Kalla kriget skapade Nato

Europas delning följde på det andra världskrigets slut men var från början allt annat än självklar. Jaltaavtalet mellan ”de tre stora” Churchill, Roosevelt och Stalin var när det ingicks i februari 1945 inte en maktpolitisk plan för ett framtida delat Europa. De blivande segrarmakterna Sovjetunionen, Storbritannien och USA var allierade. Avtalet var en teknikalitet, en precisering av hur långt de olika allierade arméerna skulle rycka fram och var respektive ockupationsmakt skulle upprätta en militär övergångsadministration.

Roosevelts utrikespolitiske rådgivare, Harry Hopkins, betraktade inte Jalta i termer av intressesfärer och uppdelning utan som ett avgörande genombrott för en ny epok av fred och samarbete. Det enda osäkerhetsmomentet var Stalin; så länge den förnuftige och förståndige Stalin satt vid makten kunde man enligt Hopkins vara trygg, men om någon annan kom i hans ställe kunde vad som helst hända.

Churchill varnade för järnridån

Winston Churchill hade till skillnad från Roosevelt och Hopkins inga illusioner om hur Stalin skulle tolka och utnyttja avtalet. Redan i maj 1945 varnade han i ett förtroligt telegram till den nytillträdde Truman för den ”järnridå” som dragits ner framför den sovjetiska frontlinjen från Lübeck till Trieste. Ett knappt år senare skulle han offentligt lansera detta begrepp i sitt berömda Fulton-tal. Två år senare var det en självklarhet, symboliserad av taggtråd, stridsvagnar och gränsvakter.

Samarbetet mellan segrarmakterna gnisslade från början. Bakom de olika detaljkonflikterna låg en allt tydligare blottlagd ideologisk och maktpolitisk klyfta. Västmakterna hade tänkt att Tyskland skulle styras gemensamt men sovjetmyndigheternas främsta intresse var att befästa greppet över sin egen zon och därifrån säkerställa ett maximalt krigsskadestånd. Den politiska utvecklingen i länderna öster om Tyskland blev också alltmer oroande för västmakterna, kommunistpartiernas ställning stärktes i hägn av folkfronter och samlingsregeringar samtidigt som alla icke-kommunistiska partier alltmer öppet motarbetades. Sovjetmakten tillämpade samma mönster för subversion och stegvis maktövertagande som tidigare framgångsrikt tilllämpats i Baltikum.

Under åren 1946–47 gled efterkrigsEuropa över från samarbete till konfrontation. I väst var många fortfarande benägna att tona ner farhågorna, men i takt med likriktningen i det blivande Östeuropa blev det allt tydligare att Sovjetunionen strävade efter fullständig politisk, ideologisk och ekonomisk kontroll över det man betraktade som sin intressesfär. De västliga försöken att påverka utvecklingen i öst med politiska och ekonomiska medel, framförallt beslutet om Marshallhjälpen 1947, betraktades av Sovjetunionen som inblandning i ländernas inre angelägenheter och ett uttryck för det imperialistiska västblockets aggressiva avsikter. Det kalla krigets språkbruk hade redan börjat komma till användning.

Pragkuppen vållade oro

I februari 1948 tog kommunisterna med aktivt sovjetiskt stöd makten i Tjeckoslovakien efter en serie strejker och politiska manipulationer. Pragkuppen sände en våg av oro genom hela Västeuropa. Vem stod på tur nästa gång? I Frankrike och Italien hade man redan upplevt våldsamma strejker och politiska oroligheter som med betydande framgång dirigerats från Moskva via kommunistkontrollerade fackföreningar.

Den 17 mars, tre veckor efter Pragkuppen och en vecka efter likviderandet av den siste motståndaren i regeringen, utrikesministern Jan Masaryk, undertecknades den så kallade Brysselpakten som i hast förhandlats fram mellan Frankrike, Storbritannien och Beneluxländerna. Brysselpakten var en försvarsallians men dess huvudsakliga syfte var en vädjan till USA om vapenhjälp.

Risken för ett nytt världskrig betraktades som uppenbar i Washington och delades av den amerikanske militärguvernören i Tyskland, general Clay. Någonting var också mycket riktigt i görningen på sovjetisk sida. Den 20 juli 1948 införde västmakterna en ny valuta i sina zoner i stället för den obrukbara gamla riksmarken. Sovjetmyndigheterna, som redan tidigare börjat försvåra de allierade transporterna till de västliga sektorerna av det delade Berlin, spärrade nu alla väg-, järnvägs- och kanalförbindelser genom den sovjetiska zonen. Med Berlinblockaden blev det kalla kriget en direkt militär konfrontation balanserande på randen till öppet krig.

Det amerikanska svaret på Brysselpakten var positivt. Som en följd av det kraftigt försämrade internationella klimatet antog den amerikanska senaten den så kallade Vandenbergresolutionen i juni 1948, i vilken senaten rekommenderade USA att delta i ”sådana regionala och andra kollektiva arrangemang som bygger på fortlöpande och effektiv självhjälp och ömsesidigt bistånd”.

