Lasse- Maja – analfabeten som fick svenskarna att läsa

På försommaren år 1804 kom en ung man vid namn Lars Larsson för första gången till Stockholm. Han kom med en segeljakt från Arboga, resan hade tagit två dygn.

”Jag fick nu se den stora staden, som så ofta varit föremålet för mina önskningar. Allt vad jag såg, väckte min beundran. I synnerhet fann jag nöje uti att betrakta de glimmande hjältarne och den dundrande musiken, som marscherade in på borggården.”

Denne Lars Larsson, senare kallad Lasse-Maja på grund av sin mani att uppträda i kvinnokläder, var född 1785 i Linde-Ramsbergs bergslag. I sin hembygd var han förutom sin talang att agera kvinnfolk känd för sitt skämtsamma lynne och sin motvilja mot arbete i gruvor och hyttor. Samt för sin tjuvaktighet.

Två år tidigare hade han, 17 år gammal, straffats med spö på kyrkbacken och inför menigheten lovat bättring och bett om förlåtelse för sitt syndiga leverne.

I Stockholm försommaren 1804 mötte Lasse-Maja ”en beskedlig person” och fick logi hos henne i den illa beryktade Skottgränd. De fattade snart tycke för varandra och började umgås ”på det förtroligaste sätt”. Han hade – efter en kupp hemmavid – gott om pengar. Lisette, den nyfunna väninnan, var mer än villig att sätta sprätt på dem. ”Emellertid önskade hon att jag skulle hålla mig ute om aftnarne för vissa orsakers skull. I synnerhet voro unga Cavaljerer mycket givmilda emot henne”, noterade Larsson senare i den skrift som blev den största svenska boksuccén under 1800-talet. Den har utgivits i mer än 40 upplagor – de flesta förkortade, andra som sammandrag i tunna skillingtryck på sladdrigt papper. Mest såld blev andra upplagan 1840 med den säljande titeln Den byxlöse Äfventyraren.

Den svenska folkskolan tillkom genom en lag av 18 juni år 1842. Den läsning som skolbarnen bestods var ABC-bok, postilla, katekes, en och annan folksaga i billighetstryck samt små moraliteter av den typ som Falstaff fakir så mästerligt parodierar i Den lydige Konrad och Den tacksamma skallerormen.

Men det var Lasse-Maja som, själv analfabet, lärde svenska folket läsa. Ty var och en vet att någon fart på läsandet blir det inte förrän ungdomen får något spännande att sluka, helst något som föräldrar och lärare alls inte vill se i deras hand. Lustfyllt måste det vara, på gränsen till det förbjudna …

”Vad som lästes bland folket? Ja, det var mest Lasse-Maja och bibeln”, sa en gamling i Torshälla som på 1930-talet intervjuades av Uppsala folkminnesarkiv.

Tillbaka till Stockholm och försommaren 1804. En kväll i Lisettes rum knep Lasse-Maja en av hennes klänningar. ”Nu skall du få se huru jag ser ut såsom flicka.” De parfymerade sig med rosenpomada, och så bar det av ut på stan.

Ingen kunde missta sig på damernas yrke. De mötte en kärlekskrank skeppare och följde honom ut till hans fartyg på Strömmen. Ner i kajutan. ”Sedan framtogs en butelj, varmed han trakterade oss. Vidare bestod han mig ännu en kyss och ville att jag skulle dela hans säng. Jag låtsade då av oförsiktighet släcka ljuset och emedan han var duktigt beskänkt, så somnade han strax.”

Med bytet i tryggt förvar i ett schatull gav sig damerna av. ”Ingendera av oss kunde ro, utan vi kavade och slingrade hit och dit med Jullen, utan att veta varthän vi togo vägen, hörde huru brandvakten ropade timmarne och sågo lyktskenet i staden.”

Slutligen rodde de under Nybron och in i Katthavet.

”Då vi gingo över Packartorget fick jag se trähästen och undrade vad det vore för en figur. Mamsellen förklarade det för mig. På den, sade hon, skola åkare rida, när de taga över taxan. Jag såg sedan en Gubbe med ett stort ris, hon sade att den kallades Kopparmatte, som avstraffar alla tjuvar och bedragare. Utav den sorten gå likväl en stor del ostraffade, svarade jag. Häråt skrattade hon, bad mig likväl akta mig.”

Av dessa korta citat framgår hur författaren berättar – livligt och åskådligt, lätt frivolt. Meningarna är korta, mycket ordknappare än hos samtida som Cederborgh, Crusenstolpe, Almqvist och Bremer. Rörelseverb driver handlingen framåt och episoderna avlöser varandra i en takt som också i dag känns journalistisk.

