Europa och mötet med det främmande

”Överallt där européerna satt sin fot tycks döden hemsöka urbefolkningen.” Orden fäster uppmärksamheten på att Europas erövring av Amerika krävde stora offer. Kanske skulle meningen kunna vara hämtad ur någon av de många skrifter som i dessa tider går till attack mot firandet av 500-årsminnet av Columbus och 1492.

Men så är det ingalunda. Orden formulerades av Charles Darwin och återfinns i hans dagbok från resan med ”Beagle” till Sydamerika och Galapagos på 1830-talet. Då hade det redan gått lång tid sedan Columbus först satte sin europeiska fot på Bahama-öarna, troligen på vad som idag är Long Bay Beach på San Salvador – ett vitt kors markerar platsen.

Europas segertåg

Darwin såg vad som hade hänt där den vite mannen dragit fram. Urbefolkningen hade decimerats och försvagats, epidemier hade härjat. De som överlevt hade gjorts till arbetskraft åt européerna. Boskap, husdjur och grödor från Europa hade triumferat. Det europeiska segertåget pågick ännu in i Darwins egen samtid. Darwin skrev om hur européernas örter och boskap vållat en formlig katastrof på Argentinas pampas och nästan helt tagit kål på guanacon, hjorten och strutsen, tre av de lokala arterna.

Iakttagelser som dessa fick, som vi vet, Darwin att tänka sig naturen som en evig krigsskådeplats, där individer och arter kämpade om livsutrymmet. Under de kommande trettio åren utvecklade Darwin sin teori om det naturliga urvalet. Den fungerade bra när det gällde djuren. Men kampen mellan folk, raser och kulturer var svårare för Darwin att förstå.

Hur kom det sig egentligen att just européerna med sådan självklarhet tycktes gå segrande ur alla strider? Även Darwin hemföll, i brist på en fungerande teori, åt spekulationer om att det fanns en historisk mening i att de ”högre civiliserade raserna” (som Darwin skrev i ett brev 1881) besegrade de ”lägre” i kampen om jordens resurser.

Om dessa idéer var Darwin inte ensam. Att Amerika fått ge vika för de vita erövrarna var för bildade människor under 1800-talet både logiskt och naturligt. De historiker som vid denna tid skildrade den europeiska världserövringen arbetade i samma anda. Amerikanen -George Bancroft, som utgav en History of the United States i tio volymer (1834–1876), beskrev, som han själv uttryckte det, ”de steg med vilka en god Försyn fört landet till dess nuvarande lycka och ära”.

Två världar kolliderade

När Columbus seglade över Atlanten för 500 år sedan tänkte han inte på biologi, knappt ens på sjukdomar, fast man visste att sådana lätt härjade på långa sjöresor. Men hans resa skulle visa sig ha mycket med biologi och sjukdomar att göra. Två biologiska världar kolliderade och våldsamma evolutionära krafter utlöstes.

År 1992 stöter och blöter vi frågan om Columbus arv till mänskligheten. Var upptäckten av Amerika en omätlig katastrof som vi bör sörja och Columbus därför historiens störste syndare, indirekt skyldig till kanske så mycket som 50 miljoner urinvånares död i sjukdomar och direkt ansvarig för formliga utrotningar? Eller var det, som Adam Smith uppskattande skrev i Västerlandets ledande ekonomiska skrift, Nationernas välstånd (1776), den största händelsen i mänsklighetens historia jämte Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien?

Debatt om rättigheter

Argument finns onekligen för båda dessa värderingar. Men kanske är det största arv Columbus efterlämnat ändå ett annat, för honom själv lika okänt som de sjukdomar han bidrog till att exportera. Med 1492 och européernas kolonisering av Amerika tar också den intellektuella debatt sin början som gäller människans rättigheter och Europas förhållande till resten av jorden och mänskligheten.

Den debatten är inte slut än. Columbus-minnet ger oss skäl att på nytt ställa frågan huruvida det finns en moral i historien. Var det Columbus och de spanska erövrarna gjorde försvarbart? Är en sådan fråga överhuvudtaget meningsfull?

