.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!