Anfallet på Finland blev även Sveriges sak: Finska vinterkriget

Av alla omskakande och fasansfulla händelser som drabbade vår omvärld krigsåren 1939–45 var Finlands öde det som engagerade och påverkade Sverige mest. Mycket av det officiella Sveriges agerande under andra världskriget kan bara fullt ut förstås om man väger in den roll som hänsyn till Finland spelade för regering och krigsmakt, press och stora delar av folkopinionen.

Den 22 augusti 1939 undertecknade utrikesministrarna Joachim von Ribbentrop och Vjatjeslav Molotov en tysk-sovjetisk ickeangreppspakt i Moskva. Nyheten slog ned som en bomb i resten av världen. De ideologiska dödsfienderna Adolf Hitler och Josef Stalin hade plötsligt blivit vänner.

Många anade att pakten, som till sin natur sades vara fredlig, hade en dold sida. Långt senare skulle det visa sig att de hade rätt – i ett hemligt tilläggsavtal delades östra Europa upp. Tyskland skulle ha kontroll över en stor del av Polen, medan Sovjet fick rätt att erövra östra delen av landet. Till den sovjetiska intressesfären hörde också Finland och de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen samt det rumänska området Bessarabien (i princip dagens Moldavien).

Den 1 september 1939 inleddes styckningen av bytet: Tyskland anföll Polen och den 17 september föll den sovjetiska armén den kämpande nationen i ryggen. Trots att Frankrike och Storbritannien den 3 september förklarat Tyskland krig kunde Polen inte räddas utan delades av sina grannar. I slutet av september krävde och fick Sovjet rätt att etablera militära baser i Estland, Lettland och Litauen. De tre staterna förmådde inte stå emot och därmed var det första steget taget mot ett sovjetiskt maktövertagande i Baltikum.

Den 28 september undertecknade Estland det avtal som gav Sovjet rätt att etablera flyg- och marinbaser på Dagö, Ösel och i Paldiski. Det potentiella hotet mot Sverige och Finland ökade därmed dramatiskt. Den svenske försvarsstabschefen, general Olof Thörnell, begärde redan samma dag att Sverige skulle aktivera tidigare svensk-finska planer på ett gemensamt försvar av de åländska öarna. Gemensamma stabsöverläggningar hade förts redan på 1920-talet och år 1938 hade en plan om ett gemensamt svensk-finskt försvar av Åland lagts fram, men den hade stupat på sovjetiskt motstånd.

Den 3 oktober diskuterade den svenska regeringen möjligheterna att föra över svenska trupper för att försvara Åland mot en eventuell sovjetisk framstöt, men majoriteten med statsministern Per Albin Hansson i spetsen ville avvakta händelseutvecklingen.

Tre dagar senare mörknade molnen betydligt över Norden, då Moskva kallade till överläggningar om ”vissa konkreta politiska frågor”. Vid ett möte med Finlands Stockholmsambassadör Juho Paasikivi i Moskva den 12 oktober krävde Stalin dels en sovjetisk bas under tjugo år på det finländska Hangö, dels att den finländska gränsen på Karelska näset skulle flyttas norrut, bort från Leningrads (nuvarande S:t Petersburgs) närhet. Dessutom krävde man att gränsen längst i norr vid Petsamo (i dag Petjenga) skulle flyttas västerut.

I Stockholm ökade oron betydligt när man den 15 oktober nåddes av nyheten om att flera sovjetiska örlogsfartyg hade setts gå västerut i Finska viken. Utrikesminister Richard Sandler föreslog att en svensk minutläggare skulle få order att minera de tre huvudfarlederna in i den åländska skärgården. Men förslaget avvisades och den 24 oktober avskrev regeringen alla planer på svenska militära förberedelser för att skydda Åland.

I ett försök att demonstrera de nordiska ländernas enighet om en neutral linje under den pågående storkonflikten, men också för att visa stöd för det pressade Finland, möttes de tre nordiska kungarna och Finlands president Kyösti Kallio i Stockholm den 18 oktober. Men mötet var förgäves. Stormen gick inte att hejda vid Nordens gränser.

