Hungersnöden väckte protester

En efter en lade arbetarna i industristaden Västervik ner arbetet. Vid lunchtid var strejken allmän och arbetarna samlades på Stortorget för att uppmärksamma myndigheterna på mat­bristen i första världskrigets spår. De läm­nade över en resolution där de krävde att de kommunala och statliga myndigheterna skulle underlätta tillgången på mat.

Resultatet blev oväntat positivt. Redan dagen efter sänktes priset på mjölk, ved, fisk och bröd för mindre bemedlade. Arbetarna tilldelades extra brödransoner. Arbetsgivarna gick med på att ge tillfälligt understöd till arbetarna, och både arbetsgivarna och den kommunala livsmedels­nämnden beslutade att köpa upp stora partier matvaror och sälja, eventuellt till underpris.

Först ut att markera sitt missnöje med bristen på livsmedel var ett par hundra kvinnor från Söderhamns skärgård. De protesterade mot den knappa brödransonen och krävde att bland annat gryn inte skulle ransoneras.

– Men det var arbetarna i Västervik som blev stilbildande, säger Carl Göran Andræ, professor i historia vid Uppsala universitet. De var oerhört framgångsrika och organiserade demonstrationerna på ett nytt sätt. I stället för att bara sjunga och protestera gick de upp till livsmedels­nämnden och stadsfullmäktige och kräv­-de att dessa skulle skaffa fram livsmedel, förklarar han.

Arbetarnas framgångar spred sig snabbt över landet. Den följande veckan genomfördes liknande demonstrationer bland annat i Kalmar, Eksjö, Linköping och Västerås. Inom ett par veckor hade hungerdemonstrationer genomförts i alla större städer och samhällen. Sammanlagt deltog minst en kvarts miljon människor.

På vissa platser utvecklades demonstrationerna till kravaller och upplopp, då demonstranterna vände sig direkt till dem som producerade och sålde livsmedel. Det började i Ådalen, där arbetarna inventerade böndernas förråd för att kontrollera att de inte gömt undan mat. I bland annat Norrköping, Göteborg och Stockholm plundrades affärer och gårdar. Polis och militär kallades in för att med ”chock” och vapen driva bort demonstranterna från gator och torg. Tumult uppstod. Den sociala oron var stor.

Det var hungern som drev ut folket på gator och torg. Staten hade räknat med ett kort krig, och införde varken ransoneringar eller lagring av livsmedel i större skala förrän bristen på mat redan var ett faktum.

– Det är ödets ironi att den som först uppmärksammade den kommande livsmedelsbristen var statsministern Hjalmar Hammarskjöld. Ändå fick han öknamnet ”Hungerskjöld” eftersom han satt vid makten när insatserna sent omsider kom igång, påpekar Carl Göran Andræ.

Ända sedan kriget inleddes 1914 hade dyrtider rått. Priset på matvaror, bränsle och kläder hade stigit markant. På hösten och vintern 1916 började också bristen på mat bli kännbar, framför allt för städ­ernas arbetare. Stockholm beskrevs som en belägrad stad där invånarna köade i timmar för att få köpa sin ranson.

Potatisskörden hade misslyckats och vintern bet sig fast ända in i april 1917. Förråden tömdes. När maximipris infördes på potatis försvann den nästan helt från marknaden. Samtidigt exporterade Sverige en stor del av köttproduktionen till Tyskland. USA och Storbritannien, som stod på andra sidan i kriget, hindra­de då Sveriges import av brödsäd, spannmål och kolonialvaror som kaffe, te, kakao och kryddor.

Det första ransoneringskortet kom sommaren 1916; sockerkortet berättiga­-de till ett kilo socker i månaden. I början av 1917 infördes även ransoneringar på bröd och spannmål. Varje invånare fick totalt 250 gram bröd, spannmål och gryn per dag. Mängden sänktes senare till 200 gram. Arbetare som utförde tungt kroppsarbete fick rätt till påbrödskort på ytterligare 50 gram. Så småningom ransonerades allt fler varor, bland annat mjölk och smör.

– Kostomläggningen blev drastisk för de flesta. Det dagliga livet präglades alltmer av improviserade lösningar för att få någorlunda dräglig mat på borden, säger Yvonne Hirdman, professor i historia vid Stockholms universitet.

