Maria Eleonora

Prinsessan Maria Eleonora föddes den 11 november 1599 i Königsberg, Preussen, som den andra av tre döttrar till kurfursten i Berlin, Johan Sigismund av Brandenburg. Modern, Anna av Preussen, var den dominerande av föräldrarna och hovet i Berlin präglades av hennes stränga lutherska ortodoxi och kurfurstendömets bistra finanser. Döttrarna lärde sig varken frans-ka eller latin och fick inte heller någon allmänbildning i egentlig mening, utan förvärvade mer praktiska färdigheter i till exempel broderi, teckning och musicerande. De tre prinsessorna var hett eftertraktade på Europas kungliga och högadliga äkten­skapsmarknad. Så fort den äldsta av dem gift sig riktades intresset mot Maria Eleonora. Samtida skildrare var ense om prinsessans utomordentliga skönhet och vackra gestalt.

I Sverige hade Gustav Adolf ärvt kronan av sin far 1611 och dessutom ett krig på tre fronter, mot Danmark, Ryssland och Polen.

Till de kungliga plikterna hörde att finna en lämplig maka och säkra tronföljden. Gustav Adolfs ungdomskärlek var adelsflickan Ebba Brahe, men hans mor, änkedrottning Kristina, motsatte sig förbindelsen. Dynastiska beräkningar hörde till tidens politik och änkedrottningen ville gärna se kungen gift med en protestantisk tysk furstinna. Tyska var ju hans modersmål. Frågan om äktenskapet mellan Maria Eleonora och Gustav Adolf blev ett utdraget politiskt spel med många inblandade under flera år.

När kurfursten Johan Sigismund avlidit reste Gustav Adolf och hans svåger, pfalzgreven Johan Kasimir, inkognito till Berlin och träffade kurfurstinnan Anna och hennes döttrar våren 1620. Maria Eleonora var positiv till en förmälning. Men Anna och den nye kurfursten Georg Vilhelm, Maria Eleonoras bror, sa nej av politiska skäl. Alliansen kunde störa förhållandet till Polen.

Efter en rundresa i Tyskland (under namnet ”kapten Gars”) återkom kungen till Berlin på sommaren. Då hade Anna bytt åsikt och skyndade på händelseförloppet. Hon skickade bort Maria Eleonora till sin gifta dotter i Braunschweig och då kurfursten vägrade ge hemgift och respengar tog Anna som pant dyrbarheter från slottets skattkammare. Rikskanslern Axel Oxenstierna ledsagade på hösten Anna och hennes två ogifta döttrar med den svenska flottstyrkan till Kalmar. Där väntade Gustav Adolf och hela förfarandet kan närmast ses som en enlevering av den tyska prinsessan. Rikskanslern skrev till Kasimir om mötet med Maria Eleonora: ”Jag kan icke nog tacka Gud att min nådige ko­nung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad gemål.”

Den 25 november 1620 stod bröllopet i Stockholm med all tillbörlig ståt. Som morgongåva fick Maria Eleonora ett omfattande livgeding – landområde vars intäkter hon skulle leva av som änka – i Småland och Östergötland. Hon kröntes tre dagar senare i Storkyrkan. I samband med bröllopet anställdes en rad utländska musiker och ett permanent hovkapell bildades. Drottningen hade renässansmänniskans intresse för musik, konst, teater och arkitektur, och hon älskade prakt och vackra saker. Hon ritade själv slott och andra byggnader som aldrig blev byggda av ekonomiska skäl. Och på tyskt hovvis omgav hon sig med dvärgar och narrar. Att Maria Eleonora omfattade sin make med en passionerad kärlek var hennes omgivning klar över. När Gustav Adolf var ute i fält och utsatte sig för livsfara blev hon förtvivlat oroad och deprimerad. Om han sårats eller blev försenad hem vågade man inte berätta detta för henne. Men när han var hemma var hon ”im Himmel”! Hennes omgivning, liksom släkten i Tyskland, oroades över hur hon gav uttryck för sin ängslan.

Hovet i Stockholm var ett kvinnornas hov. Här fanns Gustav Adolfs mor, änkedrottningen Kristina, makens syster pfalzgrevinnan Katarina och hennes egen mor Anna. Alla hade de fött barn och därigenom befäst sina ställningar som mödrar och hustrur. Maria Eleonoras främsta uppgift var nu också att föda en arvinge, helst en son. Men detta gick inte enligt planerna. Den första graviditeten ändade i ett missfall samma dag som Gustav Adolf avseglade till Livland 1621. Kungen bad sin svärmor att stanna kvar hos drottningen. Hon väntade barn på nytt 1623 och en flicka föddes. Denna dog dock inom ett år. Maria Eleonoras sorg sägs ha varit omåttlig. I maj 1624 fick hon ännu ett barn, en pojke som var död vid födseln.

