Parfym – en historia om väldoft

Om parfym i dag är en vardaglig konsumtionsartikel för de flesta människor så var det förr en angelägenhet för de högre samhällsklasserna. Kungar och kejsare anställde egna parfymörer; Napoleons hette monsieur Tessiere och ansvarade för vällukten vid det franska hovet. Det sägs att kejsaren själv konsumerade cirka 120 liter eau de cologne per månad, enligt vissa källor såväl utvärtes som invärtes. Han var dock känd för att inte uppskatta starka parfymer (eau de cologne är som bekant mycket lätt och flyktig), vilket innebar ansträngda familjerelationer eftersom hans hustru Josephine, med viss rätt, bar smeknamnet ”la folle du musc” (myskgalningen). Josephine hade, genom egen privat konsumtion, stått för parfymindustrins renässans efter den franska revolutionen.

Det är svårt att peka på en startpunkt då parfym började användas, men paleobotaniker har visat att antika folk i Egypten redan under 4000-talet f Kr använde kåda från pistageträdet som offergåvor. Troligen användes kådan också som väldoftande rökelse. De första skrivna beläggen för parfymens existens finner vi i Mesopotamien (nuvarande östra Syrien och Irak) på sumerernas kilskriftstavlor från slutet av det tredje tusentalet f Kr.

Mesopotamien är förmodligen också glastillverkningens ursprungsområde, och glas var tillsammans med alabaster det material man föredrog att förvara parfym i. De tidigaste glasfragmenten som hittats har daterats till 3000-talet f Kr. Dock har de första glasbehållarna varit svåra att datera, men arkeologerna anser att sådana bör ha tillverkats i större skala från omkring 1600 f Kr i norra Mesopotamien. I British Museums samlingar finns en av de äldsta bevarade parfymflaskorna, tillverkad omkring 1300 f Kr.

I faraonernas Egypten användes parfym på två olika sätt: som rökelse eller som parfymerade krämer och oljor. Dessa nyttjades både i religiösa ceremonier och för personligt bruk. Offergåvor från 3000- och 2000-talen f Kr vittnar om parfymens närvaro. I gravarna har bland annat påträffats alabasterbehållare med festparfym av olja kryddad med olika sorters kåda, sminklådor och kärl med enbärsolja. Att parfymen var i det närmaste livsviktig för egyptierna kan Ramses III vittna om. Faraonen var nämligen tvungen att bemöta revolter från arbetarna i Thebe som krävde mer mat men också ”smörjelse” för att kunna fortsätta sitt arbete.

De första parfymblandarna, eller ”näsorna” som de kallas i dag, var präster. De lär ha fått kunskapen från guden Thot, men mer troligt är att de utvecklade sina recept i tempellaboratorierna. I ett av dessa, i Horustemplet i staden Edfu i mellersta Egypten, finns ett flertal parfymrecept beskrivna på väggarna. Det intressanta är att prästernas parfymer och krämer inte bara var avsedda för gudarna. En mer direkt och profan avkastning erhölls genom att dyrt sälja dekokterna till allmänheten.

Den rikare delen av befolkningen, såväl män som kvinnor, ägnade timmar åt hårvård, sminkning och bad. Efter badet hälldes oljor och parfymer i håret eller smordes på huden. En mer säregen metod var att placera parfymerade fettstrutar på huvudet (!) och sedan låta dessa smälta så att oljan som bildades successivt rann ner över hår och kropp.

Ett parfymrecept från det sextonde århundradet f Kr gör gällande att essenser utvunna ur torkad hornklöver – en ört från medelhavsområdet med behaglig och något sötaktig doft – kan ”omvandla en gamling till en ung man” och dessutom bota flintskallighet. Fåfänga och godtrogenhet är som synes inga nymodigheter.

