Jean Baptiste Bernadottes väg till makten

Det var en omskakande tid i vår historia. År 1809 hade Sverige förlorat Finland, som i sjuhundra år varit en del av det svenska riket. En miljon svenskar blev ryska medborgare. Tsarens trupper trängde in i norra Sverige och hotade Stockholm från Åland samtidigt som Sveriges kung Gustav IV Adolf blev avsatt i en statskupp. Ny regent blev den avsatte kungens farbror, Karl XIII. Eftersom han inte hade någon arvinge hade en dansk prins, Karl August, utsetts till tronföljare. Men han drabbades av stroke och avled i maj 1809.

Vid begravningen kastade sig en berusad folkmassa över riksmarskalken Axel von Fersen, som misshandlades till döds inför ögonen på passiva soldater. Falska rykten påstod att Fersen hade förgiftat Karl August därför att han och andra gustavianer ville ha Gustav IV Adolfs son Gustav till svensk tronarvinge. Sommaren 1810 var därför riksdagens ständer tvungna att sammankallas än en gång för att välja en ny tronföljare, och eftersom situationen var så upphetsad i Stockholm, hölls valriksdagen av säkerhetsskäl i Örebro.

Vid den tiden stod kejsar Napoleon på höjden av sin makt. Han var Europas mäktigaste man, som styrde över ett imperium från Atlanten i väster till Vitryssland i öster, från Östersjön i norr till Joniska havet i söder. Under sig hade han sju vasallkungar och ett stort antal hertigar och furstar. Gustav IV Adolf hade fört Sverige i krig mot Napoleon, freden slöts i januari 1810.

Den svaga svenska regeringen vågade efter freden inte fatta några beslut med utrikespolitiska följder utan att först rådgöra med kejsaren. Majoriteten av den svenska officerskåren ville självklart ta tillbaka Finland så fort som möjligt och de flesta menade att det enda sättet att nå det målet var att vi lierade oss med Frankrike, samtidens största militärmakt, och att vår tronföljare blev en person som stod Napoleon så nära som möjligt. Det var därför riksdagen i Örebro 1810 valde en fransk marskalk, och det blev – efter att flera namn nämnts – Jean Bernadotte.

Men vad visste man om Bernadotte egentligen? Han var fyrtiosju år gammal och hade en lång och dramatisk karriär bakom sig då han blev svensk kronprins. Man visste att han var furste av Pontecorvo och marskalk av Frankrike, att hans hustru Désirée var syster till Napoleons storebrors fru. Alltså fanns det ett släktband från Bernadotte till kejsaren.

Man visste också att han hade en son, som var i tioårsåldern och hette Oscar, och att han hade en enkel, borgerlig bakgrund. Han hade kommit sig upp under revolutionsåren i Frankrike. I januari 1794 var han kapten – i oktober samma år divisionsgeneral. Han blev befordrad på slagfälten. Han hade varit ambassadör i Wien, framgångsrik krigsminister och guvernör över delar av norra Tyskland.

Inom den svenska armén visste man också att Bernadotte behandlat svenska krigsfångar synnerligen väl och att han 1808–09, då den svenska armén var upptagen av kriget med Ryssland, befunnit sig i Danmark redo att anfalla Sverige (anfallet blev av olika skäl aldrig av).

Bernadotte var en märklig man. Hela hans liv markerades av ett utanförskap. Man kunde alltid räkna med bråk då han dök upp. Han var annorlunda än alla andra, även till utseendet. Han var längre än de flesta. Som fullvuxen blev han cirka 185 centimeter lång, men höga stövelklackar gjorde honom ännu längre och med generalshatten med plymer på blev han långt över två meter. Hans mörkbruna ögon blixtrade och i yngre år kastade han med sina långa lockar. Hans temperament flammade. Så var det redan i barndomsstaden Pau i Béarn i sydligaste Frankrike, vid foten av Pyrenéerna. Där var han ofta i slagsmål med andra pojkar. Två tydliga ärr i pannan vittnade om det.

Så fortsatte han att skilja sig från mängden. Han behöll sin sjungande sydfranska dialekt även i Paris salonger och då han satt som krönt kung på den svenska och norska tronen. Hans ilska avtog aldrig. Han hade alltid nära till värjan och kunde dra blankt under en budgetdebatt i ett regeringsmöte. Han var ständigt beredd att utbrista i verbala explosioner ända till sin sista diktamen på dödsbädden, som blev en attack mot den största rivalen och konkurrenten: Napoleon Bonaparte.

