Sjukdomar – soldaternas värsta fiender

K rigshistoria associeras för det mesta med slag och strid: blixtrande kanoner, tjutande granater, knattrande eldhandvapen och framtrampande fötter i blodig lera. Män som kämpar och faller, hjältar som föds eller dör.

Det är lätt att föreställa sig striden som krigets avgörande ögonblick. Från Homeros till Hollywood har dramatiseringar av de historiska bataljerna bidragit till att befästa den bilden. Men fältslagen har ofta tillskrivits en alltför betydelsefull roll i vår historia.

För soldater i det som kallas tidigmodern tid (cirka 1500–1800) inträffade döden sällan på slagfältet. Av alla knektar som stupade i fält dog endast en eller två av tio i strid eller till följd av skador från vapen. Bortsett från dem som svalt eller frös ihjäl så avled de allra flesta av sjukdomar.

Först med det sena 1800-talets medicinska framsteg och nytänkande kunde de allvarligaste farsoterna botas eller begränsas. Inte förrän i det rysk-japanska kriget 1904–05 överträffade antalet stupade i strid sjukdomarnas offer. Men redan under första världskriget dog återigen fler av sjukdomar, trots ny förstörelseteknik och ökat medicinskt kunnande.

Ändå är sjukdomarnas påverkan på krigshistorien fortfarande så gott som okänd. Många svenskar känner förmodligen igen namn som Breitenfeld, Lützen, Narva, Poltava och Svensksund. Färre vet vad Rickettsia prowazekii är, den bakterie som i gott sällskap med arter av bakterien Shigella legat bakom de allra flesta dödsfall i krig genom årtusendena.

Möjligen beror okunskapen på att febrar och diarréer inte utgör ett bra underlag för populära framställningar. Berättande källor från samtiden är dessutom ofta sparsamma med beskrivningar av sjukdomar och deras effekter. De utgjorde helt enkelt en så vanlig och självklar del av det tidigmoderna livet att de inte uppmärksammades annat än i extremfall.

Administrativa handlingar, som till exempel regementsrullor, ger däremot ofta en påfallande bedrövlig bild av hälsotillståndet i de förindustriella arméerna. Dessa var veritabla virus­ och bakteriehärdar som förde med sig åtskilliga epidemier längs med marschvägarna. När Karl XII ledde den karolinska armén mot Ryssland genom Polen 1707 spreds pesten från trupperna till de områden som de passerade. För många polacker blev minnet av de påföljande pesthärjningarna mer bestående än de föregående sex åren av krig. Från Polen drog pesten dessutom vidare norrut och nådde Sverige och Finland 1710. Kanske så många som hundra tusen svenskar och finländare dog i epidemin.

Bristande hygien var den främsta orsaken till sjukdomarnas okontrollerade framfart. Soldaternas möjligheter att tvätta sig var begränsade och hanteringen av slaktavfall och avföring var långt ifrån sund. Den italienske läkaren Bernardino Ramazzini (1633–1714) berättade att militärläger under sommaren kunde avge en sådan fasansfull odör att ”stanken från Karons grotta inte kan ha varit värre”. De trånga och smutsiga soldatkvarteren blev exemplariska levnadsmiljöer för många arter av smittobärande djur och insekter. Löss, flugor, loppor, myggor och råttor var några av de varelser som trivdes där, och de var i sin tur ofta spridare av dödliga smittor. De allra farligaste sjukdomarna orsakades alla av bakterier som på ett eller annat sätt bars av djur.

De två i särklass vanligaste och mest förödande sjukdomarna var fläckfeber (tyfus) och rödsot (dysenteri). Fläckfebern spreds via vanliga klädlöss och dominerade under vinterhalvåret då trupperna i regel låg i kvarter. I de trånga boningarna kunde luspopulationerna bli gigantiska – på en skjorta kunde det leva tusentals löss – och bakterierna, Rickettsia prowasekii, spreds från djur till människa när lössen antingen kliades in i öppna sår eller hamnade i födan.

Rödsot var en tarminfektion som kunde drabba soldater som ätit skämd föda eller druckit förorenat vatten, och resulterade i våldsamma, blodblandade diarréer. Smittan spreds med flugor som pendlade mellan latrinerna, där de lade sina ägg, och soldaternas mat, där de sökte sin näring. Varma högsommardagar hände det att himlen över lägren var svartfärgad av miljontals flugor som var och en kunde ha de farliga bakterierna fastklibbade på sina håriga kroppar.

