Loppor och Löss

Ohyra som löss och loppor har alltid varit avskydda följeslagare till människ­an. Deras bett kliar och irriterar och kan ge infektioner. Än värre är att de kan överföra dödliga sjukdomar, något man fått vetskap om först i modern tid. Loppor anses exempelvis ha burit på den smitta som gjorde att digerdöden spreds så snabbt.

De äldsta beläggen för ohyra hos människor är niotusen år gamla och handlar om lusfynd hos egyptiska mumier. Redan urmänniskorna drabbades dock av de små blodsugarna. Huvudlusen och klädlusen är nära släkt, men de senare utvecklades inte förrän våra förfäder började använda kläder.

Forskare vid Max Planck-institutet i Tyskland har analyserat olikheterna i DNA från de två arterna. Genom att jämföra denna lilla skillnad med den som finns mellan löss hos människor och schimpanser drog de slutsatser om när klädlusen blev en egen art. Det skedde för drygt sjuttiotusen år sedan, vilket tyder på att kläder började användas något tidigare.

Vägglöss har parasiterat på människan ända sedan våra förfäder började söka skydd i grottor eller hålor. Under samma tidsperiod kom urmänniskorna i kontakt med loppor. De finns även hos djur som har fasta gryt eller bohålor, där larverna utvecklas i skyddade skrymslen. Människoloppan antas tidigare ha varit knuten till något större däggdjur – som hyena, varg eller grävling.

Våra närmaste släktingar bland de stora aporna plockar ohyra ur pälsen på varandra. Det var också bland människor det första och enklaste sättet att få bort parasiterna. Metoden att plocka krypen med fingrarna och krossa dem med naglarna har levt kvar in i modern tid.

Mycket tidigt började man också använda luskammar, som är ett effektivt redskap. Problemet med luskamning är dock att gnetterna, lusäggen, är så hårt fastkittade vid hårstråna att de inte följer med. En annan gammal metod var borstning med speciella lusborstar. Rök användes sannolikt redan under stenåldern för att hålla tillbaka ohyran, enligt Håkan Tunón, verksam vid Centrum för biologisk mångfald i Uppsala. Tunón har forskat om hur människor sedan urminnes tid försökt bli av med de små blodsugarna. Förutom rök använde man starkt doftande växter.

Magi och besvärjelser förekom redan i förkristen tid, och senare tillkom böner, korstecken och användandet av helgonreliker. I klosterträdgårdarna odlades läkeörter som ansågs effektiva mot ohyra, till exempel malört, lavendel, renfana, akleja, skvattram och vattenklöver. Växtdelar från verksamma örter lades i bädden eller bars i kläderna för att avskräcka ohyran. I exempelvis malört finns bitterämnen och eteriska oljor, och lavendel innehåller en olja som är rik på terpener, ämnen som olika insekter skyr.

En synnerligen radikal och smärtsam metod som användes vid svåra lusangrepp med skorv i hårbottnen var beckhuva. Den nerlusade personens huvud försågs med en huva vars insida var täckt med beck. När detta torkat ställdes patienten på en pall, och huvan fästes vid en krok i taket. Pallen sparkades undan, och vid fallet slets håret av, inklusive löss och lusägg.

Under 1700-talet ökade kunskaperna i naturvetenskap, och då tillkom nya växtextrakt, liksom preparat som innehöll svavel, arsenik och kvicksilver. Nu fick man medel som inte bara var avskräckande, utan även dödade ohyran. En populär dekokt var gråsalva eller lussalva. Den bestod av fett, smör eller ister, blandat med giftigt kvicksilver och vitlök.

Under detta århundrade slog också sabadillättikan igenom. Den gjordes av frön från sabadill, en sydamerikansk liljeväxt som är rik på för insekter giftiga alkaloider. I Sverige användes sabadillättika mot huvudlöss ända in på 1960-talet. Eftersom den var giftig ersattes den därefter med andra medel.