Den mest berömda parfymen från forntida Egypten anses vara kyphi, vilket ordagrant betyder ”välkommen till gudarna”. Den grekiske författaren Plutarchos beskriver ett recept på denna parfym. Det finns även andra beskrivningar, men de flesta innehåller en blandning av enbär, kanel, torkade russin, myrra, honung och vin. Denna tungt doftande mixtur lades i kastrullformade behållare som sedan värmdes för att frigöra aromen. Parfymen användes också som ingrediens i olika drycker. Nutida experiment med samma råvaror visar att kyphi luktar något bittert, dock väldigt aromatiskt – lite åt glögghållet – och att den smakar ungefär som modernt grekiskt retsinavin.

Parfymmodet i Egypten utvecklades och med det handelsvägarna, särskilt söder- och österut. En handelsexpedition från 1491 f Kr beskrivs på murarna i drottning Hatschepsuts gravtempel i Der el-Bahri nära Luxor. Drottningen ska ha hörsammat en befallning från guden Amon om att skicka iväg sina skepp till det legendariska landet Punt i närheten av nuvarande Djibouti. Uppdraget var att hämta hem kryddor; kanel och framför allt myrra, som hade blivit mycket populär som ingrediens i diverse parfymer.

Egyptens grandiosa doftkultur inspirerade givetvis hela medelhavsområdet och fortsatte att göra så långt efter faraonernas storhetstid, åtminstone vad gäller det antika Grekland och Rom. På samma sätt som i Egypten spelade parfymen en central roll i antikens Grekland, både i det religiösa och i det vardagliga livet.

Enligt Homeros visade gudarna sin närvaro via angenäma dofter. Mer profana var sederna att sprida tjärdoft i huset före en födsel och att smörja in sig med olika salvor eller bära myrtenkronor före ett giftermål. Och i bröllopskortegen skulle deltagarna bära en alabastron, en parfymflaska. Dessa sedvänjor beskrivs av bland andra de grekiska författarna Aristofanes och Plutarchos, och i motiven på målade vaser.

Grekerna har alltid upprätthållit kroppen och skönheten som ideal och från 500-talet f Kr spred sig användandet av allmänna bad. Höjdpunkten av raffinemang för de gamla grekerna var att efter badet smörja in sig med en särskild parfym för varje kroppsdel. Men entusiasmen för ljuva dofter delades inte av alla. Filosofen Sokrates tyckte rentav illa om parfymer och Solon, atensk statsman och diktare, ville år 594 f Kr förbjuda parfymanvändning för män, dock utan nämnvärd framgång.

Alexander den store lär inte ha brytt sig om parfym förrän han insåg dess kommersiella värde och öppnade handelsvägar för kryddor och parfymer från Indien, Afghanistan och Persien. Dessa handelsvägar upprätthölls ända in på 1500-talet.

Ett intressant fenomen i det antika Grekland var att signerade parfymer gjorde sitt inträde på marknaden på 400-talet f Kr. Försäljningsframgångarna berodde då som i dag mycket på märket. Det mest kända parfymmärket var ”Megalleion av Megallos” från Sicilien. Tyvärr har eftervärlden ingen aning om vad som ingick i denna parfym, men med tanke på att modet vid denna tid gick åt det tyngre, söt-kryddiga hållet, till exempel kanel, myrra, saffran och iris, kan man anta att den var en föregångare till våra dagars ”Obsession”.

Parfympriserna var relativt höga. För en kvarts liter parfymerad olja fick man betala runt 500 drachmer. Med tanke på att betalningen för en dags arbete var ungefär 1 drachma kan man förstå den man i dramat Lysistrate som på ruinens brant – på grund av sin hustrus shoppinglusta – förbannar den som först skapade en parfym.

Under Alexander den stores tid infördes animaliska och mycket starka dofter i parfymkompositionerna. Ämnen som nu började användas var: mysk från körtlar i myskhjortens magsäck, sibetolja från sibetkattens analöppning, bävergäll från bäverns könsorgan och ambra från kaskelotvalens tarmsystem. Dessa råvaror används än i dag, även om de mest förekommer i syntetisk form.

Introduktionen av parfymer med animaliska dofter ska även, enligt vissa forskare, ha speglats i könsrollerna. Från att tidigare ha beskrivits som sentimentala och känsliga, utmålades kvinnorna i text och på teatern som farliga manslukerskor som fångade sina byten med djuriska dofter.