Den 27 oktober anlände ett brev till Per Albin Hansson från Finlands utrikesminister Väinö Tanner. Inför de svåra avgöranden som Finlands regering nu stod inför ville Tanner veta om Finland i händelse av ett krig mot Sovjetunionen kunde räkna med effektiv militär hjälp. Efter en känslosam diskussion i den svenska regeringen skrev Per Albin Hansson ett avvisande svar.

Finland vägrade ändå att acceptera de sovjetiska kraven och stora mobiliseringsövningar hölls på Karelska näset. Det har senare spekulerats i om Finland hade kunnat avvärja vad som sedan kom om man gett efter för Sovjet i gränsfrågan. Men i ljuset av de tre baltiska staternas öden – de införlivades formellt med Sovjetunionen sommaren 1940 – så är det nog mera fromma än realistiska förmodanden.

Efter några lugna veckor eskalerade krisen snabbt. Den 30 november 1939 bröt kriget ut. Klockan 09.20 föll sovjetiska bomber över Helsingfors och andra finska städer, medan den sovjetiska Röda armén gick in över den finska gränsen.

Huvudanfallet kom på Karelska näset och var inriktat mot Viborg, för att sedan stöta vidare mot Helsingfors och Åbo. Andra trupper anföll vid åtta platser från Ladogas norra strand och upp till Ishavet. Totalt satte ryssarna in fyra arméer med 23–24 divisioner, sex pansarbrigader och en rad specialförband med tillsammans över en halv miljon man. De stödde sig mot 2 000 pansarfordon, 2 000 artilleripjäser och 600 flygplan. Finland mobiliserade nio divisioner om vardera drygt 14 000 man, av vilka överbefälhavaren marskalk Gustaf Mannerheim sände sex stycken till Karelska näset. De finländska förbanden led brist på alla typer av materiel.

Krigsutbrottet blev en chock för Sverige och regeringen valde att inte, som annars brukligt, avge någon neutralitetsförklaring. Istället blev Sverige formellt icke krigförande. Det innebar att Sverige i praktiken tog ställning för Finland och att man på ett annat sätt kunde stödja grannlandet.

Den 13 december ombildades den svenska regeringen för att skapa inrikespolitisk enighet inför den eskalerande krisen i omvärlden. Koalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare avgick och från den dagen till krigsslutet 1945 ledde socialdemokraten Per Albin Hansson en samlingsregering bestående av representanter från högern, bondeförbundet, folkpartiet och sitt eget parti. Kommunisterna hade tagit ställning för det sovjetiska anfallet på Finland och uteslöts från allt regeringssamarbete.

Samtidigt mobiliserade Sverige och vid jultid fanns 100 000 man i den 2:a armékåren i svenska Tornedalen. Den svenska oron för ett sovjetiskt genombrott i finska Lappland var stor. Planer gjordes upp för att hela kåren i ett krisläge skulle gå över gränsen och möta ryssarna vid Kemi älv och vid Rovaniemi, hellre än att vänta till dess de kom fram till den svenska gränsen. Kårchefen Archibald Douglas fick stränga order att inte verkställa planen utan en tydlig order från regeringen i Stockholm.

Allvaret i situationen underströks av att Sovjetunionen den 2 december 1939 ”erkände” en finländsk folkdemokratisk regering under ledning av kommunisten Otto Ville Kuusinen, som i skydd av den sovjetiska framryckningen hade etablerats i badorten Terijoki, strax innanför den finländska gränsen på Näset. Moskva avsåg med andra ord att störta den lagliga finska regeringen och ersätta den med en kommunistisk lydregering. Allt pekade mot att man bestämt sig för att förvandla Finland till en lydstat eller kanske införliva landet med Sovjetunionen.

Efter några traumatiska inledande krigsveckor nådde Finland vissa framgångar. Den 8–11 december inleddes finska motanfall mot två sovjetiska divisioner som hotade att bryta igenom fronten vid Äglajärvi norr om Ladoga. De sovjetiska förbanden krossades helt och enorma mängder utrustning erövrades av finländarna. Samtidigt hade var fjärde av de insatta finska soldaterna stupat. Nya finska segrar vid Suomussalmi och Raate följde, och väckte hopp även i Sverige.

