Djurgårdens juvel

Längst ut på Djurgården i Stockholm tronar Thielska galleriet likt ett sagopalats i skimrande vitt, byggt för en av landets förnämsta samlingar av svensk sekel­skifteskonst. Med sin sär­präglade blandning av orientalisk mystik, elegant jugendkonst och nyklassi­cism speglar byggnaden sin forne äga­res sammansatta personlighet. Ernest Thiel var en modern renässansfurste med smak för storfinans, konst och Nietzsches filo­sofi.

I dag, åttio år efter att samlingarna öppnades för allmänheten, glänser den nyrestaurerade byggnaden åter med sin ursprungliga prakt; en exotisk juvel i den svenska arkitekturhistorien.

Det var år 1904 som Ferdinand Boberg, tidens mästerarkitekt framför andra, bör­jade arbeta med palatsets ritningar. Upp­dragsgivaren Thiel – bankdirek­tör, mångmiljonär och kulturmecenat av betydande mått – ville ha ett lämpligt galleri för sin snabbt växande konstsamling. Inspirerad av det pågående uppförandet av Prins Eugens Waldemarsudde, ritat av just Boberg, tänkte han sig en plats nära konstprinsens slott. Eugen protesterade dock och även Oscar II lade in sitt veto; de ville inte ha den fritänkande nitzscheanen i sitt grannskap. Skulle Thiel bygga på Djurgården fick han nöja sig med den avlägsna Blockhusudden, och där fick det också bli.

Själva byggandet genomfördes raskt och effektivt, som de flesta projekt där den målmedvetne och handlingskraftige Ernest Thiel var inblandad. Redan året därpå, 1905, kunde han tillsammans med hustrun Signe flytta in i sitt nya hem, på samma gång bekväm bostad och storslaget tavelgalleri.

Under året som gått hade emellertid konstsamlingen utökats, och den färdiga byggnaden var för liten för att rymma de många målningar av bland andra Bruno Liljefors, Richard Bergh, Anders Zorn, Eugène Jansson och Edvard Munch som paret ville omge sig med. En tillbyggnad uppfördes, huvudsakligen bestående av en praktfull sal dedikerad åt Munchs konstnärskap, men också fler rum åt herrskap och tjänstefolk. Den kompletterande delen gav byggnaden en fri, asymmetrisk form, som betonades av de balustrader, balkonger, kupoler och torn som gav palatset dess festliga karaktär. ”En hvitklädd oriental” – drömlikt, sensuellt och fantastiskt – så beskrev vännen Tor Hedberg huset, som med sina släta, vitputsade murar, sin sparsamma fönstersättning (vilken gav maximal väggyta åt målningarna) och sin geometriska dekor av grönglaserat tegel framstod som ytterst originellt för sin tid.

Det tillbyggda galleriet invigdes i mars 1907 med den sedermera legendariska Rosenmaskeraden, flitigt omskriven i brev från tiden. Salarna var över­dådigt dekorerade med doftande rosor, champagnen flödade och festsällskapet var utstyrt i fantasifulla kostymer. Ernest och Signe Thiel hade ett livligt umgänge, och bland galleriets gäster fanns naturligtvis alla konstnärsvännerna liksom tidens stora kulturpersonligheter: Ellen Key, Verner von Heidenstam, Hjalmar Söderberg med flera.

Den grandiosa invigningsfesten markerade en höjdpunkt i såväl galleriets historia som i Ernest Thiels karriär. Kort därefter började hans ekonomi försämras, en utveckling som förstärktes av första världskrigets utbrott. I augusti 1922 skrev han till vännen Hjalmar Söderberg: ”Jag har under den sista tiden mistat allt hvad jag ägde och mycket mera därtill…”

En försäljning av huset var oundviklig. 1924 köpte svenska staten byggnaden och dess samlingar för 1,5 miljoner kronor och två år senare slogs portarna upp till Thielska galleriet och dess unika konstskatt. ph

Bankman och sjubarnsfar

Ernest Thiel föddes 1859 i Norrköping, men växte upp i Stockholm i en borgerlig miljö med en vallonsk far och tyskjudisk mor.

Femton år gammal inledde han sin bana inom bankvärlden och kunde 1885 starta ett eget finansföretag. Året innan hade han gift sig med Anna Josephson, släkt med Bonnierfamiljen och medlem av Stockholms liberala och kulturellt intresserade överklass. Paret fick fem barn, men äktenskapet bröts då Thiel förälskade sig i hustruns sällskapsdam, den unga och vackra änkan Signe Hansen, vilket drastiskt förändrade hans liv.

Signe var konstnärligt och litterärt bevandrad och introducerade Nietzsches filosofi för Thiel, som kom att översätta flera av hans verk till svenska. Ernest och Signe gifte sig 1896 och började snart köpa in verk av Signes konstnärsvänner, bland andra Carl Larsson och Bruno Liljefors. Två barn föddes inom äktenskapet, men 1910 var separationen ett faktum. Fem år senare avled Signe efter en överdos av opium.

Ernest Thiel levde fram till 1947, skarpsynt, stolt och spotsk in i det sista, med sina egna ord »ett misslyckandets geni».

Carolina Söderholm

Carolina Söderholm är frilansjournalist, konstkritiker och författare.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    4020_POP

  • Läsarresa till Riga

    Riga

    Följ med Historiska Resor till Östersjöpärlan Riga! Läs mer om resan här. 

  • Tidskriftssamlare

    Varför inte samla dina utgåvor av Populär Historia i en tålig och praktisk tidskriftssamlare?
    Klicka här för att beställa!

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!