En vittberyktad berättare

Lasse-Maja kom att odla det muntliga berättandets svåra konst på fånggården på Carlstens fästning i Marstrand där han hamnade efter att 1813 ha fått sin livstidsdom. Den lilla blåsiga staden höll på att etablera sig som badort. Det gällde ännu inte havsbad utan salta varma badkarsbad. Besökarna klättrade också upp i fästningen för att titta på fångarna, ”kronjuvelerna”. Dessa sålde små saker de tillverkat – eller berättade ångerfulla berättelser om sitt förflutna.

Lasse-Majas rykte som berättare spreds snart över hela landet. I göteborgspressen förekom annonser om att ta ångbåten till Marstrand och lyssna till den beryktade tjuven. Och när kronprins Oskar (I) 1835 besökte staden på jakten ”Esplendian” fick Lasse-Maja komma ombord. ”Hans naiva berättelse om sina äventyr under kvinnliga funktioner gav anledning till nöje och medömkan samt honom hoppet att en gång återfå sin frihet.”

Man anar att de episoder han drog ombord på ”Esplendian” och de skrönor han levererade till en sensationslysten publik på fånggården kanske inte var riktigt desamma …

En bokhandlare och litteratör i Uddevalla vid namn Zacharias Theodor Björck hjälpte honom med själva skrivandet av memoarboken som kom ut i förstaupplaga 1833, då Lasse-Maja suttit i 20 år på fästningen.

Man kan jämföra boken med de många bevarade protokollen från rättegångar Mälardalen och Bergslagen runt. Hans äventyrsår inföll 1802–12. Återkommande – och varandra påfallande lika – är berättelserna om hur män ur de högre klasserna, till och med en prästman, gripits av häftig passion vid åsynen av hans uppenbarelse. Lasse-Maja avvisar indignerat enträgna friare: ”… förklarade att han vore den första mansperson som vågat ohelga mina kyska läppar …”

Dessa episoder, nära dussinet fullt, saknar helt bekräftelse i rättegångsprotokollen. Däremot går episoderna ofta att identifiera som stölder och inbrott: en kvinna, avslöjad som en förklädd karl, har smitit hals över huvud med pengar och bordssilver.

En del forskare har förmodat att någon skrivkunnig helt enkelt använde namnet Lasse-Maja och diktade ihop en tjuvmemoar. Dock är detaljer i berättelserna ofta förbryllande korrekta: avstånd, miljöer och identifierbara personer på platser han gästat. Sannolikt är det så att Lasse-Maja har använt korrekta detaljer för att ge skrönorna sken av verklighet – ett bland historieberättare långt ifrån okänt grepp: ”Jag berättade dem allehanda, som likväl ej var så noga överensstämmande med sanningen, utan såsom jag tyckte det kunde passa.”

En skälmmroman

Litterärt kan man beteckna hans bok som en självbiografisk skälmroman. Liksom i alla andra självbiografier förmedlas sanning och dikt i en till synes nyckfull blandning. Dock också högst medveten. Ett inbrott i Järfälla kyrka i februari 1812 ledde fram till livstidsdomen 1813. Han fick sina 40 par spö på torget i Barkaby:

”Länsmannen infann sig nu och bad mig komma och omfamna min bror (spöpålen!). – Jag har ingen släktskap med detta förfärliga träd, men för att göra Commissarien till viljes, får jag väl följa med, varjämte jag tillika underrättade honom att mina övre kroppsdelar voro mycket finskinnade och att han av ömhet ej skulle skada den lena huden! Ingen hjälp. Man hissade upp mig så att jag hängde emellan himmel och jord; Profossen spottade i händerna emellan vart par. Han tröskade på beting, men ej för dagspenning. Jag skrek så att örhinnorne kunde spricka på Länsman och Profossen för deras beska frukost.”

Ett bistert vittnesmål från en som själv hängt på spöpålen.

Nu är sanningen den att Lasse-Maja redan tidigare (1802) fått slita 40 par spö och gjort ett kyrkinbrott (1808). Om detta inte en rad i boken! Men dramaturgiskt är det givetvis helt rätt att låta kyrkostölden, det mest tabubelagda av alla brott, och det fasansfulla spöstraffet, komma sist – hela berättelsens apokalyptiska grand finale!

Lasse-Majas skattgömmor utpekas på många håll i Bergslagen och Mälardalen. Ofta kan man med hjälp av rättegångsprotokollen påvisa att han vistats på just de här platserna. Men några skatter har man aldrig funnit – sägnerna har tillkommit senare som förklaring till att namnet knutits till platsen.

Någon riktig stortjuv var han aldrig, ganska medelmåttig egentligen. Och detta med kvinnoklädseln? Hans nyfikna systrar frågar ”varföre jag gick och spökade i sådane kläder och ej nyttjade dem som tillhörde mitt kön. Härpå fingo de till svar: att jag i denna dräkt tog mig bättre fram, emedan ett fruntimmer alltid bemötes med mera aktning än en mansperson.”