Det var den så kallade mottitaktiken som gjorde att de numerärt underlägsna finländarna gång på gång kunde besegra den på papperet överlägsne motståndaren. Rörliga skidburna finska trupper angrep ur skogarna och styckade upp de vägbundna sovjetiska fordonskolonnerna i mindre bitar (så kallade ”mottis”), som isolerades från varandra och sedan förintades en efter en.

Dessutom lyckades finländarna stoppa en sovjetisk stor-offensiv på Näset. Sovjetiska stridsvagnar bröt igenom den finska försvarslinjen (”Mannerheimlinjen”) men de efterföljande fotsoldaterna hejdades. Därefter kunde de isolerade sovjetiska stridsvagnarna slås ut. I brist på pansarvärnsvapen slängde finska soldater antända bensinflaskor (”molotovcocktails”) mot fiendens pansarfordon.

Under hela januari 1940 gjordes svenska försök att etablera en förhandlingskontakt mellan Helsingfors och Moskva. Problemet var att Sovjet bara erkände sin lydregering i Terijoki som förhandlingspart, men den 29 januari kom ett genombrott. Den sovjetiska ministern i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, meddelade att Sovjet accepterade direktförhandlingar med den finska regeringen. Statsminister Per Albin Hansson noterade i sin dagbok: ”Dagens sensation!” Om beskedet från Sovjet stämde stod Finlands existens som självständig nation inte längre på spel, utan det handlade ”bara” om hårda krav på gränsjusteringar.

Efter en lugn period inleddes en ny sovjetisk storoffensiv den 1 februari 1940. Finländarna fick backa under hårda strider och den 26 februari hade man dragit sig tillbaka till sin tredje och sista försvarslinje. Om den föll låg vägen till Helsingfors öppen. I detta kritiska skede vädjade man från Finlands regering om hjälp i form av svenska förband som skulle slåss vid Viborg. Men regeringen – som var väl medveten om Sveriges svaga militära resurser – sade nej. Trots att kung Gustaf V officiellt gick ut och stödde regeringen blev kritiken för att man svek Finland i dess ödesstund stark. För Finland återstod fredsförhandlingar.

Situationen blev inte enklare för Sverige av att Storbritannien och Frankrike i början av mars meddelade att man avsåg att sända militär trupp till Finlands hjälp. De västallierade ville landstiga i norska Narvik och passera genom Norrbotten på väg till Finland. London och Paris gjorde klart att en genommarsch skulle ske oavsett norskt eller svenskt godkännande. Nu blev situationen närmast ohållbar för Sverige. Om man vägrade ge tillstånd till en allierad genommarsch skulle man hamna i krig med västmakterna, Finlands allierade, och därmed stå på Sovjetunionens sida. Det var en omöjlighet. Men om man släppte igenom de allierade så hotade en intervention från Tyskland, som med all rätt såg en risk för att de norrbottniska malmfälten skulle komma att kontrolleras av Storbritannien och Frankrike. Detta var en nästan lika stor omöjlighet. Senare forskning har också velat se västmakternas plötsliga vilja att hjälpa Finland som ett försök att få kontroll över den svenska malmen.

Nu slapp den svenska regeringen – som hade bestämt sig för att säga nej till genommarschen – att ge ett svar, för fredsförhandlingar inleddes i Moskva.

Den 7 mars fick en sovjetisk styrka fotfäste väster om Viborg och skar av vägen mellan staden och övriga Finland. I detta kritiska läge kunde Finland bara acceptera de hårda fredsvillkor som Sovjet erbjöd. In i det längsta fanns dessutom en oro att Sovjet åter skulle försöka installera sin lydregering i Helsingfors.

Den 12 mars 1940 undertecknades freden i Moskva och dagen därpå upphörde striderna. Finland fick lämna hela Karelska näset med Viborg (som fortfarande hölls av finska trupper), Sordavala med Karelen och ett område längre norrut. Över 400 000 civila finländare evakuerades från de avträdda områdena. Sovjet fick dessutom arrendera en militärbas på Hangö, sydväst om Helsingfors.