Var kom hans ilska ifrån? För att förstå honom måste man veta varifrån han kom och hur han växte upp. Han föddes 1763 i Pau, huvudstad i provinsen Béarn i landskapet Gascogne. Hans modersmål var inte franska utan bearnäsiska, en variant av occitanskan, ett eget språk som stod spanskan närmast. Han, precis som Napoleon, fick lära sig korrekt franska först i skolan. Béarn hade varit ett eget rike med en unik historia som präglade alla som kom därifrån. Bernadotte lärde sig därför som liten att han inte var som andra, att han var bearnäsare, och han bröt hela sitt liv på bearnäsiska. Trots att han levde trettiofyra år i Sverige, lärde han sig aldrig svenska. Han förstod en del mot slutet av sitt liv, men talade aldrig språket.

Bernadottes bakgrund var mycket enkel. Farfars far var vävare, farfar var skräddare. Men fadern, farbrodern och hans åtta år äldre storebror hade alla kommit sig upp och verkade som sakförare, ett slags lägre advokater i rätten i Pau. De ville att även Jean skulle bli jurist, därför tvingades han – efter bara några få års skolgång och undervisning i hemmet – att som femtonåring börja som skrivare hos en advokat.

Men han avskydde livet i det dammiga advokatkontoret. Jean var en äventyrslysten och utåtriktad ung man.

Barndomen var olycklig. Han föddes för tidigt och modern, som redan hade förlorat två barn vid späd ålder, skickade bort gossen till en amma under hans första levnadsår. Detta skapade en klyfta mellan mor och son som aldrig kunde överbryggas.

Fadern var aldrig hemma. Den skötsamme äldste sonen var moderns favorit. För att kompensera faderns svaghet och frånvaro och i avsaknaden av moderns kärlek utvecklade Jean ett starkt bekräftelse- och självhävdelsebehov, som tog sig uttryck i utåtagerande, ibland aggressiva handlingar bland kamraterna. Med sin svaga självkänsla blev han överkänslig för allt som tolkades som bristande respekt eller angrepp på sin person.

Sådan förblev han hela livet, det spelade ingen roll hur höga positioner och fina titlar han fick. Överkänsligheten fanns där ända till slutet; i den sista diktamen på dödsbädden påminde han sig pikar från den sedan decennier avlidne Napoleon.

Jean var sjutton år då fadern avled. Nu kunde han, efter två års lidande bakom travarna av pärmar i advokatkontoret, själv välja yrkesbana. Trots familjens starka motstånd tog han värvning i armén. Soldater hade dåligt rykte och låg status och som icke adlig rekryt hade Bernadotte små chanser att bli något annat än underofficer.

Det är inte troligt att han från början planerade en livslång militär karriär. Han ville mest bort från hålan Pau, ut i världen. Om han ”bara” blev fältväbel var det högre än vad någon blivit i hans familj före honom.

Han blev soldat i Royal-la-Marine, ett infanteriregemente som skulle skydda franska hamnar och kolonier. Hans första tjänstgöring var på Korsika, som bara några år tidigare blivit franskt. Den sex år yngre korsikanen Napoleon var då redan i militärskola på fastlandet, de möttes inte förrän många år senare.

Den militära karriären gick långsamt i början. Bernadotte hade små möjligheter att meritera sig eftersom hans regemente inte fanns i ett krigsområde. Dålig ekonomi tvingade också regeringen att nästan halvera försvaret, vilket gjorde att det var stor brist på befattningar och därför ännu svårare att bli befordrad. Bernadotte skötte sig emellertid väl och var omtyckt av sina överordnade, därför flyttades han uppåt i graderna så fort en vakans uppstod någonstans i regementet.

Han var med i händelsen i Grenoble 1788 som kallats upprinnelsen till den franska revolutionen, då upprörda stadsbor protesterade mot kungen genom att bombardera hans trupper med takpannor. Bernadotte var då tjugofem år och fältväbel och utkommenderad att återställa ordningen. Det blev skottlossning och flera dödsoffer. Då revolutionen bröt ut året därpå befann han sig med sitt regemente i Marseille.

