Kamp om makt slutade i nederlag

Sveriges medeltida historia är i allmänhet inte rik på ögonblicksbilder.” Så inleder nestorn bland svenska historiker, Erik Lönnroth, en med rätta berömd essä i tidskriften Scandia 1938 om slaget vid Brunkeberg år 1471.

Han har alldeles rätt. Sverige var under medeltiden en kulturfattig periferi i Europa, och det märks på källmaterialet, som till största delen består av ämbetsmannalängder, torftiga notiser i annaler och diarier, godsförteckningar, räkenskapsböcker och juridiska åtkomsthandlingar. Få av de handlande personerna har några klara konturer – vad skulle man inte ha velat ge för en dagbok av Sten Sture d ä? Det är säkert bl a därför som medeltidshistorikerna ofta verkar så torra och måste vara det, så länge de håller sig till den sanning som finns förborgad i källorna.

Men även om ögonblicksbilderna är sällsynta, så finns de i alla fall. En ombesjungen och omskriven sådan är slaget vid Brunkeberg, en annan och mindre uppmärksammad är slaget vid Bogesund på S:t Henriks dag den 19 januari 1520.

En ärelysten furste

Kristian II av Danmark, en ung ärelysten renässansfurste, hade satt som sitt mål att återvinna det svenska rike som han ansåg sig ha rätt till och därmed återställa den nordiska unionen, drottning Margaretas verk. Han hade förberett sig väl, diplomatiskt, finansiellt och militärt.

Genom sitt äktenskap med Elisabet av Habsburg, syster till den tysk-romerske kejsaren och spanske kungen Karl V, han i vars rike solen sades aldrig gå ner, hade han skaffat sig det bästa tänkbara utrikespolitiska stöd, och den hemgift som han fått genom henne var en god grundplåt till krigskassan. För att än mer förstärka denna hade han också lagt beslag på de penningmedel som den påvlige legaten Arcimboldus samlat in genom avlatshandel.

För dessa pengar värvades en här på 20 000 man – en för den tiden högst ansenlig styrka – på de europeiska soldatmarknaderna. Det var krigsvana och fullkomligt skrupelfria knektar som enligt den franske kanslern inte var ”rädda för att slåss mot djävulen själv”. En del var livdömda skotska förbrytare som blivit benådade mot att gå i dansk tjänst. De fick till överbefälhavare den danske stormannen Otto Krumpen till Trudsholm.

Påvlig bannbulla

Kristian försummade inte att också anlita andliga medel. Med sig hade Krumpen den påvliga bannbulla som Leo X utfärdat mot Sten Sture och hans anhängare för deras övervåld mot den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle och det interdikt (förbud mot gudstjänster) som av samma anledning hade utlysts över Sverige.

Dessa dokument anslogs på alla kyrkdörrar där invasionshären drog fram för att allmogen skulle förstå, att vilka våldshandlingar som de främmande knektarna än kunde företa sig, så var de att betrakta som en rättfärdig gudsdom mot de ”uppenbara kättare” som söndrat sig från den heliga kyrkan och våldfört sig på hennes främsta tjänare.

Det var starka argument i en from tid, och man måste beundra det moraliska modet hos de svenskar som trots detta reste motstånd. Medan Kristians trupper, fördelade på tre avdelningar, ryckte in i Västergötland längs Ätrans och Viskans dalgångar, bestämde sig den svenske riksföreståndaren Sten Sture d y för att söka stoppa fienden på den isbelagda sjön Åsunden strax söder om staden Bogesund, det nutida Ulricehamn.

Till sitt förfogande hade han en del värvat manskap, en trupp frälserytteri och ett bondeuppbåd på cirka 10 000 man. Den numerära underlägsenheten var lika påtaglig som svenskarnas bristande stridsvana.

Ändå var utsikterna inte helt mörka. Försvarsställningen var gynnsam. På bägge sidor om den ganska smala sjön uppfördes bråtar och framför den på isen uppställda hären hade man satt upp bröstvärn av timmer och huggit upp vakar i isen. Hade inte den krigiske biskopen Kettil Karlsson (Vasa) år 1464 med samma bråtteknik krossat en dansk invasionshär i Harakerskogen i Västmanland? En upprepning föreföll inte utom möjligheternas gräns.

Nordisk vinterdag

Det var en frisk nordisk vinterdag, och Sten Sture red på sin stridshingst från den ena sidan av förskansningen till den andra och utdelade sina sista befallningar. För att bryta motståndet lät Krumpen sitt artilleri spela. Vid ett av de första skotten träffades Sten Sture av en kula som studsade mot isen, dödade hans häst och krossade hans ena ben.