Freden var mycket hård. 22  500 finländare hade stupat. Men landets självständighet var bevarad.

För Sovjetunionen var segern ytterst kostsam. Mellan 120 000 och 150 000 sovjetiska soldater hade förlorat livet och den internationella kritiken var massivt fördömande. Bland de frivilliga och många andra Finlandsaktivister i Sverige var bitterheten stor mot samlingsregeringen som man ansåg hade svikit Finland i dess ödesstund. Frivilligkårens tidning ”Den frivillige” hade den 13 mars 1940 breda sorgkanter och meddelade: ”Finlands sak var inte vår. Bottenlös förtvivlan i Svenska Frivilligkårens led. Vårt Sverige som vi älskade svek sitt broderland.”

Efter freden i mars 1940 hyste man i vida kretsar i Finland och Sverige en stor oro för ett förnyat sovjetiskt anfall på Finland. Det är i det ljuset man ska se unionsdiskussionerna med Sverige under hösten samma år.

Den 20 september 1940 väckte den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, frågan om ett fördjupat samarbete mellan de båda länderna hos den svenske utrikesministern Christian Günther. Ett sådant samarbete kunde, enligt Wasa-stjerna, realiseras i form av en tullunion, ett försvarsförbund eller vad han kallade en fullständig ”Anschluss”. Det senare ordvalet är extra anmärkningsvärt eftersom det så tydligt anspelade på Hitlertysklands uppslukande av det självständiga Österrike 1938.

Men i den svenska samlingsregeringen var det endast högerledaren Gösta Bagge som oreserverat drev frågan om ett så starkt närmande som möjligt mellan Sverige och Finland. Statsminister Per Albin Hansson ville hellre sikta in sig på en efterkrigslösning där även Danmarks och Norges intressen kunde vägas in, medan utrikesminister Günther såg ett svenskt närmande till Finland som ett sätt att om möjligt förhindra ett nytt sovjetiskt anfall på grannlandet.

Under de följande tre månaderna levde unionsdiskussionerna vidare, trots att man från svensk sida lade in tunga villkor för fortsatta överläggningar, som till exempel att Finland skulle avstå från revanschplaner mot Sovjetunionen för att återta sina förlorade landområden.

Frågan är också hur allvarligt menade de finska sonderingarna var. Kanske fungerade de som kamouflage för en annan utrikespolitisk utvecklingslinje. Redan i augusti 1940 kom allt fler tecken på att Tyskland börjat överge sitt tidigare ointresse för Finland, som ju enligt Molotov-Ribbentroppakten tillhörde den sovjetiska intressesfären. Men efter segrarna i Norge och Västeuropa i juni 1940 kunde Tyskland agera utifrån en styrkeposition. Den 22 september slöts ett transiteringsavtal som tillät Tyskland att sända trupp genom Finland till och från det ockuperade Norge.

Både i Stockholm och i Moskva väckte detta avtal oro för ett ökat tyskt inflytande i Finland. Den svenska regeringen fortsatte därför unionsdiskussionerna och den 4 november godkände samlingsregeringen fortsatta kontakter i frågan. Men redan dagen efter varnade den sovjetiska Stockholmsambassadören Kollontaj för alla former av vidare förhandlingar och den 6 december kallades den finske Moskvaambassadören Paasikivi till Kreml, där han fick veta att fortsatta samtal om svensk-finsk samverkan stred mot fredsavtalet från mars 1940. Därmed punkterades unionsfrågan.

Istället började en klyfta växa fram mellan Sverige och Finland, när Finland anträdde den väg som ett halvår senare skulle leda till fortsättningskriget mot Sovjetunionen. I december 1940 stod Finland i praktiken under tyskt beskydd, vilket också Sovjetregeringen tydligt fått veta. Forskarna är oeniga om detaljerna i hur Finlands närmande till Tyskland gick till, men tveklöst är att Finlands känsla under sommaren 1940 av ett tungt sovjetiskt hot om ett nytt anfall var en viktig orsak.