Många historiker har förnekat att den frågan har med historievetenskapen att göra. Historikerns uppgift, menade till exempel den tyske 1800-talshistorikern Leopold von Ranke, är inte att värdera, utan att beskriva ”wie es eigentlich gewesen” – hur det egentligen gick till. Marc Bloch, en av den franska Annales-skolans grundare, skrev på 1940-talet lika kritiskt om ”la manie du jugement” – värderandets mani, den äkta historieforskningens sataniska fiende – ”satanique ennemi”. ”Quand le savant a observé et expliqué, sa tâche est finie” – när den lärde har iakttagit och förklarat är hans uppdrag slutfört.

I vår tid är det annorlunda. Inför en värld där kulturerna alltmer måste lära sig leva tillsammans, blandade, där Europas makt inte längre är vare sig oinskränkt eller helig, och där de gamla teorierna om rasernas och kulturernas hierarki upphört att gälla – inför den världen är frågan om värderingen av det förflutnas handlingar mycket mer än en akademisk dispyt om historikerns hantverk. Det gäller, kan man säga, formuleringen av den moderna världens grammatik.

Protest mot eurocentrism

Särskilt urbefolkningarna världen över protesterar mot sekler av eurocent-rism i historieskrivningen. Och modern forskning visar att protesterna burit frukt. Bilden har varit förenklad. Européernas erövring var, det vet vi nu, brutalare än vi trott. Nya detaljer har avslöjats om dem som hjälpte européerna att bli jordens härskare.

När Christofer Columbus den 3 augusti 1492 lade ut med sina tre ekbyggda fartyg från Palos i södra Spanien var han upptagen av helt andra tankar än de moraliska och biologiska funderingar som skulle föresväva senare tiders människor. Columbus var besatt av en övertygelse om att finna en västlig sjöväg till Indien.

Han hade många iakttagelser till stöd för sin idé. Av fiskare på pubar i Bristol, och av kartografer och sjömän i Lissabon, hade han hört vilda historier om fjärran atlantiska öar – Antillia, S:t Brendans ö, Brasil, Tir-na-m-ban; på den sistnämnda skulle enligt vad irländska munkar rapporterat varmblodiga kvinnor hälsa sjöfararen. Han hade med egna ögon sett drivved utanför Afrikas kust – varifrån kom den om inte från Amerika? Han var förtrogen med tidens mest avancerade geografiska spekulation, sådan den framträdde i Pierre d’Aillys världsbeskrivning Imago mundi och hos den florentinske naturforskaren Paolo dal Pozzo Toscanelli. Enligt den senare sträckte sig Asien så långt österut att endast ett kort stycke hav skilde Europa från Kina, det hägrande Cathay, och Japan, storkhanens lockande Cipangu.

Svårt få besättning

Många misstrodde Columbus, inte bara det kastilianska kungaparet Ferdinand och Isabella, som måste uppvaktas gång på gång innan de gav vika, och inte gjorde det förrän morerna slutgiltigt drivits ur Spanien i januari 1492. Att skaffa besättning till de tre skeppen var inte heller lätt. På överresan gnyddes det bland manskapet. Columbus spelade högt – och vann. Han fann sin kontinent.

Men Columbus fann inte bara en kontinent. Han mötte en flora, en fauna – och han mötte mänsklig kultur. Amerikas historia hade börjat långt före Columbus. Invandringen kom från vad som idag kallas Sibirien. Den skedde i vågor; den tidigaste kan, enligt vissa arkeologer, ha ägt rum så tidigt som för 80 000 år sedan. Säkert daterade fynd är ca 15 000 år gamla.

På sin vandring söderut över kontinenten lyckades urinvånarna framgångsrikt bemästra de nya naturförhållandena. Djur de mötte bekrigade de effektivt, eventuellt i samarbete med klimatförändringar. Mammutar, sabeltandade tigrar, jättebufflar och många andra arter utrotades helt långt före européernas ankomst, trots att de första invånarna bara besatt enkla stenåldersvapen. Man mötte troligen inga livshotande sjukdomar, vilket främjade befolkningstillväxten.

Förklaringen till denna framgångsrika kolonisation var att den miljö man kom till var bokstavligen ”jungfrulig”. Människan var ny och främmande. Ingen av de arter som levde där hade haft möjlighet att utveckla ett försvar mot detta sär-egna rovdjur.