För knektarna var hotet att drabbas av ”fältsjukan” – ett samlingsbegrepp för en mängd olika sjukdomar – en ständigt närvarande realitet. Som en grym ironi skulle många män genomleva otaliga strapatser och strider i fält bara för att sluta sina liv i största misär, eller som historikern Lena Huldén så målande formulerat det: ”i snusk, stank, feber och smärta, med offret liggande i sin egen blodiga avföring på rutten halm”.

Även under fälttåg utan vare sig slag eller belägringar var det vanligt att arméerna led förluster på omkring 20–30 procent. Enligt den svenske fältläkaren Pehr Zetzell (1724–1802), som bland annat talade utifrån egna erfarenheter från pommerska kriget 1757–62, decimerades arméerna av farsoter lika snabbt ”som snö för solvärme”.

Under 1759 års fälttåg hade Zetzell noterat över trettio sjukdomar och krämpor som grasserade bland soldaterna. Som vanligt hade fallen av fläckfeber och rödsot varit flest, men där fanns också många som insjuknat i tuberkulos, scharlakansfeber, gulsot, smittkoppor och halsfluss. Infektioner och inflammationer var vanliga – smärtsammast ska ”fulslag”, benhinneinflammation, ha varit – och många knektar led av rinnande ögon och värkande öron. Näringsbrist ledde till skörbjugg och vekhet. En del soldater led av astma, epilepsi och inkontinens. Parasiterande kvalster var ett annat obehag. Skabb var inte ovanligt och att ha band- eller binnikemaskar i tarmarna hörde till vardagen. ”Själsliga” sjukdomar som melankoli, depression och hemlängtan var också ett reguljärt problem bland krigarna, i synnerhet under overksamma perioder, och de kunde i vissa fall driva folk till självmord.

Krigarkungen Gustav II Adolf uttryckte vid ett tillfälle sin bestörtning över att hans soldater insjuknade och ”dö som hundar sin kos” innan de hunnit komma till användning i krig. Mest utsatta var knektarna under sin första tjänstgöringstid. Långt innan de ställdes inför några fiender hade de fått genomgå ett betydligt farligare bakteriellt elddop. Historikern Jan Lindegren berättar att av tjugosju män i åldrarna 15–26 år, som 1638 skeppades till Tyskland från Bygdeå socken i Västerbotten, hann alla utom en dö av sjukdom inom loppet av de fyra första månaderna i tjänst.

Den medicinska förståelsen var ytterst begränsad. I akademierna förlitade sig läkekonstens företrädare fortfarande på den urgamla humoralpatologin, och folk i gemen hade inga andra auktoriteter att vända sig till än trollgummor och kringresande charlataner. Fältskärerna praktiserade ett slags blandning av akademiska föreskrifter och traditionell folkmedicin. I bägge fallen blev patienten offer för läkekonst som bottnade i missförstånd, vidskepelse och magi.

År 1686 lät Sveriges främsta instans i medicinalfrågor, Collegium medicum, trycka en så kallad farmakopé – en receptsamling på läkemedel. Bland de omkring åttahundra preparaten, som av apotekare och läkare skulle tillverkas i mortlar och flaskor till sinnrika pulver, salvor, oljor och vätskor för in- och utvärtes bruk, återfanns åtskilliga suspekta ingredienser.

Huggormskött, hjortpenis, noshörningshorn, daggmask, grodrom, rävtarmar, älgklövar, gäddkäkar och svintänder. Frön, örter, bark, stenar, rötter, lera, samt hälsovådliga ämnen som krut och bly var vanliga beståndsdelar i alldagliga mediciner. I vissa recept fanns exkrementer från såväl människor som djur, och i andra medel återfanns delar av mumier, hjärnskålar av hängda eller halshuggna brottslingar, mossa från gamla människoben och andra hårresande ingredienser. Mot ångest, depression och hemlängtan kunde fältskärerna ordinera magiska amuletter eller trollformler.

Medicinernas övernaturliga innehåll speglades inte sällan i deras mystiska namn. Vanliga fältapotek kunde rymma läkemedel som ”enhörningsextrakt”, ”egyptisk smörjelse”, ”elixir” och ”pulver mot olyckor”. Förutom fall av placebosensationer hade de flesta av dessa kurer ingen som helst läkande verkan. Flera av dem lär tvärtom ha ökat patienternas lidande.

Bland de droger som kunde vara dödliga i för stora doser återfanns den starkt laxerande medicinen ”gummigutta” samt potenshöjande ”spanska flugan”, ett pulver tillverkat av en giftig skalbagge från tropikerna.