Romarna vidareutvecklade grekernas förkärlek för behagliga dofter, och redan tidigt under republiken hade parfymerade riter en viktig funktion i samhället. Liksom hos grekerna var det kutym att ge parfym till nyfödda barn och till modern. Vid dödsfall brändes kropparna på bål med virke av väldoftande träslag blandat med kåda. När kejsar Neros gemål brändes lär man ha använt en årsproduktion av vit rökelse (ett slags harts), vilket representerade en oerhörd summa pengar. Det är också troligt att parfymflaskor medföljde den döde på bålet, i vilket fall som helst förekommer de ofta i gravarna. Parfym fanns även med på krigsfältet och man smorde in sina fälttecken – bland annat örnen – med parfymerad olja. Vissa källor gör till och med gällande att soldaterna slogs bättre om de var parfymerade!

Romarna tog över grekernas och egyptiernas badseder och anlade ett flertal allmänna bad och varmbad i sina städer. Att bada var en hel procedur i Rom. Badet började i kallt vatten för att successivt fortsätta i varmare och varmare bassänger. Efteråt följde massage med doftande oljor av olika slag. Saffran- och rosenolja var bland de vanligaste.

I alla större städer i Italien fanns vid början av kejsardömet ett flertal unguentarii, parfymörer, som var oumbärliga parfymleverantörer till badhusen och bordellerna. De anlitades även för organiserande av orgier och middagar. I takt med imperiets expansion spreds parfymörerna och deras sofistikerade dekokter över stora områden. Spåren efter dem finns i både Gallien och Spanien. Rhenlandet och Köln i norra Gallien blev dessutom huvudområde för glasblåsningen i Västeuropa.

Omfattningen av denna lyxkonsumtion förstås vid läsning av Plinius den äldres Historia Naturalis, där han värderar importen av parfymer från Indien, Kina och Arabien till flera miljoner sestertier. Som jämförelse kan nämnas att levnadskostnaden för en person var ungefär en sestertie per dag.

När det västromerska riket föll år 476 och oroliga tider tog vid, minskade handelsutbytet och de väldoftande utsvävningarna avtog. Det skulle dröja över tusen år innan parfymen fick uppleva en ny storhetsperiod i Västeuropa.

Att nordborna också kände till och använde parfymer råder det inte några tvivel om, även om det finns mycket få nordiska studier i ämnet. Birkas köpmän handlade till exempel mest med pälsverk, tyg och salt, men även med vissa lyxartiklar som glas från Rhenlandet och kryddor och parfymer från Orienten. Den arabiske författaren Ibn Khardo Adbek beskriver nordbornas handelsresor långt österut varifrån exotiska produkter hämtades hem. Vid utgrävningarna av kammargravar från 800-talet i Birka har arkeologer påträffat vad som verkar vara små orientaliska eller frankiska parfymflaskor.

Det går dock att konstatera att vikingarna generellt sett var mer intresserade av ädla metaller än av väldoft. Så var det åtminstone när de färdades i österled, att döma av reseberättaren Ibn Fadlans texter från 900-talet. Han fäste sig även vid nordbornas bristande hygien och berättar om sedvänjan att tvaga sig, spotta och snyta sig i samma vatten som alla andra nyttjar på samma vis. Kort sagt, det är inte troligt att vikingarna utvecklade en faiblesse för väldoftande lyx, åtminstone inte i romersk mening.

Korstågen (1096–1291) öppnade eller förbättrade existerande handelsvägar. Venedig och Genua blev nu stora handelscentra och hade i princip monopol på handeln med kryddor och parfymer från Afrika, medelhavsområdet och Fjärran Östern. Den berömde upptäcktsresanden Marco Polo (1254–1324) gav sig som bekant ut för att hitta nya vägar till Fjärran Östern med dess kryddor, örter och parfymer.

Det är även i Italien som nya framsteg inom parfymområdet görs. Salernus, vetenskapsman i Salerno 1130–60, beskriver i sin bok Antodotarium Magnum hur ren alkohol destilleras. Detta är av stor vikt eftersom alkohol användes i alla stadier av tillverkningen av parfym. Alkohol fungerade även som bärare av parfymingredienserna – så även i modern parfymindustri.