Han, liksom de flesta underofficerare, stödde inledningen på revolutionen eftersom den öppnade officerskarriären för alla dugliga soldater, inte bara för adelsmän. Efter tolv års slit kunde Bernadotte därför vid tjugonio års ålder bli löjtnant.

Hans första krigserfarenheter kom i Rhenarmén 1792 och vid striderna i dagens Belgien. Mycket tidigt gjorde han sig känd som en orädd och skicklig officer med stor förmåga att i kaotiska lägen samla sina trupper och gå till motanfall. År 1794 skördade Bernadotte sina största framgångar på slagfältet. I januari var han kapten, i februari bataljonschef, i april halvbrigadchef (överste), i juni brigadgeneral och i oktober divisionsgeneral. Han var då trettioett år gammal. Gång på gång beskrevs han i rapporterna till Paris som en modig och skicklig officer med stor förmåga att under extrema förhållanden leda sina trupper.

Ett ögonvittne skrev: ”Den plats där man såg honom var mitt bland trupperna. Hans drag var fint tecknade och uttryckte en ädel livlighet. Hans ögon tycktes skjuta eldgnistor. Hans svarta hår var obetäckt och fladdrade för vinden. Att se honom huvudet och axlarna högre än sina soldater kunde komma en att tro, att krigets Gud hade nedstigit till jorden och ställt sig i leden för att inge de kämpande mod.”

Han blev en av ledarna för Frankrikes första elitarmé, den så kallade Sambre-och-Meusearmén, som på några månader vann sex slag, intog åtta befästa städer och erövrade tio provinser. Detta var nära två år innan Napoleon nådde sina segrar i Italien. Under striderna vid Rhen 1795 blev Bernadotte den förste generalen i Europa som genomförde en spaningsflygning. Han lät sig hissas upp i en luftballong för att bättre se de österrikiska posteringarna på andra sidan floden.

Vid den tiden hade Napoleon Bonaparte slagit ner ett rojalistiskt uppror i Paris och som belöning för det utnämnts till divisionsgeneral och ledare för armén i norra Italien. I januari 1797 fick Bernadotte order om att marschera med 20 000 man från Rhenarmén genom Frankrike över Alperna för att förstärka Napoleons armé i Italien. Hans trupper var de bästa soldaterna, dessutom de mest väldisciplinerade och prydligaste i hela armén.

De marscherade utan deserteringar genom Frankrikes rikaste jordbruks- och vindistrikt. Bernadotte blev den förste franske generalen som lett en så stor truppstyrka i full vinterstorm över Alperna. Varenda soldat, häst, vagn och kanon kom över utan problem. Men då hans armé mötte Napoleons styrkor, kom svårigheterna.

Napoleons folk var revolutionära soldater, de kallade varandra citoyen, ”medborgare”. Bernadottes folk var prydliga karlar som titulerade varandra monsieur, ”min herre”. Nykomlingarna fick dåliga förläggningar med rutten halm. Bernadotte protesterade, vilket ledde till att han blev osams med Napoleons stabschef Louis Alexandre Berthier. Denna ovänskap pågick hela livet, vilket skulle ställa till mycket stora problem för Bernadotte – och även för Napoleon – i framtiden.

Bernadottes första samtal med Napoleon blev tuppfäktning och maktkamp på högsta nivå där de bägge herrarna iskallt mönstrade varandra. Bernadotte var sex år äldre och hade blivit divisionsgeneral två år före Napoleon på meriter från fälttåg och slagfält. Napoleons utnämning till arméchef var politisk och byggde på hans massaker av civila landsmän på gatorna i Paris. Från första stund såg de bägge generalerna varandra som rivaler och konkurrenter.

Napoleon testade omedelbart Bernadotte och hans herremansarmé genom att ge dem extremt svåra uppgifter, som de klarade med bravur. Tack vare Bernadottes insatser besegrades österrikarna i norra Italien och de franska trupperna kunde tränga in i Österrike och närma sig Wien, innan österrikarna gick med på vapenstillestånd och fredsförhandlingar.

Sensommaren 1797 skickades Bernadotte till Paris för att överlämna erövrade fanor till det styrande direktoriet. Han var trettiofyra år, men det var första gången han kom till den franska huvudstaden. Vad han såg måste ha förskräckt honom. Efter de många revolutionsåren var det en stad i förfall: kyrkorna var plundrade, statyer och målningar förstörda. Människorna var smutsiga och apatiska, hela kvarter stod övergivna.