Universalmedlet mot alla slags krämpor och åkommor var alkohol. Sprit och öl pytsades dagligen ut till såväl friska som sjuka och ansågs ha allmänt hälsobringande och sjukdomsförebyggande effekt. Inget dricksvatten fick intas utan att först ha spätts ut med brännvin, och i de dagliga ransonerna ingick intagandet av en kaloririk ölbrygd kallad ”dricka”.

Sjukvårdspersonalen vid varje regemente var få, i regel en fältskär och en handfull assistenter som skulle sörja för omkring tusen män. Krigsmakten sökte i första hand karlar med kirurgiska färdigheter som kunde utföra snabba operationer på sårade knektar efter strid. Kraven på medicinskt kunnande var därför inte särskilt högt satta. Att de sjuka skulle hamna i god vård och omsorg var knappast givet.

Under uppehåll i krigföringen förlades de sjuka ofta tillsammans i särskilda byggnader. Där fick de en halmbädd att friskna till på, serverades varma soppor och fältskärens äventyrliga dekokter. Svårt sjuka kunde lämnas efter när armén drog vidare, eller så fördes de med nerbäddade i sjukvagnar. Genom att skilja på friska och sjuka försökte arméledningen också isolera smittor och hindra dem från att spridas vidare.

En del fiffiga härförare, som Karl XII, lät dessutom arméns regementen kampera avskilda från varandra för att förhindra att en farsot som brutit ut i ett förband skulle föras vidare till ett annat.

Sjukstugorna blev ofta snabbt mycket ohälsosamma och det hände till och med att präster drog sig för att besöka de sjuka på grund av den otäcka stanken av smuts, urin och avföring. Löss, flugor och loppor trivdes däremot utmärkt. Fältmedikus Daniel Wickman, som var stationerad på Sveaborg under Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–90, beskrev fästningslasaretten som ”mörksens och dödsens boningar” där det i ett enda rum kunde trängas 108 soldater. Varje säng eller brits skulle räcka åt fem man. Under sådana förutsättningar kunde läkarna givetvis inte göra mycket för att hjälpa de sjuka.

Utan grundläggande förståelse för sjukdomarnas orsaker och spridning stod generalerna maktlösa inför epidemiernas härjningar. En vanlig trossats var att sjukdomar spreds med ”stank och lukt” i luften eller med något slags gift i vattnet. Detta hade lett till nyttiga åtgärder som att latriner skottades igen och slaktavfall grävdes ner. Den delvis berättigade skräcken för vatten hade däremot medfört att knektarna ytterst sällan fick möjlighet att tvätta sig. Ännu i början på 1800-talet stipulerades att svenska soldater endast fick rengöra händer och fötter en gång i månaden!

I en tankeväckande artikel skriven av läkaren Bodil Persson beskrivs hur epidemier påverkat svensk-danska konflikter under 1600- och 1700­-talen. Striderna mellan ärkefienderna Sverige och Danmark återges av hävd som särskilt blodiga och skoningslösa, men Persson argumenterar övertygande för att den allra mest förödande kampen stod mellan människor och bakterier. Där vann de senare den ena förintelsesegern efter den andra. Beryktad var den så kallade ”jutesoten” som skördade liv i enorm omfattning både bland svenskar och danskar.

I vissa fall berodde den ena sidans framgång eller misslyckande direkt på sjukdomarnas framfart. Under Kalmarkriget på 1610-talet höll farsoter en dansk armé om 20 000 man i ett förlamande grepp och överbefälhavaren, riksmarsken Steen Maltesen Sehested, som själv skulle bli ett av epidemins offer, kunde inte utnyttja sitt numerära övertag mot svenskarna.

Under stora nordiska kriget 1700–21 skövlade sjukdomar mångdubbelt fler offer än de många fältslagen. Trots att den karolinska sjukvården höll en mycket hög standard i jämförelse med andra krigsmakters under perioden så visar studier att Karl XII:s regementen ofta var decimerade till 30 eller 50 procent på grund av sjukdomar. Detta faktum hade givetvis en stor påverkan på arméns förmåga att operera mot fienden. Endast en bråkdel av de karoliner som dog i fält hade stupat i strid.

Sjukdomar kunde också tillintetgöra de mest förväntansfulla krigsplaner.

