När arbetet fick bestämma tiden

Under de senaste åren har debatten om nya förkortningar i arbetstiden varit ovanligt intensiv. Framför allt har frågan om sex timmars arbetsdag diskuterats livligt. Många kloka argument för och emot tas upp, men i sina sämsta stunder framstår debatten som en strid mellan de som anser att generella arbetstidsförkortningar någon gång per generation är en mänsklig rättighet och de som tror att åtta timmars arbetsdag, femdagarsvecka och några veckors semester per år är det naturliga sättet att arbeta. I själva verket är arbetstidens historia en varierande berättelse.

För att göra det riktigt enkelt kan berättelsen delas in i tre kapitel: jägar- och samlarsamhället, jordbrukarsamhället och industrisamhället. I samlarsamhället, i Norden rådande system under det vi kallar äldre stenålder, producerar inte folk sin mat själva utan måste leta upp och fånga den. Därför är det lätt att tro att de sliter hårt för födan. Antropologiska undersökningar visar dock att det inte alls är så. Arbetsveckan för invånarna i en samlarby kan ofta vara betydligt kortare än för både jordbrukare och industriarbetare.

I och med att människor börjar bruka jorden förändras emellertid arbetsmönstret. Producerandet av föda kräver mer ansträngning än insamlandet och människor får alltså arbeta både hårdare och mer. Det kan verka konstigt att någon väljer mer ansträngande arbete framför mindre, men det finns många andra faktorer att ta hänsyn till. Den som odlar sin mat lever ett tryggare liv. Trots torka och missväxt är möjligheten att garantera sig föda större än när man letar efter den. Dessutom räcker maten till fler. Jordbruk har ofta utvecklats i samband med att befolkningstrycket tärt på ett samhälles resurser.

Från en relativt lugn tillvaro där arbete i modern mening var en bland många vardagsaktiviteter gick den nyblivne jordbrukaren in i en lunk där arbetet upptog större delen av den vakna tiden. Trots det finns många likheter. Arbetet är ofta säsongsbetonat. Höjdpunkterna för en jordbrukare ligger på våren (plöjning) och sensommaren (skörd). För en samlare kan det variera mer. Vissa djur är till exempel bättre att fånga på vintern eller tidigt på våren, men generellt är det även här sommarhalvåret som är höjdpunkten.

Liksom arbetsåret styrs också arbetsdagen av naturens villkor. Mycket av det viktigaste arbetet kan bara utföras när det är ljust. Är vädret alltför ogynnsamt får både bonden och samlaren vänta till en annan dag. I bästa fall finns det någon annan uppgift än den tänkta att utföra.

I det tredje stadiet, industrialismen, minskar skillnaderna i arbetsintensitet mellan olika tidpunkter. Industriarbete är sällan säsongsbetonat och de goda belysningstekniker vi har tillgång till i vårt samhälle gör att en fabrik kan hålla igång dygnet runt, vilket ju också förekommer. Däremot är det svårt att säga om industriarbetare arbetar mer eller mindre än jordbrukare. Upprörda vittnesmål om utmärglade och utmattade gruv- och industriarbetare av alla åldrar från industrialismens barndom i England kan lätt få en att tro att hårt arbete var något nytt för 1800-talets människor. I själva verket var det såvitt det går att bedöma det normala även i bondesamhället. De vittnesmål som finns pekar på långa arbetsdagar och minst sex dagars arbete i veckan.

Den svenske adelsmannen Per Brahe skrev till exempel i sin Oeconomica eller Hushållsbok för ungt adelsfolk från slutet av 1500-talet:

”Och efter allting vill hava sin tid, så skall fogden, skrivaren eller rättsvennen väcka upp folket till arbete om morgonen när klockan är vid fyra. När klockan är vid sju då skola de hava frukost, middagsmåltid vid tolv, aftonmåltid vid åtta.”

Uppskattningar av den medeltida hantverkarens arbetsvecka i Tyskland varierar i sin tur mellan 30 och 70 timmar beroende på arbetsbörda. Långa arbetsdagar var inte okänt före fabrikernas tid.

Trots det vittnar samstämmiga skildringar om hur arbetstiden blev en viktig konfliktfråga i samband med att industriarbetet bredde ut sig. Den bland historiker mest kända beskrivningen är engelsmannen E P Thompsons uppsats ”Tid, arbetsdisciplin och industrikapitalism”, som består av en mängd berättelser om hur fabriksägare och arbetare i engelska fabriker på 1800-talet tvistade om arbetstiderna. Exempelvis berättas om böter för sen ankomst, stämpelur och individuella tidsscheman, men också om hur fabriksägarna kunde förbjuda sina arbetare att ha klockor för att själva få monopol på tiden i fabriken.