Ett effektivt bekämpningsmedel som började användas kring sekelskiftet 1800 var pyretrumpulver. Det utvinns ur en släkting till prästkrage, och används än i dag för att ta död på skadeinsekter.

Ohyran bekämpades även på mer handfasta sätt. Loppfällor med bland annat honungsindränkt vadd bars innanför kläderna. Kroppslöss lockades till speciella midjegördlar, och lössen skakades sedan av över en eld. Vägglusbrädor var en brädbit som man borrat massor med små hål i. Efter att vägglössen nattetid sugit blod kunde de gömma sig i brädans hål. På morgonen rensades brädan från parasiter.

I början av 1900-talet utvecklades allt effektivare preparat. Mot vägglöss fick man ett dödligt vapen: rökning med cyanväte. Efter rökningen måste de behandlade rummen vädras noga så att all giftig gas försvann. Så skedde inte alltid, med följden att människor förgiftades. Ett berömt offer för dåligt utvädrat cyanväte var poeten Dan Andersson. Han hittades död i ett nysanerat hotellrum i Stockholm 1920.

Cyanvätet försvann för cirka trettio år sedan. I dag används medel som innehåller pyredtroider eller fosforsubstanser. Möbler kan värmebehandlas eftersom vägglössen dör när det blir över 54 grader varmt.

Men det var främst upplysningskampanjer och bättre bostäder och hygien som fick vägglöss och annan ohyra att försvinna i Sverige. Loppornas larver trivs i golvspringor och fuktiga vrår, och trängdes undan när centralvärmen slog igenom och bostäderna blev torrare. Dammsugaren bidrog också till att ohyran minskade rejält.

Från 1940-talet användes också det kemiska insektsmedlet DDT. Nu försvann lössen nästan helt, och man trodde att den långa kampen var vunnen. Så var inte fallet. Dels började krypen utveckla resistens, och dels förbjöds DDT och andra klorerade kolvätepreparat som dieldrin, klordan och lindan i början av 1970-talet. Det visade sig att giftet spreds i naturen och drabbade fåglar, däggdjur och fiskar.

Nu har huvudlössen kommit tillbaka, vilket märks på apotekets stadigt ökande försäljning av lusmedel. Statistiken visar en markant topp i försäljningen några veckor efter skolstarten på hösten. När barnen träffas och leker på rasterna sprids lössen lätt.

Ett problem är att de små krypen relativt snabbt blir resistenta. Forskning har visat att motståndskraft uppstår efter att omkring 30 generationer bekämpats med ett speciellt medel. När det gäller löss motsvarar det cirka tre år. De vanligaste lusmedlen i dag innehåller malation och/eller permetrin, ämnen som fungerar som nervgift på lössen. För att undvika resistens rekommenderar experterna att man använder olika preparat eller kombinerar flera olika medel. En kladdigare metod är att smörja in håret med något oljepreparat.

Oljan bildar en hinna över lusen och hindrar den från att andas, och efter 24 timmar är den död. Oljemetoden ger heller ingen resistens. Studier har också visat att återkommande kamning med en bra luskam i vått hår är en mycket effektiv bekämpningsmetod.

Sedan 1990-talet har även vägglöss och en del annan ohyra blivit vanligare i Sverige. Vi reser mer, och i länder där vägglöss är vanliga kan de krypa in i bagaget och följa med hem. Samtidigt har trångboddhet på nytt blivit ett problem i vissa områden i Sverige, något som gör det svårare att få bukt med ohyra. ph

FAKTA

Löss och loppor

l Begreppet löss används för flera olika insektsgrupper, varav många inte är släkt med varandra. Djurlöss är några millimeter stora vinglösa insekter. De lever som blodsugande parasiter på däggdjur och fåglar. Tre arter går på människan: huvudlöss (hårlöss), flatlöss samt klädlöss (kroppslöss). Vägglöss är inga riktiga djurlöss, utan skinnbaggar.

