Ivanhoe, Graal och SS

När tempelriddarnas stormästare, Jaques de Molay, bands fast och bålet tändes på ön i Seine var han kroppsligen svårt torterad. Andligen var han obruten. Han uttalande en ödesmättad förbannelse när flammorna omslöt honom: innan året var till ända skulle han möta sina banemän inför den fruktansvärde Gudens domstol. Förbannelsen slog in. Både påven, Clemens V, och den franske kungen, Filip IV, var döda innan 1314 var till ända. Men inga källor styrker de Molays ord. Den uttalade förbannelsen är en legend som sannolikt bottnar i att dödsfallen sammanföll.

Legender och myter uppstod tidigt kring tempelriddarna, och fascinationen har inte upphört. Enligt en av de främsta kännarna av tempelherrarnas historia, Malcolm Barber, har det uppstått ”en synnerligen aktiv liten industri, lukrativ för såväl vetenskapsmän och konsthistoriker som journalister, förläggare och TV-orakel”.

Kuriöst nog har den mest kände tempelriddaren aldrig existerat. Han heter Brian de Bois-Guilbert, och vi möter honom i Walter Scotts roman Ivanhoe från 1819. Brian är en osympatisk, liderlig och högmodig riddare som varken fruktar Gud eller Djävulen.

Den berömda Graallegenden har knutits till tempelriddarna. Förmodligen har den keltiskt ursprung, men fick kristet innehåll under medeltiden. Den förste som beskrev Graal som ett hemlighetsfullt, heligt föremål var Chrétien de Troyes mot slutet av 1100-talet i berättelsen om riddaren Parsifal. Den ärlige, oskuldsfulle Parsifal får se Graal under en fest på ett mystiskt slott, där han också får syn på en lans med blödande spets. Tyvärr dog Chrétien innan han fullbordat berättelsen. Andra författare gjorde det i hans ställe. I deras versioner broderades historien ut och nya teman fördes in, som att Graal flyter på en platta i tomma luften, att ett brutet svärd blöder, att en mystisk hand hela tiden släcker ljuset i den Svarta handens kapell.

En av dem som fortsatte berättelsen var den bayerske poeten Wolfram von Eschenbach, som kring sekelskiftet 1200 skrev flera ofullbordade och ett fullbordat verk om Parsifal.

I hans version är Graal en sten – en lysande sten, fallen från himlen, vaktad av riddare i Templeisen, vilka många ansett vara identiska med tempelriddarna. Från honom fick Richard Wagner inspirationen till operorna Lohengrin och Parsifal, där de kyska väktarna vakar över den heliga Graal. I enlighet med senare traditioner är Graal i Wagners version den bägare Jesus använde vid instiftandet av nattvarden.

Ett annat verk är Sökandet efter den heliga Graal från 1215, skrivet av en cisterciensmunk som gör flera kopplingar till tempelherrarna. Hjälten i berättelsen heter Galahad – en ättling till kung Salomo – hängiven, kysk och från födelsen bestämd att ta hand om Graal. Galahad är en sekulär riddare, men i ett kloster med ”vita bröder” (cistercienserna kallades så under medeltiden) – får han en vit sköld med ett rött kors på. Skölden tillhörde en gång Josef från Arimatea, hemlig lärjunge till Jesus och den som tog hand om hans kropp efter korsfästelsen.

Galahads sökande efter Graal blir ett sökande efter föreningen med Gud. Verket bär tydliga spår av Bernhard av Clairvauxs tankar om människans väg mot fulländning i det mystiska

livet.

Men Graal är alltså inte ett föremål utan många. Den kan vara en sten, nattvardskalken, en relik av det heliga blodet som Josef från Arimatea, Maria Magdalena eller Nikodemus lyckades samla upp i kalken. Till Graal knyts också det spjut eller den lans med vilket Jesu sida skars upp vid korsfästelsen. Spjutet sägs ha inneboende krafter som kan användas för

antingen ljus eller mörker. Adolf Hitler hyste i unga år stort intresse för det spjut som förvaras på ett museum i Wien. Enligt legenden är det just det vapen som skar upp Jesu sida – och den som äger det ska regera världen!

På 1900-talet växte det fram en mörkare bild av tempelriddarna, eftersom Heinrich Himmlers ökända SS använde Tyska orden som historisk förebild, vars organisation hade utvecklats efter mönster från Tempelherreorden.

Det blev också under 1900-talet vanligt att betrakta korstågen som ett tidigt exempel på västerländsk aggression och imperialism. Tempelherrarna kom att uppfattas som brutala fanatiker som spred sin ideologi med svärdet i hand.

Men en rakt motsatt tolkning vann också gehör: att tempelriddarna genom sina kontakter med judendomen och islam i österlandet övergav kristendomen. I stället hade de bildat ett hemligt sällskap med invigda som hade övertagit det gamla Egyptens fördolda mysterier från murarmästarna vid Salomos tempel och vidarebefordrat dessa hemliga läror till senare tiders frimurarloger.

Sören Wibeck

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!