Bernadotte trädde fram inför den lagstiftande församlingen och höll ett uppmärksammat tal som fick beröm i pressen, varpå han blev den stora stjärnan i maktens salonger. Han mötte bland andra den berömda författarinnan Madame (Germaine) de Staël, gift med Sveriges ambassadör. Bernadottes ståtliga utseende och sjungande dialekt kommenterades i samtida brev och dagböcker.

Nu lade han fram ett drömprojekt han hade odlat i många år: han ville att Frankrike skulle erövra Indien. I det Bernadotteska familjearkivet i Stockholm ligger en hel dossier med anteckningar om hans idé. Indien beskrivs i detalj med exakt hur många brittiska trupper som finns i varje stad. Han förklarar hur anfallet skulle gå till, hur många fartyg och soldater som behövdes.

I Indiendossiern finns också ett brev där den legendariske krigsministern Lazare Carnot ger Bernadotte sitt fulla stöd för projektet.

Allt tyder på att han hade gett sig iväg mot Indien – om inte Napoleon Bonaparte kommit emellan. Direktoriet fruktade den unge generalens energi och maktambitioner. Därför sändes han på den stora expeditionen till Egypten. Tanken var att hålla honom på så långt avstånd från makten i Paris som möjligt, samtidigt som han skulle slå en kil i det brittiska samväldet. Expeditionen krävde så stora resurser att ingenting blev över för Bernadottes Indienprojekt.

Istället blev Bernadotte i januari 1798 utnämnd till revolutionsregimens första ambassadör hos ärkefienden Österrike. Det var en politisk högriskbefattning. I Wien fanns den halshuggna drottningen Marie Antoinettes nära släktingar; en ambassadör från Paris betraktades av de flesta österrikare som en provokation. Stämningen var spänd från första början.

Allt gjordes också för att försvåra för Bernadotte och isolera honom socialt. Han tröttnade redan efter några månader och bad att få återgå till armén. ”Det passar inte min typ att leva bland människor som jag avskyr”, skrev han till direktoriet. Han menade att han hade öppnat den under många år stängda ambassaden, nu ville han vidare.

Bland förberedelserna han hade gjort var att beställa en nymålad ambassadskylt, som skulle hängas upp på fasaden.

I väntan på att skylten blev klar ville han hänga ut en fransk flagga, trikoloren, som för österrikarna var en revolutionär provokation, som påminde dem om halshuggning, krig, nederlag och blodbad. Vid denna tid brukade ambassader inte hissa nationsflagga.

I det Bernadotteska familjearkivet har jag hittat ett hittills ouppmärksammat brev från Bernadotte till den österrikiske utrikesministern där ambassadören förvarnar om skylten och vad som finns på den. Myndigheterna fick varningen en dag innan flaggan sattes upp.

Trikoloren skapade våldsamma kravaller som slutade med att ambassaden stormades. Trots att ambassadör Bernadotte sände fyra skarpa protester till utrikesministern, ingrep inte myndigheterna förrän allt var för sent. Nästa dag lämnade Bernadotte och hans personal Wien i protest.

I de flesta biografier läggs skulden helt på Bernadotte, som sägs ha provocerat fram kravallerna för att antingen få igång ett nytt krig eller i alla fall åstadkomma avbrutna relationer. Det blev ingetdera. Bernadotte hyllades som hjälte i Paris där han ansågs att med fara för sitt liv ha försvarat den franska äran.

Nu ville alla träffa honom. Bernadotte var stjärnan i salongerna. Och det var nu han blev bekant med den tjugoåriga Désirée Clary, köpmansdotter från Marseille. Hennes syster var gift med Joseph Bonaparte, bror till Napoleon. I sin tidiga ungdom var hon förlovad med Napoleon, men blev övergiven, något som varken Napoleon själv eller Désirée kunde glömma. Bonaparte höll sin vakande hand över Désirée resten av livet, vilket Bernadotte skulle ha glädje av.

Efter bara några veckors bekantskap gifte sig Bernadotte och Désirée. Det var ett resonemangsparti. Bernadotte var trettiofem år, det var hög tid att han gifte sig. Han var en man på uppgående, men utan förmögenhet. Désirée väntade ett stort farsarv och genom systerns giftermål med Joseph Bona­parte skulle Bernadotte komma nära familjen Bonaparte.

Désirée var ett perfekt parti.