Varianten ”transvesticism” var alldeles okänd, och det görs aldrig i rättegångsprotokollen någon antydan om ”otukt mot naturen” trots att han i varje fall på ett håll levt som ”fästmö” till en bondson – vilken dock liksom hela familjen kände hans ”hemlighet”.

Vad som i hans bok intresserar oss mer än berättelserna om erövringar är hans vittnesbörd, ögonvittnesskildringar, av livet på samhällets botten – backstugusittarnas, tjuvarnas, tjuvgömmarnas, kedjefångarnas, gatunymfernas, latrintömmerskornas doftrika värld. Någon social indignation söker man förgäves efter, men han formulerar sin fredlöshet, ”… flyktig lik en annan Kain, osäker för varje människa! Mitt steg var en gång taget och jag var nödsakad att fortsätta på den väg jag börjat …”

Viktor Rydberg finner (1858) det vara ett storslaget skådespel ”att se en ensam människa utveckla till sitt självförsvar de nödiga egenskaper som slumrat i hennes väsen: slugheten, djärvheten, tålamodet, försakelseförmågan och utveckla dem till den grad att det fyller människan med förvåning”.

Nytt möte med Lisette

Så till sista akten av spelet mellan Lasse-Maja och gatunymfen Lisette. Några år efter det första mötet med Lisette återkommer Lars Larsson, som nu kallar sig Molin:

”Följande dagen fick jag se tvenne damer, vilka gingo och buro en tunna på en stång. Men huru stor blev min förundran att igenkänna i samma person min fordna älskarinna, med vilken jag gjorde bekantskap i Skottgränd. – Vad i alla världen, Lisette! utropade jag, har du kommit i för ett yrke? Det är en ganska illaluktande hantering!”

Lasse, på rymmen, flyttar in i de båda damernas kvarter långt ute på Ladugårdslandet. De kommer hem så illa parfymerade att han måste ”tvinga dem undergå quarantaine förmedelst tvättning och rökning”. Vin och mat anskaffas. ”Med Bachi safter förenades Veneris begär, vilket för mig ensam var ganska svårt att avhjälpa.”

Några dagar senare finner han båda damerna utflugna – och med dem hans (stulna) penningar och granna kläder. Han driver runt på skumma adresser, gör en resa med en bonde till Södertälje, återkommer till Stockholm ”samt ditkom tidigt nog för att se dem draga av med Lisette till Polisen. Hon var klädd uti mina kläder, och oaktat hennes mindre redliga uppförande, gjorde det mig likväl ont om henne.”

Lisette försvinner därmed ur berättelsen, en av de många, många som blev till en människospillra. (Ingen yrkeskategori är så ofta förekommande i polisdiarierna som just latrintömmerskorna.) Vi är flera som i arkiven sökt identifiera henne, men icke.

I sina flerfaldiga nådeansökningar på Carlsten bedyrar Lasse-Maja sin djupa ånger över begångna brott. Hans bok vittnar knappast om en djupare ångerfullhet. Han citerar en grånad mästertjuv vid namn Silver-Jan:

”Han gav mig flere allvarsamma förmaningar, bland andra den, att aldrig stjäla från de fattige utom i högsta nödfall, – utan göra såsom jag: – jag har tagit från de rike och givit åt de fattige; tag aldrig något med våld, utan bruka endast list; – överlasta dig aldrig med starka drycker, ty då bliver du snart fast och får aldrig någon respekt. – Han gav mig ännu flera härliga förmaningar, t ex att skaffa mig falska nycklar m m.”

Ingen arrestant på Örebro slottshäkte vid den aktuella tiden kan tänkas vara identisk med denne Silver-Jan, han är nog en tjuvskråets diktade idealgestalt. Ett självporträtt, måhända, på gamla dar av Lasse-Maja själv, vårt lands mest legendomspunna tjuv.

Edvard Matz är författare och kulturjournalist, bosatt i Lasse-Majas hemort Ramsberg.

En brottslig bana

1785 Föds som Lars Larsson i Djupdalen, Ramsberg. Växer upp i Ösarhyttan i samma socken. Modern är av rik bergsmanssläkt; fadern sockenskräddare och torpare.

1802 Döms för 1:a resans stöld.

1806 Döms för 2:a resans stöld.

1808 Döms för3:e resans stöld till livstid, men rymmer innan domen vunnit laga kraft.

1812 Inbrottet i Järfälla kyrka.

1813 3:e resan. Livstids fästning.

1833 Boken Lasse-Majas besynnerliga öden kommer ut.

1839 Lasse-Maja benådas av Karl XIV Johan.

1840 Andra upplagan av självbiografin, kallad Den byxlöse Äfventyraren, ges ut.

1845 Lasse-Maja dör i Arboga.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!