Resan till månen

Det är ett litet steg för en människa, men ett jättelikt språng för mänskligheten! Dessa berömda – och väl inövade – ord yttrades av Neil Armstrong, när han den 20 juli 1969 som den första människan någonsin satte foten på månens yta. Han och Edwin Aldrin hade landat med månlandaren Eagle i Stillhetens hav medan den tredje av astronauterna, Michael Collins, fortsatte att cirkla i en bana runt månen med ”moderfartyget”, rymdkabinen Columbia.

Miljoner TV-tittare hade kunnat följa starten från Cape Kennedy den 16 juli klockan 9:32. Den väldiga bärraketen Saturnus 5 lyfte med sin last, sammanlagt bortåt 3 000 ton och med en höjd av omkring 130 meter, ett gott stycke högre än Stockholms stadshus. Själva rymdskeppet, Apollo 11, bestod av tre delar: rymdkabin, månlandare och däremellan en ”servicemodul”.

Den 20 juli, efter fyra dygn, gick Armstrong och Aldrin in i månlandaren Eagle. Då denna nått månytan i det område som heter Stillhetens hav sände Armstrong sitt första meddelande från månen till basen i Houston, Texas: ”Houston, Tranquillity Base here. The Eagle has landed.” TV-tittare över hela världen kunde sedan följa hans första steg på månen och hans och Aldrins aktiviteter där. Efter knappt ett dygn lämnade astronauterna månen för återfärd först med Eagle till Columbia, sedan med Columbia till jorden.

Månlandningen den 20 juli 1969 har president Nixon betecknat som det mest spännande och glädjande ögonblicket under det första året av hans presidentperiod. Han insåg mycket väl propagandavärdet och deltog aktivt tillsammans med Nasa när det gällde planerna hur man på bästa sätt skulle kunna utnyttja evenemanget. Astronauterna skulle utöver att plantera den amerikanska flaggan, stjärnbaneret, lämna kvar på månen en plakett, signerad av president Nixon och astronauterna, med inskriften: ”Här satte män från planeten Jorden för första gången sin fot på månen. Juli 1969. Vi kom med fred för hela mänskligheten.” Från Vita huset sändes i TV ett radiotelefonsamtal mellan Nixon och männen på månen. Det skedde på kvällen den 20 juli och Nixons samtal med astronauten Neil Armstrong gick ut över världen. ”Tack vare vad ni uträttat har himlarna kommit att bli en del av människans värld. Och när ni talar till oss från Stillhetens hav inspireras vi att fördubbla våra ansträngningar att bringa fred och lugn till jorden.”

En värmebeständig sköld skyddade rymdkabinen från att brinna upp vid återinträdet i atmosfären, och buren av väldiga fallskärmar landade Apollo 11 den 24 juli knappt tre kilometer från den beräknade platsen, där skepp väntade för att bärga rymdkabinen och dess besättning. Nixon var där ombord på hangarfartyget Hornet för att hälsa astronauterna välkomna tillbaka till jorden. När presidenten såg dem genom fönstret på den karantänkabin där de placerats ombord på fartyget, utbrast han entusiastiskt: ”Detta är den största veckan i världens historia sedan Skapelsen”, ett yttrande som Nixons vän väckelsepredikanten Billy Graham senare fann ”måhända något överdrivet”.

Månlandningen var en triumf för amerikansk teknologi, men början på rymdkapplöpningen såg helt annorlunda ut. Den 4 oktober 1957 kunde man från rymden uppfatta en tidigare aldrig hörd signal. Den kom från en satellit, Sputnik, som ryssarna sänt upp med en radiosändare ombord och som kretsade runt jorden. Den kunde ses som en lysande punkt då den passerade under sitt kretslopp, som tog 90 minuter att tillryggalägga. Satelliten vägde 80 kilo. Sputnik slog världen med häpnad och innebar inledningen till en ny era.

Kanske ännu större uppseende väckte Sputnik 2, som ryssarna sände upp en månad senare. Den vägde över 500 kilo och nådde på sin bana runt jorden en högsta höjd av 1 500 kilometer över jordytan. Farten var imponerande, 8 000 meter i sekunden. Men det som kanske allra mest fick människor över hela jorden att fascinerade följa den nya himlakroppens färd var att den hade en passagerare, ”rymdhunden” Lajka. Instrument ombord på Sputnik 2 kontrollerade Lajkas blodtryck och hjärtverksamhet och radiosändare vidarebefordrade uppgifterna till mottagare på jorden.

