Motståndsmannen Torgny Segerstedt

Andra världskriget hade rasat i drygt ett år när Torgny Segerstedt den 9 oktober 1940 blev uppkallad till Gustaf V på Stockholms slott. Kungens avsikt var att tillrättavisa redaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och förmå honom att mildra den vassa kritiken av nazismen och av den svenska samlings­regeringens politik gentemot Tyskland.

Gustaf V lär ha sagt: ”Du skadar Sveriges intressen med dina skriverier.”

Segerstedt ska ha svarat att han inte var beredd att tumma på sin övertygelse. Kungen utbrast då att Segerstedt riskerade att störta landet i krig, varpå denne replikerade: ”Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt?” Samtalet har återberättats av Segerstedts barn, Ingrid Segerstedt Wiberg och Torgny T Segerstedt.

När mötet mellan kungen och den självständige redaktören ägde rum hade Segerstedt i sju år använt sin tidning som plattform för en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna.

En av de mest kända texterna publicerades bara några dagar efter nazisternas maktövertagande 1933 och avslutades med orden: ”Herr Hitler är en förolämpning.” Den gången skickade den nationalsocialistiske riksdagsledamoten Hermann Göring ett telegram till tidningen där han bland annat skrev: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Er redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.”

I en svarstext i GHT skrev Segerstedt bland annat: ”Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.” Han formulerade också de profetiska orden: ”Ett av två kan inträffa: antingen lyckas det tyska folket befria sig från de styresmän som nu är i färd med att strypa dess frihet, och det kommer näppeligen att bli en oblodig affär eller också sättes Europas fred på spel.”

Artiklarna i GHT gav genklang i hela Europa och rönte på många håll stor uppskattning, inte minst hos motståndsmän i Norge och Danmark, dit Handelstidningen smugglades under ockupationsåren. I radiosändningar från brittiska BBC läste man ofta upp översatta citat ur texterna. Även Völkischer Beobachter, det nazistiska huvudorganet, uppmärksammade de skarpa inläggen, fast ur ett annat perspektiv. 1942 hävdade tidningen att Winston Churchill, Stafford Cripps (brittisk ambassadör i Sovjet) och Torgny Segerstedt var de allierades huvudstrateger för Nordeuropa, och man anklagade Handelstidningen för att vara mutad av britterna.

I Sverige, som under mellankrigstiden och åtminstone under andra världskrigets första del, var övervägande tyskvänligt, framstod Segerstedts texter för många som ytterst provocerande. Bland de mäktigaste meningsmotståndarna fanns utrikesminister Christian Günther, justitieminister K G Westman och från och med krigsutbrottet även statsminister Per Albin Hansson, som tidigare haft vänskapliga förbindelser med Segerstedt.

I december 1939 publicerade Göteborgs-Posten en skrivelse från tre köpmän i Göteborg som protesterade mot Segerstedts ”arroganta och hatfyllda skriverier om Tredje Riket”. Ett instämmande kom strax därefter från sju Göteborgsredare och senare från 34 i staden verksamma advokater. Även 62 namnkunniga personer i Lund anslöt sig till belackarna genom en egen skrivelse.

Bank- och industrimannen Marcus Wallenberg, Segerstedts gode vän som han hade brevväxlat med under mer än tjugo år, varnade honom för att hans artiklar riskerade att försätta Sverige i ett mycket farligt läge. En del historiker anser det bekräftat att Wallenberg var den som bad Gustaf V att tala Segerstedt ”tillrätta”.

Segerstedt saknade dock inte stöd. Han hade i mer än två decennier varit Göteborgs ledande opinionsbildare, och i samband med protestskrivelserna skyndade 34 göteborgare till hans försvar med en egen promemoria. Välkända namn som Karl Gerhard, Ture Nerman och inte minst Vilhelm Moberg hörde också till dem som backade upp Segerstedt eller själva aktivt kämpade mot den nazistiska ideologin.

Torgny Segerstedt föddes i Karlstad 1876. Fadern Albrekt kom från en släkt av präster, men valde själv att arbeta inom skolan och i tidningsvärlden. Han har beskrivits som en stram och svårtillgänglig person. Modern var sjuklig och dog redan vid 37 års ålder efter att ha fött fem barn. Segerstedt växte upp under knappa förhållanden och har berättat att han som pojke aldrig ägde en överrock.

