Horatio Nelson

Han var orädd, karismatisk och utrustad med en taktisk begåvning av stora mått. Under Napoleonkrigen sökte britterna en krigshjälte att samlas kring och Horatio Nelson axlade villigt rollen. Samtidigt blev hans kärleksaffärer föremål för skvaller och skandaler.

Text: Oskar Sjöström

Amiral Horatio Nelson (1758–1805) var en legend redan under sin livstid. Som tongivande sjömilitär och politiker väckte hans djärva beslut och självsäkra ledaregenskaper både respekt och beundran. Att han lyckades beveka sina underlydande till osannolika uppoffringar är väldokumenterat, liksom hans förmåga att vinna sina överordnades förtroende.

De militära bragderna låg till grund för hans rykte som hjälte, men det var den färgstarka personligheten som gjorde mytologin kring hans person möjlig. Att han är en av historiens mest framgångsrika sjökämpar och samtidigt var obotligt sjösjuk är en ofta påtalad paradox, liksom hans av strider och vedermödor deformerade utseende. Redan före slaget vid Trafalgar 1805 – triumfen som kostade honom livet – var han halvblind, enarmad, tandlös och ärrad.

För att förstå hjältemyten måste Nelson betraktas i det banbrytande historiska skede som han verkade i. Hans karriär sammanföll med revolutionerna i Frankrike och Nordamerika som hotade den rådande världsordningen och Europas monarkier. Omvälvningarna skapade ett skriande behov av hjältar, särskilt någon som kunde stå upp emot epokens store man: Frankrikes Napoleon Bonaparte. I Storbritannien – vars herravälde på haven vacklade betänkligt i de revolutionära stormarna – längtade man efter en enande kraft att fästa hopp och förväntningar vid.

När Nelson föddes 1758 pågick europeiska sjuårskriget (1756–63), den storkonflikt där Storbritannien tillskansade sig herraväldet på världshaven på Frankrikes och Spaniens bekostnad. Huvudsakligen var det den engelska flottan som möjliggjort utvecklingen. Nelson växte upp i en prästfamilj i Norfolk, men tog värvning i flottan – på sin morbror Maurice Sucklings skepp – redan som trettonåring. Han blev därmed del av samtidens främsta krigsmakt.

Tidigt tvingades Nelson visa sin duglighet som sjöman. Eftersom han kom från en relativt modest familjebakgrund låg hans möjligheter att avancera i graderna huvudsakligen i de insatser han gjorde, även om han också fick viss draghjälp av sin morbror och dennes kontakter.

Nordamerikanska frihetskriget (1775–83) blev hans första prövning. Nelson deltog i kaperiverksamheten mot amerikanska skepp i Västindien och utmärkte sig tidigt som en talangfull officer. Redan 1777, när han var 18 år, fick han första gången föra självständigt befäl över ett skepp. Under krigets två sista år framstod han som en ovanligt djärv kapten i amiralen Samuel Hoods flottilj, vars skepp opererade med Jamaica som bas.

Att de amerikanska frihetskämparna slutligen vann kriget innebar ett svidande nederlag för Storbritannien och en prestigeförlust för den engelska krigsmakten. Att Frankrike dessutom understött de amerikanska rebellerna eldade upp antifranska stämningar på de brittiska öarna. Nelson hade själv utvecklat en avsky mot allt franskt.

När franska revolutionen bröt ut 1789 stegrades motsättningarna ytterligare. Nu var det dock inte konkurrens om kolonier och handelsvägar som stod på spel utan konflikten var ideologiskt motiverad. Revolutionärerna i Frankrike, med sina krav på en ny samhällsordning, utgjorde ett långt större hot än vad den frans­ka monarkin någonsin hade gjort. Här gällde det inte bara att värja sig mot militära angrepp utan även mot samhällsomstörtande idéer.

Fram till 1787 hade Nelson varit stationerad i Karibien. Han gifte sig där med den unga änkan Frances Nisbet, och råkade sedan i sysslolöshet. Äktenskapet blev inte lyckligt och när Frankrike förklarade Storbritannien krig 1793 fick han möjlighet att återgå i aktiv tjänst.

Kaoset i det revolutionära Frankrike spelade inledningsvis landets fiender i händerna. Genom militära påtryckningar tänkte sig omgivningen att revolutionen skulle kunna stävjas och begränsas till ett lokalt fenomen. Sådana idéer hade fört österrikiska och preussiska arméer in på franskt territorium, men de hade slagits tillbaka av de franska arméerna. Den brittiska regeringen försökte också utnyttja förvirringen i Frankrike för att vinna ett strategiskt övertag i Medelhavet och Italien. Uppdraget vilade helt naturligt på den engelska flottan och Nelson kom snabbt att få en framträdande roll. Han deltog i blockaden mot den franska flottbasen Toulon och i underhandlingarna med kungadömet Neapel och stadsstaten Genua, som slöt upp på koalitionssidan. När britterna 1794 erövrade operationsbasen Korsika var Nelson en av dem som ledde landstigningen. Vid ett tillfälle träffades han av splitter i ansiktet vilket resulterade i att han förblindades på högra ögat.

