Mobiltelefonens historia

Varje ny kommunikationsform är en korsning mellan två eller flera tidigare, det har massmedieforskaren Marshall McLuhan visat. Mobilen uppstod ur radions möte med den fasta telefonen – men med avstamp i telegrafen, en av de första tekniker som gjorde det möjligt för ett budskap att förflyttas snabbare än sin budbärare.

De första telegraferna, efter vårdkasarna och röksignalerna, sköttes av vakter – telegrafister – i torn eller på bergstoppar som vinklade en kombination av skivor enligt ett sinnrikt kodsystem och på så vis förmedlade ett visuellt meddelande till en kollega med kikare i nästa torn. I Sverige fanns sådana telegraflinjer under 1800-talets första hälft bland annat på sträckorna Gävle–Stockholm–Landsort, Göteborg–Marstrand och Malmö–Helsingborg.

År 1832 upptäckte amerikanen Samuel Morse att en elektromagnet kunde användas som mottagare vid telegrafering genom elektriska ledningar. Kongliga Electriska TelegrafWerket, föregångaren till Televerket och sedan Telia, öppnade 1853 en telegrafledning mellan Stockholm och Uppsala. Den kom genast till användning för information om en koleraepidemi i Stockholm och följdes av flera ledningar mellan andra städer. År 1866 togs den första fungerande Atlantkabeln i bruk.

Tio år senare, år 1876, uppfann amerikanen Alexander Graham Bell en apparat för överföring av ljud med hjälp av elström. Lars Magnus Ericsson såg telefonens framtid och startade redan samma år sitt företag, L M Ericsson & Co, som snart tillverkade världens första bordstelefon.

För exakt hundra år sedan, 1911, försökte Lars Magnus Ericsson och hans fru Hilda bygga en biltelefon kopplad till vanliga telefonledningar. Paret monterade helt enkelt en telefon i en bil, parkerade intill en telefonledning och medan Lars Magnus vevade runt generatorn som drev telefonen stod Hilda med två stavar, långa som fiskspön, och krokade dem över ledningen så att en signal nådde telefonisten på närmaste telefonstation. Det fungerade, när bilen stod stilla.

Ingenstans i världen blev telefonen så snabbt populär som i Sverige och en stor del av dess tekniska historia härrör i själva verket härifrån. Den brittiske teknikhistorikern Jon Agar förklarar Sveriges betydande roll bland annat med att experter ända sedan 1700-talet haft stort inflytande över myndighetsutövningen i landet. Utvandringen till USA bidrog också till att Sverige snabbt hakade på amerikanska trender och uppfinningar. Ytterligare en faktor var Sveriges ambition att återupprätta något av en stormaktsstatus. Samförståndsandan på arbetsmarknaden gjorde dessutom svenska arbetare mer positiva till ny teknik.

Men mobilen har alltså inte bara sitt ursprung i telefonen utan också i radion. Drivande här var pionjären Guglielmo Marconi som från slutet av 1800-talet och några årtionden framåt utvecklade en teknik för att telegrafera via radiovågor över allt större avstånd. Det var också Marconi som uppfann föregångaren till bilradion: ett ånglok utrustades med radiosändare, radiomottagare och en fem meter hög antenn på taket.

På 1920-talet började amerikansk polis använda radiokommunikation. Systemet installerades även i bland annat brandbilar på 1930-talet och utvecklades sedan ytterligare under andra världskriget, bland annat genom walkie-talkien. Men fortfarande var det ett slutet system för bara radiokommunikation – det gick inte att ringa från en radioenhet till en fast telefon.

I Sverige hade det redan runt sekelskiftet funnits tankar på trådlös telefonering men radiotekniken hade först fått andra användningsområden – för telegrafering och radiosändningar. Den första reguljära radiotelefonstationen togs i bruk 1936, och 1956 anslöts radiosystemet till det fasta telefonnätet.

Tekniken var i praktiken det första mobiltelefonsystemet i Europa. 26 abonnenter fanns och vid 1950-talets slut hade de ökat till 119. Men systemet fanns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Efter andra världskriget hade utvecklingen i världen satt ny fart. USA hade blivit ledande nation i västvärlden, tillväxt blivit ett ledord, kvinnorna tagit steget ut på arbetsmarknaden och apparater som dammsugare, tvättmaskin och TV trätt in i hemmen. Medelklassen hade växt och motoriserats och framstegstron var bländande.

