Mötet med turkarna

Serber och kroater kallar Bosniens muslimer för ”turkar”. Beteckningen är fel, men det var under osmanernas tid som delar av den bosniska befolkningen konverterade till islam. Därför får de heta turkar i dag också. Ordet används nedsättande, vilket spär på konflikterna i det forna Jugoslavien. Problematiken visar att arvet från det osmanska riket lever vidare.

Turkarnas oerhörda expansion under senmedeltiden satte verkligen skräck i Europa. Detta kom till användning också i barnuppfostran: ”… annars kommer turken och tar dig”. Det kristna Europa var hotat. Turkarna framställdes i litteraturen, efter hand också i folkliga föreställningar, som personifieringen av allt ont, okristligt och icke-europeiskt.

Fiendebilden förstärktes av de grymheter som begicks av ”den sjuke mannen”, som det osmanska riket började kallas på 1800-talet. Uttrycket tillskrivs ofta tsar Nikolaj I av Ryssland, som talade om ”Europas sjuke man”, men rötterna går förmodligen tillbaka till J A Pysles sång från 1683: ”Der Turk ist krank” (Turken är sjuk).

Turkarna står fortfarande för många européer för ”det främmande”. Detta mentala arv är också orsaken till de många fördomar som gjort det svårt för turkiska invandrare att bli accepterade i Västeuropa.

Legendomspunnet grundande

Det osmanska riket började som en liten europeisk stat omkring 1280. Legender döljer den tidiga historien. Grundare var en stamhövding kallad Ertoghrul, som kom till mindre Asien med ett följe av 400 hästburna män. Ertoghrul råkade komma mitt i en strid mellan två för honom okända grupper och beslöt ädelmodigt att stödja den förlorande sidan. Denna visade sig vara trupper tillhöriga sultanen av Konya, som kämpade mot mongolerna. Som tack lär Ertoghrul ha fått ett landområde som blev embryot till det väldiga imperiet.

Ytterligare sådana legender, karaktäristiska för medeltidens mytologi, rör Ertoghrul och hans son, den legendariske Osman I. Det berättas att Osman övernattade i ett hus tillhörande en hängiven muslim. Innan han somnade placerade värden en bok i hans rum. När Osman frågade vad det var för bok svarade värden: ”Det är Koranen, Guds ord givet genom hans profet Muhammed.” Osman läste och läste tills ögonen föll ihop framåt morgonen, just vid den timma som anses mest gynnsam för profetiska drömmar. Och faktiskt, en ängel uppenbarade sig för honom och kungjorde: ”Eftersom du har läst mitt eviga ord med så stor respekt, ska dina barn och barnbarn äras från generation till generation.”

Legendens syfte tycks vara att berätta att Osman och hans folk inte var muslimer när de bosatte sig i västra Turkiet, men att Gud hade ett finger med i spelet och vakade över den gode Osman.

Osmanerna och Europa

Som alla imperier börjar också det osmanska med uppgång och slutar – efter 600 år – med fall: riket började utvecklas med denne Osman I och nådde sin höjdpunkt på 1500-talet under Suleiman I (den store), vars styrkor hotade Wien. När den siste sultanen, Mehmed VI, efter första världskriget tvingades underteckna fredsfördraget i Sèvres 1920, återstod bara ett litet område i centrala Anatolien.

Under glansperioden i mitten av 1500-talet var imperiet ofantligt: det sträckte sig från österrikiska gränsen i väster till Persien i öster, från västra Ukraina i norr till Jemen och Nordafrika i söder. Dess betydelse för Balkan och Centraleuropa, men också indirekt för resten av den europeiska civilisationen, kan inte värderas högt nog. Faktum är att den europeiska föreställningen om Europa uppstod i kraft av osmanernas expansion. Hotet skapade en stark europeisk identitet.

Författaren Claudio Magris har beskrivt förhållandet mellan Europa och det osmanska riket som ”ett typexempel på hur två världar som angriper varandra och sliter varandra i stycken till slut ändå omärkligt blandas och berikar varandra.”

Lojal krigsmaskin

Sultanerna skapade en effektiv, ekonomisk och lojal krigsmaskin, och de förklarade för varje intresserad europeisk ambassadör att de hade tre mål: först att erövra det östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel, därefter det västromerska rikets nya huvudstad, Wien, och slutligen det västromerska rikets gamla huvudstad, och den kristne stormuftins säte, Rom. Så skulle Europa erövras.