Följden blev en anmärkningsvärd expansion av ett, såvitt vi vet, stort antal välmående samhällen på hela den amerikanska kontinenten, från tundran i norr till de stormpiskade trakter i söder som långt senare av sina europeiska erövrare skulle kallas Eldslandet.

100 miljoner människor

Bristen på skrivna källor gör det omöjligt att exakt fastställa antalet ursprungliga invånare på de amerikanska kontinenterna. Men vi har goda skäl att anta att Nordamerika hyste åtminstone 15 miljoner människor vid tiden för européernas ankomst, och Sydamerika troligen fler. Enbart Mexiko hade, enligt en beräkning av de historiska demograferna Sherburne Cook och Woodrow Borah, ca 25 miljoner invånare vid Cortéz erövring 1520.

De högsta uppskattningarna för hela Amerika uppgår till 100 miljoner, och ingen historiker eller antropolog räknar numera med att antalet skulle ha understigit 30 miljoner. Siffrorna skall jämföras med Europas befolkning från Atlanten till Ural, som år 1500 uppgick till 80 miljoner; Spaniens var sju miljoner.

Vad som skedde under de första decennierna efter Columbus ankomst till den Nya Världen har underkastats mycken forskning. De historiska källorna har på senare tid kompletterats med biologiska och epidemiologiska data. Resultaten pekar entydigt i samma riktning: européernas ankomst betydde en katastrof för urbefolkningarna. Mexikos befolkning sjönk på ett århundrade med mer än 90 procent. Beräkningar av David Noble Cook ger vid handen att Perus inkabefolkning på samma tid gick ned från kanske nio miljoner till 600 000, på nytt med 90 procent.

Alfred W. Crosby, den amerikanske historikern som mer än någon annan klargjort de humanekologiska effekterna av erövringen, har visat att Nordamerika drabbades av liknande hemsökelser. Befolkningen sjönk i allmänhet med 80–90 procent under det första århundradet av europeisk närvaro. Indianstaden Cahokia i nuvarande Illinois var på 1200-talet ett ceremoniellt centrum i området med kanske 40 000 invånare. Det skulle dröja till sekelskiftet 1800 innan Philadelphia, den då största staden i USA, i folkmängd och lyskraft passerade Cahokia.

Sjukdomar och slaveri

Orsakerna till denna demografiska kollaps är numera väl kända. De är, ordnade efter betydelse: sjukdomar, slaveri och tvångsarbete, krig. Den gängse förklaringen till att européerna kunde besegra och undertrycka ursprungsfolken runtom i världen har varit deras ”överlägsna” kultur. I Europa utvecklades obestridligen navigationskonst, militär teknologi och naturvetenskap till ovanliga höjder. I kombination med en missionerande religion samt en prestations- och vinstinriktad mentalitet skapade dessa egenskaper det segerrika Europa – brutalt, krigiskt och erövrande, men till sist, om vi skall tro de historieböcker vi läste i skolan, ändå garanten för frihet och tolerans.

Så ser sagan om Europa ut.

Biologiska faktorer

Först på senare tid har historikerna blivit på det klara med att de kulturella orsakerna hade ett effektivt stöd från biologiska faktorer. Européerna hade levt i generationer med epidemiska sjukdomar som mässling och smittkoppor. De hade lärt sig hålla husdjur, som anpassat sig till gräsängarnas växtlighet, och gräs-ängarna i sin tur hade anpassat sig till djuren.

När Europa korsade Atlanten förde man, likt Bibelns Noah, en hel ekologisk miljö med sig. Och lika jungfruligt som Amerika en gång varit för de första asiatiska invandrarna var det nu, tusentals år senare för spanska, portugisiska, brittiska och franska kolonisatörer. Européernas hästar, grisar, får och kor spred sig så snabbt att en präst på 1600-talet om hästarnas antal på pampas utbrast: ”Infinitos.” Grisarna frossade på fallfrukten i Virginias skogar. Sädesslagen, främst vetet, gick lika bra på den nya kontinenten. Och, viktigast av allt, epidemierna slog skoningslöst ut den indianska befolkningen.

Vad har Columbus med detta att göra? Han upptäckte en för européerna okänd kontinent och öppnade den för kolonisation. Men han visste ingenting om de härjningar européernas sjukdomar skulle åstadkomma. Går han då inte fri från moralisk skuld?