Den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen och därmed var vänskapen mellan de två diktaturerna över. Finland förklarade sig neut-ralt, men tre dagar efter krigsutbrottet angrep sovjetiska plan landet. Förberedelserna för en finsk-tysk samverkan var då långt gångna, och redan några dagar efter krigsutbrottet transiterades tyska trupper från det ockuperade Norge, via Sverige, till norra Finland. Den 25 juni deklarerade Finlands riksdag att landet befann sig i krig, och den 10 juli inledde armén en offensiv för att återta de områden som Finland förlorat i Moskvafreden 1940.

Den här gången var känslorna för det östra grannlandet betydligt mer kluvna i Sverige, eftersom Finland nu var allierat med det Hitlertyskland som ockuperade och förtryckte Danmark och Norge. Mot slutet av sommaren 1941 nådde finska trupper gränsen från 1939. När den överskreds förvandlades det som skulle vara ett befrielsekrig till ett erövringståg och den svenska opinionen svalnade betydligt. I den finska ledningen såg man chansen att realisera drömmarna om att erövra Fjärr- eller Östkarelen, av många betraktat som den finländska nationens urhem. Finska trupper nådde Svirfloden mellan Ladoga och Onega och stod några kilometer norr om Leningrad innan fronterna stelnade. För den svenska regeringen var det omöjligt att stödja den finska expansionspolitiken och därmed växte det politiska avståndet mellan Stockholm och Helsingfors.

Finland hävdade hela tiden att man förde ett separat krig och någon formell allians ingicks aldrig med Tyskland. Kriget var en ”fortsättning” på vinterkriget, ingenting annat. Inte heller deltog finska trupper – till tyskarnas vrede – aktivt i belägringen av Leningrad. Men detta hjälpte föga. Av Sovjetunionens allierade förklarade Storbritannien Finland krig, medan USA valde att inte avge en krigsförklaring.

När krigslyckan svängde under 1943 ansträngde sig den svenska regeringen att försöka få Finland ur kriget, så att landet inte skulle gå under tillsammans med Tyskland. Sonderingar gjordes med den sovjetiska ambassadören i Stockholm, men först när kriget började gå rejält sämre i juni 1944 ökade den finska förhandlingsviljan. Dessförinnan hade ledande finska politiker klamrat sig fast vid förhoppningar om att inte minst erövringarna i Östkarelen i värsta fall kunde användas i fredsförhandlingar för att i utbyte rädda Karelska näset.

I juli 1944 lyckades Mannerheims trupper, i de hårdaste striderna i Nordens historia, i sista stund hejda ett sovjetiskt genombrott vid Tali och Ihantala, strax öster om Viborg.

Den finska regeringen våndades inför det akuta behovet av att få fred och att lösgöra sig från Tyskland. Problemet löstes så att president Ryti (som lovat tyskarna att inte sluta separatfred) avgick och efterträddes av marskalk Mannerheim. Denne kunde därefter utan att anklagas för löftesbrott börja förhandla med Sovjetunionen.

Efter ett intrikat diplomatiskt spel undertecknade Finland ett vapenstillestånd i september 1944 (fred slöts i Paris 1947). Moskvafredens förluster upprepades: Karelska näset med Viborg, Karelen med Sordavala och ett stort område vid Märkäjärvi (i dag Salla) i Lappland blev åter sovjetiska. Dessutom övergick Fiskarhalvön med Petsamo längst i norr i sovjetisk ägo, medan Porkala udde arrenderades av Sovjet på tio år. Många karelare som evakuerats 1940 hade året därpå återvänt till sina hem, men fick nu åter fly i all hast.

Finland tog sig ur kriget utan att ockuperas men kostnaderna var fruktansvärda: 60 000 finska soldater hade stupat eller blivit fångar. Samtidigt hade 23 000 tyskar och 256 000 ryssar fått sätta livet till.

Lars Ericson Wolke är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm och författare.

Fakta: Massflykt undan kriget till Sverige

l Enligt vapenstilleståndsvillkoren i september 1944 var Finland förpliktigat att driva ut de 200 000 tyska soldater som ännu fanns i landet. De tyska trupperna retirerade norrut men Sovjet krävde en aktiv finsk insats och för att förhindra rysk militär »hjälp» tvingades den finska armén vända vapen mot tyskarna. Strider bröt ut i Lappland och Rovaniemi brändes ned helt, medan finska trupper lyckades landstiga i Torneå och rädda staden undan förstörelse.