Problemen var få. Religionen hörde definitivt inte hit, för osmanerna såg islam som fulländningen av kristendomen. Sultanerna var också toleranta och egentligen rätt likgiltiga för vilken religion deras undersåtar praktiserade, bara de betalade skatt utan knot.

Den 29 maj 1453 stod sultanen, Mehmet II, utanför det så åtråvärda Konstantinopel, det kristna bysantinska rikets huvudstad. Här fanns kyrkan Hagia Sofia, Östromerska rikets samlande symbol och en av de fyra viktigaste kristna kyrkorna. Efter veckor av belägring och anfall både till lands och till sjöss, hörde de kristna invånarna glada stridsrop utanför muren: ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet.” Musik från trumpeter och flöjter ackompanjerade soldaterna under förberedelsen för den slutliga stormningen. Innanför murarna kunde de kristna bara falla på knä och be: klockor ringde, gonggonger ljöd, ikoner och reliker bars genom gatorna i processioner. En människa måste vara beredd att dö för fyra saker, förklarade kejsaren: sin tro, sitt land, sin familj och sin härskare. Nu måste hon vara beredd att dö för alla fyra på en gång.

Sultanen startade offensiven. Ett förfärligt oväsen ackompanjerade kanonerna, som gjorde stora bräckor i muren. Konstantinopel föll. Efter en disciplinerad inmarsch bröt soldaterna sina led. De slaktade och plundrade som seden tillät dem; de förstörde kyrkor, kloster, palats och hus; de bar iväg inte bara innehållet utan också dess invånare. De kristna invånarna flydde i tusental till Hagia Sofia.

Prästerna åkallade Gud. Detta hjälpte inte och turkarna slog in dörrarna. Medan prästerna fortsatte att sjunga vid altaret, bands de skräckslagna ihop med scarfar och leddes genom Konstantinopel under soldaternas skrän. De ropade för att komma över de vackraste flickorna och pojkarna. Dessa såldes dock på den snabbt upprättade slavmarknaden i det turkiska lägret. Initierade berättelser finns om de tragedier som utspelade sig när familjer skildes åt.

Sultanen, Mehmet II, dröjde med sitt intåg till kvällen. Med sin eskort red han genom gatorna fram till Hagia Sofia och stannade vid tröskeln. Med orientalisk symbolism böjde han sig ner och strödde jord på huvudet, allt som en akt av ödmjukhet inför Gud. På vägen fram till altaret såg han en turkisk soldat som hackade bort en bit marmor ur golvet. Sultanen frågade varför. ”För trons skull” blev svaret. Sultanen stack ned honom med sitt svärd. ”För dig är skatterna och fångarna nog. Byggnaderna tillhör mig”, sa han. Soldaten drogs ut och kastades utanför kyrkan. Efter att ha frigett ett par skräckslagna greker som dolde sig i hörnen, lät han prästerna också gå och gav order om att kyrkan skulle förvandlas till moské. Som sådan kan den i all sin härlighet beskådas än i dag.

Sultanen Antikrist

Den västerländska kristendomen såg Konstantinopels fall som en dom. Sultanen kunde inte vara någon annan än Antikrist själv, den som Bibeln talat om skulle komma. Klagovisor kom från alla länder, trots att ingen gjort något för att rädda staden. Konstantinopels fall innebar döden för den bysantinske kejsaren och det bysantinska imperiets definitiva undergång.

Dagen för fallet, den 29 maj 1453, har tillmätts stor betydelse och rentav beskrivits som övergångspunkten från medeltid till modern tid. Så är dock inte fallet. Möjligen kan det vara riktigt i en symbolisk mening. Bokstavligen var Konstantinopels fall bara en av många faktorer i en gradvis process.

”Det andra Rom”

För turkarna blev Konstantinopel centrum för hela den politiska och religiösa civilisationen, vilket de markerade med att bevara beteckningen ”Det andra Rom” på huvudstaden. Konstantinopel var grekiskt, grundlagt av den romerske kejsaren Konstantin 330 e Kr. Nu ändrades namnet till Istanbul. Sultanen fattade pennan, skrev till påven i Rom och krävde att bli erkänd som legitim härskare över hela kristenheten. Han blev djupt förolämpad då påven tog det som en utmaning och förklarade korståg mot turkarna.