Den unge Torgny överraskade i skolan genom att ifrågasätta saker och begära förklaringar av läraren. Han var snabb och skarp i diskussionerna, men efter lektionerna drog han sig undan och betedde sig som en enstöring. Strax efter sonens studentexamen dog även fadern, och 1894 flyttade Segerstedt till Lund för teologiska studier.

Efter att först ha varit inriktad på att bli präst bestämde sig Segerstedt för att doktorera i religionshistoria – ett ämne som teologer vid den tiden såg på med misstänksamhet – och fick blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom som handledare. Avhandlingen kom att heta ”Till frågan om polyteismens uppkomst” (polyteism innebär att man tror på många gudar) och disputationen ägde rum i Uppsala 1903. Arbetet fick beröm för sina vetenskapliga förtjänster, men en extraopponent tog till orda och menade att Segerstedts forskning saknade en kristlig teologisk grundval. Vid fakulte­tens omröstning underkändes avhandlingen med fem röster mot tre.

Händelsen gav upphov till en livlig nationell debatt som kom att bli känd som Segerstedtstriden. I den liberala pressen skrevs det om skandal, om upplysningsfiender och om reaktionära motståndare till tankefrihet. För Segerstedt själv blev följden att han slutade att gå i kyrkan.

Karl Otto Bonnier, chef för Albert Bonniers förlag, startade 1914 veckotidskriften Forum och värvade Segerstedt som redaktör. Bakgrunden till Bonniers initiativ var bland annat de konservativa idéernas frammarsch i samband med borggårdskrisen. Då tågade 30 000 bönder till Stockholms slott med krav på ökad satsning på ett starkt försvar. De fick medhåll av Gustaf V i hans så kallade borggårdstal. Krisen ledde till att Karl Staaffs liberala regering avgick och högern fick stora framgångar i valet 1914.

I programförklaringen för Forum framhävde Segerstedt vikten av en nations rätt att råda över sina öden, vilket han såg som en förutsättning för den av honom mycket omhuldade personliga friheten. Han skrev också: ”Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trång­bröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.”

Segerstedt var redan en flitig medarbetare i GHT när han fick erbjudande om att bli tidningens nya huvudredaktör. Han tillträdde 1917, mitt under brinnande världskrig, och kom att stanna kvar på posten fram till sin död 1945.

Han tog genast kommandot över tidningens utformning. När det gällde den politiska tendensen valde han att frångå den i hans tycke alltför tysk­vänliga inriktningen. Istället tog han parti för ententen – Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Italien.

Under mellankrigstiden lyfte Seger­stedt GHT till att bli en av landets mest respekterade opinionsbildande organ. Han införde 1926 ”I dag-spalten” där han i personliga betraktelser, och med ett ofta mer litterärt än sedvanligt journalistiskt språk, kommenterade både världshändelser och det som skedde på hemmaplan. Tidningens övriga medarbetare fick relativt fria händer, även om Segerstedt ansåg att det var hans sak att bestämma Handelstidningens allmänna färdriktning.

Till Segerstedts återkommande teman hörde att segrarmakterna från första världskriget visat prov på dålig statsmannakonst i samband med Versaillesfreden. Tyskland hade blivit alltför missgynnat och förödmjukat. Han såg ett demokratiskt och starkt Tyskland som en nödvändighet för en fredlig utveckling i Europa.

Segerstedt uttryckte sig ofta i stränga, skarpa ordalag vilket ledde till kontroverser. På så sätt skaffade han sig många fiender. Under 1920-talet var hans kritik av den kommunistiska ledningen i Sovjetunionen hård, han menade att det stora landet i öster var ett hot mot fred och frihet i Europa.

Fördömandet av den sovjetiska regimen parades ofta med kärva tongångar gentemot den svenska socialdemokratin. Trots att han på många sätt delade den socialdemokratiska synen, till exempel i frågor om social trygghet, var han kritisk mot partiets nedrustning av försvaret. Han vände sig även mot det han kallade ”hjordinstinkten”. Ett socialistiskt folkstyre ledde, enligt Segerstedt, till en nivellering som undertryckte den fria personlighetsutvecklingen. Han skrev till exempel: ”socialismen är en mer avtrubbad form av den tro som lågar i den moskovitiska kyrkan” och ”drillen inom arbetarpartiet påminner om den preussiska andan”.

Torgny Segerstedt anklagades ibland för att vara icke-demokrat och visa förståelse för Mussolini och den italienska fascismen. Den senare beskyllningen grundade sig bland annat på en rad skriven 1926: ”Fascismen är en olycka för ett land, dock är den vida att föredraga framför den rena anarkien”.

