Elisabet I – Gift med England

Elisabet I tillhör de historiska personer som ovanligt många nutidsmänniskor, även utanför hennes eget England, har hört talas om. Flera medlemmar av min bekantskapskrets, i synnerhet den kvinnliga delen, upplever sig nästan ha en personlig relation till drottningen och är fascinerade av henne.

Det är ingen slump att det finns mängder av biografier och romaner om just Elisabet. Hennes utseende är ett av de klassiska: många känner instinktivt igen hennes porträtt och reagerar inför det.

Hollywood och filmindustrin har med framgång kapitaliserat på Elisabets ryktbarhet. År 1939 gestaltades Elisabet som åldrad drottning av Bette Davis i The Private Lives of Elizabeth and Essex, 1953 som ung prinsessa av Jean Simmons i Young Bess, och 1971 kunde vi se Glenda Jackson i en version som åldersmässigt står mitt emellan (i Mary, Queen of Scots).

Nu senast gestaltades hon som nytillträdd drottning av Cate Blanchett i Shekhar Kapurs lovprisade kostymdrama Elizabeth (visades i tv i vintras). I samtliga fall rör det sig om krävande roller, gjorda för en aktris med brett dramatiskt register. Ty det är inte en kvinna som skall tolkas utan en myt. Elisabet är mer än bara en död gammal drottning. Hon har kommit att personifiera en hel epok, den ”elisabetanska”, och blivit synonym med Englands uppstigande som en kulturell och politisk stormakt.

I mångt och mycket är myten en bluff, särskilt vad politiken beträffar. Vid Elisabets trontillträde var England en militär förlorarstat i Europas utkant, till synes dömd att stå i skuggan av kontinenten. När drottningen dog var England fortfarande en perifer andrarangsmakt vars koloniala projekt var katastrofer och vars tron just ärvdes av kungen av Skottland. Det skulle dröja mycket länge innan Britannia styrde världens hav.

Men när det gäller Elisabet som person finns det fog för myten. Hon var, därom är historikerna ense, en märklig människa. Dessutom förefaller hon personligen ha varit fullt medveten om den myt som var i färd att spinnas kring hennes gestalt. Ja, mer än så: mycket talar för att det var hon själv som medvetet lade grunden till myten.

Elisabet var utan tvekan en av Englands mest betydelsefulla regenter genom tiderna. Det visste hon om, och hon ombesörjde att även folket fick det klart för sig.

Elisabet föddes i Greenwich Palace, nära London, den 7 september 1533. Hennes födelse uppfattades som en olycka av den enkla anledningen att hon var ett flickebarn. I och med detta reducerades mammans överlevnadsmöjligheter drastiskt. Modern Anne Boleyn var kung Henrik VIII:s andra gemål och hennes uttryckliga huvuduppgift var att föda kungen en son, en tronarvinge. Hon misslyckades.

Innan Elisabet var tre år gammal lät fadern halshugga modern, anklagad för äktenskapsbrott. Dessutom lät Henrik parlamentet ogiltigförklara äktenskapet, vilket gjorde Elisabet till en oäkting. Hon växte upp utanför hovmiljöerna i ett hus i Hatfield.

Medan Henrik avverkade ytterligare ett antal gemåler, åldrades, avled och efterträddes av först sonen Edvard, sedan dottern Maria, levde Elisabet ett stundom farofyllt, stundom fridfullt privatliv i maktens periferi. Hon fick en god uppfostran, värdig en prins. I vuxen ålder hade hon utvecklats till en skicklig talare med omfattande kunskaper i latin, franska och italienska.

Men framför allt lärde hon sig att överleva. Det fanns gott om personer i den engelska högadeln som önskade nyttja henne för sina egna ljusskygga syften. Därtill kom att hon måste kryssa varsamt i religionens hav. Under systern Marias (”Bloody Mary”) regeringstid 1553–58 var Elisabet så illa tvungen att anpassa sig efter katolicismens spelregler trots att hon i själ och hjärta var protestant. Efter ett uppror år 1554 misstänktes hon för delaktighet och var nära att dela sin moders bittra öde. Men hon klarade sig.

När Elisabet efterträdde Maria på tronen i november 1558 hade hon lärt sig att aldrig låta sina sanna intentioner skina igenom, aldrig avslöja vad hon verkligen tänkte. Med en anakronistisk term skulle man kunna säga att hon hade ett gott pokerface. Hon lade ned stor omsorg på utseende och tal, hon var en mästare på att manipulera folk i önskad riktning, men sina egna planer behöll hon i det längsta för sig själv. Hon hade tillägnat sig en av de främsta härskaregenskaperna genom tiderna: att vara oförutsägbar.