I USA fanns det snart inte rum på radiospektrumet för både mobiltelefoni och privatradio. Lösningen hette cellteknik och är grunden för dagens mobiltelefoni. Här finns också förklaringen till att mobiltelefon heter cell phone på amerikansk engelska.

Celltekniken – som uppfanns redan 1947, men inte togs i bruk i stor skala förrän ett tjugotal år senare – bygger på ett finmaskigt nätverk av mobilsändare som var och en täcker ett mindre område, en cell, och förser mobilerna där med signaler. När en person förflyttar sig med sin mobil från en cell till en annan följer signalen med från en sändare till nästa.

Genom det stora antalet sändare kan ett mycket stort antal signaler hanteras.

År 1967 tog en ingenjör vid Televerket, Carl-Gösta Åsdal, initiativ till ett landsomfattande och cellbaserat system för mobiltelefoni och mobilsökning i Sverige. Televerket insåg snart att planerna var så storslagna att man behövde samarbeta med de nordiska grannländerna. På så vis etablerades NMT, Nordic Mobile Telephone, som togs i bruk 1981.

En tidig NMT-telefon var med knapp nöd bärbar. Men systemet, som blev epokgörande, ansågs vara en stor succé och kopierades runt om i världen. Den främsta nyckeln till framgång var att mobilägaren kunde roama, alltså köra från ett land till ett annat och ändå få mobilen att fungera, något som inte var möjligt vare sig i USA eller i resten av Europa där mängder av inkompatibla system konkurrerade med varandra.

NMT fick under sin första tid 20 000 svenska abonnenter. Men mobiltelefonen var fortfarande långt ifrån var mans egendom. ”Min första mobil kostade någonting i storleksordningen 30 000 kronor. Det motsvarar ju 300 000 i dag så det var ju inte direkt billigt”, konstaterar Bertil Thorngren, företagsekonom, professor och nestor inom telekombranschen.

Drivkraften bakom NMT var inte någon efterfrågan hos allmänheten utan en passion för tekniska landvinningar och en törst efter ett nytt ekonomiskt vinstmaskineri hos ett antal nyckelpersoner. Den direkta skattefinansieringen av mobilindustrin var mindre i Sverige än i Norge och Finland. Istället för att pumpa in reda pengar höll regeringen, oftast socialdemokratisk men under två perioder borgerlig, Televerket och Ericsson om ryggen genom att lägga den politiska och infrastrukturella grunden för mobilens framryckning.

När NMT skulle lanseras var det till exempel fortfarande förbjudet att transportera radiosändare över landsgränsen, ett förbud som försvann som genom ett fingerknäpp utan att någon av de inblandade egentligen kan säga hur. När Ericsson ville försöka slå sig in på den amerikanska marknaden verkade USA:s krav på så kallad reciprocitet, att den svenska marknaden måste vara lika öppen som den amerikanska, vara käppen i hjulet – men Sverige öppnade sin marknad tidigare än många andra länder så att Telia (som Televerket 1993 bytte namn till) kunde vinna attraktiva kontrakt i USA och Ericsson bli marknadsledande där.

Få spår i Sveriges moderna historia kan illustrera symbiosen mellan staten, i första hand socialdemokratin, och kapitalet, i första hand Ericsson, lika väl som mobilens segertåg.

År 1992 kom så GSM, Global System for Mobile Communications, av experter kallat ”det mest komplicerade systemet människan byggt sedan Babels torn”. Med GSM blev mobilsystemet digitalt. Samtidigt gjorde den tekniska utvecklingen av transistorer, kretskort och batterier att mobilerna krympte och blev möjliga att enkelt bära med sig, först i väskan och så småningom i fickan. SIM-kortet lanserades och telefonens identitet splittrades i två, där vissa uppgifter, kopplade till själva apparaten, lagrades på telefonens eget kretskort och andra uppgifter – telefonnummer, koder och en del operatörsinformation – på SIM-kortet.