”En för alla, alla för en”

Ur Brysselpakten och Vandenbergresolutionen växte ett nytt och större alliansavtal fram – The North Atlantic Treaty. Avtalet förhandlades fram mellan Brysselpaktens länder tillsammans med Kanada och USA och offentliggjordes i mars 1949. Fem andra länder hade då efter inbjudan också beslutat underteckna: Danmark, Island, Italien, Norge och Portugal.

Kärnan i avtalet var dess artikel 5, det kollektiva säkerhetsåtagandet enligt vilket alla undertecknare förband sig att betrakta varje angrepp på en av staterna som ett angrepp på alla och att komma till den angripnes hjälp. Principen ”en för alla, alla för en” hade sin huvudsakliga betydelse i att USA utgjorde en av undertecknarna. Avtalet innebar därmed i praktiken en amerikansk garanti att inte lämna någon av undertecknarna i sticket i händelse av sovjetisk aggression.

Själva The North Atlantic Treaty skapade i ett slag en ny politisk situation i Europa, ett västblock stod mot ett sovjetkontrollerat östblock. Men militärt var situationen oförändrad. USA, Storbritannien och Kanada hade snabbt reducerat sina ockupationsstyrkor i Tyskland sedan krigsslutet och de andra västeuropeiska länderna hade till följd av kriget bara obetydliga militära resurser. Mot sig hade det nya västblocket den sovjetiska krigsmakten som endast i ringa utsträckning demobiliserats och som stod med huvuddelen av sina anfallsförband där striderna avstannat i maj 1945: i Ungern, Österrike, Tjeckoslovakien och östra Tyskland. USA förfogade över en stor industripotential, enorma militära överskottslager – och atombomben.

Skapandet av en alliansorganisation inleddes direkt efter undertecknandet av avtalet. Trots Vandenbergresolutionen var den amerikanska kongressen inte beredd att skjuta till stora summor för att upprusta de västeuropeiska allierade. Situationen förändrades emellertid genom Koreakrigets utbrott den 25 juni 1950, ett angrepp som riktade sig mot ett område som inte hade hamnat under sovjetisk kontroll efter krigsslutet. Om Berlinblockaden för väst markerade övergång från ordkrig till militär kraftmätning så markerade Korea övergången till öppen aggression där motståndaren ansågs tillräckligt svag.

Amerikansk upprustning

I och med krigsutbrottet i Korea och den amerikanska militära interventionen sattes ett omfattande amerikanskt upprustningsprogram i gång vilket också gällde den västliga försvarsorganisation som började ta form, Nato. I september 1950 beslöt alliansens högsta politiska organ, The North Atlantic Council, att försvaret av Västeuropa mot bakgrund av händelserna i Korea måste bygga på en framskjuten strategi, där ett sovjetiskt angrepp skulle mötas så tidigt som möjligt och där det skapades tid att föra över förstärkningar från USA.

Problemet var att de styrkor försvarsplanen erfordrade först måste skapas och en gemensam ledningsstruktur byggas upp. Det första steget i denna riktning var inrättandet av en gemensam allierad överbefälhavare, Supreme Allied Commander Europe, och den 19 december 1950 utsågs general Dwight D Eisenhower till posten.

Under stalinepokens slutskede utgjorde bekämpandet av Nato ett centralt inslag i den sovjetiska politiken. Nato betraktades som sinnebilden för de västliga inringningssträvandena och Sovjetunionen försökte först med öppna hot, senare med påtryckningar i olika former, förmå länder att lämna alliansen och underblåsa olika motsättningar. Nato växte samtidigt snabbt i militär betydelse. De första integrerade områdeskommandona sattes upp 1952, och 1955 upptogs Västtyskland i alliansen vilket följdes av den tyska återupprustningen.

Den sovjetiska kritiken mot denna ”tyska revanschism” var periodvis häftig under 1950-talet och början av 1960-talet. Kritiken mot Västtyskland och landets roll i Nato tonades ner i takt med avspänningen och mera definitivt i och med de östfördrag som ingicks i slutet av 1960-talet under Willy Brandts tid som förbundskansler.

Sovjetiska påtryckningar påverkade knappast sammanhållningen inom Nato. De sprickor som uppstod hade andra orsaker, som Frankrikes strävanden efter en självständig stormaktspolitik och de olösta inbördes motsättningarna mellan alliansmedlemmarna Grekland och Turkiet.

Krig med kärnvapen

Den amerikanska militära strategin byggde under 1950-talet på föreställningen om ett krig först och främst utkämpat med kärnvapen, ett krig där övriga stridskrafter hade en andraplansroll. Det var genom Massive Retalliation som Sovjetunionen skulle avskräckas från att gå till angrepp och Natos planläggning kom att inriktas på att anpassa de västeuropeiska ländernas försvarsresurser till denna globala strategi, bland annat genom utplacering av amerikanska taktiska kärnvapen och Nato-ländernas inköp av mark-mark-missiler.

Den ensidiga inriktningen på kärnvapenkrig bröts under 1960-talet till följd av omläggningen av den amerikanska försvarsdoktrinen bort från den massiva vedergällning som efter Kubakrisen 1961 framstod som militärt och politiskt orimlig.