Det var politiskt oroliga tider i Frankrike. Direktoriets ställning vacklade. Oppositionen fanns både till höger och vänster. Rojalister och aristokrater i exil uppmuntrade inhemska upprorsrörelser samtidigt som jakobiner och vänstersympati­sörer tryckte på från andra hållet. Vid flera tillfällen försökte de dra med sig Bernadotte i intrigerna, bägge sidor ville att han skulle göra statskupp. Han vägrade. Ända sedan barndomshemmet hade han en stark respekt för lagen. Han var lojal mot den som hade makten.

År 1799 blev Bernadotte krigsminister. Med den för honom typiska energin gick han in för sin uppgift. Han infann sig med klirrande sporrar på ministeriet redan klockan fyra på morgonen. Han bestämde att alla ärenden måste åtgärdas på något sätt inom tjugofyra timmar.

På några veckor åstadkom han storartade resultat. Tiotusentals nya rekryter kallades in, tiotusentals gevär och hästar anskaffades. Då budgetministern vägrade anslå pengar, drog Bernadotte sabel under regeringsmötet. Få krigsministrar har på så kort tid åstadkommit så mycket som han. Men eftersom han inte ville delta i en planerad statskupp, blev han utmanövrerad. Napoleon dök nämligen plötsligt upp i Paris efter att på eget bevåg ha lämnat hela sin armé i Egypten. Hans stund var inne. Med hjälp av sin bror gjorde han en statskupp i november 1799 och avslutade därmed den franska revolutionen. Napoleon försökte få med sig Bernadotte, men han vägrade. Bernadotte försökte istället att medla mellan höger och vänster, och tvingades därför hålla sig gömd själva kuppnatten.

För Bernadotte blev Napoleons statskupp vattendelaren i karriären och livet. Fram till kuppdagen hade han själv varit en av huvudpersonerna i Frankrikes maktkamp, en av dem som kunde påverka historiens gång. Efter kuppen var han beroende av Napoleons välvilja, alltid underställd honom och, som det skulle visa sig, ofta i opposition mot kejsaren.

Bernadotte blev nu en måttligt entusiastisk ledamot av statsrådet, Napoleons tankesmedja, ett rådgivande organ med nationens främsta experter inom alla områden. Därefter blev han chef för Västra armén, som skulle slår ner inhemska rebeller. Han blev utnämnd till ambassadör i Amerika, men hann inte resa förrän ett nytt krig bröt ut med England och han beslöt sig för att stanna kvar. Han blev guvernör över Hannover och fick för första gången regera och samtidigt vara arméchef över ett större område, vilket han genomförde med bravur.

Då Napoleon ville skapa sig en egen aristokrati utnämnde han arton av sina främsta generaler till marskalkar av Frankrike.

Bernadotte blev nummer sju och fick en fastighet i Paris i gåva. Han hade ett hedersuppdrag då Napoleon krönte sig till kejsare, men han höll sig i bakgrunden och hade sina sympatier hos den opposition som tyckte att Napoleon hade gått för långt. Napoleons hemliga polis hade Bernadotte under ständig bevakning och han fick varningar från kejsaren. Men han brydde sig inte om det. Han skyddades av sin vänskap med Napoleons bröder och sitt äktenskap med Désirée.

I slaget vid Austerlitz 1805 utmärkte sig Bernadotte och fick som belöning furstendömet Pontecorvo i Italien. Han var nu upphöjd till kunglig rang och blev guvernör i Ansbach innan han fick nytt krigsbefäl. Då Napoleon och marskalk Louis Nicolas Davout utkämpade var sitt slag samma dag i Preussen (slaget vid Jena-Auerstedt 14 oktober 1806) och bägge väntade på att Bernadotte skulle ansluta sig med förstärkningar, marscherade han i närheten i väntan på att få korrekta order utfärdade på korrekt sätt av korrekt makthavare.

Han kände sig kränkt och ansåg att det var stabschefen Berthier som avsiktligt försvårade och förvärrade situationen. Resultatet blev att han inte ingrep alls och väckte Napoleons oerhörda vrede. Efteråt gjorde han hjältebragder på andra ställen i Preussen och var med i striderna i Polen, där han blev allvarligt skadad i nacken. Än en gång uteblev han från ett slag, det synnerligen blodiga Eylau 1807 – denna gång hade ingen kurir nått Bernadotte i tid med anfallsorder. Han dök upp dagen efter slakten.