Sonen Torgny T Segerstedt gav 1945 ut boken Var Segerstedt diktatursvärmare? där han skärskådar sin fars politiska syn, och visar att även om Segerstedt från början inte fördömde Mussolini på samma hårda sätt som nazisterna och bolsjevikerna, blev han ändå en skarp kritiker när Mussolini visade sig vara ett allvarligt hot mot friheten.

Segerstedt var en av de få i Sverige som vände sig mot ett svenskt deltagande i Berlin-OS 1936. Han kritiserade dem som motiverade ett deltagande med att idrott inte skulle blandas ihop med politik. Just det faktum att spelen så tydligt var avsedda som ”reklam för Hitlerismen”, och idrott och politik därmed redan var hopblandade, var skälet till att Sverige borde avstå, menade Segerstedt. Han skrev också: ”Vi ha [genom att delta] under ömkliga förevändningar gjort vad på oss ankommit för att stärka förtryckarnas ställning. Vi ha undandragit dem som torteras, andligen och lekamligen torteras, vårt moraliska stöd och bugande hyllat deras plågoandar.”

Segerstedt beundrade driftiga affärs­män och framhävde gärna näringslivets stora betydelse för välfärdens utveckling. Han underströk till exempelvis nyttan av affärsmannen Ivar Kreugers dynamiska verksamhet och vägrade döma Kreuger innan det fanns klara belägg för att han hade hanterat ekonomiska tillgångar på ett vårdslöst sätt.

Marcus Wallenberg blev en förtrolig vän. Deras brevväxling mellan 1919 och 1940 finns utgiven i bokform. Medan Wallenberg fick möjlighet att påverka en av landets främsta opinionsbildare hade Segerstedt stor nytta av att få till­gång till initierad och ibland konfidentiell information från finanslivet. Wallenberg värdesatte att tidningsmannen ”svängde sitt gissel över det ekonomiska kvacksalveriets breda ryggar” och båda visade förakt inför det partipolitiska spelet i landet. När Wallenberg fyllde 60 år skrev Segerstedt följande rader: ”Han har ensam betytt ofantligt mycket mer för vårt lands utveckling och våra näringars förkovran än åtskilliga årgångar av riksdagar.”

Mycket beroende på Segerstedts allt hårdare kritik av nazismen och av den svenska eftergiftspolitiken fjärmades de två från varandra. Wallenberg försökte i flera brev förmå Segerstedt att dämpa sin agitation, dock utan märkbart resultat.

Under andra världskriget var Handelstidningen ständigt en nagel i ögat på den nazistiska ledargruppen i Tyskland. Segerstedt drog sig inte för att beskriva nazister med ord som ”skränfockar”, ”snyltdjur”, ”förbrytarsjälar” och ”kloakråttor”. Under ett möte i Berlin i maj 1942 ska Joseph Goebbels ursinnigt ha förordat att två Berlintidningar skulle framställa Segerstedt som ”pathologe”, sjuklig, och även som principiell tyskhatare.

Svenska ministrar fick, på grund av sin eftergiftspolitik, utstå omdömen som ”hariga” eller ”räddhågade”. I sin allra sista artikel, skriven den 15 mars 1945, återkommer Segerstedt till sitt försvar av press- och yttrandefrihet. Han ondgör sig över de svenska politiska ledarnas upprördhet över att vissa tidningar inte rättar sig efter deras påbud. Segerstedt finner en sådan mentalitet skrämmande: ”Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ›ledarens› befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.”

Segerstedt avled den 31 mars 1945. Omdömena om honom före, under och efter andra världskriget har varit starkt kluvna. Han har beskrivits som ”ansvarslös”, ”elak”, ”diktatursvärmare”, ”krigshetsare” och till och med ”landsförrädare”, men också som ”det fria ordets banérförare”, ”språkkonstnär” och ”en stridens och hoppets man under de mörka åren”.

Oavsett vilken uppfattning som är riktigast var Torgny Segerstedt den mest uppmärksammade antinazisten bland svenska tidningsmän under kriget, och han blev något av en symbol för det nordiska motståndet mot Hitlertyskland.

FAKTA: Tidningen beslagtogs åtta gånger

Inte mindre än åtta nummer av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beslagtogs under andra världskriget. Ett av beslagen, i september 1940, gjordes då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.

Statsminister Per Albin Hansson kommenterade i sin dagbok: »Det kanske blir nödvändigt att gå vidare, även om det bär emot. Men man kan inte riskera en konflikt med ett annat land för att en herre ska få reproducera sig som honom lyster.»