I december 1626 föddes så parets sista barn, den blivande drottning Kristina.

Den bild av Maria Eleonora som Kristinas självbiografi – skriven i Rom först 1681 – gett eftervärlden var bilden av en djupt besviken drottning vars stjärntydare försäkrat henne att barnet var en pojke. ”Drottningen, min moder, som ägde såväl alla sitt köns svagheter, som dess dygder, var otröstlig. Hon kunde icke tåla mig, ty, sade hon, jag var flicka, och jag var ful.” Kristina skrev också att kungen gett henne ett kärt mottagande och sagt till sin syster: ”Jag hoppas att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse. Jag beder Gud att Han bevarar henne, eftersom Han har givit mig henne.” Samtiden trodde på astrologi. Gustav Adolf och Kristina var båda skyttar, för vilka frihet till kropp och själ är viktiga. Maria däremot var skorpion, det mest passionerade av zodiakens tecken.

Maria Eleonora ville gärna följa sin make i fält, vilket var mycket kostsamt och besvärligt. Hon vädjade åtskilliga gånger om att få resa ut till Gustav Adolf. Sommaren 1630 begav sig kungen med flottan till Pommern och kunde med armén tåga ned i Tyskland till den konflikt som kom att kallas trettio­åriga kriget. När kungen inte kom hem enligt planerna på hösten efter fälttåget, skrev Maria Eleonora till Johan Kasimir att hon inte stod ut – hon ville dö. Det bestämdes att hon skulle resa över till Tyskland följande år. Resan fördröjdes och drottningen ansåg sig illa behandlad. På sommaren 1631 kom hon till hamnstaden Wolgast i Pommern. Vistelsen där blev långvarig. Först i januari 1632 möttes makarna och efter ett påkostat intåg i Frankfurt am Main fick drottningen njuta av segrarens triumf. Gustav Adolf lämnade henne dock snart för nya krigståg och Maria Eleonora oroade sig åter för hans liv. Sista gången makarna träffades var i Erfurt i slutet av oktober. Oron visade sig vara befogad – kungen stupade som bekant den 6 november vid Lützen.

Maktkampen mellan Maria Eleonora och riksrådet började redan i Wolgast, dit begravningståget slutligen gått. Den döde kungen hade balsamerats mot sin uttalade vilja, hjärtat och inälvorna hade tagits ut. Hjärtat gavs till drottningen och hon bar det med sig i ett guldskrin. Det blev många turer kring kistan och begravningen. Drottningen lät beställa en kista med plats för två. Hennes tanke var att kungen inte skulle få begravas under hennes livstid; hon ville ha kroppen hos sig. Hon skrev till Axel Oxenstierna 1633: ”Eftersom vi Hans K. Maj:t vår högt ärade salige käre herre och gemål uti livet föga njutit hava, så må oss unnas att vi dess konungsliga lik oss någorlunda till vederkvickelse i vår sorgfulla livstid åskåda och hava må.” Begravningen skulle – ansåg Maria Eleonora – inte äga rum i Stockholm, där hon inte ville bo, utan i Uppsala. Men kungen hade medan han levde utsett Riddarholmskyrkan för sitt gravkor.

Riksrådet förskräcktes också över Maria Eleonoras kontakter med Kristian IV i Danmark och hennes olika giftermålsplaner för dottern. Hennes kontakter, liksom hennes post, började övervakas. Först i juli 1633 kunde drottningen med kungens stoft segla till Nyköping där kistan placerades på slottet. Drottning Kristina beskrev i sin självbiografi änkedrottningens sorgegemak så här: ”Genast efter sin ankomst stängde hon in sig i sin våning, som var helt täckt med svart kläde från tak till golv. Alla fönstren i våningen voro förhängda med tyg i samma färg. Man såg nästan ej ett grand, och dag och natt brunno vaxljus, i vilkas sken man intet annat kunde urskilja än tecken på djup sorg. Hon grät nästan dygnet runt.” Från begravningsårets slut finns en beskrivning av franska diplomater som träffade henne i Stockholm: ”Självmant hade hon berövat sig solens ljus och helt hängivit sig åt sin vilda sorg i denna mörka instängda kammare …Vi hade därför förväntat att finna en förtvivlad, av sorgen vanställd änka, och till vår häpnad stodo vi här inför den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin hade skådat. Vi voro fullständigt bländade av hennes skönhet.”

