Gustav Vasa – revoltören som byggde en nation

Vi vet inte med säkerhet när Gustav Eriksson, för det var så han hette, föddes. Men sannolikt såg han dagens ljus på gården Rydboholm, nordöst om Stockholm, i maj 1496. Hans föräldrar var väpnaren Erik Johansson och hans hustru Cecilia Månsdotter. Båda tillhörde frälsesläkter som sedan början av 1400-talet räknats till den svenska hög­adeln. Fadern kom under tidigt 1500-tal att bli riksråd och moderns bror var ingen mindre än den svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre.

Namnet Vasa, som alltså varken Gustav själv eller hans samtid använde, är en beskrivning av ett sköldemärke som ättens medlemmar förde i sitt vapen från och med 1400-talet. Det är dock inte givet att detta tidiga märke verkligen var en vase (sädes­kärve). Tolkningar har framlagts som säger att symbolen föreställer en hjälmvippa eller ett byggnadsjärn.

Omkring 1540 började emellertid Gustav Eriksson föra en symbol i sitt vapen som han själv tolkade som en så kallad stormvase, det vill säga ett knippe ris som användes som skydd vid stormningar i strid. Med tiden kom vasen alltmer att utformas som en sädes­kärve.

Mycket lite är känt om Gustav Erikssons ungdomsår. De berättelser om uppväxt och skolgång som finns bevarade kan till största delen avfärdas som myter som syftade till att skapa en lämplig bakgrund till den blivande kungen. Det förefaller dock sannolikt att han fått grundläggande kunskaper vid en trivialskola, troligen i Uppsala, där han fått lära sig skriftlig och muntlig framställning.

Längre fram i sitt liv beklagade han sig över att han inte skaffat sig en bättre utbildning. Detta, tillsammans med det faktum att sonen Erik vid upprepade tillfällen raljerade över faderns bristande latinkunskaper, talar emot de uppgifter som säger att den blivande kungen ska ha varit student vid Uppsala universitet.

Som tonåring tillbringade Gustav några år vid Sten Sture den yngres hov där han skaffade sig viktiga politiska erfarenheter. Hans lärare och mentor blev Hemming Gadh, en man som tillbringat mycket tid vid den påvliga kurian i Rom och där lärt sig det mesta om politiskt maktspel och ränksmideri. Vistelsen vid hovet kom att bli en viktig skola för den unge adelsmannen.

År 1517 blossade åter striderna upp mellan unionskungen Kristian II i Köpenhamn och den svenske riksföreståndaren i Stockholm. Efter den svenska segern i slaget vid Brännkyrka inleddes förhandlingar mellan de stridande. I samband med förhandlingarna överlämnades Gustav Eriksson samt fem andra unga adelsmän som gisslan till unionskungen. Kristian infann sig aldrig till förhandlingarna, utan sade istället upp avtalet om vapenvila och förde med våld gisslan till Köpenhamn.

Fångenskapen i Danmark var mild men Gustav bestämde sig för att rymma. Han flydde och den 30 september 1519 kom han till Lübeck. Under tiden i hansastaden fick han underrättelser om hur danskarna kraftsamlade för en slutgiltig militär uppgörelse med den svenske riksföreståndaren. Våren 1520 nåddes han av nyheter om danska segrar och av budet om Sten Stures död på Mälarens is. Flera slott stod dock fortfarande emot de danska trupperna, däribland Stockholm som försvarades av Sten Stures änka, Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. I maj lämnade Gustav Lübeck för att återvända till Sverige. Nu skulle han delta i kampen mot danskarna och den 31 maj 1520 steg han iland vid Stensö udde söder om Kalmar.

Gustav Erikssons öden och äventyr under det följande året känner vi endast till genom den kunglige krönikören Peder Svart; skildringen ska därför tas med några nypor salt. Krönikan berättar hur Gustav tog sig in i det belägrade Kalmar där han misslyckades med att få slottsbesättning och borgarna att vilja fortsätta kämpa mot Kristians anhängare. Han drog vidare in i Småland, men inte heller där lyckades han få stöd för fortsatt strid mot danskarna.