De historiska källorna ger oss flera skildringar: En bageri­arbetarfamilj i Gävle med två barn levde till exempel under en vecka på spenat, stuvade grönsaker, potatisflingor och strömming. På fredagen åt de fläsk och på söndagen kött. Många måltider bestod av rester.

Eftersom grönsaker och rotfrukter var billigare än kött och charkuterivaror åt man mer vegetariskt. Konsumtionen av smör och mjölk minskade, däremot ökade konsumtionen av socker eftersom man lagade mer pannkakor, kräm och sylt. Man åt också ovanligt mycket sill och bröd. Långa perioder fanns varken potatis, mjöl eller gryn.

1918 gick det inte längre att hålla surrogaten borta från borden. Potatisflingor blev en ny oumbärlig vara och ersatte både potatis och mjöl. Av lavar gjorde man gröt, välling och bröd. Ormbunksarten stensöta kokades och vattnet användes som sötningsmedel. Kaffe gjordes av lingonris, maskrosrot eller ekollon.

– Det verkar som om varje husmor hade sin egen metod för kaffeersättning, säger Yvonne Hirdman.

Strategierna för att få mat på bordet var många. En bytesmarknad växte fram där köttfärs byttes mot smör, fotogen mot mjöl eller en cykel mot smör. I Stockholm annonserade en yngling efter ett rum att hyra – mot betalning i färsk mjölk. Andra varor såldes på svarta marknader till dem som kunde betala för sig.

Stadsparker odlades upp och i Växjö tilläts åter svinhållning inne i staden. I Stockholm och många mindre städ-er öppnade centralkök som varje dag lagade tusentals portioner för en billig penning.

Fler och fler begav sig ut på landsbygden för att handla direkt från bönderna, fast det inte var tillåtet. Yvonne Hirdman refererar en arbetare i Västerås: ”I går var vi ute på landet och köpte direkt av bönd­erna, potatis, ägg, mjölk och smör. Tåget var fullt av folk, ute i samma ärende… Vi blev bjudna på mat, stekt fläsk och potatis och lingonkräm med mjölk, riktig mat. Jag var så hungrig att jag hade kunnat äta alltsammans själv! Vi smög oss på bakvägar hem till staden, ty sådan här proviantering är ju förbjuden. Men nu har vi också måst göra detta. Allt var slut och barnen svalt.”

Tidningarna flödade av råd och tips. Kristidskokböcker lockade med nya mat­rätter: tunga av häst, äggstanning, svamp, räkor och fisk. Medelklassfamiljer var mest villiga att testa dessa nya livsmedel. Bland arbetarna, där en riktig middag bestod av fläsk och potatis, fungerade inte dessa råd. Där hackade, malde och drygade man ut så länge det gick, hellre än att prova nytt.

Men det var trots allt inte arbetarna som åt sämst, utan de lägre tjänstemännen.

– Bland dem var det viktigare att hålla en fin fasad än att äta sig mätt. De bodde större, hade bättre kläder och barnen gick i finare skolor. I arbetarfamiljer lade man de pengar som fanns på mat, säger Yvonne Hirdman.

I en undersökning från Socialstyrelsen var det en gruvarbetare från Kiruna med åtta barn och en bokhållare från Göteborg med sex barn, som åt sämst. Trots att bokhållaren tjänade nästan dubbelt så mycket.

Men svalt folket under första världskriget?

– Nej, säger Yvonne Hirdman. Visserligen fanns det dagar då det inte fanns mat och man fick gå och lägga sig hungrig. I perioder var det säkert svårt för många familjer och en del var undernärda. Man kan se att barn fick bristsjukdomar som rakitis (”engelska sjukan”) och att alla inte växte så mycket. Men generellt sett dog inte folk av svält.

– Men det beror ju också på hur man definierar svält.

Det var brist på mat och många var hungriga. Guldkanter som annars hade lyst upp vardagen, som kaffe med grädde och socker, en smörgås med smör eller den sköna mättnaden efter det feta fläsket saknades. Att man kunde äta sig mätt någon dag ibland förtog inte käns­lan av svält, fortsätter Yvonne Hirdman.

När hungern kulminerade i demonstrationer och kravaller reagerade änt­ligen riksdag och regering. En komplicerad byråkratisk apparat med organ på

riksnivå, länsnivå och kommunnivå byggdes upp för att trygga landets försörjning. Längst ner fanns 2 500 livsmedels­nämnder – en i varje kommun. Dessa delade ut ransoneringskort, bestämde pri­set på vissa varor och försökte kontrollera såväl distribution som konsumtion.