Den första kända alkoholbaserade parfymen innehöll rosmarin och lär ha skapats år 1370 för drottning Elisabet av Ungern. Enligt legenden ska den ha föryngrat den 90-åriga damen så till den grad att hon fick giftermålsanbud från den många år yngre kungen av Polen. Smart marknadsföring är således inget nytt påhitt! Annars var rosenvatten den mest populära parfymen på 1300-talet.

Venedigs och Genuas kryddmonopol började luckras upp mot slutet av 1400-talet. Spanien och Portugal sökte nya handelsvägar till Fjärran Östern med känt resultat. ”Upptäckten” av den nya världen, Amerika, gav nya råvaror, bland annat kakao och tobak, men framför allt vanilj. Vasco da Gama och Ferdinand Magellan fann genom sina resor nya vägar till Indien och de indonesiska kryddöarna. Nu öppnades världen för renässansmänniskorna och bruket av allehanda parfymer formligen exploderade, framför allt i Italien och Spanien.

Ordet parfym stammar förresten från 1500-talet och det italienska perfumo. Ordet har sina rötter i franskan och i latinets fumus som betyder ”rök”. Det religiösa bruket av parfym i form av rökelse fanns kvar, men det var framför allt den personliga användningen som nu ökade. Boktryckarkonsten gjorde det möjligt att sprida allsköns recept på parfymer, läkemedel och krämer. Priserna på råvaror sjönk dessutom som ett resultat av en friare handel med Amerika och Fjärran Östern.

Det ökade bruket av väldoftande essenser stod emellertid inte i proportion till den allmänna renligheten. Under renässansen spreds en aversion mot vatten i tron att det överförde sjukdomar (vilket faktiskt var sant). Motviljan levde kvar under många år och både kyrkan och tidens medicinska specialister fördömde badandet som varande hälsovådligt och förkastligt.

Tunga och animaliska dofter innehållande mysk och ambra var populära. ”Opium” och ”Poison” är moderna paralleller. Dessa starka parfymer var i realiteten nödvändiga för att övervinna och maskera stanken från otvättade kroppar och allehanda avlopp. Starka aromer krävdes också på grund av handskmodet, och behovet av att neutralisera odören från garvat läder.

Hur bars då parfym på denna tid? Bruket att använda små personliga parfymflaskor, så kallade pomander, blev nu vanligt. Det var också populärt att placera parfymerade svampar under armhålorna eller mellan låren. Vaginala myskdoftande lavemang användes för att maskera menstruationslukter och för att hålla tillbaka flatlöss. Och när pesten härjade försökte man rensa luften genom att bränna starka parfymer inne i husen.

Om 1500-talet beredde vägen för återkomsten av ett mer omfattande parfymbruk, fanns det i princip inget som undgick parfymering under 1600- och 1700-talen: kläder, peruker, möbler, mattor, gardiner, smycken, sängar … Allt parfymerades. Det var inte för inte som Ludvig XV:s hov benämndes ”det parfymerade hovet”. Väldofterna var behövliga med tanke på att den personliga hygienen inte hade förbättrats nämnvärt.

Dock skedde en sanitär uppryckning mot mitten av 1700-talet. Nu uppfanns badskummet, och lättare dofter som citronvatten och Marie-Antoinettes favoriter, rosen- och violvatten, blev på modet.

Under det sjuåriga kriget (1756–63) ockuperade den franska armén Köln. Därifrån tog fransmännen med sig diverse nya seder hem och en veritabel revolution inom parfymindustrin följde. En ny parfym blev omåttligt populär vid stormakten Frankrikes hov och spreds därifrån över hela Europa. Parfymen var ”Eau de Cologne” – Kölnerwasser på tyska. Den säljs än i dag med oförändrat recept: rosmarin, pomanderolja (av apelsinträdets blomma), bergamott- och citronolja.