Från Småland begav han sig till en av faderns gårdar, Rävsnäs, utanför Gripsholm. Här fick han veta att försvararna överlämnat Stockholm till den danske kungen och att han själv ingick i den lejd som Kristina Nilsdotter Gyllenstierna lyckats utverka i samband med överlämnandet. Gustav inbjöds att komma till Stockholm för att bevittna Kristians kröning till svensk kung och delta i den följande kröningsfesten som skulle ske i försoningens tecken. Gustav förklarade dock att han inte litade på danskarnas löften och att han inte tänkte resa till Stockholm.

Kristians kröning ägde rum i Storkyrkan den 4 november. Han förklarade att all gammal ovänskap nu skulle vara glömd och utlovade amnesti åt sina tidigare motståndare. Men fyra dagar senare stängdes portarna och en rättegång arrangerades där gamla Stureanhängare anklagades och dömdes för kätteri. De efterföljande avrättningarna på Stortorget i Stockholm, där ett hundratal människor miste livet, har gått till historien som Stockholms blodbad. Bland de avrättade fanns Gustavs far och svåger. Modern och två yngre systrar hamnade i dansk fångenskap och dog följande år.

Gustav Eriksson var nu tvungen att fly för sitt liv. Flykten gick mot Dalarna, ett landskap som tidigare visat prov på sin förmåga att bruka vapen och vilja värna självständigheten. Det visade sig dock att inte heller dalkarlarna var villiga att ta till vapen mot den nykrönte kungen. Efter att ha misslyckats med att få stöd från bönderna i Rättvik och Mora beslutade sig Gustav för att lämna landet och bege sig till Norge.

Men samtidigt nåddes folket i Dalarna av nyheten om kung Kristians blodbesudlade eriksgata där avrättningar följde i det kungliga följets spår. Detta, tillsammans med det faktum att kungen beslutat att bönderna skulle avväpnas och dessutom betala en extraskatt, fick dalkarlarna att ompröva sitt beslut. Man skickade bud efter Norge-flyktingen och förmådde honom att vända tillbaka.

I januari 1521 valdes Gustav till Dalarnas hövitsman. Redan under senhösten 1520 hade ett uppror mot Kristian brutit ut i Småland. Bakom detta låg missnöje med kungens beslut att avväpna allmogen samt de nya skatterna. I Dalarna anslöt sig fler och fler bygder till den nye hövitsmannen och under våren 1521 spred sig upproret över landet. Vid midsommartid behärskade Gustavs trupper samtliga landskap norr om Mälaren. Småland och delar av västra Sverige var i det närmaste rensade från danska trupper och på sensommaren valdes Gustav Eriksson till hövitsman och riksföreståndare över Sverige.

Danskarna kontrollerade emellertid fortfarande alla befästa städer och borgar i riket. För att kunna inta fästningarna var Gustav tvungen att skaffa hjälp utifrån. Han vände sig till Lübeck som hade egna intressen av att den nordiska trestats­unionen gick i graven. Mot löfte om tullfrihet inledde den nye riksföreståndaren ett militärt och politiskt samarbete med hansastaden. Tyskarna bistod med stora lån samt krigsfolk, fartyg, kanoner och andra förnödenheter.

Trupper från Lübeck anlände 1522 och en efter en kapitulerade de borgar och städer som var i danska händer. Med stöd från rådsaristokratin valdes Gustav Eriksson till svensk kung i Strängnäs den 6 juni 1523. Kunga­valet innebar en definitiv brytning med Kalmarunionen och när Stockholm senare samma månad kapitulerade var kriget över. Vid midsommartid tågade Gustav in i staden som kung av Sverige.

Gustav Eriksson steg upp på den svenska tronen som en hårt skuldsatt man; hjälpen från Lübeck hade inte varit gratis. Redan i samband med kungavalet hade den tyska staden beviljats fullständig handelsfrihet med Sverige och då kriget var över ville man få tillbaka de pengar man lånat ut. För att reglera skulderna tvingades kungen ta ut extraskatter från sitt folk, något som ledde till klagomål och oro på flera håll. I denna situation beslöt han att vända sig till den rika kyrkan. Han ville ha in kyrksilver till staten och krävde andelar av kyrkans tionde. Kyrkans män klagade och satte sig till motvärn.

Det tidiga 1500-talet präglades av religiös oro på många håll i Europa. Röster höjdes med krav på en reformering av den katolska kyrkan och även Sverige påverkades av de nya reli­giösa idéerna. En tilltalade tanke för den nye kungen var att kyrkans egendomar tillhörde folket. De nya synen på på kyrkans lära och ett ökat skattetryck ledde snart till oro i riket. Uppror utbröt i Dalarna och Småland. För att lösa de uppkomna problemen lät kungen kalla till ett riksmöte.