Sputnikarna blev en chock för USA. Man hade fått se hur Sovjet inhämtat försprånget när det gällde terrorbalansens grundelement, atomvapnen, men här visade det sig att ryssarna hade bärraketer med en lyftkraft långt utöver de amerikanska. Dessa överlägset kraftiga bärraketer (ICBM) hade utvecklats av Sovjet för att kunna bära de massiva robotspetsar med kärnladdningar som ryssarna satsade på innan man utvecklat tekniken med mindre vätebomber.

Sovjet hade nu tagit ett steg in i rymdåldern. Det var en traumatisk upplevelse för USA, där man alltid tagit landets teknologiska överlägsenhet för given, ett slag mot dess prestige och självförtroende. Det gjordes också försök att tillskriva Sovjets framgångar tyska experter, som ryssarna lagt beslag på vid krigsslutet. Den typen av argument tystnade dock när det påpekades att andra tyskar på samma sätt nu verkade i Pentagon.

Skarp kritik riktades mot Eisenhower för att han låtit ”ett teknologiskt Pearl Harbor” hända. Svaret blev det man kunde förutse, en våldsam amerikansk satsning på att så fort som möjligt inhämta det ryska försprånget och sedan ta ledningen. Ett år efter ryssarnas Sputnik 1 skapade amerikanska regeringen National Aeronautics and Space Administration, Nasa, som skulle komma att spela en nyckelroll i det amerikanska rymdprogrammet.

Under president Eisenhower hade enligt otåliga kritikers mening föret varit trögt i portgången. Alla hade inte varit entusiastiska. Eisenhower själv var till en början ambivalent och en av medlemmarna av hans kabinett liknade rymdkapplöpningen vid en ”basketbollmatch i yttre rymden”. Vicepresidenten Richard Nixon insåg däremot betydelsen och varnade för att det skulle vara ett stort misstag att avfärda rymdfärderna som vetenskapliga jippon av större intresse för gubben i månen än för människorna på jorden. När Eisenhower sedan svängde till en mer positiv inställning och gav sitt stöd åt planerna att utveckla en bemannad rymdfarkost, gjorde han det av militära skäl. Nixon sade sig däremot senare ha haft ett annat och mer grundläggande motiv: om en stor nation ger upp tävlingen att utforska det okända, så upphör den nationen att vara stor.

Den amerikanska satsningen blev massiv. Man hade mycket att ta igen. De första uppskjutningsförsöken misslyckades. Pressen var hård och redan den 6 december försökte amerikanerna skicka upp en egen liten satellit med en Vanguard-raket. Raketen lyfte endast några meter från marken innan den exploderade. Nya misslyckanden följde, vilket fick otåliga kritiker att tala om amerikanska ”flopniks”, ”sputterniks, ”kaputniks”, i motsats till ryssarnas ”sputniks”.

De amerikanska försöken – och misslyckandena – skedde inför öppen ridå, bevakade av press, radio och TV. I Sovjet redovisades endast framgångarna. De amerikanska satsningarna gav dock resultat och den 31 januari 1958 fick sputnikarna sällskap av en amerikansk satellit, Explorer 1. Utvecklingen gick sedan snabbt. I oktober 1958 rusade den amerikanska Pioneer 1 upp i rymden, på väg mot månen. Den nådde knappt en tredjedel av vägen dit, men det var ändå nära trettio gånger längre än någon tidigare nått.

”Låt oss tillsammans utforska stjärnorna”, sade John F Kennedy i sitt retoriskt glansfulla installationstal i januari 1961. Han återkom med samma anmaning i andra sammanhang. I ett tal inför Förenta nationerna vädjade han: ”Universums kalla rymder får inte bli en ny arena för ett ännu kallare krig.” Men ryssarna var inte intresserade. Man kan också säga att Kennedys propå var naturlig för den som ligger efter i utvecklingen, lika väl som ryssarnas brist på intresse var rätt naturlig eftersom de här vunnit ett försteg och därmed värdefull prestige.

I sin valkampanj 1960 hade Kennedy gjort ett stort nummer av vad han kallade ”rymdgapet” eller ”robotgapet” mellan Sovjet och USA, det vill säga den amerikanska eftersläpningen. Den amerikanske presidenten hade nu hamnat i ett besvärligt dilemma. Hans presidentvalskampanj liksom hans installationstal hade varit uppbyggt kring ”New Frontier”-andan, löften om handlingskraft och dynamiskt ledarskap mot framtiden. Facklan hade nu, sade han, ”lämnats till en ny generation amerikaner – födda i detta land, härdade av kriget, fostrade av en hård och bitter fred, stolta över vårt urgamla arv”.