Vilket problem var då mobilen lösningen på? Ineffektiviteten. Det är tydligt i marknadsföringen av de så kallade ”yuppie­nallarna” i slutet av 1980-talet och början av 1990­talet att telefonen utlovar effektivitet. Ur den accelererande tillväxten med dess skenande löner och priser växte ett begär, av många uppfattat som ett behov, att vara ständigt tillgänglig om något skulle hända – till exempel om man skulle få en stund över. Alltid fanns det något viktigt samtal som kunde klaras av.

Runt millennieskiftet 2000 ökade antalet mobiler exponentiellt. De blev billigare att köpa och att använda, samtidigt som mobilbranschen introducerade avbetalningsköp maskerade som generösa erbjudanden om enkronastelefoner. Mobilen blev också allt mer av ett verktyg för andra former av kommunikation än bara samtal – först textmeddelanden eller sms (short message service) och snart även surfande på internet med tillgång till bland annat e-post. Om mobilen på 1990-talet var en självlysande yuppienalle så är den nu så självklar att vi knappt ser den. Den är, för de allra flesta av oss, alltid med och alltid på, den ger oss en gränslös frihet men håller oss samtidigt fjättrade inom sitt kraftfält.

FAKTA: Sms – nödlösning blev tonårskultur

Den finländske ingenjören Matti Makkonnen har berättat hur han och två kollegor spånade fram det mobila textmeddelandet över några öl och en pizza 1982. Det dröjde sedan tio år innan det första sms:et skickades och fortfarande kunde ingen förutse att detta skulle bli något annat än en nödlösning för affärsmänniskor som inte kunde nå varandra på annat sätt.  

Först i mitten av 1990-talet började allt fler upptäcka att sms var ett billigt sätt att snabbt förmedla konkret information – »blir 10 min sen». 1998 tog bruket att skicka sms fart i stor skala, först i Finland, sedan i allt fler länder i väst och sedan även i fattigare delar av världen. År 2000 sändes 17 miljarder sms världen över, 2004 sändes 500 miljarder och 2010 skickades nästan 6,9 biljoner textmeddelanden via mobiltelefoner.

I dag används sms för trånande ömhetsbetygel­ser mellan älskande, som förlängd navelsträng mellan föräldrar och barn, för snabb faktakoll och ändrade överenskommelser mellan kollegor, för upprop inför demonstationer och andra aktioner och även, i allt större utsträckning, andra ärenden i offentligheten – omröstningar i tävlingsprogram i TV, köp av biljetter till bussar och tåg, påminnelser om tandläkartider, poesiprenumerationer och – naturligtvis – reklam.

En svensk skickade år 2009 i genomsnitt mellan fyra och fem sms om dagen, de allra flesta till någon i familjen eller till nära vänner. Tonåringar skickar flest; en tredjedel av dem skickar fler än tjugo meddelanden varje dag.

Katarina Bjärvall är författare och aktuell med boken Var är du? (Ordfront) som handlar om mobiltelefonens roll i samhället.

ATT LÄSA Cell Phone Culture (2006) av Gerard Goggin, Constant Touch (2004) av John Agar, Mobile Communication (2009) av Jonathan Donner och Richard Ling, Staten och kapitalet – betydelsen av det dynamiska samspelet mellan offentligt och privat för det svenska telekomundret (2008) av Mikael Nilsson (red) och 140 år i ledningen (1993) av K V Tahvanainen.

En kommentar till Mobiltelefonens historia

  1. Carina Broman skriver:

    Se gärna vår blogg på vardagstryck som hör till Kungliga biblioteket i Stockholm. Min kollega Inger har skrivit ett inlägg ”Mobiltelefon från förr” och jag har ett inlägg som heter ”Att skicka meddelanden”. Där kan du se en vacker kvinna tala i en mobil telefon i en bil. Och så finns 3 trycksaker som rör att telegrafera. Publicerade under september 2011.

  • Annons

    4020_POP

  • Läsarresa till Riga

    Riga

    Följ med Historiska Resor till Östersjöpärlan Riga! Läs mer om resan här. 

  • Tidskriftssamlare

    Varför inte samla dina utgåvor av Populär Historia i en tålig och praktisk tidskriftssamlare?
    Klicka här för att beställa!

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!