Den riksdag som hölls i Västerås 1527 brukar betraktas som startpunkten för reformationen i Sverige. Vid riksmötet höll kungen tal till de församlade. Då rikets prekära ekonomiska läge fördes på tal förklarade regenten att de uppkomna ekonomiska svårigheterna till stora delar berodde på att kyrkan vägrade att bidra. Riksdagen resulterade i det som brukar kallas Västerås recess. Det beslutades att de som orsakade oro i riket skulle straffas och att bristen i statens finanser skulle avhjälpas med kyrkans medel. Klostren skulle ställas under den världsliga överhetens förvaltning och adeln fick rätt att kräva tillbaka det som donerats till kyrkan efter 1454.

I religiöst avseende fick besluten vid riksdagen inga omedelbara konsekvenser. Men ekonomiskt och politiskt skulle riksdagens beslut för all framtid förändra maktförhållandena i riket. En konsekvens av besluten blev att en kyrkoreduktion genomfördes. Biskoparnas slott och stora delar av domkapitlens och klostrens egendomar drogs in till kronan. Kyrkans privilegieställning upphävdes och den så kallade kanoniska rätten avskaffades. Biskoparnas politiska makt bröts då de i fortsättningen inte längre var självskrivna medlemmar i rådet (den tidens regering). Kronans jordinnehav, liksom kungens privata markägande, ökade drastiskt. Kyrkans ekonomiska och politiska makt var därmed om inte bruten så i alla fall kraftigt försvagad. Den svenska kyrkan blev en nationalkyrka med kungen, inte påven, som överhuvud.

Riksdagen i Västerås förbättrade kronans ekonomi avsevärt. För kungen handlade det nu om att se om sitt rike och säkra platsen på tronen. Upproren slogs ner och ledarna avrättades. Vid nyårstid 1528 kröntes den nye kungen i Uppsala. Symboliskt var detta av stor betydelse. Kröningen innebar att kungen nu innehade sin makt med gudomlig välsignelse.

Gustav Vasas utrikespolitik var helt och hållet underordnad hans inrikespolitiska mål, det vill säga att skaffa sig ett fast grepp om riket och att säkra kronan för sin dynasti. Detta ledde till en del mindre konflikter med de stater som på något sätt utgjorde ett hot mot Sverige, främst Danmark och Lübeck. Den svenska utrikespolitiken fram till kungens död 1560 kan emellertid beskrivas som återhållsam.

Inrikes hände dock stora saker. Under Gustavs tid vid makten förstärktes centralmaktens grepp om riket. Nu lades grunden till den förvaltning som finns kvar än i dag. Det nyinrättade kansliet ansvarade för inrikes- och utrikesärenden medan kammaren skötte statsfinanserna. Skatteuppbörden effektiviserades och kontrollen blev intensivare.För att förbättra kronans finanser lät kungen göra en översyn av skatteuppbörden i riket. Jordeböcker utarbetades i vilka varje gårds årliga skatt infördes.

Som ett led i kungens strävanden att öka och effektivisera skatteuttaget blev fogdarna ålagda att hela tiden revidera jordeböckerna. Skattläggning av torp, nybyggen, kvarnar och annat gjorde att många fick se sin skatt höjd. I och med den ekonomiska uppgörelsen med kyrkan i samband med Västerås riksdag beslöts det att en del av kyrkans tionde i fortsättningen skulle tillfalla den kungliga skattkammaren. Kungen gav order om att tiondeuppbörden därför skulle kontrolleras noggrannare än tidigare och bönderna fick fortsättningsvis lämna uppgifter om sådd och skörd under ed.

Skatter och tionden var givetvis inget nytt för allmogen. Nyheten bestod i omläggningar, höjningar och ökad kontroll. Kraven och påbuden gjorde att människorna på många håll i landet upplevde att gamla fri- och rättigheter var hotade. Sannolikt uppfattades förändringarna som störst i de bygder som varit vana att sköta sig själva utan någon omfattande inblandning från centralmaktens sida. På flera håll i riket höjdes röster som förespråkade uppror mot den nye kungen. Ytterligare bränsle lades på missnöjets brasa genom de förändringar på kyrkolivets område som tog sin början under 1530-talet.

