Byggboom i Stockholm

Kring sekelskiftet 1900 uppfördes mycket av det Stockholm vi känner i dag. Det var en tid av häftig spekulation som slutade med en krasch. Nu tvingades staten ta ett grepp om den svenska bostadspolitiken.

Text: Thorsten Sandberg

Stockholm i slutet av 1800-talet. Industrialiseringen hade tagit fart, fabrikörerna skrek efter arbetskraft. Flyttlassen in till malmarna med familjer från huvudstadens närområden ökade för varje år, men folk från hela landet styrde också kosan mot Stockholm för en ny framtid och en ny karriär. Inom en tjugoårsperiod kring sekelskiftet 1900 fördubblades Stockholms befolkning – men var skulle alla dessa nya stockholmare bo? Bostadsbristen blev akut och behovet öppnade för en sällan skådad byggboom. Under drygt ett decennium bebyggdes stora delar av Vasastaden, Norrmalm och Södermalm med stenhus för arbetarna och deras familjer. Oftast blev det små lägenheter – ettor med kokvrå.

Tvåhundra byggmästare var aktiva, många av dessa lycksökare utan en krona på fickan, men med entreprenörens alla kännetecken. Byggprojekten balanserade på slak lina, och i denna spekulationsekonomi gick tre av fyra byggmästare i konkurs. När den globala ekonomiska krisen i kölvattnet på jordbävningen i San Francisco-området 1906 nådde Sverige drabbades den konjunkturkänsliga byggindustrin extra hårt.

Byggmarknaden tvärnitade. Men ur krisen växte så småningom två företeelser med stor betydelse för framtiden: centrala avtal på arbetsmarknaden och ett nytt sätt att organisera krediterna för bostadsbyggande. Här fanns också fröet till den moderna svenska bostads-

politiken inom ramen för det socialdemokratiska folkhemmet. Om denna dramatiska och omdanande period i huvudstadens historia, men också i byggbranschens, har etnologen Anders Perlinge skrivit boken Bubblan som sprack – byggboomen i Stockholm 1896–1908 (Stockholmia förlag). Utgångspunkten är de finansieringsproblem byggmästarna brottades med, och lyckades lösa, vid sidan om det reguljära banksystemet.

Det var en helt ny typ av entreprenörer som nu tog plats i Stockholms byggsväng. De var ofta sina egna byggherrar och deras drivkraft var först och främst spekulationer – utifrån bostadsbehov, fastigheters belägenhet i staden och efterfrågade lägenhetstyper. En intrikat ekvation som tillsammans med den speciella kreditproblematiken ofta ledde till konkurs. För vissa byggmästare både två och tre gånger.

De entreprenörer som klev fram under byggboomen hade inte sällan börjat som vanliga snickare, timmermän, murare eller kakelugnsmakare. Här fanns en påtaglig skillnad från tidigare decennier då delar av Östermalm bebyggdes med fastigheter projekterade och finansierade av grosshandlare och industrialister med stort eget kapital. Praktexemplet är de palatsliknande byggnaderna längs Strandvägen.

För att få verka som byggmästare i Stockholm och använda denna titel krävdes från 1888 ett intyg från Byggnadsnämnden. Viss utbildning behövdes för detta, och den nya vågens byggmästare hade vanligtvis genomgått en teknisk skola i huvudstaden eller vid någon ort ute i landet. Majoriteten av dessa herrar var nämligen från andra delar av Sverige än Stockholm. Deras bakgrund fanns vanligtvis i släktkretsar i hembygden, där familjemedlemmarna var köpmän eller hantverkare av olika slag. En nyttig kombination av fackkunskap och business som de blivande entreprenörerna tidigt i livet fick närkontakt med. Byggerfarenheter skaffade man i större landsortsstäder som Norrköping, Kalmar och Örebro innan kosan styrdes mot Stockholm och de riktigt stora byggprojekten.