Ett av de mest uppenbara exemplen på glappet mellan sken och verklighet hos Elisabet är hennes relation till alla friare som snart flockades vid hennes hov. Att hon skulle gifta sig uppfattades som en självklarhet. Det skulle man göra på den tiden, oavsett samhällsställning. Annars var man konstig. För en kung eller drottning var det desto mer betydelsefullt som det gällde att säkra dynastins fortlevnad.

Som ogift drottning av England var Elisabet dessutom ett hett eftertraktat byte för i princip samtliga europeiska kungahus. Om hon dog barnlös kunde tronen mycket väl åter hamna i katolska händer – näst i tur i successionsordningen stod nämligen Maria Stuart, den katolska drottningen av Skottland.

Att redogöra för friarna och deras ihärdiga kamp om hennes hand skulle kräva flera separata artiklar. Det räcker emellertid med en hastig översikt för att inse att vi har att göra med den verkliga gräddan, la crème de la crème, av europeisk aristokrati. Här fanns den spanske kungen Filip II – som redan varit gift med Elisabets syster Maria – ärkehertig Karl av Österrike, kung Erik XIV av Sverige och de båda franska hertigarna Henrik av Anjou (sedermera kung Henrik III) och Frans av Alençon.

Ingen lyckades. Förhandlingarna pågick i månader men rann alltid ut i sanden. Närmast drottningens hjärta kom troligen de inhemska friarna, såsom Robert Dudley, earl av Leicester. Sedan dennes hustru, Amy Robsart, år 1560 avlidit i en olycka (det spekulerades om mord…) trodde många att äktenskap mellan Dudley och drottningen stod för dörren, men icke.

Ju längre tiden gick, desto mer gjorde Elisabet politik av sin ogifta ställning. Hon blev the Virgin Queen, Jungfrudrottningen, som inte kunde ingå äktenskap eftersom hon redan var gift – med kungariket England! (Om hon dessutom var en verklig virgin, oskuld, överlåter jag åt romanförfattare och filmregissörer att grubbla över.) Hon ville inte dela med sig av makten. Hon ville inte bli dominerad. Mer än något annat uppskattade hon att vara drottning, att regera. En äkta make skulle utgöra en politisk säkerhetsrisk och samtidigt reducera hennes eget inflytande. Eller som Elisabet vid ett tillfälle skall ha sagt till Robert Dudley: I will have here but one mistress and no master (”Här vill jag ha blott en härskarinna och ingen härskare”).

Friarna manipulerades, liksom övriga närstående. Elisabet omgav sig med favoriter som ena dagen överhöljdes med ära och andra dagen fann sig i farlig onåd. Hennes omgivning svällde över av ängsliga intriger och löst underbyggt skvaller. Gårdagens favorit kunde vara morgondagens fånge. Ena dagen kunde drottningen skänka dyra gåvor och viska kärleksord i ditt öra. Andra dagen kunde hon koka över av vrede och ilska, likt en återuppstånden Henrik VIII, och förvisa dig från hovet.

Det lynniga beteendet var av allt att döma medvetet och nogsamt planerat, resultatet av kallt kalkylerande. Elisabet ville att undersåtarna skulle känna sig osäkra. Hon utnyttjade hovintrigerna för att söndra och härska. Hon önskade vandra i sin faders fotspår och dominera omgivningen, om möjligt med något mindre blodsutgjutelse än denne gjort sig beryktad för.Vi skall inte göra misstaget att tro att Elisabet tyckte illa om Henrik VIII för att han halshuggit hennes mor. Elisabet såg snarast Henriks strävan mot en stark monarki som ett föredöme.

Den bittra sanningen var dock att England inte alls var en stark monarki. Kungahuset var fattigt och måste ha parlamentets stöd för att kunna ta upp skatter. En stående armé saknades, och byråkratin var inte mycket att skryta över. I detta läge var det nödvändigt med goda rådgivare, försiktiga politiska utspel och nogsamt manövrerande i de mäktigas kretsar.

Elisabets anammande av rollen som Jungfrudrottning ter sig ur denna synvinkel fullt förståelig och logisk. Hon älskade det politiska spelet och gifte sig med det. Hon var vad antika filosofer skulle beteckna ”ett politiskt djur”. Härskandet var hennes identitet.

Till sin hjälp i härskandet hade hon inte bara dugliga statsmän utan också ett stort personligt hov av kvinnor som omgav henne både natt och dag. De tjänstgjorde som konversatörer, klädesbevarare, sängvärmare, servitriser, med mera. Deras liv var tråkigt och enformigt men i gengäld fullt av potentiell makt, något som nyligen har framkommit i den i Lund verksamma engelska historikern Charlotte Mertons forskning.

Det blotta faktum att hovdamerna hade nära till drottningens person gjorde dem till inflytelserika personer, kvinnor man gärna fjäskade för i förhoppningen att de skulle lägga ett gott ord för vederbörande hos Elisabet. I denna avundsvärda grupp fanns bland andra svenskan Helena Snakenborg, markisinna av Northampton, som blev en av drottningens mest förtrogna väninnor (se särskild artikel).