År 1967 antog Nato doktrinen om Flexible Response som förblev i kraft fram till blockupplösningen 1989–90. Ett anfall från Sovjetunionen och dess bundsförvanter i Warszawapakten skulle här i första hand mötas med alliansens konventionella stridskrafter, men om dessa var otillräckliga skulle Nato förbehålla sig rätten att tillgripa kärnvapen. Ett grundelement i Flexible Response var att denna situation, den så kallade kärnvapentröskeln, inte på förhand preciserades.

Främmande trupper och kärnvapen var de två aspekter av Nato-strategin som gav upphov till såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt motstånd i flertalet europeiska Nato-länder under 1960-, 70- och 80-talen. Den sovjetiska propagandan försökte på alla sätt dra nytta av och underblåsa olika protestyttringar, men Sovjetunionen saknade både de organisatoriska och ideologiska medlen att styra och påverka väst europeiska opinioner på samma sätt som under de första efterkrigsåren.

Nato-alliansen skapades som en direkt konsekvens av det kalla krigets mest akuta skede, då ett nytt storkrig i Europa framstod som en hotande realitet. Alliansen fick avgörande betydelse för det militära landskap som växte fram i det delade Europa, de stora flernationella militärövningarna, militärbaserna, närvaron av tusentals kärnvapen i speciella lager. Europa kom under fyra decennier att präglas av denna militära styrkekoncentration och dess höga insatsberedskap där kriget, i teknisk mening, aldrig tilläts vara långt borta.

Nato som politiskt fenomen förändrades däremot i betydande utsträckning under dessa fyra decennier. I och med 1960-talets avspänningspolitik, nedrustningsförhandlingarna och Helsingforsavtalet 1975 fick Nato också alltmer en roll som en av de säkerhetsskapande strukturerna i Europa. Nato var inte längre bara en ledningsorganisation och en försvarspolitisk samordningsinstitution, alliansen framträdde som en säkerhetspolitisk aktör på områden från nedrustning och förtroendeskapande åtgärder till tekniköverföring och råvarukonflikter. När Berlinmuren föll 1989 var det Nato som in i det sista höll sin gamla motståndare Warszawapakten under armarna tillräckligt länge för att ett stort konventionellt nedrustningsfördrag, det så kallade CFE-avtalet, efter 21 års förhandlingar till sist kunde ingås mellan de två förhandlande parterna.

Nato försvann inte med Jalta-Europa så som många hade förutspått, fruktat eller hoppats på. Alliansen visade sig under kriget i Bosnien utgöra den enda fungerande organisationen för säkerhetspolitisk och militär samordning i Europa. Och de forna warszawapaktländerna i Östeuropa hade snabbt ordnat in sig i kön av angelägna kandidatländer. Natos säkerhetspolitiska fokus kom därmed att förskjutas från den gamla öst/västliga konfrontationslinjen till den breda gråzon som uppstått i det tidigare sovjetimperiets periferiområden.

Wilhelm Agrell är docent i historia.

Skandinaviskt förbund diskuterades

1946 aktualiserades frågan om en gemensam anskaffning av krigsmateriel för de skandinaviska länderna. Tanken på ett regelrätt försvarsförbund hade funnits i kulisserna en tid när den officiellt lanserades i mars 1948. Liksom Brysselpakten hade planerna på ett skandinaviskt försvarsförbund sin bakgrund i det försämrade internationella läget och behovet av vapenhjälp från USA.

Förhandlingar inleddes sommaren 1948 och under hösten undersökte en gemensam skandinavisk försvarsutredning hur ett förbund skulle kunna omsättas i konkreta samarbetsprojekt.

Motsättningarna mellan och inom de skandinaviska länderna var dock stora.

Den svenska militärledningen såg ett försvarsförbund som en möjlighet att orientera Sverige västerut. Utrikesminister Östen Undén betraktade däremot samarbetet som ett sätt att minska Norges västorientering.

Danmark var för ett förbund för att slippa dras in i motsättningarna i Tyskland. I Norge var regeringen splittrad mellan ”skandinavister” och ”atlantister”.

Framväxten av Atlantpakten gjorde att det skandinaviska försvarsförbundet förlorade sin aktualitet. För Norge blev det mer lönsamt att söka sig direkt till den blivande västalliansen, följt av ett mindre entusiastiskt Danmark. Sverige fortsatte längs neutralitetsvägen som om ingenting hänt, åtminstone såg det så ut. I praktiken kom flera av de samarbetsprojekt som skisserades av den skandinaviska försvarsutredningen att i största hemlighet genomföras under 1950-talet som en del av en dold politik för återförsäkring i händelse av krig.

Wilhelm Agrell

En kommentar till Kalla kriget skapade Nato

  1. MA skriver:

    2012
    Europa som starta kriget mellan sig själv med USA o världen betalar perist på liv o ekonomi.
    Syd Amerika är jätte fattig o ni kan gör den som kanada för att den rik på vad finns i natur marke.
    NATO MEDLEM FINNS INTE från Syd Amerika O TURKIET MED NATO .
    Syd Amerika är mer än 12 länder.
    VARFÖR?

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!