Men det finns också exempel på blivande byggmästare som tog steget direkt från landsorten till Stockholm. Carl Zetterberg var bara 21 år gammal när han 1899 klev ombord på båten från Malmö till Stockholm för att söka lyckan i byggsvängen. Genom personliga kontakter i huvudstaden skaffade han sig både bostad och arbete i byggbranschen. Året efter satt han på skolbänken i en byggnadsyrkesskola och sedan gick det fort. Zetterberg reste iväg till byggen både i Göteborg och i Berlin där han fick viktiga praktiska erfarenheter och 1905, 27 år gammal, erövrade han Stockholms stads byggmästareintyg. Han blev så småningom mycket framgångsrik och hans firma fick fram till mitten av 1940-talet många stora uppdrag. De byggde såväl bostadshus som offentliga byggnader i Stockholm och Göteborg.

I de memoarer som gavs ut några år efter hans död berättar Carl Zetterberg om byggboomen, som även för honom var en blandning av framgång och nederlag. Åren 1905–06 hände mycket i hans yrkesliv, och efter en konkurs ”fick jag taga fram mina snickarverktyg igen”.

Hur det var att ha byggboomens nya entreprenörer och byggmästare på andra sidan förhandlingsbordet vittnar snickare och timmermän i boken Byggnadsarbetarminnen, utgiven 1950. Byggjobbarna ansåg att de värsta motståndarna till fackföreningarna och arbetarrörelsen var de byggherrar som från ingenting svingat sig upp till förmögenhet och god samhällsställning. ”De gamla stabila timmermansbasarna hade många gånger en hård dust att utkämpa med dem.” Att göra konkurs behövde inte vara ett dråpslag, vilket Carl Zetterbergs karriär är ett bra exempel på. I den dramatiska omvandlingen av byggsektorn i Stockholm spelade konkurserna en viktig roll i en ”kreativ destruktion”, vilken i sin tur ledde till förändrade och förbättrade villkor för de företag som överlevde och i förlängningen för hela branschen.

Brott i samband med konkurser bland byggmästarna var sällsynta. Det går bara att hitta några enstaka fall från perioden 1896–1908 som misstänktes innehålla oegentligheter. Som jämförelse anmäldes under rekordåren på 1970-talet var tredje konkurs till åklagare för vidare utredning. Före byggboomen hade konkurser inom branschen reglerats av banksystemet på så sätt att en ny byggmästare gavs kredit för att slutföra ett bygge som påbörjats av en som försatts i konkurs. Detta kunde ske utan att den nye byggmästaren behövde ta något som helst ansvar för företrädarens skulder.

Det som hände nu, vilket i hög grad bidrog till att byggbubblan sprack 1908, var att de huvudsakliga finansiärerna av byggena, leverantörerna av bland annat byggnadsmaterial, upphörde med sina leveranser så länge de gamla skulderna inte reglerats. Det blev tvärstopp ute på byggarbetsplatserna, och som kreditläget i samhället såg ut vid denna tid fanns inga alternativa finansiella lösningar som kunde återstarta byggnationerna. Men byggboomen kring förra sekelskiftet och den snabba förändring byggbranschen i Stockholm genomgick fick också andra konsekvenser. Tvisterna mellan arbetsgivare och arbetstagare ökade, liksom behovet av medlingsinsatser och skiljedomar. Byggnadssnickare, stenhuggare, timmermän, tegelbärare och tjugotalet andra arbetarkategorier i byggbranschen lyckades faktiskt få bättre villkor på en rad områden. Bland annat steg lägstalönen för de sämst betalda yrkesgrupperna och anställningstryggheten stärktes. Överenskommelserna lade grunden för stabilare förhållanden för hela byggbranschen, vilket gynnade både arbetare och byggherrar.

