Affärsidé - vanskötsel och barnamord: Änglamakerskan

Hilda Nilsson lade den fem månader gamla fosterdottern framstupa i badbaljan och placerade en tvättbräda och en kolspann ovanpå. Sedan gick hon ut. När hon återvände efter en stund var flickan död. Hilda tömde baljan, svepte barnet i en filt och lade det i en skrubb utanför köksdörren. Dagen därpå brände hon liket i tvättstugans kolugn. Till sin man och andra som undrade sa hon att ”fint folk” hade hämtat flickan.

Det var det första av totalt åtta fosterbarn som Hilda Nilsson tog livet av mellan 1915 och 1917. Endast två av de barn som hon tog i sin vård fick leva. Under polisens förhör förklarade hon brottet med att hon blev ”alldeles uttråkad” på flickans ständiga skrik. Hon sov dåligt och skrek så att grannarna stördes. De andra barnen dödade Hilda på ungefär samma sätt. I vissa fall direkt efter mottagandet, så att varken maken eller grannarna fick reda på barnens existens.

Rättegången mot ”änglamakerskan” Hilda Nilsson väckte stor uppmärksamhet när den genomfördes i Helsingborg 1917. Änglamakeri, som innebar att fosterföräldrar medvetet vanvårdade fosterbarn till döds, eller mördade dem och därmed gjorde dem till små änglar, hade sedan sekelskiftet 1900 varit ett omdebatterat ämne, men åtgärderna för att komma tillrätta med änglamakeriet var tama.

– Det är tydligt att misskötsel eller fullständig brist på skötsel kunde förekomma under en längre tid utan att någon reagerade. Hennes brott utgör den extrema ytterligheten av den vanvård och försumlighet som utomäktenskapliga barn riskerade att drabbas av i sina nya hem, säger Cecilia Riving, doktorand i historia vid Lunds universitet, som studerat rättsfallet med änglamakerskan i Helsingborg.

Vid förra sekelskiftet levde mellan två och tre av hundra barn i fosterfamiljer. Många av dessa familjer tog naturligtvis emot fosterbarn av humanitära skäl. Fosterbarnsvården var sedan länge etablerad i samhället och myndigheterna ackorderade ut föräldralösa barn mot en garanterad fosterlön varje månad. Men flera forskare beskriver fosterbarnsvården som en småskalig industri, där barnen var handelsvaran som fosterföräldrarna försörjde sig på. En privat marknad växte fram där oönskade barn annonserades ut i tidningar eller förmedlades av mellanhänder; i södra Sverige såldes äldre barn – eller snarare deras arbetskraft – på auktion till lägstbjudande. Änglamakerskornas idé var att ta emot ett spädbarn som ”sitt eget” och mot betalning ”allt i ett”, det vill säga en engångssumma som var avsedd att täcka barnets omkostnader under hela uppväxten, för att göra vinst när barnen dog. Ju tidigare barnet miste livet, desto större blev förtjänsten. Oftast handlade det om barn födda av ogifta mammor. Spädbarnsdödligheten bland utomäktenskapliga barn var betydligt högre än bland barn födda inom äktenskapet långt in på 1900-talet.

Det är omtvistat hur vanligt änglamakeriet var. Historikern Birgit Persson menar att änglamakeri var en av orsakerna till den höga dödligheten bland utomäktenskapliga barn. Ann-Sofie Ohlander, professor i historia, anser däremot att änglamakerskorna var beryktade men ovanliga. Läkaren Richard Wavrinsky, som besökte 160 fosterhem vid slutet av 1800-talet, fann sex säkra fall av änglamakeri. De övriga barnen hade avlidit på grund av fattigdom och okunskap, menade han. Samtidigt var säkerligen mörkertalet stort, det övervägande antalet änglamakerskor tycks ha förblivit oantastade av myndigheterna. Det var bara i de mest flagranta fallen som det kom till polisingripanden, påpekar Sven Ulric Palme, tidigare professor i historia.

Oavsett hur många änglamakerskorna var, så var de dåliga förhållandena som fosterbarnen levde under väl kända. I rätte-gångar och rapporter blottades fattigdom, smuts och barn plågade av ohyra. I en rapport från Centralförbundet för socialt arbete från förra sekelskiftet, beskrivs ett besök i en änglamakerskas hem:

”Näppeligen undgick någon besökande att rysa vid åsynen av barnens avtärda, skrynkliga, kärringliknande ansikten, och den som tog mod till sig och slog upp bäddarnas så kallade täcken, möttes, ej av en avskyvärd lukt, ty den kunde ej lätt bli värre än den som var i hela rummet, utan av en förfärande syn. Där låg barnen i sina tunna grönaktigt missfärgade tarm­uttömningar med flockor av ystad mjölk.”

Vilka var då dessa kvinnor som försörjde sig på att vanvårda och ta livet av fosterbarn?