Låt oss försöka besvara frågan genom att granska ett exempel: Espanola, eller Hispaniola, som ön heter där Columbus inledde den spanska kolonisationen och själv förde befälet under de första åren.

Columbus och Hispaniola

Columbus anlände till Hispaniola 6 december 1492. Han fann ön behaglig. Den kallades av urbefolkningen ”Cibao”, vilket han identifierade med ”Cipangu”, Marco Polos ord för Japan. Han trodde sig alltså för en kort tid ha nått ett av målen för sin resa, och han sände ut en delegation ledd av tolken Luís de Torres, med uppdrag att söka kontakt med den japanske storkhanen. Människorna på ön, en arawakstam kallad taino, levde av fiske, jakt och ett enkelt jordbruk med sötpotatis, maniok och majs. De gick i allmänhet nakna, målade sina kroppar och bar guldringar kring halsen, i öronen och näsan.

I likhet med mönstret från nästan alla liknande möten mellan européer och främmande folk blev spanjorernas första sammanträffande med taino fredligt och harmoniskt. De hälsades som gäster av tainohövdingarna, de erbjöds underhållning och de inbjöds att ha sexuellt umgänge med stammens kvinnor.

Gästfriheten kan ha haft något att göra med att Columbus och hans sällskap, på nytt i likhet med ett allmänt mönster vid kulturmöten, betraktades som övernaturliga varelser. Deras vita hud, deras skägg, deras egendomliga kläder, fartyg och besynnerliga attribut – musköter, papper och ritstift – bidrog till att de i tainos ögon tycktes komma från en annan värld.

Hade bonus på vinsten

Columbus dagbok ger oss klara besked om tainos samarbetsvilja. Han talar om deras givmildhet, och om att ”kristna” står högt i deras aktning. Han noterar också att de med iver pekar ut platser där man kan finna vatten och – guld.

Columbus hade skäl att ge en positiv tolkning av det han upplevde. Han hade i sin överenskommelse med Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien försäkrat sig om en bonus på tio procent av all vinst från handeln över Atlanten. Han ville så gärna att människorna skulle vara välvilligt sinnade, han ville att floderna skulle vara fulla av guld, och han ville att förutsättningarna skulle vara de bästa för spansk kolonisation. Till det sistnämnda hörde tillgången på arbetskraft. Urbefolkningen, försäkrade därför Columbus, var väl anpassad att ”behärskas och sättas i arbeteºoch göra annat nödvändigt”.

Att människorna var positiva till kristendomen skrev han också, både på sin första resa och senare. Han hade goda skäl. I det ursprungliga uppdraget från Ferdinand och Isabella ingick kristnande som en viktig uppgift. Och kort efter Columbus hemkomst till Spanien i mars 1493 framhöll påven i en bulla att de nya länderna skulle tillhöra Spanien bara om människorna där samtidigt kristnades. Detta var ett villkor av moralisk art: att lämna dem i deras hedniska tillstånd vore att inte följa Herrens avsikt.

Sökte berg av guld

I själva verket hade Columbus och hans följeslagare överdrivit och önsketänkt. De hade inte lagt märke till de subtila tecken som tidigt tydde på att tainos inte var självklart beredda att efterkomma européernas önskningar. Tainos förstod ganska snart att européerna betraktade guldet som värdefullt, och de lärde sig därför att dela det i små bitar så att det kunde användas som valuta i byteshandeln. De tycks också ha lurat spanjorerna att söka sig till mer avlägsna guldtäkter; det började bli besvärligt att ha dem i närheten.

Columbus och hans män sökte guld. Hos Pierre d’Ailly hade han läst att det i Indien fanns ”berg av guld”. Nu skulle denna rikedom skördas. Columbus själv förefaller nästan förblindad av girighet. Hur går detta ihop med den kristna läran? Var inte rikedomen ett problem? Var det inte svårare för en rik man att komma till himmelriket än för en kamel att komma genom ett nålsöga?