Det finns en mängd olika varianter av historien om hur denna parfym skapades. Den mest troliga är att Giovanni Paolo Feminis, en milanesisk kryddkrämare, installerade sig i Köln 1693 och där började sälja sin egen dekokt ”Aqua admirabilis Coloniae”. Det finns olika bud om var han fick tag i receptet, ett är att abbedissan i klostret Santa Maria Novella i Florens skulle ha gett den enligt sägnen vackre Giovanni Paolo receptet efter diverse amorösa eskapader. Känt är i alla fall att en släkting, Gian Maria Farina, kom till Giovannis hjälp i Köln och fick 1736 ärva både affär och recept.

Den franska armén tog så med sig parfymen till Paris, där namnet förfranskades och sålunda fick heta eau-de-cologne. Farinas nu berömda affär ska ha övertagits av familjen Muelhens mot slutet av 1700-talet. Familjen kallade sitt kölnvatten ”4711” efter numret på huset där Gian Maria bodde och äger och säljer än i dag detta märke.

Under 1700-talet fick Frankrike i princip monopol på parfymtillverkningen. Huvudorterna var (och är) Grasse och Paris, varifrån flaskor och blandningar spreds över hela Europa. Emellertid satte den franska revolutionen tillfälligt stopp för parfymbruket, även om en smart entreprenör lanserade en parfym med namnet ”Guillotine”.

Sverige då? Jo, parfymer användes även här från medeltiden till upplysningen – i takt med inflytandet från de kontinentala stormakterna och handelsflottornas hemförda varor. Drottning Kristina var mycket intresserad av alkemi och lät uppföra ett laboratorium i Rom. Hon verkar dock ha varit mer intresserad av att framställa guld än av att blanda parfymer.

Gustav III:s period präglades av ett nyväckt lyxbegär, men även om den franska kulturen dominerade måste det erkännas att svenskar inte var särskilt framstående inom parfymindustrin. Och detta trots inhemska storheter som till exempel Linné inom botaniken. Vad gäller destilleringstekniken så användes den i Sverige vid denna tid mer för att puttra fram brännvin än till att framställa ljuvliga blomessenser!

Tunga dofter dominerade i början av 1800-talet, men en vändning började komma efter Napoleons fall och i och med den ökande engelska dominansen inom mode, ekonomi och hygien. Diskreta blom- och citrondofter och en god personlig hygien var nu honnörsord i borgerliga kretsar, och ”Eau de Cologne” blev den första massproducerade parfymen och användes i alla samhällsskikt. I slutet av 1800-talet kom den berömde londonparfymören Rimmel på ett nytt sätt att sälja parfym. Han använde de första sprutflaskorna och lanserade varje ny skapelse med buller och bång där flaskorna försetts med egna etiketter för att skilja sig från andra parfymer.

Under detta sekel gjorde kemin stora framsteg, och den första parfymen med syntetiska ämnen lanserades 1882, ”Fougère Royal” av Houbigant. Fram till nu hade ungefär samma råvaror som under antiken använts: blommor, växter, kådor samt animaliska oljor och sekret.

Den mest framgångsrika parfymdynastin i modern tid, Guerlain, grundades 1828, och två nyskapande parfymer kom att lägga grunden till parfymhusets berömmelse. Den ena, ”Eau de Cologne impériale”, skapades 1853 och är efter ”Eau de Cologne 4711” den äldsta parfym som fortfarande säljs. Den andra, ”Jicky” från 1889, revolutionerade tidens mode med sin återgång till animaliska dofter (sibetolja ingår i originalreceptet). Denna parfym för kvinnor blev en succé – bland männen. Den är exempelvis Sean Connerys favoritparfym. Den mycket berömda Guerlain-parfymen ”Shalimar” från 1924 är för övrigt en variant av ”Jicky”, dock med ansenlig tillsats av vanillin.

Parfymindustrin blev efter hand mer och mer industrialiserad. Lalique och Baccarat designade flaskor och modeskapare satte sina namn på dofterna. Först ut i en mycket lång rad var Paul Poiret som 1911 lanserade sin första parfym.