– Det var fattiga kvinnor för vilka minsta tillskott i kassan var välkommet. Vid rannsakningen av Hildas brott uppgav rätten att ekonomisk vinst var det huvudsakliga – och sannolikt enda – motivet. Flera gånger drev hon in pengarna från mamman trots att hon redan tagit livet av barnet, säger Cecilia Riving.

Hilda och hennes make hade dragit på sig stora skulder och plågades av indrivningar. Hilda tog därför endast emot fosterbarn mot betalning ”ett i allt”, hon trodde inte att ekonomin skulle förbättras av månadsutbetalningar. Ändå var engångssumman hon begärde alldeles för låg för att kunna försörja ett barn någon längre tid, definitivt inte under hela uppväxten.

En del änglamakerskor, som Hilda, hade fosterbarnen som enda inkomst. Andra hade dem som binäring till bland annat tvättning, sömnad och cigarrtillverkning. I Stockholm anklagades 1849 en barnmorska för att ha kvävt spädbarn i askar och för att sedan ha låtit begrava dem som dödfödda. Barnmorskan hade mot betalning från föräldrarna åtagit sig att utackordera barnen i fosterfamiljer eller överlämna dem till barnhuset, men i stället dödat dem och behållit pengarna.

Om Hilda stämmer väl överens med den typiska änglamakerskan i ekonomiskt hänseende, avvek hon betydligt i andra avseenden. Hennes hem var inte alls det smutsiga och ohälso­samma kyffe som den gängse bilden beskrev. Det var rent och respekterat. Ett par av mammorna som lämnade sitt barn hos henne tittade runt i lägenheten och tyckte att det såg fint ut. Omgivningen talade om henne som vänlig, ordentlig och arbetsam. Hon gav intryck av att vara en omsorgsfull fostermor. Flera av mammorna uppfattade henne som förtroendeingivande och trodde att hon skulle ta väl hand om deras barn. Det bidrog förmodligen till att hon kunde fortsätta sin verksamhet så pass länge utan att någon fattade misstankar.

Både för hundra år sedan och under senare år har forskare menat att änglamakeriet var så pass välkänt att mödrarna måste ha vetat vilket öde som väntade deras barn. Men Cecilia Rivings undersökning visar tvärtom att de var ovetande.

– Majoriteten var varken känslokalla eller likgiltiga inför att lämna bort barnen. Det var snarare de sociala och ekonomiska omständigheterna som tvingade dem till det. Liksom fostermödrarna hade barnens biologiska mammor en ganska låg samhällsställning. De var ogifta, relativt unga och saknade ekonomiskt och psykiskt stöd från barnets far.

– Det är väl dokumenterat hur besvärligt det var att vara ogift mor. Det var skambelagt, mammorna upplevde utanförskap och hade extremt svårt att försörja sitt barn. Att lämna bort barnet var helt enkelt något som vissa kan ha sett som den enda utvägen. Men det betyder inte att deras beslut var enkelt. Det måste vara mycket sorg och ångest i det, säger

Cecilia Riving.

Flera av mammorna som lämnat sitt barn till Hilda ansträngde sig också för att hålla kontakt med det. De skrev brev och frågade hur barnet mådde, några ville hälsa på och en mamma ställde krav på vården och ville ha tillbaka barnet om Hilda skulle dö eller barnet fara illa på något sätt. Papporna var däremot inte särskilt närvarande. Ett par av dem engagerade sig visserligen ekonomiskt, någon ville hälsa på, men majoriteten tog inget ansvar för barnen.

– Fosterbarnsvården var en kvinnofråga. Under rättegången var det endast mammorna som kallades för att vittna. Hildas man hade inte heller något med fosterbarnen att göra. Tvärtom. Han var irriterad för att hon tagit emot så många barn och viss-te inte hur mycket pengar Hilda tjänat på fosterbarnen, säger Cecilia Riving.

– Jag tror att det är en anledning till att änglamakeriet kunde fortgå. Det väckte upprördhet, men jag tror att det hade prioriterats högre om det hade rört andra grupper än fattiga kvinnor, ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn.

Som svar på den omfattande kritiken hade det 1902 kommit en lag som reglerade fosterbarnsvården. Läkaren Richard Wavrinsky hade lett arbetet i den kommitté som undersökte hur man kunde trygga fosterbarnens liv genom lagstiftning. Han menade att fosterbarnsvården behövde regleras. Varje fosterhem skulle godkännas innan de tog emot barnen och sedan kontrolleras regelbundet, ansåg han.

Den nya lagen krävde att fosterföräldrar skulle anmäla barnen till hälsovårds-, kommunal- eller fosterbarnsnämnd inom tre dagar i städer och två veckor på landsbygden. Myndigheterna fick också förbjuda familjer som misstänktes för änglamakeri att ta emot fler fosterbarn och fick tillstånd att besöka fosterbarnen och flytta dem från olämpliga hem. Men lagen var full av kryphål som gjorde att änglamakerskorna kunde fortsätta sin skumraskhandel. Bland annat inkluderades inte barn som togs emot utan betalning.