Inte för Columbus. Vi måste minnas förutsättningarna. Genom hela medeltiden hade det förekommit att kyrkans män levde i sinnenas riken lika mycket som i andens. Det katolska Europa var inte enhetligt, fromhet blandades med hejdlös bejakelse av denna världens frestelser. Det är bara ett par decennier kvar innan Luther finner måttet rågat och spikar upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg.

Columbus tycks nöja sig med retoriska hänvisningar till Gud. Han lyckas rentav göra Gud till sin bundsförvant: ”Herren i sin godhet ger mig vägledning så att jag finner detta guld”, skriver han 23 december 1492. Den som äger guld, fortsätter han, kan göra vad han vill i denna världen och kan med dess hjälp föra själarna till paradiset! Så gjordes det moraliskt dubiösa till en dygd.

Från gudar till demoner

När Columbus återvänder till Hispaniola i november 1493, nu som chef för 1 500 man och 17 fartyg, möter han en fruktansvärd syn. Julen 1492 hade han börjat uppföra ett fort, Villa de la La Navidad – döpt till minne av Kristi födelse – som han lämnade försvarat av ett fyrtiotal av sina män. Nu var befästningen förstörd och samtliga spanjorer dödade av lokalbefolkningen. Tainos version av det inträffade var att kolonisterna hade uppträtt brutalt mot dem, särskilt mot kvinnorna. Främlingarna framstod inte längre som några gudar, snarare som demoner, blott alltför mänskliga.

För Columbus var detta en krigsförklaring. Det gick inte längre att fredligt samarbeta med indianerna, de måste tas med våld. Och vad som nu följde, under åren 1495 och 1496, var ett sannskyldigt blodbad, till stora delar lett, och i varje fall inte förhindrat, av Columbus själv.

Spanjorerna plundrade, våldtog, mördade, brände byar. Michele de Cuneo, en barndomsvän till Columbus som medföljde på resan, skrev senare om en straffexpedition Columbus utsände mot dem som hade förgripit sig på de kristna. Spanjorerna gick till attack med eld, svärd, hästar och hundar. Många taino dödades och 1 600 fångar hemfördes till öns huvudstad Isabela.

Spanjorerna fick förse sig fritt med de slavar de ville ha. Cuneo skriver: ”När alla hade försett sig blev det ungefär 400 över, och de fick tillstånd att gå vart de ville. Bland dem var många kvinnor med barn vid bröstet. För att snabbare komma undan oss, då de fruktade att vi åter skulle börja fånga dem, lämnade dessa sina barn var som helst på marken och började springa.”

Kavalleri och hundar

Columbus son, Fernando Colón, skrev i sin biografi över fadern om en annan spansk attack på lokalbefolkningen, ledd av Columbus själv: ”Först anföll de två divisionernas infanteriskvadroner den indiska fienden och började nedgöra den med skott från armborst och musköter. Sedan anföll kavalleriet och hundarna våldsamt, för att hindra dem att samla sig. Resultatet blev att de fega indierna flydde åt alla håll, tätt förföljda av våra män, som med Guds hjälp snart vunnit en fullständig seger och dödat många indier och infångat andra som också dödades.”

Dominikanmunken Bartolomé de las Casas, vars skrifter är den viktigaste källan till händelserna, uppskattar att omkring 100 000 tainoindianer fick sätta livet till under dessa kampanjer. Kanske, det är svårt att veta, begicks inte alla grymheter på order av Columbus och andra av de lokala befälhavarna. Enstaka spanjorer tog saken i egna händer. Men för vår moraliska värdering och vår syn på Columbus är detta en mindre väsentlig omständighet. Columbus var amiral och befälhavare med oinskränkta befogenheter. Han var ansvarig.

Nu var hämnd utkrävd. Fyrtio européers liv hade sonats med tiotusentals indianers. Men spanjorernas egentliga syfte var inte uppnått: att berika sig och leverera rikedomar till hemlandet. Under de följande årtiondena etablerade man ett system med tvångsarbete på de s k encomiendas, de landanslag med tillhörande indianslavar som delades ut bland spanjorerna.