Han återupprättade dock sin ära genom lyckade operationer i norra Tyskland, bland annat intog han Leipzig och tog då tusen svenska soldar som krigsfångar. De behandlades ytterst väl, vilket gav Bernadotte starkt positivt rykte inom den svenska armén.

Så blev han guvernör över de rika hansastäderna. Då Sverige anfölls av Ryssland i 1808–09 års krig och hela den svenska armén var sysselsatt i Finland, fick Bernadotte order om att anfalla Sverige via Danmark och under ett år förberedde han det planerade anfallet från de danska öarna mot Skåne. Av olika skäl blev det kriget aldrig av, men under den tiden satte han sig in i svenska militära och politiska förhållanden.

Bernadotte fick sedan order om att leda en stor armékår mot Österrike och var med i slaget vid Wagram 1809 (se Populär Historia nr 4/09), där han än en gång fick, som han tyckte, försenade och vilseledande instruktioner av Berthier. Han kände sig återigen kränkt och förbigången, han gick emot Napoleons order och agerade på egen hand. Resultatet var totalkollision med Napoleon, som hotade dra Bernadotte inför krigsrätt. Han beordrades åka tillbaka till Paris. Väl där anföll en engelsk flottenhet Antwerpen, styrt av Napoleons bror Louis, som nu ropade på hjälp från Paris. Bernadotte ryckte ut och lyckades bygga upp ett starkt försvar, samtidigt som engelsmännen tvingades dra sig tillbaka på grund av tyfus och andra problem. Bernadotte utfärdade efteråt en egen dagorder om situationen som än en gång gjorde Napoleon ursinnig av vrede. Det blev dock ny försoning. Bernadotte erbjöds att bli guvernör över Rom med kyrkostaten, en befattning som skulle ge honom status som fransk vicekung och en lön på flera miljoner francs om året. Men han tvekade.

Det var då, i juni 1810, som den unge svenske löjtnanten Carl Otto Mörner dök upp i Paris för att helt på eget initiativ be Bernadotte att ställa upp i det svenska tronföljarvalet två månader senare. Mörner hade även andra marskalkar i tankarna, men Bernadotte var den ende som var tillgänglig just då och som var villig att åka så långt bort och byta religion för att få en tron. Många svenskar kände till att Bernadotte hade släktband till Napoleon, men få visste att de bägge herrarna knappt talade med varandra och att Bernadotte kunde ha gjort vad som helst för att komma bort från kejsaren.

Då Bernadotte väl hade bestämt sig i juni 1810 följde några dramatiska veckor. Han kunde inte gå ut för hårt med egen propaganda i Sverige, det kunde tolkas som franska påtryckningar och kunde leda till ökad rysk och dansk aktivitet i Stockholm. Han måste ligga lågt även därför att han inte kunde vara helt säker på att bli vald, en alltför högljudd valkampanj skulle ge en enorm prestigeförlust inför kejsaren om han förlorade.

Han sände ett eget ombud, den förre franske konsuln i Göteborg Jean Fournier, till Sverige. Denne dök upp i sista minuten i Örebro och lyckades övertyga politikerna om att Bernadotte var rätt man. Karl XIII, riksråden och alla ledande politiker hade då redan bestämt sig för att den avlidne danske prinsens bror skulle bli ny tronföljare. Men Fournier argumenterade så skickligt att kungen och regeringen bytte åsikt över ett dygn.

Det var övertygelsen om att Bernadotte hade Napoleons stöd, att han skulle ordna med ett åttamiljoners lån till den svenska statskassan, att han skulle byta religion och lära sig svenska – som fick politikerna att ändra sig.

En formlig Bernadotte-feber spred sig bland riksdagsmännen och under stormande jubel valdes Jean Bernadotte den 21 augusti 1810 enhälligt till svensk tronföljare. I oktober anlände han till Stockholms slott. Han blev protestant, han bytte namn till Karl Johan och adopterades av Karl XIII. Eftersom kungen var sjuk och senil övertog Karl Johan ganska snart hela regeringsansvaret.

Ätten Bernadotte är i dag den enda av alla de kungahus som kom till makten under Napoleonepoken, som fortfarande sitter kvar på tronen.

Herman Lindqvist är författare och journalist, bosatt i Frankrike. Han är aktuell med boken Jean Bernadotte – mannen vi valde på Albert Bonniers förlag.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!