Ur stånd att längre leda sina trupper fördes han ur striden och dog två veckor senare i en släde på Mälarens is, på väg för att ordna Stockholms försvar.

Riksföreståndarens försvinnande från skådeplatsen innebar att motståndet praktiskt taget upphörde. Allmän förvirring utbröt, ingen fanns som kunde ta ledningen och slaget slutade i fullständigt nederlag. Bogesund brändes ner, också stadens arkiv blev lågornas rov, en orsak till att vi vet så litet med bestämdhet om Bogesunds medeltid.

Det danska segertåget gick vidare. Enligt en samtida notis i Jönköpings rådhusarkiv brändes också Skara, Skövde och Falköping ner, och efter en hård kamp lyckades de invaderande trupperna också bryta det motstånd som svenskarna bjöd i goda försvarsställningar på Tiveden. Mellansverige låg öppet för Kristians trupper. Otto Krumpen hade utfört en av de största prestationerna någonsin i Danmarks krigshistoria.

Fanns motståndsviljan?

Det snabba och fullständiga sammanbrottet för det svenska försvaret väcker en fråga: hur var det egentligen ställt med västgötarnas motståndsvilja?

Det fanns i det som senare kallades Sjuhäradsbygden en talrik gränsadel med militära kunskaper och krigserfarenheter, därtill med ingående kännedom om den svårforcerade terrängen kring Åsunden. Men ingen av dessa frälsemän tycks ha haft modet och kraften att träda fram och ta ledningen i den svårt skadade Sturens ställe. Eller var det kanske viljan som saknades?

Redan i början av fälttåget underkastade sig en rad västgötahärader fienden. En mängd kvitton i danska riksarkivet visar att västgötaallmogen i stor utsträckning köpt sig fri från mord och plundring genom att betala brandskatt.

Bland de ledande frälsemännen i landskapet intog några till en början en neutral hållning – Ture Jönsson (Tre rosor) isolerade sig på sin gård Lindholmen i Vänern för att se hur det gick – men gick sedan över till Kristians sida, så snart det föreföll troligt att han skulle avgå med segern. Erik Abrahamsson (Lejonhuvud) påstås till och med i en handskrift till Olaus Petris Svenska krönika ha varit den förrädare som i slaget om Tiveden visade danskarna på en omväg förbi de svenska bråtarna, och även om denna uppgift är osäker, slöt han snart upp bakom Kristian och gjorde honom stora tjänster.

Mindre stridbart folk?

Den danske 1800-talshistorikern C F Allen har i sitt monumentalverkDe tre nordiske Rigers Historie 1497–1536 konstaterat, att västgötarna i stort sett inte lade några hinder i vägen för invasionstrupperna och försökt finna en förklaring:

”Detta folkslag var måhända mindre krigsdjärvt, i varje fall mindre stridbart än befolkningen i de nordliga och ostliga landskapen, som de oböjliga dalkarlarna och de hetsiga smålänningarna. Måhända har också den omständigheten, att detta landskap så ofta blivit genomkorsat av överlägsen krigsmakt, utan att i rätt tid få hjälp från andra landskap, framkallat en viss likgiltighet och olust till att pröva ett fruktlöst motstånd.”

Ja, måhända. Så sprött som källmaterialet är, blir vi i stor utsträckning hänvisade till mer eller mindre osäkra spekulationer utifrån skilda perspektiv. Allen skrev på 1800-talet, då man gärna resonerade i termer som folksjäl, folklynnen, nationalkaraktärer. Det blir naturligt för honom att söka orsaken till västgötarnas och dalkarlarnas olika beteenden i deras skiftande grad av patriotism och stridbarhet.

Moraliskt perspektiv

På Allens tid anlade man också gärna moraliska perpektiv, som ofta på ett oreflekterat sätt hämtades från den egna tiden. Eftersom man själv levde i nationalismens tidevarv, betraktade man patriotism, ”fosterlandskärlek”, som en dygd och dess motsats som en last, och patriotismen uppfattades då regelmässigt som identifikation med ifrågavarande nationalstat. Så tänkte också Allen, och han söker därför orsaken till västgötaherrarnas snabba omsvängning i moraliska brister. Om Erik Abrahamsson heter det, att ”det var ett opassande och ovärdigt hastverk att så kasta sig i fiendens armar, så snart Sten Sture hade slutit sina ögon”. Ture Jönsson fördöms i än starkare ordalag:

”Vi känna redan till en hel del om denne man, men endast föga gott eller hederligt, och hans färd vid detta tillfälle kan knappast få honom att stiga i vår aktning … Han dolde sin ynkliga gestalt så att säga mitt i Vänerns vatten… Det var förvisso fruktlöst att tala till Ture Jönsson om fosterland. Hans fosterland var hans lagmansdöme och hans län. Han aktade sig väl för att tjäna, än mer för att ställa sig i spetsen för en sak, som det inte fanns övervägande sannolikhet för att den skulle segra.”