Men istället brände de tyska trupperna hela finska Tornedalen som hämnd för Finlands sidbyte. På några dagar i oktober 1944 flydde 50 000 civila finländare med tusentals hästar, kor och andra husdjur över gränsälven till den svenska sidan. I en gigantisk operation fick den svenska militären, Lottarörelsen, Röda korset och gränskommunerna hjälpas åt att ta hand om flyktingarna. Ganska snart kunde finländarna dock vända hem igen och börja bygga upp sina nedbrända hus.

Fakta: Efterkrigstidens Finland

Efter kriget fick kommunisterna plats i den finska regeringen och en sovjetledd allierad kontrollkommission i Helsingfors påverkade finländsk politik. Den drev igenom att flera ledande finska politiker, bland annat Ryti, år 1946 dömdes till fängelsestraff i en »krigsansvarighetsprocess». Här dömde segraren de besegrades ledare med hjälp av retroaktiv lagstiftning, något som upprörde redan samtiden och senare nästan enhälligt har fördömts i Finland. Endast marskalk Mannerheim lämnades i fred; hans auktoritet hos det finska folket var så stark att ryssarna fruktade för reaktionerna om man försökte döma honom.

I Sverige fanns flera år efter krigsslutet en stor oro för en sovjetiskinspirerad kupp i Finland, på det sätt som skedde i Tjeckoslovakien i början av 1948, och oron steg på våren detta år. Men faran blåstes över, kommunistpartiet fick lämna regeringen och Finland lyckades bevara sin självständighet.

Man har spekulerat i om det hårda finska motståndet under krigen väckte Stalins motvilliga beundran. Så kan det vara, vid ett möte i Kreml i april 1948 utbringade Sovjetledaren en skål för »Finlands armé» med orden »alla respekterar ett land som har en god armé». Det finska försvaret på Näset sommaren 1944 var avgörande för Finlands överlevnad som självständig nation, men Sovjet behövde också alla trupper man kunde samla för slutstriden mot Hitlertyskland. Detta i kombination gjorde att anstormningen mot Finland avbröts och landet klarade sig undan ockupation.

År 1948 tvingades Finland underteckna en Vänskaps- och biståndspakt med Sovjet-unionen. Det var en pakt som under hela det kalla kriget demonstrerade Finlands begränsade rörelsefrihet i förhållande till Moskva. Först efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 sade Finland upp pakten. Rysslands president Boris Jeltsin erbjöd, informellt, samma år Finland att köpa tillbaka delar av det förlorade Karelen. Men förslaget avvisades av president Mauno Koivisto sedan en snabbutredning visat att kostnaderna skulle bli astronomiska. Därmed sattes en definitiv punkt för den historia som inleddes på hösten 1939. Däremot pågår det bland historiker alltsedan 1950-talet en intensiv debatt om Finlands politiska roll åren 1939-44, och då inte minst avgörandena som ledde till krigsdeltagandet 1941.

Den svenska hjälpen

Finlandsrörelsen under vinterkriget är i sin omfattning unik i svensk historia. På drygt ett år samlade svenskarna in 490 miljoner kronor – mer än den finländska statsbudgeten – till grannlandet.

Direkt efter krigsutbrottet i november 1939 bildades en Finlandskommitté av frivilliga i Sverige för att organisera olika stödaktioner för Finland. Ledande intellektuella hade en framträdande plats, vilket underlättade när kommittén skulle nå ut med sitt budskap. Engagemanget var stort bland partier, fackförbund, företag och enskilda.

En lång rad opinionsmöten hölls där det genomgående temat var att ett broderfolk var i fara. Anspelningarna på den gemensamma svensk-finska historien var legio. Under ytan fanns också en stark oro för att Sverige skulle bli nästa offer vid en sovjetisk seger i Finland. Pengar, kläder, skidor och annan utrustning samlades in, möten organiserades, skrifter trycktes, och, framförallt, en frivilligkår började organiseras. Slagordet ”Finlands sak är vår” blev allmänt.