När fransmännen ett år senare försökte återta Korsika drabbade de franska och engelska flottorna samman utanför Genua. Det var första gången Nelson deltog i ett stort sjöslag.

Sin första uppmärksammade insats gjorde han i slaget vid Kap S:t Vincent utanför Portugal i februari 1797, där en fransk-spansk flotta besegrades. Tvärtemot de order som givits hade Nelson på eget initiativ lämnat slaglinjen och gått till angrepp med sitt skepp. Vågstycket ledde till stor förvirring på motståndarsidan eftersom det bröt mot den konventionella sjöstridens regler.

Nelson hade seglat rakt in i fiendeformationerna för att orsaka kaos på nära håll. På så sätt blev inte skeppens bestyckning den avgörande faktorn i striden utan snarare befälets ledarskap och besättningens skicklighet. Det djärva anfallet, som endast understöddes av ett annat brittiskt skepp, var lyckosamt och ledde till att två spanska örlogsfartyg kunde bordas. Efter striden tillskrevs Nelson huvudsakligen segern, trots att han brutit mot order. Kort därefter utsågs han till konteramiral.

Slaget grundlade Nelsons hjälterykte. Hans orädda stridssätt var precis en sådan egenskap som eftersöktes hemma i Storbritannien. Berömmelsen stegrades ytterligare­ genom berättelserna om hans styvsinta försök att erövra Teneriffa ett halvår senare. Där fick han högra armen söndertrasad av druvhagel och beordrade själv fältskären att amputera – mitt under pågående strid.

Behovet av krigshjältar hade kanske aldrig varit större i Storbritannien. En efter en hade Frankrikes fiender besegrats och tvingats lämna koalitionen. I slutet av 1797 stod britterna ensamma. Och det var den engelska flottans dominans över haven som gjorde det möjligt att fortsätta kriget. Nelson, som älskade smicker, omfamnade berömmelsen och den hjälteroll han satts att spela. Han utstrålade självsäkerhet och kände sig fullt kapabel att leva upp till förväntningarna. Därmed kom han att bli ett tacksamt redskap i den brittiska krigspropagandan.

Genom övertaget till havs kunde Frankrikes avsikter begränsas till Europa. Britternas ställning skulle dock inte förbli ohotad. När Napoleon 1798 försökte föra över kriget till Mellanöstern genom en våghalsig operation mot Egypten, fick Nelson uppdraget att försöka förhindra den franska invasionsflottan att nå fram. Han misslyckades inledningsvis med att hitta den stora franska armadan – som förutom örlogsskepp räknade över 400 transportfarkoster – vilket resulterade i att Napoleon ostört kunde landstiga vid Alexandria.

På kvällen den 1 augusti fann Nelson den franska flottan förankrad i Abukirbukten och gick sin vana trogen genast till anfall utan att först ha överblickat den strategiska situationen. ”Slaget vid Nilen” avgjordes dagen därpå och blev en fullständig seger för britterna. Huvudstriden stod kring det franska amiralsskeppet Orient som utsattes för mördande ­

eld och sprang i luften med den frans­ke amiralen ombord. Själv sårades Nelson i huvudet. Efter nederlaget blev den franska armén strandsatt i den ogästvänliga öknen och Napoleons intentioner grusades. Själv flydde han tillbaka till Europa i hemlighet. Nelsons triumf var ett faktum.

Storbritanniens ställning i Medelhavet blev trots detta alltmer ohållbar. Engelsmännens italienska bundsförvanter besegrades eller gick över till den franska sidan. Nelson ledde själv evakueringen av Neapels kungafamilj och den engelska ambassadören William Hamilton, vilka han vid det här laget räknade som privata vänner. han hade dessutom inlett en romans med ambassadörens 34 år yngre fru, Emma Hamilton. Under hemresan blev hon gravid och Nelson var far till barnet.

Vid återkomsten till London möttes Nelson av folkets hyllningar. Efter segern vid Nilen var hans hjältestatus orubblig. Men snart skvallrades det också om förhållandet till Emma Hamilton, som födde dottern Horatia i början av 1801. Nelson lämnade sin fru (även om de inte separerade formellt) och flyttade in hos ambassadörsparet. Där levde de i ett slags triangeldrama kantat av skandalösa rykten. Det sägs att skvallret till slut ledde till att den brittiska regeringen beordrade ut Nelson till havs igen.