Men i stället för framgång och triumf hade han råkat ut för det ytterligt pinsamma fiaskot i Grisbukten, det av CIA organiserade, totalt misslyckade invasionsförsöket på Kuba. Detta ägde rum den 17 april 1961. Fem dagar tidigare hade Sovjet firat triumfen att skicka upp den första människan i rymden, kosmonauten Jurij Gagarin ombord på rymdskeppet Vostok.

Gagarins rymdfärd runt jorden väckte enormt uppseende. Den tog en timme och tjugonio minuter och skedde på ett maximalt avstånd från jorden på 302 km. Gagarin blev en idol, hyllad över hela världen, utnämndes till Sovjetunionens hjälte och kom att flitigt utnyttjas i Sovjets propaganda.

Det ryska rymdprogrammets triumfer och det egna fiaskot med kubainvasionen drabbade hårt i Washington. Kennedy inkrävde rapporter från Nasa och utlåtanden från en lång rad experter rörande USA:s läge och utsikter i rymdkapplöpningen. Nasa presenterade en lista på kommande steg i utvecklingen: längre enmansrymdfärder runt jorden, rymdfarkoster för två man, ett rymdlaboratorium, en rymdfärd runt månen och tillbaka, en månlandning tur och retur med mera. Samtidigt gjorde man klart att ifråga om de första stegen fanns inga möjligheter att komma före Sovjet på grund av ryssarnas överlägsenhet ifråga om bärraketernas kapacitet.

Kennedy fattade då ett beslut, som han betecknade som ett av de viktigaste han skulle komma att fatta som president, nämligen att det amerikanska rymdprogrammet skulle ha som mål att före decenniets slut landsätta en man på månen och föra honom tillbaka till jorden. Han offentliggjorde beslutet i ett dramatiskt framträdande i ett speciellt State of the Union Message i maj 1961. Syftet med detta var att ge ett fantasieggande, gripbart mål för rymdprogrammet, ett mål med stor prestigeladdning. I sitt tal till kongressen framhöll Kennedy att inget rymdprojekt skulle vara mer imponerande eller viktigare för mänskligheten: ”Det kommer i själva verket inte att bli en man som far till månen, det kommer att bli hela vårt folk.”

Kostnaderna uppskattades till 20 miljarder dollar, och man kan inte säga att kongressledamöterna var entusiastiska. Åtskilliga röster hördes då och senare för att de här pengarna hellre borde användas i kampen mot fattigdom och för bättre skolor.

Kennedy försvarade energiskt det mål han satt upp och den satsning som skulle ske på rymdprojektet med månlandningen som mål. I ett tal i Texas utvecklade han sina motiv, och hans argument säger också mycket om Kennedy själv:

”’Varför månen?’ säger en del. Och de skulle lika gärna kunna säga: Varför bestiga det högsta berget? Varför, för trettiofem år sedan, flyga över Atlanten? Vi har bestämt oss för att landa på månen i detta decennium inte för att det är lätt utan för att det är svårt, därför att detta kommer att få oss att organisera våra krafter och mäta vår förmåga. För många år sedan ställdes frågan till den berömde brittiske upptäcktsresanden George Mallory, som senare omkom på Mount Everest, varför han ville bestiga det berget. ’Därför att det ligger där’, svarade han.

Ja, rymden är där . . . och månen och planeterna är där, och nytt hopp om kunskap och fred är där.”

Kongressmedlemmarna gav programmet sitt stöd, stimulerade av att Alan Shepard inom ramen för det pågående Mercuryprojektet i maj 1961 gjorde den första amerikanska rymdfärden – som dock inte omfattade en jordenruntfärd och endast varade i femton minuter. Men i februari 1962 fullbordade så John B Glenn den första amerikanska rymdfärden runt jorden. ”Vi började sent, men detta är den nya oceanen, och USA måste segla på den”, sade Kennedy när han hyllade den återvände astronauten.