Efter en inledande försiktig­het genomfördes successivt en reformering av det religiösa livet. Klostren började tömmas, celibatet avskaffades och svensk gudstjänst infördes. Helgonkult, själamässor och pilgrimsfärder förbjöds. Det nya testamentet översattes 1526 och knappt tjugo år senare utkom hela Bibeln på svenska. Då inleddes också en kampanj för att samla in kyrksilver till den kungliga skattkammaren. Tillsammans med det ökade skattetrycket och den skärpta kontrollen bidrog de religiösa förändringarna till att reta folket och på flera håll bröt det nu ut uppror.

Flera av resningarna tog sin början i Dalarna eller Småland. Det allvarligaste upproret under Gustavs regeringstid inträffade kring midsommar 1542: Dackefejden. Det var det största bondeupproret i nordisk historia och det spred sig över hela Småland och Öland samt till angränsande delar av Östergötland och Västergötland. Syftet med Nils Dackes uppror var inte att tvinga bort Gustav från tronen. Revoltörerna ville istället se en återgång till gamla sedvänjor, bort från nya krav och ökad kontroll.

Det tog kungens trupper drygt ett år att återställa lugnet i de upproriska bygderna. I många avseenden utgör Dackefejden en milstolpe i svensk historia. Det var först efter det att upproret slagits ner som vägen låg öppen för ett centralstyrt och Stockholmsdominerat Sverige. Steg för steg kom de olika delarna i riket att integreras i den framväxande nationalstaten.

Samtidigt gjorde erfarenheterna från Dackefejden att kungen började inse vikten av att bli mer lyhörd för stämningar ute bland folket. Nu skapades en politisk kultur som byggde på en dialog mellan kungen och undersåtarna, och häradstingen kom att bli viktiga arenor för mötet mellan centralmakt och lokalsamhälle. Här finner vi rötterna till den svenska modellen med sin utpräglade förhandlingskultur.

År 1544 hölls återigen en riksdag i Västerås. Kungen krävde förnyade trohetsförsäkringar från folket. För att säkra tronen för sin ätt genomdrev han att Sverige i fortsättningen skulle vara ett arvkungadöme. Riksdagen bekräftade dessutom de förändringar som gjorts på kyrkolivets område och markerade därmed att kyrkan stod under kungens ledning och kontroll.

Nu genomdrev också Gustav förändringar på det militära området. Tidigare hade de kungliga styrkorna dominerats av värvade utländska, främst tyska, legoknektsförband. De var effektiva, men samtidigt dyra och opålitliga. Det stora upproret hade visat att bondeuppbåden innehöll många stridsdugliga män som kunde tas i anspråk av kronan.

Nu skapades därför en nationell här, rekryterad inom landet. Värvningarna var mest omfattande i Småland och de andra upprorsbenägna landskapen. På detta sätt skulle nya resningar försvåras och kronan få viktiga förstärkningar. Vid kungens död uppgick den inhemska arméns numerär till omkring 15 000 man. Samtidigt byggdes landets borgar ut som ett led i försvaret mot såväl utländska som inhemska fiender.

En konsekvens av 1544 års beslut om arvrike blev att en ny typ av förläning introducerades. För att undvika en maktkamp mellan kungasönerna beslutade nämligen Gustav att de skulle förses med ärftliga hertigdömen. Kungen påpekade noga att dessa skulle vara integrerade i riket, och att hertigarna inte fick bedriva egen utrikespolitik. I övrigt hade de full rätt att fritt disponera över slott, skatter och fogdar. I många avseenden kom Gustav Vasa att sköta riket som ett familjeföretag.

Efter Dackefejden byggdes fogdeförvaltningen ut och många adelsmän fick se sina förläningar indragna till kronan. Fogdarna kontrollerades av kammaren som i sin tur stod under noggrann uppsikt av kungen själv. Som förläningstagare utsåg monarken med förkärlek nära släktingar. Kungen verkar ha betraktat riket som släktens personliga egendom som skulle föras vidare till kommande generationer genom arv.

Ända fram till sin död var Gustav ivrigt sysselsatt med att utöka sitt eget privata godsinnehav, sitt ”arv och eget”. Påfallande ofta skedde detta med tvivelaktiga metoder, exempelvis genom att kungen på tveksamma grunder hävdade släktskap för att kunna tillskansa sig gods. Då Gustav dog hade han inte mindre än femtusen gårdar i sin ägo.