Men Börje Björkman vid Växjö univer­sitet, som forskat om statens och kommunernas insatser under livsmedels­krisen, menar att många kommuner fak­tiskt hade agerat tidigare.

– Det fanns organ som hanterade livsmedelsfrågan redan före våren 1917. Nästan alla kommuner hade till exempel livsmedelsnämnder med representanter för mindre bemedlade grupper. Det nya är att det blir lagligt reglerat och att man börjar kräva att myndigheterna redovisar vad de har gjort och planerar för hur de ska agera i framtiden, säger han.

Från och med hösten 1916 erbjöd staten kommunerna bidrag till försörjningen, förutsatt att kommunen sköt till en viss andel själv.

– Medan några kommuner försökte tillskansa sig så mycket som möjligt sökte andra inte ett öre. En del ville sköta sig själva, andra hade inte så stor brist på mat. Generellt sett kan man säga att ju mer tätbebyggd och stadslik kommunen var, desto mer benägen var man att kapa åt sig, säger Börje Björkman.

I Växjö fick livsmedelsnämnden reda på att det stod en vagn med potatis på ban­gården. Den skulle egentligen till Göteborg, men ordföranden beslutade snabbt att kommunen skulle ta hand om den och sälja av potatisen lokalt. Naturligtvis klagade Göteborgs kommun. Växjö erkände vad man gjort och högre ort avgjorde dispyten genom att kräva att Växjö skulle återställa potatisen.

– De fick helt enkelt i uppgift att ordna fram potatis, men det blev inget rättsligt efterspel. Hade man velat hade man förmodligen kunnat åtala kommunen för stöld. Det fanns en sorts rofferimentalitet. Jag tror inte att det här var en engångsföreteelse, liknande saker berättas från flera orter i landet, säger Börje Björkman.

Men stat och kommuner kritiserades hårt för att insatserna var för få och kom för sent. I folkmun kallades kristidsmyn­digheterna för ”systemet för sent”. Börje Björkman håller med i kritiken, men tycker att den ibland var orättvist skarp.

– Man klagade på att inget var organiserat i förväg. Samtidigt kan man fundera på vad man skulle ha gjort. Första världskriget var den första stora krisen då många inte längre hade kontakt med jordbruket, tidigare hade man förutsatts sköta försörjningen själv. Det tog tid att komma på vilken organisation som behövdes för att försörjningen skulle fungera i så stor skala. Statens insatser var ett stort experiment. I slutet av kriget fungerar det ganska väl, säger han.

Börje Björkman, Yvonne Hirdman och Carl Göran Andræ betonar alla att kri­tiken till stor del också var en del av den tidens politiska spel. Ord som ”svält­löner” och ”hungerstyre” var vänsterns propaganda.

När freden till slut kom, tog människor med råge igen de magra åren. I Stockholm ökade konsumtionen av smör, bröd och potatis med över fyrtio procent jämfört med åren före kriget.

Åsa Bolmstedt är frilansjournalist.

De blev rika på kriget

Många människor tjänade pengar på livsmedelsbristen och hungersnöden. Det uppstod en svart marknad där den som hade råd kunde köpa ransonerade varor. De som sysslade med denna olagliga handel kallades jobbare. 1916 och -17 kunde man jobba i det mesta, från bilar och skrivmaskiner till kråkor och ekollon. Många av spekulanterna skaffade sig stora rikedomar.

Nidbilden av den så kallade »gulaschbaronen» spreds i tidningar och böcker under den här tiden – en fet man med cigarr i munnen, som tjänade pengar på sina medmänniskors fattigdom. Han beställde kronärtskockor, smultron och champagne på krogen och smycken till sin fru för tiotusentals kronor.

Hur sanningsenlig denna bild är är dock svårt att säga. Själva benämningen »gulaschbaron» hämtades från Danmark, där vissa handlare tjänade pengar på att sälja dålig gulasch.

Att läsa: I Sverige under första världskriget (1986) av Nils-Olof Franzén.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    4020_POP

  • Läsarresa till Riga

    Riga

    Följ med Historiska Resor till Östersjöpärlan Riga! Läs mer om resan här. 

  • Tidskriftssamlare

    Varför inte samla dina utgåvor av Populär Historia i en tålig och praktisk tidskriftssamlare?
    Klicka här för att beställa!

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!