Säga vad man vill om de riktigt gamla historikerna, men tråkiga är de inte, och de saknar inte temperament. Allen bjuder än i dag på frisk, levande läsning. Som introduktionsbok till tidens historia står han, tror jag, fortfarande utan konkurrens.

Rationella handlingar

Men själv skriver jag ju i en annan tid än hans, i slutet av ett sekel som vill se både gammal och ny politik i huvudsak som ett de reala intressenas spel. Om det fanns skillnader i motståndsvilja mellan dalkarlar och västgötar så behöver det – enligt vårt sätt att se – inte bero på att de förra var stridisar och de senare fegisar av olika historiska och folkpsykologiska skäl. De kan ju ha handlat fullt rationellt utifrån sina egna välförstådda intressen. Om Ture Jönsson betraktade sitt lagmansdöme – Västergötland – och sitt län – Lindholmen – som sitt fosterland, så kan detta ha varit ett normalt och fullt förståeligt betraktelsesätt i den politiska kultur som han levde i.

Det intressanta blir ur detta vårt 1900-talsperspektiv inte så mycket västgötarnas folkpsykologi eller de ledande stormännens karaktärsegenskaper som den ekonomiska, sociala och politiska strukturen i gränslandskapen mot Danmark. Men situationen i gränsbygden kan naturligtvis inte isoleras från den hela Norden omspännande kampen mellan Sten Sture och hans motståndare.

Ett tvåfrontskrig

Riksföreståndarens kamp var ett tvåfrontskrig. Å ena sidan gällde det att säkra en nationell maktbas, och därför måste Sverige brytas loss ur unionen med Danmark och Norge. Därav den oförsonliga konflikten med Kristian II, som inte ville avstå från den nordiska unionstanken och de fördragsenliga rättigheter till kungahyllning i eller åtminstone tribut från Sverige som han ansåg sig äga.

Å andra sidan gällde det att besegra rådsaristokratin i en inre maktkamp för att lägga grunden till en i tidens mening modern, centraliserad furstestat. Målet var ett totalt systemskifte, och i riksföreståndarens krets fanns här som i andra länder energiska och ambitiösa rådgivare som drev fram honom i denna riktning – Hemming Gadd och Peder Jakobsson Sunnanväder var bland dem.

Rådsaristokratin hade sedan gammalt sin naturlige ledare i ärkebiskopen, och ärkebiskop var sedan 1515 den unge, politiserande Gustav Trolle, av en av Sveriges främsta adelsätter, ständigt beredd att på sin samhällsklass vägnar ta upp den kastade stridshandsken. 1500-talshistorikern Johannes Magnus framhåller i sin rikshistoria, att både Sten Sture och Gustav Trolle var hetsiga unga män, och att en konflikt dem emellan därför var oundviklig. Han hade säkert rätt.

I botten på alltsammans låg unionsfrågan. Var det bra för Sverige att i fortsättningen vara förenat med de båda andra nordiska rikena eller skulle man bryta sig loss och bli en egen svensk nationalstat så som man varit före drottning Margaretas tid? Problemet hade blivit aktuellt när Karl Knutsson efter Kristoffer av Bayerns död 1448 utropade sitt eget nationella kungadöme och med växlande framgång lyckades hävda det fram till sin död 1470. Hans fallna mantel upptogs av Sturarna, dels Sten Sture d ä av ätten Tre Sjöblad, dels Svante Nilsson och hans son Sten Svantesson Sture av den s k Yngre Stureätten. (Sten Sture d ä och d y var alltså inte släkt!) Det uppstod ett unionist- och ett nationalistparti, men gränserna var ofta flytande, och det är mycket svårt att avgöra vilka skäl som gjorde att man slöt sig till den ena eller andra sidan.

Ingen skandinavisk provins

Innan vi nu går vidare, måste ett missförstånd undanröjas. Ställningstagandet handlade inte om Sveriges frihet och självständighet. Det var aldrig frågan om att Sverige skulle gå upp som en provins i ett skandinaviskt storrike under ledning av kungen i Köpenhamn.

