Giuseppe Garibaldi

Det är nu precis 150 år sedan Italien enades – formellt utropades den nya staten i januari 1861. Italienarna talar om il risorgimento, återuppstigandet. Men något italienskt rike som kunde återuppstå hade aldrig funnits. Det italienska språk som skapats av poeter på 1300-talet talades av ett par procent av halvöns innevånare i Toscana. Söderut var dialekterna ganska lika toscanskan. Men i norr var det fråga om egna språk. ”Italien är ett geografiskt begrepp”, förklarade den österrikiske statsmannen Metternich 1814 när man skulle dela Europas landmassa efter Napoleonkrigen. Först därefter hade enstaka fantaster börjat drömma om ett fritt, gemensamt rike för folken söder om Alperna.

Ännu i januari 1859 var den politiska splittringen total. Den ekonomiskt utvecklade regionen i norr, kring Milano och Venedig, Trento och Trieste, hörde till kejsardömet Österrike och huset Habsburg. Även Modena och storhertigdömet Toscana var en sorts pensionsinrättningar inom familjen, vars välde på det viset sträckte sig söderut till strax norr om Rom. Den fransk-spanska kungafamiljen Bourbon behärskade södra hälften av halvön: det gamla kungariket Neapel-Sicilien, på senare tid omdöpt till Bägge Sicilierna.

Dess genomruttna regim var populär i Neapel, men inför internationell opinion helt omöjlig, sedan kung Ferdinand II under ett av dessa ständiga sicilianska uppror låtit flottan bombardera sin andra huvudstad Palermo och blivit världskänd som «Kung Bomba”. Dessutom innehade en sidogren – än i dag verksam som storhertigar av Luxemburg – det lilla hertigdömet Parma i norr.

Mellan Habsburg och Bourbon sträckte sig snett över halvön påvens besittningar. Därtill kom miniatyrstaterna San Marino och Monaco, vilka ju fortfarande existerar, även om den senare numera hamnat en bit ifrån italienskt område.

Längst i nordväst fanns ännu ett rike. De franska hertigarna av Savojen hade förvärvat Piemonte och Turin på Poslätten. Genom konstiga förvecklingar hade de även fått ön Sardinien ute i havet och därmed en kungatitel. Samt hamnstäderna Genua och Nizza. Kungen av Sardinien bodde således i Turin. Han talade franska med hovet och piemontesiska med sina älskarinnor. Han förstod varken italienska eller de lokala språken på Sardinien.

Emellertid hade kungen av Sardinien trumf på hand i det storpolitiska spel som sedan en tid pågick om makten i Norditalien. Han hade motvilligt tvingats behålla en grundlag som påtvingats hans far revolutionsåret 1848 sedan hans kolleger mangrant återinfört laglöst envälde. Det gav prestige hos demokratiska nationalister. Han hade inte samma badwill inför internationell opinion som de österrikiska arvprinsarna och ”kung Bomba”. Han framstod slutligen för de europeiska stormakterna som ett tryggt alternativ till revolutionära och republikanska krafter som hotade att ta över kampen mot enväldena på halvön.

Viktor Emanuel II av Sardinien var en robust figur, inte överdrivet begåvad, men inte heller präglad av familjens ärftliga svagheter. Ryktet påstod att han egentligen var en bortbyting, som lagts i vaggan sedan den riktige kronprinsen omkommit i en eldsvåda. Men regimens drivande kraft var premiärministern Camille Cavour. Bådas mål var utvidgning av det lilla kungariket. Efter att ha träffat avtal med Frankrikes kejsare Napoleon III, lät Cavour i januari 1859 kungen hålla ett tal som i praktiken var en krigsförklaring mot Österrike.

Den som kom att dominera händelseutvecklingen var dock en gammal sjöman och krigsveteran, sedan fyra år bosatt på klippön Caprera utanför Sardinien – Giuseppe Garibaldi. Hans rykte var redan enormt. Lite som Che Guevaras på 1960-talet.

Född i Nizza 1807 hade Garibaldi som ung revolutionär flytt från Sardiniens välde till Sydamerika. Han kämpade som upprorsgeneral i södra Brasilien, blev överbefälhavare för Uruguays flotta under kampen mot Argentina och ledde en italiensk legion i samma krig. Ett parti röda skjortor avsedda för slaktare i Buenos Aires föll i truppens händer och blev dess uniform. Garibaldi behöll kostymeringen som personligt varumärke för sina trogna under senare äventyr.

Under kampen mötte han Anita Duarte, med vilken han fick flera barn. Garibaldi hatade kyrkan, men av hänsyn till de fromma katoliker som deltog i frihetsstriden visade det sig med tiden nödvändigt att gifta sig. Anitas förste make var möjligen ännu i livet, men dödförklarades diskret. I legenderna kring Garibaldi spelar den hjältemodiga Anita hursomhelst stor roll.