Efter Konstantinopels fall följde en mäktig erövringsvåg. Mehmet II tog 1459 hela Serbien, med undantag för Belgrad; 1464 erövrade han Bosnien, 1467 Hercegovina. Erövringen gick lätt eftersom den lokala överklassen, antingen den var ortodox eller bogomilsk, föredrog de religiöst toleranta turkiska härskarna framför det katolska alternativ som det habsburgska väldet stod för. Bland bondebefolkningen var erövringen också populär. De betalade hellre skatt till turkiska skatteindrivare än till de egna lynniga feodalherrarna, som ständigt ökade sina krav för att kunna föra krig mot turkarna.

Ingen aktiv mission

Nu grundlades Bosniens muslimska befolkning. Varför konverterade många till islam? Osmanerna bedrev ingen aktiv mission. De föredrog helst att de underkuvade folken förblev kristna så att de kunde beskattas. Muslimerna var undantagna från sådant. Orsaken var alltså inte främst religiös utan praktisk: den bosniska adeln behöll helt enkelt sina privilegier genom att gå över till islam.

På längre sikt kom denna islamisering att skärpa motsättningarna mellan balkanländerna. Trots samma språk, serbisk-kroatiska, kom de som konverterat att skilja sig mer och mer från den omgivande kristna befolkningen i vanor och livssyn. Muslimerna utgjorde till nyligen över 50 procent av stadsbefolkningen i Bosnien, ett betydligt större antal än andelen av den totala befolkningen. Skillnaden mellan en kosmopolitisk stadsbefolkning och en eftersatt landsbygdsbefolkning kan enligt många iakttagare vara en bidragande orsak till det så grymma kriget i det forna Jugoslavien.

Milletsystemet

I det osmanska riket var det så kallade milletsystemet utbrett. Det innebar att ortodoxa, armenier och judar bildade självstyrande ”nationer”, som var förpliktade att betala skatt till Höga porten, den osmanska regeringen. Patriarkerna och rabbinerna styrde sina grupper närmast suveränt men var ansvariga inför sultanen. Detta enligt Koranens lära om ”bokens folk”, som innebär att judar och kristna ska vara skyddade men underordnade.

Utöver sedvanliga skatter och pålagor krävde sultanen också vart femte år en ”blodstull”, som bestod av ett ansenligt antal pojkar i åldrarna 10–18 år. Denna tull infördes på 1400-talet, eftersom sultanen behövde folk. De infödda turkarna räckte inte till när de övriga folken blev fler och fler. Med jämna mellanrum reste sultanens ämbetsmän runt i de kristna landsortsstäderna, samlade ihop alla pojkar och tog var femte med sig.

Dessa pojkar fördes bort för alltid. De omskars och fostrades i den muslimska tron och utbildades till krigare enligt ett strikt regelsystem, fastän detta egentligen var emot islamisk lag. Sedan ingick de i sultanens administrativa och militära här – janitsjarerna (”de nya krigarna”). Dessa utgjorde ett elitförband, fullständigt lojala mot sultanen. Janitsjarerna hade också sin egen särpräglade musik, som introducerades i Europa på 1700-talet och återfinns i till exempel Haydns ”Militärsymfoni” och Mozarts opera ”Enleveringen ur Seraljen”. De intelligentaste av pojkarna kunde gå långt och sluta på samhällets högsta poster.

Wien hotas

I enlighet med visionen tog osmanerna så småningom itu med Wien, det västromerska rikets nya huvudstad. Staden belägrades med jämna mellanrum mellan 1529 och 1683.

En man som Martin Luther upprördes av turkarnas angrepp. Han såg det hela som en religiös fråga och skrev och bad: ”En kristen ska vara den förste att gå med i denna här (Karl V:s). Han måste i sanning börja denna strid med botgöring, och vi måste bättra vårt leverne; eljest kommer vi att kämpa förgäves. Hur gärna skulle jag inte önska att Karl sloge turkarna till marken! Därom beder jag med största iver. Men när jag beder, så faller min bön tillbaka på mig, ty våra synder är stora.”

Karl V lyckades – med eller utan refomatorns böner – slå tillbaka turkarna 1529 och 1532.

Kristen koalition segrade

Men alla kristna var inte lika negativa till turkarna som Luther. När den osmanska hären på 140 000 man år 1683 belägrade Wien var 32 000 soldater kristna, härav minst 20 000 frivilliga ungrare, som föredrog det turkiska styret framför det habsburgska. Detta hjälpte nu inte. Osmanerna led ett kraftigt nederlag mot en kristen koalition under den polske kungen Jan Sobieski.Denna motgång skulle visa sig bli början till slutet för det osmanska riket.