Plantager och guldgruvor

Lokalbefolkningen utnyttjades för jordbruksarbete på plantager för sockerrör och tropiska frukter. Men man tog dem också i anspråk för arbete i guldgruvorna på ön och för att vaska guld i floderna. Familjer och byar splittrades. Genom att de unga, friska och starka männen rekryterades skadades familjebildningen och nativiteten gick ner. Encomienda-systemet blev så avskytt att det från trovärdiga källor står klart att många indianer tog sina liv till följd av förslavningen; det talas om ”epidemier” av självmord. (Just självmord är för övrigt en vanlig effekt av slaveri var det än förekommit.)

Innan den första smittkoppsepidemin ens kommit till Nya Världen – det var först 1520 – hade de spanska erövrarna på detta sätt inom loppet av ett par decennier lyckats nedbringa taino-befolkningens antal från drygt en miljon till ca 60 000 (1508). År 1548 fanns 500 kvar och kort därpå var arawak-stammen helt utrotad. Den schweiziske historikern Urs Bitterli har konstaterat att utrotningen av arawakerna på Hispaniola bara kan betecknas med ordet folkmord, det första européerna svarade för i sin erövring av världen.

Europas historia, från Hispaniola till Hiroshima, erbjuder talrika exempel på storskaligt dödande, utrotningar och massmord. Vad man än kan säga om vår civilisation, så bör man alltid erinra sig att ingen kan tävla med Västerlandet när det gäller att ta livet av folk.

Protesterna kom snabbt

Det tillhör Västerlandets många intressanta paradoxer att det också är i vår civilisation som protesterna mot denna ordning formulerats subtilare än någon annanstans. Redan den påvliga bullan 1493 hade angett ett högre syfte, mission, som villkor för erövringen.

Drottning Isabella upprepade gång på gång att hon ville att de omvända hedningarna skulle behandlas humant. I ordern för den andra resan stod följande: ”Amiralen skall, när hans flotta i säkerhet har kommit dit, förmå och tvinga alla som seglar med honom och jämväl andra som senare härifrån skall segla ut, att väl och kärleksfullt behandla de nämnda indierna och inte göra dem något ont, utan tillse att de båda folken samtalar och umgås, så att envar tjänar den andre efter bästa förmåga.” Columbus frångick drottningens öns-kan på varje punkt. Det är omvittnat att förhållandena efter hennes bortgång 1504 förvärrades ytterligare, då den försiktige Nicolás Ovando ersattes som guvernör av den skrupelfrie Diego Colón, en annan av Columbus söner.

En humanistisk kritik mot förhållandena fanns alltså från första början. En bakgrund till denna fanns i nytestamentlig teologi och det kristna kärleksbudskapet. En annan fanns i de äldre naturrättsliga föreställningar, formulerade av bl a Thomas från Aquino på 1200-talet, enligt vilka alla människor ägde medfödda rättigheter till liv, lem och säkerhet. Dessa rättsföreställningar var dunkelt formulerade och vilade helt på tanken att de tilldelats människorna av Gud. Men hur såg Gud på indianerna? Vilka rättigheter hade ett folk vars namn inte ens nämns i Bibeln? Var dessa varelser överhuvudtaget människor?

Tragedier och Europas filosofer

I själva verket var det tragedierna i den Nya Världen som hjälpte Europas filosofer att precisera de mänskliga rättigheterna. Arawakerna på Hispaniola, de döende miljonerna i Mexikos och Perus högländer, powhatans och cherokee bland Nordamerikas skogar och prärier – alla blev de martyrer för den människorätt som idag kodifierats i internationell lagstiftning och i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Det första grundliga försöket att fastställa de rättsliga villkoren för erövringen – eller som man med en cynisk eufemism kallade det: pacificación – av Amerika, skedde vid ett seminarium i Burgos 1512. Mötet sammankallades av kung Ferdinand sedan denne mottagit ett besök av dominikanmunken Antonio de Montesinos, broder i ett kloster som grundades på Hispaniola år 1508. Montesinos upprördes svårt av vad han fick bevittna, och den första advent 1511 höll han en predikan som gått till historien som ett av de tidigaste inläggen mot förslavandet av de utomeuropeiska folken.

”Det är för att göra era synder mot indianerna bekanta för er som jag står här”, sade Montesinos. ”Med vilken rätt håller ni dessa indianer i ett sådant grymt och fruktansvärt slaveri? Med vilken myndighet har ni fört ert avskyvärda krig mot dessa människor, som levde lugnt och fredligt i sitt eget land?”