Så tidigt som 1928 hade Finland gjort de första sonderingarna i Sverige om möjligheterna att få vapenhjälp i händelse av krig. Men när krigsutbrottet kom elva år senare så var den enda konkreta förberedelsen att det finländska artilleriets kanoner hade anpassats så att man skulle kunna ladda dem med granater tillverkade i Sverige.

Efter en trevande start sändes dock betydande mängder materiel från Sverige till Finland. För den svenska regeringen var känslan för Finland och det inhemska opinionstrycket så starkt att man här inte tog särskilt stor hänsyn till Moskvas eventuella reaktion. En transportled med lastbilar över den tillfrusna Bottenviken förde över 25 flygplan, 800 sjöminor och sjunkbomber, 144 artilleripjäser, 100 luftvärnskanoner, 92 pansarvärnspjäser, 600 stridsvagnsminor, 34 granatkastare, 347 kulsprutor, 450 kulsprutegevär, 135 402 gevär, 301 849 granater och över 51 miljoner gevärspatroner. Vapenhjälpen kom i rättan tid. En första leverans av 50 000 gevär anlände lagom för att den finska armén alls skulle kunna beväpna de reservister som inkallades den 16 december. De hundra luftvärnskanonerna ska jämföras med de fyra som Finland disponerade vid krigsutbrottet.

Viktigast var flygplanen. Sverige sände vart tredje av landets disponibla jaktplan – tolv stycken – till Finland, något som djupt oroade den i övrigt synnerligen Finlandsvänliga flygvapenledningen. Vidare hämtade svenska lastbilar nedmonterade amerikanska, engelska, franska och italienska flygplan i Petsamo, som därefter monterades i Sverige innan de flögs över till Finland.

Totalt importerades 142 flygplan till Finland på detta vis.

Även informella hjälpinsatser ägde rum. Från förråden i Bodens fästning sändes på order av 2:a armékårens chef general Archibald Douglas alla typer av utrustning över gränsen i Tornedalen till Finland, allt eftersom akuta behov uppstod. Mindre delar av materielen återlämnades men år 1950 uppgick den finska statens skuld till Sverige, som endast till en del gällde krigsmateriel, till 455 miljoner kronor.

Regeringen hade förbjudit överföranden av hela svenska arméförband till Finland men en frivilligkår fick godkänt, även om regeringen tidvis försökte dämpa propagandan för rörelsen. Rädslan för att väcka ilska i Moskva var uppenbar. Den 21 december 1939 lämnade de första frivilliga Stockholms central för att via Hapa-randa resa till Finland. Totalt anmälde sig över 10 000 personer till Svenska frivilligkåren och 8 000 av dem (varav 695 norrmän) hann komma till Finland innan kriget tog slut.

I Torneå organiserades kåren under ledning av general Ernst Linder, med överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd som stabschef. Uppgiften var att hjälpa till att hejda den sovjetiska anstormningen mot Rovaniemi. Efter utbildning i Torneå sändes de frivilliga till Kemi och i början av februari anlände en första stridsgrupp om drygt 1 400 man till Märkäjärvi öster om Rovaniemi. Då hade de genomfört en fyra mil lång skidmarsch i ned till 49 graders kyla. 72 svenskar fick sändas tillbaka med svåra köldskador.

Väl framme avlöste svenskarna sex finska bataljoner som kunde sändas till den hårt pressade fronten på Karelska näset. Kvar i Märkäjärviområdet fanns 7 000 finska soldater som tillsammans med svenskarna utkämpade ställningskrig och patrullstrider mot två sovjetiska divisioner. Ryssarna befann sig vanligen mellan 80 och 300 meter från de svenska ställningarna.

En större räd bakom de ryska linjerna genomfördes av ett svenskt jägarkompani den 1–3 mars 1940, och den 10 mars slog man tillbaka en motsvarande rysk räd. En viktig svensk insats gjordes av den frivilliga flygflottiljen F 19, som den 7 januari 1940 fick sin första bas vid Kemi. Svenska jaktplan angrep sovjetiskt bombflyg medan bombplanen attackerade ryska truppstyrkor på marken. Frivilliga svenskar skötte också en del av luftvärnet i Åbo och en artilleriskola i Uleåborg.