Sitt sista offentliga framträdande gjorde han i samband med ett riksmöte i Stockholm vid midsommartid 1560. Då höll han ett tal till de församlade, i vilket han redogjorde för vad han åstadkommit som kung. Det var en åldrad och kroppsligt svag regent som mötte sitt folk. Sedan en tid hade han plågats svårt av en magåkomma. Han led av värk i ett öra och i ena lårbenet. Han saknade tänder och hans käkben var svårt infekterat. Det var uppenbart att slutet var nära.

I slutet av september låg kungen för döden i en sal på slottet Tre Kronor. Han oroade sig för mötet med den högste. Hade han verkligen levat ett rättskaffens liv som en god kristen? På natten mellan den 28 och 29 september gav kungen upp andan. En nästan fyrtioårig regeringstid var till ända. Rikets ekonomi var i god ordning, centralmakten höll landet i ett hårt grepp och kronan var säkrad för kommande generationer. En ny epok i Sveriges historia hade tagit sin början.

Skapade bilden av sig själv

Kungen var misstänksam mot omgivningen och ville själv kontrollera vad som skrevs om honom. I sin krönika över Gustav Vasas liv berättar Peder Svart om hur en bedrövad kung talar till de församlade vid Västerås riksdag 1527.

Gustav ville inte vara regent längre. Trots att han gjort allt för sitt folk är det otacksamt, menade han. Bland annat ska kungen ha sagt att »har jag inget annat att vänta i lön än att ni gärna såg att yxan satt i huvudet på mig, men ni vill inte själva hålla i skaftet». Han förklarade därför att han tänkte lämna Sverige för att aldrig mer återvända. Kungen brast sedan ut i tårar och grät gjorde också större delen av de församlade.

Fram skymtar bilden av en känslosam kung som gjort allt för sitt folk: han har befriat det från danske kung Kristian och försökt skapa ett starkt svenskt rike. Det är frihetshjälten och landsfadern Gustav Eriksson som talar i Peder Svarts krönika. Hur sann är då den bild som krönikan förmedlar? Vem var egentligen Gustav som person?

Den verklige Gustav Vasa är framförallt gripbar genom sina handlingar och brev. Studerar vi hans agerande framträder några tydliga personlighetsdrag. Han var misstänksam mot allt och alla. Han misstrodde smålänningar, präster och fogdar. I vissa fall var misstänksamheten befogad, den bidrog sannolikt vid mer än ett tillfälle till att rädda Gustavs liv. Inte minst de händelser som ledde fram till Stockholms blodbad visade att han i detta fall gjorde helt rätt som inte litade på Kristians löften.

Vid flera tillfällen visade Gustav Vasa upp en fullkomlig hänsynslöshet. Upprorsledare straffades hårt. Inte heller lögner, löftesbrott och lönnmord var främmande metoder för honom när det gällde att skaffa sig politiska fördelar. På många sätt var Gustav typisk för sin tid och för det härskarideal som florentinaren Niccolo Machiavelli målat upp i sin berömda bok Fursten.

Till karaktärsdragen kan vi lägga en påtaglig girighet, vilket framförallt tog sig uttryck i kungens godssamlande för egen räkning. Hans mörkare sidor ska emellertid inte dölja det faktum att han var en utomordentligt skicklig politiker som i grunden kom att förändra det svenska riket och den politiska kulturen. Han var dessutom en mycket begåvad retoriker.

Gustav var under sin levnad mån om sitt eftermäle och bidrog själv aktivt till att skapa det: frihetshjälte, landsfader, riksbyggare. Denna bild hade få anhängare i kungens egen samtid. I sin tjänst hade han dock begåvade människor som var redo att ställa sin penna i den kungliga historieskrivningens tjänst. Till dem hörde Rasmus Ludvigsson, Mårten Helsing och inte minst den tidigare nämnde Peder Svart.

Peder Svart skrev sin krönika omkring år 1560. Den börjar med Gustavs födelse och slutar med den första hustruns nedkomst med sonen Erik 1533. Mest utrymme får perioden 1521–29, där Peder detaljerat redogör för det politiska händelseförloppet med kungen själv som huvudperson och hjälte.

Inom forskningen har man diskuterat huruvida krönikan är ett självständigt arbete eller om den är skriven på direkt uppdrag av kungen. Det mesta tyder på att Gustav gett Peder Svart anvisningar om vad texten skulle innehålla och att han dessutom varit en synnerligen aktiv medarbetare som ställt material till författarens förfogande. Kanske kan man till och med säga att Peder Svart var redigerare och renskrivare åt kungen. Det är alltså Gustavs egen röst vi hör.

