Perspektiv: Kärleken och äktenskapet

Att få omge sig med människor man tycker om är något de flesta av oss uppskattar här i livet. Därtill önskar många att minst någon gång i livet få erfara djup och verklig kärlek. Är sådana romantiska förväntningar typiska för vår tid? Och skilsmässorna – är de också moderna?

För fyrahundra år sedan, på 1600-talet, levde de flesta människor under knappa materiella villkor. Hushållet var basen i tidens försörjningssystem. Äktenskapet var ett slags livförsäkring, eftersom det utanför hushållet var svårt att försörja sig. Betyder det att vardagen var en kamp mot elementen och att äktenskapen var praktiska arrangemang för försörjning och överlevnad?

Ofta är det den bilden som har förmedlats i historiska skildringar. Men det finns källor som vittnar om något helt annat. I dokument från 1600-talets domkapitel, som jag har studerat, finner vi kärlekskranka ynglingar och försmådda älskare, som vore de hämtade ur någon av vår egen tids pratshower eller såpoperor. Också på 1600-talet sprack ibland kärlekslyckan, varpå skilsmässa stod på domkapitlets dagordning. Skilsmässa var med andra ord möjlig, men bara om det fanns ”laga skäl”. Om någon hade varit otrogen, om de tu tvingats ihop av sina föräldrar, om den ena parten inte kunde gå till sängs med den andra – då fanns skäl för skilsmässa. När parterna var för nära släkt eller om åldersskillnaden var för stor fick de inte vigas av sockenprästen. Parterna skulle också utväxla gåvor, och gå till sängs. Om parterna kunde peka på brister i något av detta, då fanns skäl för skilsmässa.

Brist på kärlek – så där i största allmänhet – var dock inget laga skäl för skilsmässa. Trots detta kunde en man som menade att han ”aldrig kunna få något behag” till sin hustru få sin skilsmässa beviljad. Detsamma gällde ett fall där en man ville skiljas från hustrun för att få äkta den kvinna han egentligen älskade. Efter noggrant förhör framgick att hustruns bröder tvingat mannen till giftermålet. Bröderna erkände också att det nog egentligen inte hade utväxlats några gåvor mellan parterna. Domkapitlet ansåg det då vara fråga om ett olagligt ingånget äktenskap och mannen kunde nu gifta sig med sin själs älskade.

Att gå till sängs med varandra var en del i fullbordandet av äktenskapet och en ritual som bekräftade det. Kroppsliga eller kanske själsliga brister, som på olika sätt satte stopp för kärlekshandlandet, kunde därför vara grund för skilsmässa. Impotens var en sådan brist. En kvinna fick därför skiljas från maken efter att hon förklarat att han ”inte på något sätt varit en man” för henne. Domkapitlet benämnde honom då för en impotentian och beviljade skilsmässan.

Ibland rörde sig viljan till skilsmässa inte om brist på förmåga eller behag, utan om bråk och misshandel. En piga anklagade sin fästman för att vara elak och opålitlig. Hon ville därför upplösa förlovningen. I protokollet heter det att mannen slår henne och ”tager henne med våld”. Skilsmässa beviljades.

Ärendena vittnar om att människor funderade över sina liv, att de försökte förändra de villkor under vilka de levde och att de hade uppfattningar om hur livet borde levas. Förväntningarna på äktenskapet tycks med andra ord vara ungefär desamma som i dag.

Om ”brist på behag”, eller attraktion som vi kanske skulle formulera det i vår tid, fick människor att vilja skiljas, var längtan efter samma kärlek ett motiv för äktenskap. Också domkapitlet uppfattade tydligen att kärlek var ett grundfundament i äktenskapet, eftersom ledamöterna oftast beviljade sådana ansökningar.

En man önskade gifta sig med sin förra hustrus syskonbarns dotter. Domkapitlet avslog med hänvisning till kyrkolagen, som inte tillät äktenskap mellan släktingar. Men parterna framhöll hur kära de var och att de redan gått till sängs med varandra. Allt sexuellt umgänge utanför äktenskapet var ett brott. Men om förälskade parter som inte var gifta hade haft samlag sågs det allmänt som att de bara gått händelserna i förväg, vilket i sig var ett skäl att påskynda äktenskapet.

I detta fall sade sig kvinnan dessutom ”hellre vilja dö än honom övergiva”. Detta bevekade möjligen domkapitlet. Paret tilläts gifta sig, men dömdes också att böta.

De 1600-talsmänniskor vi möter i domkapitlets protokoll hänvisade med andra ord till brist på kärlek, till bråk och osämja, när de önskade skilja sig. Och de hänvisade till kärlek när de ville gifta sig. Konstigare än så tycks det inte ha varit. Men 1600-talets svenska medborgare kunde inte fritt styra sina liv, de var hänvisade till överhetens – i detta fall domkapitlets – goda vilja. Nu tycks denna emellertid ha varit pragmatisk och oftast till fördel för de ansökande. Varför denna flexibilitet och pragmatism?

Här kan vi knyta an till konstaterandet i början av artikeln: nyckeln till försörjning var hushållet. Det gemensamma arbetet underlättades naturligtvis av att makarna stod ut med varandra, drog jämt, kanske rent av älskade varandra. Genom att låta dem som så önskade få gifta sig – och låta dem som inte tålde varandra skiljas – upprätthölls fungerande hushåll. Kanske var det så dom-kapitlet resonerade när det medlade och förhandlade i äktenskapsärendena. Man ville skapa och värna fungerande hushåll.

Denna strategi betydde också att somliga faktiskt kunde styra sina liv i önskad riktning och förverkliga för-väntningar om evig och besvarad kärlek. På 1600-talet precis som i dag.

Kommentarer inaktiverade.

  • quizpuff_liten

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Gilla oss på Facebook!

  • Grattis till våra vinnare

    Den tyska krigsplanen som användes i anfallet mot Frankrike 1914 kallades för Schlieffenplanen, efter generalstabschef Alfred von Schlieffen.  
    Det var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 9. 
    Följande fem läsare som visste det belönas med Marco Smedbergs bok Första världskriget:

    Ingemar Larsson, Lund

    Christian Wiklund, Sund

    Birgitta Bergström, Helsingborg

    Bengt W Johansson, Malmö

    Lena Månsson, Märsta