Alla unionsuppgörelser gick ut från grundtanken, att rikena skulle bevara sin identitet och att maktrelationerna mellan kung och riksdag skulle vara reglerade i konstitutionella former. 1800-talets svenska historiker, som öste ganska urskillningslöst ur det nationella partiets propaganda, har framställt Karl Knutssons och Sturarnas strider mot unionsmonarkerna som en nationell befrielsekamp mot unionskungen och en grupp svenska aristokrater som av egoistiska skäl ville bevara unionen, och denna syn präglade långt in på 1900-talet historieundervisningen. Men den får nu anses föråldrad.

För oss 1900-talsmänniskor ligger det som sagt nära till hands att tro att människor i politiken handlar utifrån rationella, gärna ekonomiska intressen. De försök som på senare tid gjorts att förklara partiuppdelningen i Sverige under unionstiden har också utgått från ett sådant synsätt.

Tre maktgrupper

Ett uppmärksammat sådant försök gjordes 1938 av Erik Lönnroth i hans inledningsvis citerade essä om Brunkebergsslaget 1471. Enligt honom bestod Sturepartiet vid den tiden främst av tre ekonomiska och sociala maktgrupper: Dalarnas bergsmän och allmoge, Stockholms borgerskap och den i boskaps- och smörhandeln intresserade gränsadeln i södra Sverige. Alla skall ha företrätt den exportorienterade delen av Sveriges näringsliv – gruvdriften i Bergslagen, metallexporten från Stockholm och animalieproduktionen i Sydsverige. ”Mot dem stod förbundet av godsägaradel och allmoge i Uppland: av de självhushållande, agrara klasserna i rikets centrum som intill denna tid lett Sveriges öden.” (Lönnroth 1938)

Det är en elegant, om än något tillspetsad teori, som övat stort inflytande på historieskrivningen. Den utsäger säkert något väsentligt om verkligheten 1471, om än inte hela verkligheten ens då, och absolut inte en mansålder senare, på Sten Sture d y:s tid. Medlemmarna av den svenska stormannaklassen låter sig inte alla inpassas i det angivna schemat.

Säkert är, att Dalarnas bergsmän och allmoge hela tiden stött riksföreståndarna, väsentligen av ekonomiska skäl, nödvändigheten av ett gott förhållande till de viktigaste avnämarna, hansestäderna med Lübeck i spetsen. Även Stockholms borgerskap slöt upp på denna linje.

Att en stor del av gränsadeln i de södra, animalieproducerande landskapen också stod på Sten Sture d ä:s sida i slaget vid Brunkeberg är obestridligt, men det kan ha haft en mera tillfällig orsak. Den rikaste och mäktigaste av gränsadelsfamiljerna, bröderna Axelsson (Tott), som hade gods och län på ömse sidor om den svensk-danska gränsen, befann sig just då i en för tiden typisk länstvist med sin länsherre, Kristian I av Danmark, och hade nyligen knutit en äktenskapsallians med Sturepartiet (Åke Axelssons dotter Ingeborg hade gift sig med Sten Sture d ä).

Oxar, smör och ost

Någon riktigt grundlig undersökning om de sydsvenska landskapens inställning till unionen har veterligen aldrig blivit gjord. Däremot vet vi en hel del om landskapens ekonomiska, sociala och politiska struktur vid denna tid. Att befolkningen till största delen levde på boskapsskötsel, och att områdets överskottsprodukter till största delen bestod av oxar, smör och ost har redan framgått.

Produktionen bedrevs med enkla, hantverksmässiga metoder inom små gårdsenheter, inom eller utom skiftade byar. Men gårdarna ägdes i stor utsträckning av olika adelsfamiljer och av kyrkliga institutioner, vilkas landbor var skyldiga att betala avgifter till dem, huvudsakligen i natura, främst smör (jfr uttrycket ”allt smör i Småland”). Det fanns också självägande skattehemman, som betalade motsvarande avgifter i skatt till kronans fogdar.

Export via Bogesund

Insamlingen, försäljningen och exporten av bygdens animalieproduktion ombesörjdes av adeln, kyrkan och borgarna framför allt i Jönköping och Bogesund, som torde ha byggt sin existens i huvudsak på just animalieexport. I Sjuhäradsbygden och Finnveden levde också en rad kända adelsfamiljer som blev rika och mäktiga på samma verksamhet. Stenbockarna på Torpa och Vinstorpaätten är kända exempel, bekanta inte minst för de ståndsmässiga stenhus som de uppförde åt sig. Bland gränsadeln några generationer tidigare finner vi sådana jorddrottar som Abraham Broderson (Tjurhuvud) och den redan nämnda brödraskaran Axelsson (Tott).