Ett annat beslag kom i oktober 1940 när Torgny Segerstedt häcklade den svenska överbefälhavaren Olof Thörnell för att han hade tagit emot en tysk orden.

Det mest uppmärksammade beslaget ägde rum den 12 mars 1942 och gällde inte mindre än 17 svenska dagstidningar, där­ibland GHT, som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan GHT var tryckt belades artikeln med kvarstad. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för brödtexten blankt, medan rubriken »I norska fängelser och koncentrationsläger» fick vara kvar.

FAKTA: Följde ofta älskarinnans råd

Torgny Segerstedt gifte sig 1905 med Augusta »Puste» Synnestvedt, en norsk språklärare. Det sägs att hon genom sin charm och sitt livliga intellekt lyckades ta sig igenom hans pansar. Ganska snart uppstod en ojämlikhet – hon blev avundsjuk på mannens karriär. Själv måste Augusta sköta sysslor i hemmet vilket hon inte trivdes med. Äktenskapet, som varade till hennes död 1934, blev inte harmoniskt. Främsta orsaken till detta var makens otrohet.

Torgny Segerstedt hade en öppen kärleksförbindelse med Maja Forssman, gift med Axel Forssman – en förmögen advokat som arbetade i GHT:s styrelse och som från 1928 var dess ordförande. Enligt Segerstedts levnadstecknare Kenne Fant blandade sig Maja Forssman ofta i det dagliga arbetet på redaktionen. Segerstedt följde nästan alltid hennes önskemål, vilket tidvis skapade olust bland medarbetarna. Inte minst när han gav en för älskarinnan misshaglig redaktör sparken.

Maja Forssman bidrog även med originella och praktiska idéer, vanligen med tanke på den kvinnliga läsekretsen, och hon satt ofta vid Segerstedts sida under representationsmåltider. På så sätt blev hon en del av tidningens ansikte utåt.

Hustruns attityd till Segerstedts otrohet var tålmodig, men det sägs att förhållandet berövade henne livsglädjen. Även Axel Forssman förhöll sig tolerant och förblev ständigt Segerstedts bundsförvant och trogne vän, även när protesterna mot tidningens antinazistiska agitation var som starkast. Ingen av de fyra i kärlekskarusellen begärde skilsmässa.

Det sägs att Segerstedt i privatlivet blev alltmer sluten och skyggade inför obekanta människors granskande blickar, möjligen på grund av dåligt samvete gentemot sin fru.

Han blev ofta orättvist beskylld för att hans antinazistiska ställningstagande berodde på förhållandet med Maja Forssman, som var judinna. Detta ska, enligt Fant, ha gjort Forssman djupt bedrövad. Vid ett sådant tillfälle, 1942, blev hon utom sig, tog en överdos morfin (hon var sedan länge morfinmissbrukare) och avled. Hon efterlämnade ett meddelande till Segerstedt: »Jag vill inte bli en börda för dig.»

FAKTA: Film på gång

Domen över död man – så lyder arbetsnamnet på en kommande film om Torgny Segerstedt, signerad regissören Jan Troell. Filmen utspelar sig åren 1933–45 och handlar om hur den svenska kungen och regeringen försöker stoppa Segerstedts tyskkritiska artiklar. Men dramat handlar också om Torgny Segerstedts familje- och kärleksliv. Domen över död man beräknas ha premiär 2012.

Lars Edling är frilansjournalist.

Att läsa: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007) av Kenne Fant, Ett porträtt av Torgny Segerstedt (2006) av Anders Johnsson och Jag skall bliva dig förbunden… Brevväxlingen mellan Torgny Segerstedt och Marcus Wallenberg 1919–1940 (2004).

En kommentar till Motståndsmannen Torgny Segerstedt

  1. Jan Sandberg skriver:

    Pär Nyström – framlidne landshövdingen i Göteborgs-och Bohus län, berättade en gång i en radiointervju följande:
    Som varande statssekreterare i regeringen hade jag skrivit en hyllning till Segerstedt i en tidning. En morgon strax efter, när jag åkte spårvagnen in till regeringskansliet steg Per-Albin Hansson på samma vagn och vinkade till sig mig och sade att ”det var väl onödigt – han som förorsakat oss så mycket bekymmer” Jag svarade -berättade Nyström -:
    ”När Torgny Segerstedt rider över Bifrost saluterar jag”

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!