– Då togs de ju emot av kärlek och det fanns sålunda inga risker, resonerade man. Men det var ju inte mer än att mödrarna kom överens om att inte nämna att man betalat för barnet. Lagen hade rätt inställning, men den var lätt att slinka förbi. Det utgör fallet med Hilda ett tydligt exempel på. Hon anmälde de två första barnen till fosterbarnsnämnden, som flera gånger besökt familjen för att underrätta sig om barnens hälsa. Men inspektörerna hade ingen aning om de åtta andra barnen, säger Cecilia Riving.

Det visade sig också vara svårt att döma änglamakerskorna för något annat än vanvård. I Stockholm förbjöd sundhetsinspektören en fostermor att ta emot fosterbarn då två av de fem fosterbarn hon tidigare hade haft i sin vård inte hade överlevt. Men hon kringgick förbudet genom att påstå att hon tog emot barn utan ersättning.

1905 ställdes hon inför rätta, anklagad för mord. Under rät-tegången kom det fram att hon hade tagit emot åtminstone 17 fosterbarn mot betalning under de senaste åren. För att undgå upptäckt hade de fått bo på landet. Sommaren innan rättegången hade fyra av sex barn dött innan de hann fylla tre månader. Änglamakerskan erkände att hon gett barnen opium, men endast för att tysta dem. Domstolen kunde inte visa att det var i syfte att döda barnen och kvinnan dömdes endast för vanvård.

– I det perspektivet var det speciellt att Hilda faktiskt dömdes för mord, säger Cecilia Riving.

Hildas fasad som den goda fostermodern sprack då en av mammorna som hade lämnat sitt barn hos henne blev misstänksam. Mamman fick efter en tid ett meddelande av Hilda där hon uppgav att hennes syster skulle ta hand om pojken och att familjen skulle flytta till en annan stad. Efter att förgäves ha försökt få kontakt med Hilda för att få adressen till systern åkte hon hem till henne. Då sa Hilda att barnet dött, trots att hon tidigare försäkrat att pojken mådde bra och växte som han skulle. Mamman ville då ha en vård på graven, men fick fortfarande inte någon adress. När hon själv försökte söka upp systern upptäckte hon att någon sådan inte fanns. Mamman skrev då till fosterbarnsnämnden som lämnade över ärendet till polisen.

Änglamakerskan Hilda dömdes i rådhusrätten ”för dråp att hållas till straffarbete i tio år och för vart och ett av sju särskilda mord att mista livet och vara medborgerligt förtroende förlustig för alltid”. Hovrätten fastställde domen. Men den hann aldrig verkställas. Hilda tog sitt liv i fängelset. Samma år som Hilda Nilsson dömdes kom en ny lag som bidrog till att änglamakeriet försvann de följande åren. I lagen från 1917 ströks termen ”oäkta barn” och deras ställning uppvärderades i samhället i samband med kvinnornas frigörelseprocess. 1924 kom nya barnavårdslagar som bland annat reglerade fosterbarnsvården noggrant och införde barnavårdsmän som skulle ta tillvara barnens intresse och stödja mamman till barn födda utom äktenskapet.

Åsa Bolmstedt är frilansjournalist.

En kommentar till Änglamakerskan

  1. Monica Viberg skriver:

    Kvinnors liv och utsatthet berättas inte så ofta – som sagt, detta pågick långt in på 1900- talet och för att inte tala om alla aborter som gjordes i hemmen. Min mormor genomförde en abort på egen hand, min farmor dog efter en abort och efterlämnade två små barn och en av mina mostrar gjorde det själv två gånger. Detta är kvinnohistoria som måste berättas.

    Monica

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Aktuell läsning

    rysstart

    Med anledning av den nu pågående militära aktiviteten i Stockholms skärgård bjuder vi på lite fördjupande läsning.
    Inga konkreta bevis för att en främmande makt är inblandad har presenterats, men misstankar har riktats mot Ryssland.  
    Läs Magnus Västerbros artikel om "rysskräcken" i Sverige genom tiderna, från Populär Historia nr 7/2014.

    Läs artikeln här

     

  • Grattis till våra vinnare

    Det var i Helsingborg som Jean-Baptiste Bernadotte landsteg den 20 oktober 1810, vilket var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 6. 
    Följande tio läsare som visste det belönas med Åke Perssons Berömda sista ord:

    Ulla-Britt Kristoffersson, Staffanstorp

    Henning Lindegren, Stockholm

    Mirjam Matilainen, Köping 

    Göran Thunell, Falun

    Kjell Iggström, Örebro

    Gunilla Lind, Järfälla

    Bengt W Johansson, Malmö

    Birgitta Regborn, Helsingborg

    Jan Erik Larsson, Upplands Väsby

    Clarence Forsström, Norrköping

  • Läsarresa till Burma

    burma

    Upplev Burmas rika historia, magnifika sevärdheter och vackra natur med Historiska resor. Läs mer om resan här

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!