Revolutionsåret 1848 bröt förvirrade strider ut hemma i Italien. Garibaldi återvände med 63 trogna rödskjortor. Han valdes till befälhavare i Milano och bekrigade Österrike. Men han lämnades i sticket av Sardinien, som också försökt erövra Lombardiet och Milano men förlorat sitt krig.

Istället tog sig hans lilla armé efter gerillastrider till Rom, där påven jagats bort och republik utropats. Dit kom även den italienska nationalradikalismens teoretiker Giuseppe Mazzini för att bli en av stadens styresmän.

Därmed har vi mött de fyra män som brukar framställas som Italiens skapare. I varje italiensk stad eller kommun har de gett namn åt varsin plats eller gata – Corso Vittorio Emanuele, Via Cavour, Piazza Garibaldi, Viale Mazzini eller dylikt. Men den ende aktören av format var Guiseppe Garibaldi.

I Sydamerika hade Garibaldi hittat metoder att med tiofalt underlägsna frivilligstyrkor överlista och förinta professionella armékårer genom snabbhet, fräckhet och mod. Därtill kom hans retoriska geni. Han kunde entusiasmera sina små styrkor, men också hänföra folkmassor och sätta världsopinionens fantasi i rörelse. Avundsjuka yrkesmilitärer på den egna sidan avskydde honom nästan lika ivrigt som de skrämda fienderna.

Garibaldi ledde det hopplösa för­svaret av den eviga staden sedan franska trupper satts in på påvens begäran. När allt brutit samman sommaren 1849 flydde han med sin krympande armé och hustrun genom Italien, beundrad av världen och jagad av alla lokala regimer. Till sist var han ensam med Anita, som var gravid och dödssjuk i havandeskapsförgiftning. Hon avled och kroppen fick begravas i hemlighet.

Garibaldis fortsatta flykt liknade Gustav Vasas påstådda äventyr i Dalarna – men var helt verklig. Till sist nådde han sardinsk mark, där man varken vågade fängsla eller benåda honom utan skickade honom i landsflykt. Efter en tid som grovarbetare i USA och sjöman, tilläts han ändå återvända och bosätta sig på Caprera. En bloddrypande men uppsluppen ”Garibaldi-hymn” komponerades till hans ära. Den formulerade kravet på ett enat och fritt Italien, och blev snabbt en populär kampsång inför krigsutbrottet 1859.

Helst hade kungen och Cavour sett att man ostört fick driva spelet. Men varken med tanke på världsopinionen eller på de inhemska krafter man ville exploatera, gick det att hålla Garibaldi utanför.

”Två världars hjälte” gjordes till general i Sardiniens armé. Han tilläts sätta upp frivilligförband av alpjägare och bekämpade med framgång österrikarna. Men det avgörande slaget vanns av franska trupper vid Solferino i juni 1859. Milano överlämnades till Viktor Emanuel och Garibaldi behövdes inte längre. Den arbetslöse generalen gifte sig i januari 1860 med en minderårig grevinna, bara för att efter fem minuter annullera äktenskapet vid upptäckten att hon redan var med barn med en annan man. En bisarr intrig för att smutskasta Garibaldi? Eller?

Kriget för Italiens frihet var hursomhelst över. Och ändå inte. Revolution utbröt i Toscana, Parma, Modena och det påvliga Bologna, som valde att ansluta sig till den nya norditalienska staten. För att lugna stormakterna avträdde Cavour istället delar av det sardinska riket till Frankrike, inklusive Garibaldis hemstad Nizza (Nice)!

Det var i det här läget som Garibaldi ändå blåste liv i drömmen om Italien och överträffade alla de legender som redan cirkulerade.

Kontaktad av sicilianska revolutionärer avseglade han den 6 maj 1860 från en hamn söder om Genua med tusen trogna rödskjortor för att befria södern och omstörta två kungariken. Det är till minne av dessa tusen man – varav många var minderåriga och en rentav kvinna – som de flesta italienska städer har en ”tusengata”, Via dei Mille. De gevär man kommit över var uråldriga. Hundra Colt-revolvrar hade dock donerats av tillverkaren i USA.

”Kung Bomba” hade nyss dött. Efterträdaren Francesco II var ung och svag. Garibaldi och hans anhang landsteg den 11 maj 1860 i Marsala på västligaste Sicilien. Mot sig hade de 25 000 reguljära soldater! Kommendanten skickade ut 3 000 man för att förinta den lilla invasionstruppen vid Calatafimi, nära den av nordiska turister vördade tempelruinen vid Segesta. Några officerare ville retirera inför övermakten. Garibaldi svarade: ”Vart då? Här skapar vi Italien eller dör!” De tusen gick till anfall med bajonetter på sina obrukbara gevär. Den skräckslagna bourbonska truppen sköt slut på sin ammunition, revs upp och retirerade.