Förutom de stridande så strömmade svensk Röda kors-personal till Finland för att hjälpa till på krigssjukhusen. Samtidigt bistod det svenska försvarets frivilliga veterinärer och djurvårdare i Blå stjärnan vården av de många skadade och förfrusna hästarna i den finska armén.

När freden slöts i mars 1940 hade 33 svenskar ur Frivilligkåren stupat, ett femtiotal hade sårats och 130 man hade frostskador. Åtta av svenskarna miste livet under krigets sista timmar på förmiddagen den 13 mars, sedan ryssarna hade öst granater över de svenska ställningarna vid Märkäjärvi i ett slags ”avskedsfyrverkeri”.

Den 26 mars avtackade marskalk Gustaf Mannerheim personligen de frivilliga och därefter började man resa hem.

Finlands vapenbrödraskap med Nazityskland gjorde det mycket svårare för många svenska Finlandsvänner att ge landet samma oreserverade stöd under det så kallade fortsättningskriget. Men 2 800 svenska frivilliga anmälde sig och drygt 800 av dem deltog i den svenska frivilligbataljonen som stred vid Hangöfronten under sommaren och hösten 1941. Bataljonen drog också till sig frivilliga som såg samarbetet med Tyskland som en fördel snarare än en belastning – ungefär ett hundratal av de frivilliga på Hangöfronten var organiserade nazister.

Svenskarna deltog i befrielsen av Hangö den 4 december 1941. Förlusterna var 26 döda och ett åttiotal sårade. Därefter reste man hem och den 20 december höll frivilligbataljonen en avskedsparad genom Stockholms gator, med förbimarsch för överbefälhavaren general Olof Thörnell och kronprins Gustaf Adolf.

I början av 1942 organiserades en ny svensk frivilligstyrka, det så kallade Svirkompaniet, som sändes till Svirfronten mellan Ladoga och Onega. Där deltog svenskarna i ställningskriget under två år, innan man sommaren 1944 var med i de fruktansvärda avvärjningsstriderna på Karelska näset. När kompaniet upplöstes i Åbo den 16 september 1944 hade 35 man stupat.

Andra svenska frivilliga under fortsättningskriget var de 170 bilmekaniker som deltog i de så kallade verkstadsgrupperna, och ett hundratal man som slogs i två finlandssvenska regementen.

En kommentar till Finska vinterkriget

  1. john rehn skriver:

    Hej
    Jag skrev nedanståede för annan disskusion, men måhända kan även ni ha någon kommentar kring detta.

    Jag har just läst ”Någonstans i Sverige” av JoLo. I den förekom en uppgift som jag har träffat på tidigare som jag undrar över.
    Det gäller vad som hände krigets sista dag vid det frontavsnitt som hölls av svenskarna.
    Enlig Jolo och andra startade det sovjetiska artilleriet ett maximalt beskjutning av dom svenska ställningarna fram tills vapenstilleståndet trädde i kraft.
    Min far tjänstgjorde som frivillig vid detta frotntavsnitt och enligt honom var det svenskarna som började med att beskjuta dom sovjetiska ställningarna, och att det sovjetiska beskjutningen endast var ett svar på detta. Han var mycket säker på detta.
    Han berättade detta med viss bitterhet då 10 svenskar dödades den dagen ( 10 döda, där är Jolo och min far överens ).
    Då jag frågade honom om vad han trodde om anledningen till svenskarnas beskjutning, svarade han att hen gissade på att dom svenska officerarna tyckte att dom inte gjort så mycket nytta ( den svenska insatsen varade endast några veckor ).

    Är det någon här som vet något om detta ?? Eller kan hänvisa mig till andra källor.

    Min reflektion: Många av dom svenska officerarna låg polititiskt på högerkanten och jag gissar att dom såg insatsen i första hand som ett sätt att bekämpa världskomunismen och dom blev måhända lite besvikna över att dom inte hunnit döda så många komunister.

    John Rehn

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!