Det är svårt att föreställa sig dessa storföretagare i animalieexport, deras landbor och tjänare eller deras ”värdar” i städerna som principiella unionsmotståndare. Union betydde fred, nationell splittring betydde krig, det hade en lång erfarenhet lärt dem, liksom att krig alltid innebar förödelse av deras egen landsända; härvägarna gick genom Viskans, Ätrans, Nissans och Lagans dalgångar. Deras export gick till största delen över hamnar på dansk-norskt område, över Varberg, Falkenberg, Halmstad, Helsingborg, Åhus och Ronneby.

Rimligen skulle det för dem ha varit en stor fördel om de områden där oxarna uppföddes och smöret kärnades på något sätt kunde förenas med det där de utskeppades. Det borde ha varit ett intresse för dem att i första hand försöka skydda sina bygder för krigets härjningar, i andra hand att verka för att unionen återställdes på laglig grund. Så vitt man kan se var det detta som Ture Jönsson och Erik Abrahamsson gjorde i 1520 års militära och politiska kris. Så gjorde också allmogen i de västgötahärader som köpte sig fria från härjningar genom att betala brandskatt.

Men logiskt sett kunde ett samband mellan produktionsområden och utskeppningshamnar säkerställas också på andra sätt än genom att unionen återupprättades.

Förening med Danmark

De animalieproducerande svenska gränsbygderna kunde förenas med Danmark. Rimligen måste detta ha varit tanken bakom den uppseendeväckande traktat som slöts i Ålholm på Jylland 28 juli 1366 mellan Valdemar Atterdag av Danmark och hertig Albrekt av Mecklenburg å sin sons, kung Albrekts av Sverige, vägnar.

Enligt den skulle Valdemar erhålla bl a Värend och Finnveden, Kinds och Marks härader i Västergötland, Älvsborgs slott med underlydande områden utom Lödöse, dvs de södra delarna av Småland och Västergötland. Hade denna tanke blivit verklighet skulle Bogesund blivit gränsort vid en viktig handelsväg. Nu blev den aldrig det. Traktaten beseglades inte av de fördragsslutande parterna och får betraktas som ett fallet förslag.

Det fanns emellertid också en tredje möjlighet. Utskeppningshamnarna kunde bli svenska. Den tanken blev alltmer aktuell sedan den nordiska unionstanken havererat som följd av Stockholms blodbad och Gustav Vasas befrielsekrig.

Från den tiden blev det ett mål för den svenska utrikespolitiken att vinna Skånelandskapen med de viktiga utskeppningshamnarna. Axel Oxenstierna klagade på sin tid i riksrådet över att ”juten suger fetman ur landet”, ett tillstånd som naturligtvis inte kunde tolereras. I freden i Brömsebro 1645 fick Danmark också avträda Halland på trettio år; i realiteten blev det för alltid. Vid freden i Roskilde gick även Skåne, Halland och Bohuslän samma väg. Problemet med att förena produktions- och utskeppningsområden var löst, på svenskt sätt, sedan drottning Margaretas statsmannatanke hade visat sig orealiserbar.

Lars-Arne Norborg är docent i historia och verksam i Lund.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Aktuell läsning

    rysstart

    Med anledning av den nu pågående militära aktiviteten i Stockholms skärgård bjuder vi på lite fördjupande läsning.
    Inga konkreta bevis för att en främmande makt är inblandad har presenterats, men misstankar har riktats mot Ryssland.  
    Läs Magnus Västerbros artikel om "rysskräcken" i Sverige genom tiderna, från Populär Historia nr 7/2014.

    Läs artikeln här

     

  • Grattis till våra vinnare

    Det var i Helsingborg som Jean-Baptiste Bernadotte landsteg den 20 oktober 1810, vilket var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 6. 
    Följande tio läsare som visste det belönas med Åke Perssons Berömda sista ord:

    Ulla-Britt Kristoffersson, Staffanstorp

    Henning Lindegren, Stockholm

    Mirjam Matilainen, Köping 

    Göran Thunell, Falun

    Kjell Iggström, Örebro

    Gunilla Lind, Järfälla

    Bengt W Johansson, Malmö

    Birgitta Regborn, Helsingborg

    Jan Erik Larsson, Upplands Väsby

    Clarence Forsström, Norrköping

  • Läsarresa till Burma

    burma

    Upplev Burmas rika historia, magnifika sevärdheter och vackra natur med Historiska resor. Läs mer om resan här

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!