Talet är framsprunget ur en känslomässig upprördhet, men vittnar också om det rättsliga och moraliska kaos vari erövrarna befann sig.

Lagarna från Burgos

Efter mötet tillkom de s k Burgos-lagarna, vilka reglerade spanjorernas verksamhet i Amerika. Enligt dessa skulle indianerna behandlas anständigt, ges mat och kläder samt omvändas till den kristna tron. Det sistnämnda betraktades självfallet som en handling av nåd, inte som ett utslag av förtryck. Men missionen reste sina egna moraliska frågor: Vad skulle man göra om indianerna vägrade bli kristna? Hur mycket våld kunde accepteras? Kunde inte missionsmandatet missbrukas, så att kristnandet togs till intäkt för ett underkuvande som i själva verket skedde för snödare syften? Montesinos är ett namn som inte har någon framskjuten plats i vår tids översikter i den internationella rättens eller moralfilosofins historia. Kanske kan Columbus-minnet hjälpa oss komma ihåg att det var han som först gav röst åt den indignation över lidandet och förtrycket utan vilken de mänskliga rättigheterna knappast skulle ha formulerats.

Montesinos formulerade inte någon intellektuellt sammanhängande analys. Han framförde en första protest. Mer övertänkta idéer kom från Bartolomé de Las Casas, munken och missionären, som en tid vistades på Hispaniola innan han slog sig ner på Kuba. Från att till en början ha varit som vilken godsägare som helst – även han fick en encomienda och lät indianer arbeta åt sig och söka efter guld – blev han undan för undan allt mer bekymrad över vad han upplevde.

Under decennier var han en oförtröttlig talesman för indianernas sak och förmedlade opinionsskapande intryck från Amerika genom ett flitigt pendlande över Atlanten. På basis av sina erfarenheter utarbetade han sitt omfattande verk, Historia de las Indias (fullständigt utgivet först 1875). Arbetet, som förblivit den rikaste källan till den spanska conquistans tidiga historia, är också ett värdefullt dokument över Columbus liv och personlighet, eftersom Las Casas deltog på Amiralens tredje resa och i sin bok även inkluderade en version av Columbus nu förlorade dagbok från första resan.

Las Casas utgångspunkt var att alla folk skapats av Gud. Därför ägde de alla samma rättighet att komma i åtnjutande av den kristna tron. Tron kom alltså först, men Las Casas utsträckte rättigheterna till att gälla också personlig frihet och egendom. Det var inte bara grymt och okristligt att behandla indianerna i Karibien som spanjorerna gjorde, det var också orättfärdigt. Missionen är en god sak, fortsatte Las Casas, men bara om den sker i milda former. Missionären måste vara ödmjuk inför indianernas egen tro och gå fram med övertalning, inte med våld.

Människovärde för alla

Las Casas var övertygad om att spanjorerna genom sin brutalitet syndade mot Gud och förr eller senare skulle hemsökas av Guds straff. Hans bok var alltså inte bara ett moraliskt testamente, den var också en profetia.

Grunden för Las Casas var hans människosyn. För honom gällde människovärdet alla, inte bara de döpta. De främmande folken var inte, som Aristoteles hävdat i Politiken, ”naturliga slavar”, en uppfattning som kolonialismens försvarare åberopade sig på.

Den inflytelserike spanske författaren Juan Ginés de Sepúlveda hävdade till exempel att indianerna var ”underlägsna i förhållande till spanjorerna, liksom barn till vuxna, kvinnor till män och, kan man säga, apor i förhållande till människor”. Mot denna uppfattning stred Las Casas frenetiskt. Indianerna var fria människor, precis som européerna. Och han polemiserade mot Sepúlveda, bland annat vid en berömd debatt i Valladolid 1550.

På lång sikt var det Las Casas idéer som skulle segra. Trots att hans stora verk alltså inte kunde läsas (han förbjöd själv dess publicering till fyrtio år efter sin egen dödsdag), blev Las Casas ändå ett stort namn. Redan under sin livstid vann han ett visst gehör för sina idéer och fick en roll som rådgivare vid kejsar Karl V:s hov. Efter sin död blev han ett aktat namn i Europa, där hans idéer spreds framförallt genom den pamflett om ”utrotningen av indianerna”, som han utgav 1552. Denna skrift citerades flitigt genom århundraden.