Om man jämför byggkonflikten 1908 med storstrejken året efter syns en väsentlig skillnad. Effekterna av byggbubblan som sprack blev mer gynnsamma än storstrejkens konsekvenser för relationen mellan arbetsmarknadens parter. Redan tre decennier före det historiska Saltsjöbadsavtalet 1938 hade alltså parterna i byggbranschen hittat arbets­rättsliga verktyg för att i samförstånd lösa komplicerade problem.

En annan konsekvens av byggkraschen var att staten började få upp ögonen för byggsektorn. Nu infördes statlig styrning av bostadsfinansieringen, som kuggades in i samhällsekonomin på ett dittills oprövat sätt. Ett uttryck för detta var bildandet 1909 av Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa – numera Stadshypotek AB – där staten gick in med en stor grundplåt. Samförstånd och statligt ingripande minskade riskerna i byggandet, en bransch som fram till första världskriget varit en av de allra mest riskfyllda att investera pengar i. Naturligtvis spelade också marknadens ökade efterfrågan på bostäder in.

Det politiska inflytandet över byggmarknaden skulle fortsätta utvecklas. Knappt två decennier efter byggkraschen slog socialminister Gustav Möller (s) fast att ”det torde väl knappast råda delade meningar om att en ordnad fastighetskreditgivning utgör en av de viktigaste förutsättningarna för åstadkommande av tillfredsställande bostadsförhållanden, särskilt för de mindre bemedlade klasserna av befolkningen”. Vägen mot bostadens roll som social rättighet var utstakad. Kulmen nåddes ”rekordåren” 1965–75 då omkring en miljon nya lägenheter producerades för bostadsbehövande över hela Sverige. Miljonprogrammet förverkligades med hjälp av ett effektivt system för att skapa incitament i byggsektorn. Förmånliga kreditvillkor erbjöds projekt som uppfyllde de nya byggnormerna som bland annat angav vilka ytor som skulle finnas för kök, badrum och andra särskilda ändamål. Staten höll i trådarna, och samordningen med flyttlasspolitiken var tydlig. Politiken för Stockholms del var en bit i detta samhälleliga pussel, där huvudstadens expansion skulle kylas ner och inflyttningen dämpas.

Anders Perlinge menar att det mest bestående intrycket av den process som startade efter byggnadskrisen 1908 är hur det offentligas intresse för bostadsbyggande förändrades i grunden.

– Från att ha ansetts vara ett ärende enbart för det enskilda näringslivet blir byggandet under större delen av 1900-talet samhällets stora angelägenhet. Men i dag befinner vi oss återigen i en omställningsfas på bostadsmarknaden. Det privata bostadsbyggandet har återtagit scenen, och även de allmännyttiga bostadsföretagen förväntas ge vinster åt sina ägare. Pendeln svänger tillbaks igen, säger han.

Thorsten Sandberg är journalist och författare.

Kommentarer inaktiverade.

  • Aktuell läsning

    rysstart

    Med anledning av den militära aktiviteten i Stockholms skärgård bjuder vi på lite fördjupande läsning.
    Inga konkreta bevis för att en främmande makt är inblandad har presenterats, men misstankar har riktats mot Ryssland.  
    Läs Magnus Västerbros artikel om "rysskräcken" i Sverige genom tiderna, från Populär Historia nr 7/2014.

    Läs artikeln här

     

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Gilla oss på Facebook!

  • Grattis till våra vinnare

    Den tyska krigsplanen som användes i anfallet mot Frankrike 1914 kallades för Schlieffenplanen, efter generalstabschef Alfred von Schlieffen.  
    Det var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 9. 
    Följande fem läsare som visste det belönas med Marco Smedbergs bok Första världskriget:

    Ingemar Larsson, Lund

    Christian Wiklund, Sund

    Birgitta Bergström, Helsingborg

    Bengt W Johansson, Malmö

    Lena Månsson, Märsta 

  • Läsarresa till Burma

    burma

    Upplev Burmas rika historia, magnifika sevärdheter och vackra natur med Historiska resor. Läs mer om resan här