Varför var det så mycket bråk om arbetstiden ifall hårt arbete inte var något nytt? Svaret är förmodligen att det inte var mycket arbete industriarbetarna vände sig emot, utan bestämda arbetstider. De var helt enkelt inte vana vid att vara tvungna att rätta sig efter fasta tider. För att förstå hur oerhört det var måste vi gå djupare in på hur arbetet var organiserat före fabrikernas tid.

Två utmärkande drag är särskilt viktiga för att förklara skillnaden jämfört med fabrikerna. För det första var arbetet, oavsett om det bedrevs på en bondgård eller i en hantverksverkstad, inte tidsorienterat utan uppgiftsorienterat. Med det menas att människor anpassade sin arbetstid efter hur mycket som skulle utföras och var möjligt att göra, inte efter fasta arbetstider. Ibland var pressen låg och man kunde därför ta det lugnt. Å andra sidan kunde det ibland finnas uppgifter som var nödvändiga att utföra och som inte kunde skjutas upp. Var det regnväder i faggorna fick alla lov att arbeta så mycket de kunde tills skörden var inne, utan hänsyn till arbetstider. Så växlade arbetsinsatsen mellan högintensivt och lågintensivt året runt, generation efter generation.

För det andra var arbetet organiserat på ett annat sätt. Det moderna lönearbetet, där människor lämnar sina hem för att arbeta på exempelvis en fabrik, var inte det normala före industrialismen. I stället utfördes arbetet av hushållslag. Även de anställda – pigor, drängar eller lärlingar och gesäller inom hantverket – var en del av hushållet. Därför var frågan om arbetstid inte lika aktuell. Man vaknade och gick upp tillsammans, skötte arbetet i nära samverkan mellan husbonde och anställd. Rent tekniskt fanns det ingen större anledning att formalisera arbetstiden.

Citatet av Per Brahe ovan tyder i och för sig på att det fanns bestämda arbetstider redan tidigare. Det finns fler exempel både från Sverige och andra länder på liknande rekommendationer. Trots det är det inte säkert att uppgifterna bör tas bokstavligt. Boken är bara en instruktion i det ideala sättet att sköta en gård. I många fall var det inte meningsfullt att följa de här instruktionerna, eftersom yttre omständigheter som sagt styrde arbetslivet så mycket. Om man läser citatet noga ser man att det inte heller finns några preciserade arbetstider. Det enda som påtalas är tiden för väckning och för måltider.

Förmodligen var skillnaden mellan arbete och fritid i den förindustriella hushållsekonomin så diffus att all vaken tid i princip var arbetstid, förutsatt att det fanns något att göra. Därmed inte sagt att man arbetade hela den vakna tiden – bara att den var tillgänglig för arbete. Om någon skillnad gjordes var det inte mellan arbetstid och fritid, utan snarare mellan vardag och högtid. Kyrkliga helgdagar, bröllop eller andra fester var tider då arbetet verkligen låg nere och människor i stället var upptagna av att umgås.

Genom den nära kontakten hade husbonden en avslappnad inställning till den anställdes arbetsdisciplin. Under äldre tid hade hantverksgesäller i Europa för vana att då och då ta ledigt på måndagar, så kallade frimåndagar, eller att inom rimliga gränser lämna verkstaden på eget ansvar när de ville. Ingetdera var tillåtet enligt lagen, men accepterades av mästarna som en arbetsförmån.

I slutet av 1700-talet började gesällernas privilegier ifrågasättas allt mer i Sverige. Det gamla samhällets täta band höll på att lösas upp och ålderdomliga sedvanerätter blev svårare att hävda. Det var dock inte i första hand mästarna utan myndigheterna som ville ha slut på frimåndagarna. Mästarna kunde acceptera en viss frihet i förhållande till arbetet, men myndigheterna kunde det inte. Gesäller som gick lediga på stadens gator när andra arbetade var ett orosmoment i allmänhet och säkert skadliga för andras arbetsmoral. Mästaren litade däremot på att hans gesäll hade utfört en veckas arbete när lördagskvällen väl kom. Närheten och det ömsesidiga förtroendet gjorde att strikta arbetstider inte var nödvändiga, trots att de kunde finnas i bestämmelser.

En lönearbetares relation till arbetsgivaren präglas inte av sådant samförstånd. Ägaren av fabriken kan inte lita på sina arbetare i särskilt hög utsträckning eftersom förhållandet inte är lika intimt. Det blir mer uppenbart att den som betalar lönen och den som utför arbetet har intressen som står emot varandra, där den förre vill utnyttja och kontrollera den senare så mycket som möjligt och den senare vill slippa det. För första gången upplevs en tydlig skillnad mellan arbetstiden, som är företagets tid, och den egna tiden, fritiden.