Grymheter kännetecknar alla stora imperier, så också det osmanska, men detta är inte karaktäriserande för alla de 600 åren. Fram till 1700-talet var det osmanska riket på många sätt den mest moderna och toleranta staten i Europa.

Det var till det osmanska riket som spanska och portugisiska judar flydde, då de efter 1492 blev fördrivna – först från den iberiska halvön, sedan från den spanske kungens besittningar i Nederländerna. Bara här kunde judar under islam räknas till ”bokens folk” tillsammans med kristna och därmed få skydd av statsmakten.

Misslyckad modernisering

Man kan alltså med visst fog säga att det osmanska riket under större delen av sin era var mildare och mera rättfärdigt än de europeiska stater som det kämpade mot. De ständiga upproren och grymheterna som hör 1800-talet till, var primärt orsakade av den turbulens som europeiska nationalistiska föreställningar förde med sig, samt av de misslyckade försöken att modernisera imperiet. Stora massakrer ägde bland annat rum i samband med ungturkiska revolutionen 1908–09, då sultanen Abdülhamid II avsattes till förmån för sin bror Mehmed V. Makedonierna blev då blodigt undertryckta och armenierna utsattes för pogromer, som kulminerade i ett folkmord 1915, som på allvar bekräftade Europas fördomar om det osmanska riket. Över en miljon armenier och 100 000-tals andra kristna dödades.

Det ligger alltid nära till hands att överta en gammal fiendebild, att frukta en fiende som inte längre finns. Så kommer bilden av det hotande muslimska Turkiet fram också i dag, inte minst när islamisterna vinner terräng och Islamiska välfärdspartiet blivit största parti och tills nyligen ingick i en koalitionsregering. Sedan det osmanska rikets fall – Atatürk drev den siste sultanen Mehmed VI i exil 1922 – har sekularismen varit helig i Turkiet. Men islamisterna har kritiserats för att driva Turkiet mot det osmanska idealet, det vill säga en stat där makt och religion är i symbios. När militären – som ser sig som sekularismens försvarare – ansåg att denna princip var hotad ställde den krav som ledde till regeringens fall i somras. För att riktigt förstå hettan i konflikten bör man ha den historiska bakgrunden i minnet.

Det bästa av det osmanska arvet kunde till för ett antal år sedan upplevas i det civiliserade samliv som fanns mellan serber, kroater, muslimer, judar och turkar i Sarajevo. Därför är ödeläggelsen av det multikulturella Sarajevo inte bara en lokal tragedi utan också en europeisk. I dag har till exempel nästan alla judar utvandrat till Israel, de etniska gränserna är fastare, hat och intolerans mer cementerat än någonsin.

Sören Wibeck är journalist på Sveriges Radios religions- och livsåskådningsredaktion. Han skrev om profeten Muhammed i Populär Historia 2/97.

Svenska kungar sökte stöd hos sultanen

Den svenske konsuln i Smyrna gjorde stora ögon. Framför honom stod en osannolik uppenbarelse: en blond väderbiten man med helskägg, klädd i turkisk dräkt med vidbyxor och turban – och tilltalade honom på bruten västgötska.

Året var 1739 och mannen hette Peter Lustig. Han hade haft olyckan att bli tillfångatagen i Poltava och så småningom bortförd till Turkiet som slav. Efter 20 års tjänst hade han nu blivit frigiven och sökte upp konsuln för att få hjälp. Denne ordnade så att han sjövägen via Amsterdam kom tillbaka till Sverige. Peter Lustigs vidare öden är inte kända, men klart är att han delade sin lott med flera andra från det ödesdigra slaget i Poltava.

Detta var en personlig och oönskad kontakt mellan Sverige och det osmanska riket. Utbytet i övrigt var inte livligt. Enskilda resenärer besökte eller reste nu och då igenom imperiet. Mera officiella kontakter förekom också, även om dessa inte var omfattande.

Gustav II Adolf misslyckades

Redan 1545 hade Gustav Vasa uppmanat sina underlydande att ordna en insamling för att bekämpa turkarna. Tio år senare var han på annat humör. Då ville han få hjälp av de muslimska krimtatarerna, som lydde under sultanen, mot Ryssland.

Barnbarnet Gustav II Adolf skickade ett sändebud till Konstantinopel 1631 för att dra in osmanerna i kampen mot det habsburgska huset. Försöket misslyckades emellertid.