Den strategiska effekten var obetydlig, den psykologiska enorm. Den som läst romanen Leoparden av Tomasi di Lampedusa eller sett filmen med Burt Lancaster, känner det fortsatta förloppet. Frivilliga skyndade till. Garibaldi tågade mot Palermo och stormade staden. Den fortfarande tiodubbelt starkare fienden kapitulerade för undermakten.

Garibaldi etablerade sig som ”diktator” över Sicilien, men erkände samtidigt Viktor Emanuels auktoritet. Något annat än en kung skulle aldrig de europeiska makterna acceptera. Cavour, som motarbetat projektet, började nu arbeta för att sopa hem vinsterna och samtidigt till varje pris undvika den demokratiska entusiasm som erövringen väckt.

Efter hårda strider kring Milazzo kunde Garibaldi skeppa över sina nu 10 000 man utrustade med erövrade kanoner till fastlandet, och tämligen obehindrat inta Europas då tredje största stad, Neapel, den 7 september. Sin diktatur över hela Syditalien befäste han i ett fältslag vid floden Volturno.

Cavour lät desperat norditalienska trupper ockupera de påvliga områdena på Italiens östkust och marschera vidare ner i det nyerövrade riket. Viktor Emanuel skickades efter. I en ofta avmålad scen mötte Norditaliens härskare söderns diktator vid Teano. Garibaldi hyllade monarken som kung över det väldiga nya rike han själv byggt. Viktor Emanuel klämde fram ett pliktskyldigt tack: ”Grazie.”

Befriaren blev grundlurad. Alla stater annekterades av Sardinien, vars lagar blev hela landets även sedan man den 14 januari 1861 bytt namn till Italien. Riket var inte nyare än att kungen kunde behålla sin gamla sardinska numrering, ”Viktor Emanuel II”.

”Två världars hjälte” skickades med en säck makaroner, lite lutfisk, socker och kaffe som enda lön i exil på sin ö.

Han försökte 1862 befria Rom som fortfarande lydde under påven, men hejdades av kungens trupper vid Aspromonte – den italienska vänsterns Poltava. Även senare försök misslyckades. Sedan Frankrike blivit republik deltog Garibaldi ännu under fransk-tyska kriget 1870, 63 år gammal, på den franska sidan. Han fick se Rom och Venedig erövrade av Italien, men aldrig den demokrati som varit hans mål när han störtat tyrannerna och enat halvön.

Garibaldi är i dag lågt värderad. ”Han enade inte Italien, han erövrade en del av Afrika!”, säger de som på nytt vill bryta loss de rikaste delarna i norr. Andra menar att hans radikalism blev skadlig då han angrep kyrkan. Men det var kungen som av enkla maktskäl kom i olöslig konflikt med påven. Förmodligen hade en republikansk regim efter inledande bråk kunnat komma bättre överens med Vatikanen. I själva verket visade sig förlusten av Mellanitalien vara en enorm lättnad för påvedömet. Konflikten kunde 1929 lätt lösas av Garibaldis än mer ateistiske lärjunge Mussolini.

Katolikerna vägrade delta i den nya statens liv. Garibaldis folkliga anhängare vägrades rösträtt. Det nya Italiens politiska liv kom att sakna normal höger och vänster. En liten politisk klass slogs inbördes om makten. Många av problemen har bestått.

Garibaldi höll fast vid enkla demokratiska projekt lika främmande för den småaktige Viktor Emanuel och den cyniske Cavour som för den hopplöse principryttaren Mazzini. Det har fått statsvetare att anse honom vara en usel politiker. Utan militär utbildning och i spetsen för små rövarband jagade han reguljära arméer på flykten, vilket väckt sura reaktioner hos militärhistoriker. Han anses naiv eftersom han alltid skonade befolkningen och aldrig skodde sig. Hans enorma karisma har fått kulturhistoriker att beklaga den effekt hans föredöme haft på senare politiska omstörtare, vars handlingar han gjorts ansvarig för.

Kanske skulle Italien – och världen – tvärtom på nytt behöva en gnutta av Garibaldis folkliga karisma och demokratiska idealism hos sina ledare.

FAKTA: Männen bakom nationens födelse

Vid sidan av Garibaldi nämns ofta ytterligare tre personer i samband med grundandet av Italien: revolutionären Giuseppe Mazzini (1805–72), liberalen Camille Cavour (1810–61) och Viktor Emanuel II (1820–78), Sardiniens kung. Den förstnämnde lyckades inte särskilt väl. Desto bättre gick det för Cavour, som 1852 av kungen utsågs till Sardiniens regeringschef, vilket blev ett avgörande steg på vägen mot den enade stat som såg dagens ljus i mars 1861. Tre månader senare dog Cavour. Den revolutionäre republikanen Mazzini å sin sida vägrade glädja sig åt detta enande, som skett »uppifrån», och Viktor Emanuel II blev landets förste kung.

Göran Hägg är docent i litteraturvetenskap och författare.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!