Protestanterna jublade över de belägg man här ansåg sig finna för papisternas uselhet. Efterhand skapades den s k ”svarta legenden” om spanjorernas grymhet som kolonialherrar, en myt som odlades med särskild energi av britter, fransmän och holländare när dessa behövde få sina egna kolonialvälden att framstå i ljusare dager. Las Casas gav moralfilosoferna bränsle till deras debatter om människovärdet. Den världsliga naturrättens förespråkare läste honom. Simon Bolívar hänvisade till honom när han stred för de latinamerikanska ländernas självständighet. Humanister världen över återvänder än idag till Las Casas som skildraren av det första europeiska folkmordet.

En av de första som använde Las Casas berättelser var Michel de Montaigne, som redan på 1580-talet försåg sina essäer med satirer över européerna. ”Vi kunna således kalla dessa folk barbarer i förhållande till vad förnuftet föreskriver men icke i förhållande till oss, som överträffa dem i allt slags barbari”, skriver han i essän ”Kannibaler”; just detta ord härstammar från Karibien och var i själva verket ett av Columbus många språkliga missförstånd.

För upplysningens filosofer blev Las Casas ett sanningsvittne av helgonlika proportioner. Diderot skrev i Encylopedin om européernas grymheter runtom i världen, helt i Las Casas anda. Voltaire menade i sin Essai sur les moeurs et l’esprit des nations, att Las Casas troligen överdrev, men att även om bara en tiondel var sant återstod ändå tillräckligt mycket för att fylla läsaren med fasa.

Montesquieu fördömde i De l’Esprit des lois erövringen av Amerika, ”en av de hemskaste farsoter som hittills drabbats människosläktet”. Spanjorerna, skrev han, var vidskepliga brottslingar som ägnade sig åt slaveri och mord.

Försvarade toleransen

Men, och det är ett viktigt men, Montesquieu, Diderot, Voltaire och andra av förnuftstrons filosofer bibehöll en reservation: Att man fördömde erövringen, slaveriet och folkmorden betydde inte att man ansåg alla kulturer lika mycket värda. Montesquieu konstaterade exempelvis att aztekernas Mexiko och inkas Peru var despotier. Det var omöjligt för honom att idealisera sådana välden. Diderot försvarade toleransen, men bara till den punkt där någon ville dra in toleransen själv.

Voltaire sade i ett bekant yttrande – om sin samtida Helvétius och dennes skrift De l’Esprit – att ”jag har aldrig gillatºvillfarelserna i hans bokº (Men) jag har öppet tagit hans parti när befängda människor fördömt honom.” Vad Voltaire försvarade var alltså rätten att uttrycka vilka åsikter som helst, också de stolliga.

Kulturerna, konstaterade Montesquieu, är inte lika. Inte människorna heller. Hans konstateranden är lika ofrånkomliga som problematiska. Kulturblandningens och den europeiska världserövringens moraliska frågor är inte enkla. Vi upprörs ännu över spanjorernas folkmord i Karibien. Men vi upprörs också över aztekernas människooffer. Hade vi i längden velat låta det senare fortgå under hänvisning till att varje kultur har sin egenart?

Columbus ankomst till Amerika blev urtypen för Europas möte med det främmande. Men kulturmötet blev också, i all sin ohygglighet, den erfarenhet varigenom en modern uppfattning om människovärdet kunde ta form. Ur all blodsspillan och guldtörst växte protester och tvivel vilka 500 år senare blivit bidrag till vår egen mångkulturella värld.

Sverker Sörlin är docent i idé- och lärdomshistoria.

5 kommentarer to Europa och mötet med det främmande

  1. Evert skriver:

    Vilka var det egentligen som firande Columbus landstigning?

  2. Stig skriver:

    Hej, Vilka var det som firade Columbus landstigning och vilka var det som var emot och varför?

  3. Sanna K skriver:

    Wow! Vilken fantastisk skrivning. Jag håller fingrarna i kors i hopp om att du skriver böcker.
    Tack för en trevlig eftermiddag :)

    /Sanna

  4. oscar skriver:

    när mötte de spanjorena

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!