Loppor är en anna typ av vinglösa, blodsugande insekter. De flesta parasiterar på däggdjur, vissa på fåglar. Karaktäristuiskt för loppor är de kraftiga bakbenen, som gör att de kan hoppa långt.

Lusen sågs som ett hälsotecken

l Att ha löss kunde förr i tiden ses som ett tecken på att man var frisk och attraktiv för blodsugarna. Ett gammalt folkligt talesätt säger att »löpper å löss suger geft ur kroppen och håller en frisk».

Författaren Frans G Bengtsson tar upp detta i boken om vikingen Röde Orm. När Orm blivit skadad i ett envig och ligger sårad kammas han av kung Harald Blåtands dotter Ylva. Hon hittar inga löss trots att hon kammar hårt med en bra luskam. »›Då är det illa med mig›, sade Orm, ›och värre än jag trott. Ty då har det gått sjukdom i blodet.›» Några dagar senare hittar dock Ylva en fet blodfylld lus, och Orm tillfrisknar så småningom.

Håkan Tunón vid Centrum för biologisk mångfald i Uppsala förklarar att löss trivs bäst vid normal kroppstemperatur. Hur hög febern ska vara för att lössen eventuellt ska lämna en sjuk person är inte känt. Däremot har man sedan gammalt sett att löss lämnar en död människa som börjat kallna. Tunón tror att det är den iakttagelsen som lett till uppfattningen att löss bara trivs hos friska människor.

Flatlöss kommer från gorillan

l Flatlössen har ibland kallats för den fysiska kärlekens ovälkomna följeslagare, eftersom de trivs i könshår. En biolog vid Londons universitet och en genforskare vid Floridas universitet i Gainesville, USA, har spårat flatlössens härkomst. Resultatet var något överraskande: denna parasit är närmast släkt med löss hos gorillor, och vi har fått den från dessa stora apor.

Detta skedde för drygt tre miljoner år sedan, då flatlössen skildes från gorillans parasiter. Men det är minst sju miljoner år sedan som våra och gorillornas förfäder divergerade. Att det skulle ha förekommit några sexuella kontakter mellan urmänniskor och gorillor för över tre miljoner år sedan avfärdar forskarna.

De har två förklaringar till flatlössens ursprung. En är att tidiga människor och gorillor haft relativt nära kontakt, kanske sökt skydd i samma grottor undan oväder eller på flykt undan rovdjur.

Den andra är att urmänniskorna dödade och åt gorillor. Det är väl känt att parasiter kan spridas från ett bytesdjur till det rovdjur som det fallit offer för.

Bengt Jonsson är vetenskapsjournalist.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Aktuell läsning

    rysstart

    Med anledning av den nu pågående militära aktiviteten i Stockholms skärgård bjuder vi på lite fördjupande läsning.
    Inga konkreta bevis för att en främmande makt är inblandad har presenterats, men misstankar har riktats mot Ryssland.  
    Läs Magnus Västerbros artikel om "rysskräcken" i Sverige genom tiderna, från Populär Historia nr 7/2014.

    Läs artikeln här

     

  • Grattis till våra vinnare

    Det var i Helsingborg som Jean-Baptiste Bernadotte landsteg den 20 oktober 1810, vilket var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 6. 
    Följande tio läsare som visste det belönas med Åke Perssons Berömda sista ord:

    Ulla-Britt Kristoffersson, Staffanstorp

    Henning Lindegren, Stockholm

    Mirjam Matilainen, Köping 

    Göran Thunell, Falun

    Kjell Iggström, Örebro

    Gunilla Lind, Järfälla

    Bengt W Johansson, Malmö

    Birgitta Regborn, Helsingborg

    Jan Erik Larsson, Upplands Väsby

    Clarence Forsström, Norrköping

  • Läsarresa till Burma

    burma

    Upplev Burmas rika historia, magnifika sevärdheter och vackra natur med Historiska resor. Läs mer om resan här

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!