Många av de händelser som skildras i krönikan har blivit klassiska delar av svensk historia: kanske främst »Gustavs äventyr i Dalarna». Eftersom oppositionen i stort sett saknade röst i Sverige vid den här tiden har kungens bild av sig själv blivit den som förts vidare i historien.

Gustav Vasa år för år

Gustav Vasa föddes i Uppland 1496 och tillbringade delar av sin ungdom vid hovet i Stockholm. Som 22-åring hamnade han 1518 i fångenskap i Danmark, efter att ha ingått i en gisslan hos kung Kristian II. Han lyckades dock fly till Lübeck ett år senare. I maj 1520 återvände han till Sverige (han landsteg söder om Kalmar), men höll sig gömd och klarade sig från Stockholms blodbad samma år.

Därefter följde de berömda »äventyren i Dalarna». 1521 valdes han först till regional hövitsman, sedan till riksföreståndare. Han fick nu stöd från flera håll och kunde 1523 köra ut danskarna ur Sverige. Den 6 juni detta år valdes han i Strängnäs till kung och vid midsommartid tågade han in i Stockholm.

Vid riksdagen i Västerås 1527 stärktes kungamakten och på nyåret 1528 lät Gustav kröna sig i Uppsala. Under 1530-talet bröt han successivt relationen till påven – Sverige blev ett protestantiskt rike.

1542 bröt Dackefejden ut, och först året efter slogs upproret med bas i Småland ned. Vid riksdagen i Västerås 1544 beslutades att kungamakten skulle gå i arv. Hertigdömen styrda av kungens söner inrätttades också. Allt detta var en nyhet i Sverige.

1552 gifte sig Gustav, för tredje gången, med den 40 år yngre Katarina Stenbock. Han dog den 29 september 1560 på slottet i Stockholm. Officiell dödsorsak var »Cholera», men det kan mycket väl vara någon annan sjukdom med magsmärtor som tog kungens liv.

Gustav Vasa ligger begravd i Uppsala domkyrka.

Svårt hitta en fru

Under lång tid var kungliga äktenskap viktiga politiska angelägenheter. Ofta låg rent politiska överväganden bakom valet av partner. Genom att gifta in sig in en annan fursteätt kunde man vinna såväl ära som politiska fördelar.

Att hitta en lämplig gemål åt kung Gustav var emellertid inte det lättaste. Det flesta furstar var ovilliga att gifta bort sin dotter med den svenske uppkomlingen. Den som slutligen kom att bli Gustavs första hustru var Katarina från det lilla tyska hertigdömet Sachsen-Lauenburg. Trots sin ringa storlek hade hertigdömet ett gott anseende och släkten hade kopplingar till flera förnäma ätter. Förhandlingar inleddes 1529, men det skulle dröja två år tills giftermålet ägde rum. Katarina födde endast ett barn, sonen Erik, som en dag skulle efterträda fadern på Sveriges tron.

Katarina omkom i en olycka 1535 (tidigare har man spekulerat i att Gustav tog livet av sin fru) och genast började arbetet med att hitta en ny hustru åt kungen. Det visade sig vara omöjligt att hitta någon lämplig kandidat bland de europeiska furstehusen och man fick istället leta bland de svenska högadliga släkterna. Valet föll på Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) som tillhörde en av rikets förnämsta familjer. Äktenskapet ingicks i Uppsala 1536. Makarna var gifta i femton år och Margareta födde många barn, bland dem de blivande regenterna Johan och Karl.

År 1551 var Gustav åter änkling. Som ny gemål valde han sin förra hustrus systerdotter Katarina Gustavsdotter (Stenbock). Ärkebiskopen Laurentius Petri protesterade högljutt mot giftermålet med hänvisning till Bibelns förbud mot äktenskap i förbjudna led.

Gustav svarade att Moseböckernas lag endast gällde judar och alltså inte kunde tillämpas på honom. Mot ärkebiskopens vilja drev han igenom giftermålet. Då paret vigdes i Vadstena 1552 var Gustav 56 år gammal och bruden 16 år. Äktenskapet blev barnlöst och Katarina kom att överleva sin make med 60 år, och dog först 1621.

Olle Larsson

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!