Men det var Chanel som skulle komma att bli det mest berömda märket. Den legendariska ”N°5” skapades 1921 av kemisten Ernest Beaux, tidigare parfymör vid den siste ryske tsarens hov. ”N°5” bröt totalt med de sentimentala parfymnamnen som hade dominerat efter första världskriget. Historien bakom namnet lär vara att modeskaparen Coco Chanel valde bland ett flertal olika kompositioner. Dessa saknade namn men hade nummer, 1–5 och 20–24, och Coco korade femman som vinnare.

Chanel och hennes ”N°5” kan sägas vara starten på det parfymutbud vi i dag känner: celebra namn, fräck design på flaskorna, snygga logotyper och etiketter, effektiv marknadsföring och (förhoppningsvis) nyskapande dofter.

Efterkrigstidens parfymindustri innebar slutet på den franska dominansen och inträdet av amerikanska märken på scenen. En intressant utveckling är att ”riktiga” parfymer för män började dyka upp. Bortsett från vissa lavendelparfymer var det annars ont om den varan före 1960-talet. Den parfym som ändrade allt var ”Eau Sauvage” från Dior, gjord av den smått geniale Edmond Roudnitska, kanske den siste av den gamla skolans ”näsor”. Denna friska parfym hade oanade djup tack vare användandet av ekmossa och ett helt nytt doftämne, hedion, som är en syntes av jasmin. ”Eau Sauvage” blev en storsäljare och är fortfarande bland de mest sålda maskulina parfymerna i världen.

Generellt kan man om parfymindustrin från 1950-talet och framåt säga att den har påverkats av kemins framsteg och globaliseringen av ekonomin. Många, dock inte alla, av de naturliga råvaror som tidigare användes har blivit utbytta mot syntetiskt framställda ämnen. Vidare har parfymernas priser sjunkit och alla kan i dag köpa sig en flaska eau de toilette ur någon känd designers kollektion.

En parfyms livslängd i försäljningstermer är i dag cirka 3–4 år. Att en av tre nya dofter blir en förlustaffär är givetvis trist för tillverkarna med tanke på att en lansering kan kosta 500 miljoner kronor. Å andra sidan kan de parfymhus som lyckas få in en parfym på topp 10-listan räkna med inkomster på mer än en miljard kronor per år. Multinationella företag äger i dag de flesta kända parfymmärkena, till exempel Boss och Laura Biagiotti, som marknadsförs av Procter & Gamble.

Parfymindustrin har genom åren utvecklats från att vara ett naturnära hantverk och ett uttryck för religiositet, till en världsomspännande industri som omsätter hundratals miljarder dollar varje år. Vad innebär då detta för parfymens framtid? Troligtvis inte så mycket i grunden. Parfymer är, precis som under antiken, en del av vårt dagliga liv. Parfymer är fortfarande en blandning av botanik, kemi, skaparglädje och talang, även om de görs i stora företag.

Parfym betraktas ofta bara som en onödig lyx. Men det är inte helt rättvist, utan kanske ett resultat av bristen på studier i ämnet. Parfym med dess tillverkningsmetoder och bruk är mycket tätt förbunden med de senaste 6 000 åren av vår gemensamma historia.

Christine Desmouiller-Gren är forskare i romersk-gallisk arkeologi vid universitetet i Bryssel med glas och parfymflaskor som expertområde.

Jörgen Gren är filosofie doktor i modern historia.

Att läsa: The book of perfume Elisabeth Barillé och Catherine Laroze L’ABCDaire du perfum Martin de Barry.

2 kommentarer to Parfym – en historia om väldoft

  1. Isabel Reyes skriver:

    Jag vill veta om parfym för män är gjorda bara för män eller kan en kvinna använda den?
    Med vänliga hälsningar Isabel

    • Sanna K skriver:

      Ett par byxor sydda för en karl, kan en kvinna använda dom?
      – Yeapp! De är en smaksak. Fullt fysiskt möjligt.
      Hennes ben kommer inte klia av byxorna (beroende på såklart.. ) och hon kommer troligen inte fräta i huden eller så av att bära en mansparfym. Men jag har svårt att se en man uppskatta en kvinna, som doftar som en nyduschad man, trots att ”boyfriend jeans” blev en trend under 2009..

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!