Genom flottan upprätthöll britterna en väpnad bojkott mot Frankrike som bland annat innebar att utländska handelsskepp konfiskerades. Systemet upprörde regeringarna i Ryssland, Preussen, Sverige och Danmark som ingick en pakt till den gemensamma sjöfartens beskydd. Som svar skickade britterna en flotta till Östersjön att förhindra östersjömakternas flottor att förenas. En av chefsposterna hade getts till Nelson.

Medan hans kollega Hyde Parker menade att det räckte att hindra skepp att ta sig genom Öresund förespråkade Nelson preventiva anfall mot de neutrala makternas flottbaser. På så sätt skulle de kunna besegras en efter en eller tvingas att avhålla sig från pakten. Parker lät sig övertalas och den 2 april 1801 angreps den danska flottan vid Köpenhamn. Danskarna gjorde emellertid hårt motstånd och först efter en blodig strid – vissa menar att det var den hårdaste i Nelsons karriär – blåstes eld upphör och en vapenvila kunde förhandlas fram. I London uppskattade man Nelsons hårda tag och han utsågs till överbefälhavare i Östersjön. Agerandet ledde till att neutralitetspakten upplöstes redan i juli. Kort därefter, i oktober, slöts fred mellan Frankrike och Storbritannien.

Någon vila blev det däremot inte för Nelson. Redan 1803 bröt kriget ut på nytt och han gavs befäl över den brittiska Medelhavsflottan. Hans flaggskepp blev HMS Victory, det sista skeppet han skulle kommendera.

Nelsons främste motståndare var den franske amiralen Pierre-Charles Villeneuve, som beordrats att utvidga kriget till Västindien. Denne lyckades bryta sig igenom den engelska blockaden och tog sig över Atlanten oskadd. Men med den fruktade Nelson i hälarna vågade inte Villeneuve fullfölja sitt uppdrag utan återvände till Europa och förenade sig med den spanska flottan vid Cádiz. Nelson var förargad över att ha blivit utmanövrerad, men i själva verket hade hans rykte den här gången föregått honom själv och slagit fienden på flykten innan han nått fram. Utan att ett enda kanonskott utväxlats hade fransmännen tvingats retirera från Västindien.

Nelson ämnade däremot fortfarande besegra Villeneuve och fann honom vid Kap Trafalgar utanför den spanska kusten den 21 oktober 1805. Trots att den fransk-spanska flottan räknade 33 örlogsskepp mot hans egna 27 gick han genast till anfall. Slaget blev som vanligt oerhört våldsamt och förvirrande då engelsmännen seglade in bland motståndarens formationer, men resulterade i en överväldigande seger: 17 fiendeskepp erövrades och Villeneuve togs tillfånga. Inte ett enda brittiskt skepp gick förlorat. Den frans­ka flottan var inte längre något hot.

Trafalgar var den största sjötriumfen i Storbritanniens historia. Det var också Nelsons sista strid. Han träffades av en prickskytt i ryggen och bars ner under däck där läkarna kunde konstatera att han fått ett dödligt skott genom lungan. Tre timmar senare avled Nelson, 47 år gammal.

Kung Georg III ska ha menat att Storbritannien förlorade mer genom förlusten av Nelson än vad de vann genom segern vid Trafalgar. Att slagets­ utgång var viktig råder det ingen tvekan om, men bakom orden döljer sig en subtilare sanning, nämligen att Storbritannien med Nelson förlorade den hjältefigur som upprätthållit folkets stridsmoral och satt skräck i fienden. Flottan klarade sig utan Amiralen Nelson, men att ersätta Hjälten Nelson var svårare. Medan Europas kejsare och kungar lagt spirorna för Napoleons fötter hade prästsonen från Norfolk aldrig gett vika en tum.

Nelson hyllades som martyr och kom på så sätt att leva vidare. Napoleons trupper dödade personen men lyckades aldrig avliva myten. Länge var den en viktig del av den engelska självbilden. Som ett led i planerna på en invasion av Storbritannien ska Adolf Hitler ha lekt med tanken att föra över Nelsons monument på Trafalgar Square i London till Berlin. Mer än hundra år efter sin död var hans minnesstod fortfarande en provocerande påminnelse för obetänkta världserövrare.

Oskar Sjöström är historiker och för­fattare.

Att läsa: The Trafalgar companion (2007) av Mark Adkin, Nelson – a dream of glory, 2004 av John Sugden, Nelson – mannen som aldrig dör (2005) av Claes-Göran Wetterholm

Kommentarer inaktiverade.

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Gilla oss på Facebook!

  • Grattis till våra vinnare

    Den tyska krigsplanen som användes i anfallet mot Frankrike 1914 kallades för Schlieffenplanen, efter generalstabschef Alfred von Schlieffen.  
    Det var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 9. 
    Följande fem läsare som visste det belönas med Marco Smedbergs bok Första världskriget:

    Ingemar Larsson, Lund

    Christian Wiklund, Sund

    Birgitta Bergström, Helsingborg

    Bengt W Johansson, Malmö

    Lena Månsson, Märsta