De storpolitiska händelser som framför allt har färgat eftervärldens bild av Elisabets maktutövning ägde rum åren 1587–1588: avrättningen av Maria Stuart och kampen mot den spanska armadan.

Händelserna var nära länkade till varandra och hade ytterst sin grund i just det som gjorde att Elisabet manövrerade så varsamt som hon gjorde: Englands politiska och militära sårbarhet. För Europas katolska krafter, i synnerhet för den spanska stormakten, var England att betrakta som en temporärt förlorad resurs som borde återvinnas för den rätta läran. Den spanske kungen Filip II hade ju redan varit gift med en engelsk drottning och förgäves sökt äkta även Elisabet. Det givna katolska alternativet var att störta Elisabet och upphöja den skotska drottningen Maria – som levde i engelsk exil – på den engelska tronen.

År 1570 bannlyste påven Pius V drottning Elisabet, något som gjorde varje katolskt angrepp mot hennes person både legitimt och lovvärt. Tio år senare sade påven Gregorius XIII rakt ut att det sannerligen inte var att betrakta som synd att befria världen från en så avskyvärd kättare som Elisabet.

Ett flertal mord- och kuppförsök gjordes. Sammansvärjningar slöts och revolter planerades, men alla blev till intet innan de hann sättas i verket. Som exempel kan nämnas den florentinske köpmannen Roberto Ridolfis djärva plan. Ridolfi, som en längre tid varit verksam i London, lämnade i mars 1571 England för att söka utländskt militärt stöd. Till hjälp hade han ett hemligt brev i vilket hertig Thomas av Norfolk förklarade sig som katolik och lovade att leda ett engelskt uppror när väl den utländska hjälpen kom.

Efter segern skulle Norfolk gifta sig med Maria Stuart och styra England. I april samma år arresterades emellertid Ridolfis budbärare, Charles Baillie, i Dover. När man undersökte hans brev avslöjades hela intrigen. Norfolk sattes i fängsligt förvar och avrättades påföljande år.

När det gällde Maria drog sig emellertid Elisabet i det längsta för att utfärda en avrättningsorder. År 1586, efter det att ännu en mordkomplott i vilken Maria varit inblandad hade avslöjats, blev hon dömd till döden. Först efter en längre väntetid undertecknade en motvillig Elisabet dödsdomen. Maria halshöggs den 8 februari 1587. När Elisabet fick höra vad som hänt blev hon emellertid rasande och skrev i ett brev till Marias son, kung Jakob VI av Skottland, att avrättningen ägt rum i trots mot hennes egentliga vilja. Jakob, som insåg att han själv i och med moderns död stod näst i tur i den engelska successionsordningen, var opportunistisk nog att inte bråka om saken.

Året därpå kom den väntade urladdningen i den spanska stormaktens försök att en gång för alla nedslå den kätterska engelska regimen och återföra ön till den katolska fållan. Den spanska armadans försök att nå engelsk kust blev emellertid ett av krigshistoriens mer kända fiaskon. Engelska krigsskepp och inte minst väldiga stormbyar krossade kung Filips flotta, något som kraftigt stärkte Elisabets och den engelska monarkins prestige både inom och utom landets gränser.

Spanska armadans undergång var höjdpunkten i Elisabets regeringstid. Det sista decenniet präglades av motgångar. I England utmanades drottningen av motsträviga parlamentsledamöter och kritiska puritaner, vilka långt ifrån alla var mottagliga för Jungfrudrottningens charm. På Irland hade de engelska trupperna stora svårigheter att slå ned ett allvarligt uppror mot främlingsväldet under ledning av Hugh O’Neill, earl av Tyrone. Att skördarna ofta slog fel och att arbetslösheten spred sig bland folkmassorna gjorde inte saken bättre. Inte ens sina närmaste kunde Elisabet lita på. En av hennes sista stora favoriter, Robert Devereux, earl av Essex, försökte sig på ett kuppartat uppror som slutade med att han själv blev avrättad år 1601.

Elisabet avled i Richmond den 24 mars 1603. Hennes regering hade varit ovanligt lång, ovanligt fredlig och ovanligt lyckosam, men framför allt hade drottningen sett till att göra den mytomspunnen. Myten var stark redan vid hennes död, men den blev ännu starkare när 1600-talets motsättningar mellan monarki och parlament medverkade till att ge 1500-talet i allmänhet en nostalgisk färg i engelsmännens minnen, ett ”Merry Old England” att drömma sig tillbaka till.

Elisabet blev till en symbol för nationens segerrika uppvaknande, för ett förflutet att yvas över. Hon blev Good Queen Bess, Jungfrudrottningen i den elisabetanska guldåldern. Och strålglansen kring hennes person har knappast blivit mindre stark under de sekler som förflutit.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!