Under Karl X Gustavs krig i Polen upprättades en temporär beskickning i Turkiet. Den svenske kungen hade slagit polackerna grundligt framför Warszawas murar i slutet av juli 1656, men dessa hade återhämtat sig och fått stöd av den österrikiske kejsaren. Detta bekymrade Karl X Gustav. Eftersom Sverige hotades också av Ryssland och Danmark gällde det att skaffa sig en mäktig bundsförvant. Han vände sig till kosackerna i Ukraina och till sultanen.

Vanligen sände den svenske kungen två beskickningar ungefär samtidigt för att åtminstone den ena med hänsyn till farorna skulle komma fram. Tyvärr blev de båda beskickningsledarna den här gången osams, så allt slutade i fiasko. År 1658 fick de återvända med oförrättat ärende.

En av beskickningsledarna hette Rålamb. Han förde noggrann dagbok och berättar att färden till Konstantinopel var mödosam, men att det inte saknades höjdpunkter. I Valakiet, i nuvarande Rumänien, som var en turkisk vasallstat, mottogs han festligt av fursten och inbjöds till en måltid, där det inte sparades på något.

Bjöd på kaffe

Festligt gick det också till i Silistria, där Rålamb, som han säger, ”satte foten utur kristenheten in uti Turkiet”. Med stor ståt mottogs han där av pashan, som var gift med en dotter till sultan Murad IV. Ett intermezzo inträffade emellertid. Rålamb vägrade lämna värjan ifrån sig när han trädde in i audienssalen. Han var minsann utsänd av svenske kungen och tänkte inte lämna värjan ifrån sig inför en underordnad till sultanen. Pashan blev till en början sur, men sa efter en stund vänd till en emir: ”Det är intet under, att man talar om de svenske, att de äro soldater; se på den där unge, hur dristigt han talar.” Pashan började sedan skämta med Rålamb och undrade varför han inte lät skägget växa. ”Han bjöd på kaffe och lärde mig att dricka utan att bränna mig”, skriver svensken.

Rålamb skildrar livligt och inträngande osmanskt liv: hur bröd bakas, hur dräkterna ser ut och hur bostäderna är inrättade. Men sultanen, Mehmed IV, imponerade inte på honom: ”På denna tron satt kejsaren, en yngling på 18 år, svart och avlång i ansiktet, en fysionomi som vore han försagd och mindre vetande. Han bar en vit turban med två svarta hägerfjädrar, en på vardera sidan, vilka hängde utföre, och en brokig sölverdukskjortel.”

Rålamb redogör också för organisationen av sultanens hov och harem liksom för den muslimska trons grundvalar. Mot slutet av sin berättelse skriver han om de olika europeiska och asiatiska staternas förhållande till Höga porten. Han nämner misstroendet mellan Turkiet och Ryssland.

Kalabaliken i Bender

Det var på detta gamla misstroende mot Ryssland som Karl XII byggde när han efter slaget vid Poltava flydde över gränsen till det turkiska väldet. Här försökte han under mer än fyra år egga sultanen till krig mot Ryssland, men sultanen tröttnade på att ha den svenske kungen på sin mark och försökte jaga ut honom. Karl XII var dock inte mannen som gav sig. Med ett femtiotal man försökte han försvara sig mot 10 000 turkar och tartarer. Kalabalik uppstod – kalabaliken i Bender. Kungen blev sårad och tillfångatagen och tvingades sedan rida hem till Sverige. Efter sig lämnade han stora skulder.

En fast svensk beskickning blev etablerad 1735. Först nu reglerades Karl XII:s efterlämnade skulder. De båda nyanlända svenska chargé-d’affaireserna fick tillstånd att bygga en protestantisk kyrka. År 1757 inköptes en tomt för ändamålet, som Sverige fortfarande äger och som är svenska statens äldsta egendom utomlands. Här uppfördes ett legationshus med tillhörande gudstjänstlokal.

Tjugo år tidigare hade ett handelsavtal slutits och 1739 en försvarsallians, vars udd var riktad mot Ryssland. Detta blev den första alliansen som Turkiet ingick med en kristen stat.

Sören Wibeck

Kommentarer inaktiverade.

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Gilla oss på Facebook!

  • Grattis till våra vinnare

    Den tyska krigsplanen som användes i anfallet mot Frankrike 1914 kallades för Schlieffenplanen, efter generalstabschef Alfred von Schlieffen.  
    Det var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 9. 
    Följande fem läsare som visste det belönas med Marco Smedbergs bok Första världskriget:

    Ingemar Larsson, Lund

    Christian Wiklund, Sund

    Birgitta Bergström, Helsingborg

    Bengt W Johansson, Malmö

    Lena Månsson, Märsta