Mercuryprojektet omfattade sex bemannade rymdfärder och följdes av Geminiprojektet, som medvetet var ett led i satsningen på en månfärd. Geminiprojektet innefattade bland annat rymdvandringar. Men fortfarande låg Sovjet steget före. Den förste rymdvandraren fick världen i mars 1965 och det blev också det en ryss, Aleksej Leonov. Han har berättat om upplevelsen:

”Plötsligt öppnade sig luftslussens yttre dörr mot rymden. En bländande flod av solljus fyllde luftslussen. Ljuset var så gnistrande klart, att det verkade som om någon höll på med svetsning med en acetylenlåga alldeles intill . . . Nere i djupet – just under mig – var Kerch. Jag såg Svarta havet, vikens blå svepande linje nära Novorossisk, Kaukasusbergens molnhättor. Synen var storslagen . . . Nedanför oss drev de majestätiska gröna bergskedjorna i södra delen av vårt land förbi. Jag kände igen Volga, sedan Uralbergen och Sibiriens mäktiga floder, Ob och Jenisej.”

I juni samma år följde den förste amerikanske rymdvandraren, Edward White, som tillbringade 20 minuter utanför Gemini 4. White var en av tre astronauter som sedan omkom vid en brand när man testade en rymdkapsel, som skulle användas i det projekt som 1967 följde på Gemini, Apolloprojektet. Detta skulle innefatta uppfyllandet av Kennedys utfästelse, att före decenniets slut sända en man till månen.

Månlandningen genomfördes ju också framgångsrikt av Apollo 11, och följdes av ytterligare framgångsrika rymdfärder till månen. Men den 19 december 1972 sattes punkt för Apolloprogrammet, då Apollo17 efter fullbordat värv landade i Stilla havet. Dess besättning hade tillbringat längre tid på månen än någon tidigare, 75 timmar, och medförde över 100 kilo av prover av månens materia. Men vid den tidpunkten hade allmänheten blivit blaserad när det gällde rymdfärder, det glamorösa och uppseendeväckande hade nötts ner. Andra prioriteringar gjorde sig också gällande. Kongressen vägrade bevilja medel. Man pekade på att de enorma kostnaderna för rymdprogrammen tedde sig orimliga med tanke på de utmaningar som fanns på närmare håll i form av människors svält, fattigdom och sjukdomar.

Nedläggningen av Apolloprogrammet betydde emellertid inte slutet för andra satsninger, även om de tog andra vägar. Sovjet hade 1967 inlett en serie rymdfärder med rymdfarkosten Sojuz. Fram till 1981 genomfördes 40 sådana rymdfärder, som blev av allt längre varaktighet. Detta möjliggjordes bland annat genom att man byggde upp en rymdstation, Saljut, som Sojuz kunde docka med. Redan 1980 förekom rymdvistelser på över ett halvt år.

Amerikanerna byggde också rymdstationer. Den första, Skylab, från 1973, blev ett misslyckande, men sedan gick det allt bättre. 1975 togs ett viktigt steg mot ett samarbete mellan Sovjet och USA, ett samarbete som sedan blev allt intimare. Detta år genomfördes en dockning mellan Apollo och Sojuz, och sådana har sedan blivit rutin.

Det vid sidan om Sojuz/Apollo-projektet viktigaste under 1970-talet var utvecklingen av den amerikanska rymdskytteln. Den första var Columbia, som lyfte från Kennedy Space Center i april 1981. Det blev en framgång liksom en rad följande skyttelfärder. Men i januari 1986 exploderade skytteln Challenger strax efter starten och hela besättningen på sju man omkom. Skyttelprogrammet avbröts men återupptogs två år senare med Discovery.

I Nasas framtidsprogram finns bland annat konstruktion av en omfattande rymdstation, Freedom, en bemannad rymdfärd till Mars och upprättande av en permanent bas på månen. Parallellt fortsätter de viktiga och alltmer vidsträckta rymdfärderna med obemannade rymdfarkoster. I Mariner-serien har Venus, Merkurius och Mars utforskats, och redan 1977 sändes Voyager 2 iväg på en planetfärd som omfattade Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.

Människans ambition att söka sig till tillvarons och universums yttersta gränser är obetvinglig. En medlem av den förolyckade besättningen på Challenger, Michael Smith, hade planerat att från rymden läsa några rader av H G Wells:

”För människan gives ingen vila och inget slut. Hon måste fortsätta – Erövring efter Erövring. Först denna lilla planet med sina skick och bruk, och alla mänsklighetens och naturens lagar som begränsar henne. Sedan planeterna omkring henne, och, till slut, ut genom oändligheten till stjärnorna . . . Och när hon har erövrat alla rymdens djup och alla tidens mysterier – är hon fortfarande bara i början.”

Göran Rystad är professor i historia.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!