Kampen för kortare arbetstid började alltså som en kamp mot arbetstid över huvud taget. I en ofta citerad formulering skriver Thompson: ”Den första generationens fabriksarbetare fick lära sig av sina herrar hur viktig tiden var. Den andra generationen bildade sina kommittéer för kortare arbetstid i tiotimmarsrörelsen. Den tredje krävde övertidsersättning. [. . .] De hade lärt sig sin läxa, att tid är pengar, och de hade lärt sig den bara allt för väl.”

De diskussioner som förs i dag rör sig alltså inom ett system som för bara ett par sekler sedan uppfattades som främmande för människor. Människor som i dagens samhälle har fria arbetstider – författare, konstnärer, studenter och andra – väljer ofta att varva högintensiva arbetsperioder (oftast veckan före manusstopp eller tentamen) med perioder av lättja. Kanske är det ett mer naturligt sätt för människor att arbeta, och kanske är vi på väg tillbaka mot det i ett samhälle där allt fler arbetar självständigt på beting. För många grupper inom till exempel industri- och servicesektorn är det dock inte möjligt. Kampen om arbetstiden kommer därför att fortsätta inom överskådlig framtid.

Henrik Ågren är historiker vid Uppsala universitet

Arbetstidens regleringar

Före 1800-talet var fasta arbetstider ovanligt. Generell lagstiftning förekom inte alls. Därför är listan här bara ett axplock av hur arbetstiden reglerats i olika sammanhang i svensk historia.

1347 I Falu koppargruvas artiklar stadgades att gruvbrytare skulle arbeta från morgon till middag och från eftermiddag till kväll. Smältare och kolare arbetade däremot på beting.

1571 Genom helgdagsreduktionen detta år, som begränsade antalet helgdagar till 32 förutom söndagar i hela riket, försvann flera arbetsfria dagar. Tidigare hade antalet helgdagar varierat mellan stiften, men legat runt 60 per år. Syftet var dock inte att öka antalet arbetsdagar utan att göra sig av med katolska högtider.

1618 Arbetstiden för tjänstemän i Kammaren stadgades till mellan sex och elva på förmiddagen samt mellan 14 och 17 på eftermiddagen måndag till torsdag. På fredagar började arbetet klockan åtta.

1723 Av en kunglig stadga om tjänstefolks anställningsvillkor framgår att en normal arbetsdag varade från fyra på morgonen till nio på kvällen. Detta var dock ingen bestämmelse utan bara ett konstaterande.

1772 Ännu en helgdagsreduktion genomfördes. Nu gick man ner till tio dagar förutom söndagar. Till skillnad från vad som var fallet 1571 fanns det denna gång ett uttalat syfte att minska antalet arbetsfria dagar.

1780 En kunglig resolution fastslog att när det gällde dagsverken skulle ett drängdagsverke bestå av tolv arbetstimmar och ett ökedagsverke (dagsverke med häst) av tio. Resolutionen gällde egentligen bara två härader i Västmanland men kom att tillämpas i flera delar av landet.

1856 Den första motionen om generell lagstadgad arbetstid framlades i riksdagen av bondeståndets representant Nils Hansson. Hanssons förslag om en begränsning av arbetsdagen till tolv timmar ledde inte till någon åtgärd.

Andra hälften av 1800-talet: Arbetsdagens längd förkortas successivt genom avtal ner mot tio timmar, ofta något mindre på lördagar.

1919 En provisorisk lag om åtta timmars arbetsdag (48 timmars arbetsvecka eftersom man arbetade på lördagar) antogs. Lagen kom senare att förlängas och permanentas.

1938 Första lagstadgade semestern, två veckor.

1970 Lag om 40 timmars arbetsvecka.

1978 Den lagstadgade semestern förlängdes till fem veckor.

Under hela 1900-talet har dessutom mindre arbetstidsförkortningar genomförts i form av fler lediga dagar, kortare lördagar med mera.

Henrik Ågren

Kommentarer inaktiverade.

  • quizpuff_liten

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Gilla oss på Facebook!

  • Grattis till våra vinnare

    Den tyska krigsplanen som användes i anfallet mot Frankrike 1914 kallades för Schlieffenplanen, efter generalstabschef Alfred von Schlieffen.  
    Det var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 9. 
    Följande fem läsare som visste det belönas med Marco Smedbergs bok Första världskriget:

    Ingemar Larsson, Lund

    Christian Wiklund, Sund

    Birgitta Bergström, Helsingborg

    Bengt W Johansson, Malmö

    Lena Månsson, Märsta