Den 22 juni 1634 begravdes Gustav Adolf och gravsattes i det nybyggda gravkoret i Riddarholmskyrkan. Maktkampen mellan riksrådet och Maria Eleonora blev alltmer oförsonlig. Det var inte tal om att hon skulle delta i förmyndarregeringen, vilket annars var brukligt att änkedrottningar gjorde. Diskussionerna i rådet runt alla turer kring änkedrottningen går att följa i de utförliga Svenska riksrådets protokoll. Även frågan om drottning Kristinas uppfostran och utbildning togs upp av det oroade rådet. Allvarligast var att änkedrottningens hat även drabbade riket och regeringen som svartmålades. Hon ansågs ha ett skadligt inflytande på den blivande regenten. Efter Axel Oxenstiernas hemkomst 1636 vidtogs därför stränga åtgärder. Kristina skiljdes från sin mor och överlämnades till fastern Katarina. Inte ens när Katarina dött i slutet av 1638 fick Maria Eleonora tillbaka vårdnaden om Kristina. Senare under hösten flyttade hon från Stockholm till Gripsholm, en del av det större och rikare livgeding hon tillträdde som änka jämfört med det hon fått i morgongåva. Som änkedrottning på Gripsholm hade hon stor frihet att själv förvalta livgedinget och höll en dyrbar hovstat på ett sjuttiotal personer. Jacob Elbfas blev hovmålare och Antoine de Beaulieu dansmästare. Men hon kunde inte hushålla och skuldsatte sig genom fordringar hos olika hantverkare och juvelerare. Bevarade räkenskaper visar frikostiga donationer och gåvor till tjänare och nödlidande. Livgedingets invånare bad ofta om hjälp och bistånd från den givmilda änkedrottningen.

Maria Eleonora trivdes aldrig i Sverige. Hon längtade hem, men förmyndarregeringen ville inte låta henne resa till Sveriges fiende. Då inledde hon hemliga förhandlingar med danske kungen Kristian IV och förberedde noga sin flykt. I juli 1640 flydde hon förklädd tillsammans med en tjänarinna. De red till Trosa, där ett fartyg förde henne till Gotland där två danska krigsfartyg väntade. Sedan vistades hon i Danmark tills hon slog sig ned i Preussen och senare i Brandenburg.

Genom drottning Kristinas försorg kunde Maria Eleonora återvända till Sverige fredsåret 1648. Dottern ansåg att det var besvärande för Sveriges internationella anseende att modern bodde utanför rikets gränser. Här vistades hon för det mesta på Nyköpings slott. Änkedrottningen deltog i de fester och förströelser som Kristinas hov erbjöd: fyrverkerier, riddarspel, baletter, djurhetsningar och banketter med baler. Hon åkte i egen vagn i Kristinas kröningståg i Stockholm 1650. Förhållandet mellan mor och dotter tycks ha fungerat bra, även om änkedrottningen drev på för ett äktenskap mellan Kristina och kusinen Karl Gustav.

Maria Eleonora dog den 18 mars 1655, ett halvår efter Axel Oxenstiernas bortgång. Hon begravdes i Riddarholmskyrkan vid sidan av Gustav Adolf och två av barnen.

Mycket av det som skrivits om Maria Eleonora är negativt. Hon beskrivs som nyckfull och oberäknelig, som svartsjuk och pjoskig – rentav hysterisk och på gränsen till vansinnig. Hon utmålas som slösaktig och utan sinne för hushållning. Hennes kärlek till kungen anses för lidelsefull, opassande och osvensk. Historiker under 1800-talet och under national­romantikens tid vid förra sekelskiftet – som Anders Fryxell, C T Odhner och Carl Grimberg – har med avsmak beskrivit hur drottningen upplöst i tårar vandrade genom sina svarta sorgegemak i mörkret med brinnande vaxljus och bar på kungens hjärta i ett guldskrin som hon vägrade att skiljas från. Det porträtt av modern som drottning Kristina tecknade i Rom i sin Självbiografi blev en slitstark förlaga för sentida historiker. Odhner har också i sin lärobok, som flera generationer skolbarn läst, visat på vad som präglade drottning Kristina: ”Hon hade ärvt sin faders lysande snillegåvor… men hon hade tillika ärvt sin moders oroliga själ och nyckfulla lynne.”

Gunhild Kyle, Sveriges första professor i kvinnohistoria, satte 1984 in Maria Eleonora i en europeisk sorgekultur som inbegrep både hjärtbegravningar och svartklädda gemak. Hon frågar sig om inte änkedrottningens överdrivna sorg var en del av en specifikt kvinnlig makt­strategi. Med en sörjande änkas rätt kunde Maria Eleonora leva ut sina känslor och demonstrera sin sorg vid makens kista, och samtidigt ställa krav på att få sina önskemål tillgodosedda. En strategi som i detta fall emellertid misslyckades.

Linnea Forsberg är historiker vid Stockholms universitet och arbetar på en biografi över Maria Eleonora.

Att läsa: Maria Eleonora – Drottningen som sa nej (2010) av Moa Matthis, Gustav II Adolf (2007) av Sverker Oredsson, Drottning Christina (2008) av Marie-Louise Rodén samt Kanslern – Axel Oxenstierna i sin tid (2002) av Gunnar Wetterberg.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!