Att hattarnas krig mot Ryssland 1741–43 blev ett operativt fiasko är välkänt, men i hur stor utsträckning sjukdomar påverkade händelserna är inte lika utrett. Anfallsplanen byggde på ett nära samarbete mellan sjö- och landstridskrafter, men omedelbart i krigets inledningsskede drabbades den svenska örlogsflottan av en fruktansvärd epidemi som kostade 5 000–6 000 båtsmän livet.

Förlusterna motsvarade så gott som hela den ursprungliga besättningen – utan att flottisterna hunnit uppleva någon sammandrabbning med ryssarna. Även armén var svårt drabbad av sjukdomar.

Av 18 000 soldater som gick ut i fält 1741 återkom endast 7 000 tre år senare. De allra flesta hade dött bort i ”sjukdom och nöd”. Man kan med all säkerhet hävda att även om hattarnas krig var illa förberett och hade små utsikter att lyckas, så spelade sjukdomarnas härjningar en betydande roll för den svenska krigsmaktens misslyckande.

Efter den finska arméns reträtt till Norrbotten under kriget mot Ryssland 1808–09 väntade ett bittert öde för många av de män som tappert hade försvarat Finland under det första krigsåret. Vinterkvarteren förvandlades snart till dödliga virushärdar och det dröjde inte länge förrän soldaterna insjuknade. En deltagande svensk officer konstaterade uppgivet att man på våren skulle finna den finska armén ”i kyrkogårdarna här i kring”.

Sjukdomar har inte sällan spelat en avgörande roll i krigshistorien. Detta faktum har dock allt för ofta förbisetts av dem som skriver den. Kanske beror det på det föga hjältemodiga öde som drabbade farsoternas offer, eller på att fältherrarna tillskrivit sig själva äran för förödelsen av en fiende som egentligen dukat under för en osynlig bakterie. Framförallt är det nog så att vi människor är benägna att se allt som sker som en konsekvens av vårt eget handlande. Naturen och dess oförklarliga krafter blir endast till en passiv kuliss framför vilken människorna själva avgör sina öden. Men det är sällan sant.

FAKTA: Dödlig feber

Fläckfebern, tyfusen, gjorde sig inledningsvis lindrigt påmind med trötthet, huvudvärk, bristande aptit och orolig sömn. Efter tre dygn följde hög feber, sprängande huvudvärk, hastig och hög puls samt kramper i bröst, armar och skuldror. Andra symptom var vitfärgad beläggning på tungan och ömmande mage. Under fjärde dygnet uppstod mörka fläckar på huden, pulsen minskade och kramperna lindrades, men den sjuke försvagades samtidigt och föll i slummer och yra.

Under en tjugodagarsperiod kunde sjukdomstillståndet förbättras eller försämras och många låg i flera veckor i våldsamma plågor, inte sällan med döden som utgång.

FAKTA: Läkekonsten ökade lidandet

Från antiken fram till och med andra hälften av 1800-talet var humoralpatologin den dominerande läran inom den akademiska medicinen. Enligt denna vetenskap ansågs sjukdomar uppstå när kroppens fyra vätskor – blod, slem samt gul och svart galla – hamnade i olag med varandra. För tillfrisknande krävdes att den ursprungliga balansen dem emellan återställdes.

Föreställningen hängde samman med den urgamla läran om att allting var sammanfogat av de fyra naturliga elementen samt att varje grundämne hade sin särskilda egenskap. Blodet, till exempel, ansågs motsvara elden. Därför förmodade man att feber, som ju föranledde en temperaturhöjning i kroppen, berodde på ett överflöd av blod i kroppen. Genom att noggrant studera sjukdomssymptomen kunde läkaren räkna ut vilken vätska som det fanns för mycket eller för lite av i patienten och sedan vidta åtgärder för att återställa symmetrin. Detta ledde till i dag bortglömda vetenskaper som urinbeskådning och åderlåtning. Att driva ut vätskor ur kroppen med att slå åder, ge laxer- och kräkmedel hörde till standardkurerna och bidrog förmodligen till lidandet och dödligheten hos de sjuka.

Humoralpatologins dogmiska föresatser levde vidare trots att kritiska röster tidigt höjts mot den. Under 1600-talets första hälft rasade belgaren Johann Baptista van Helmont mot »fyrsaftsläran» och dess förespråkare, och pekade ut den som ren villfarelse. I Sverige utkom drottning Kristinas livmedikus Anders Sparrmans Sundhetsspegel 1642, vilken räknas som en av de första läkarböckerna i hälsolära på svenska. Den omfamnade humoralpatologin med orubblig trohet.

Oskar Sjöström är historiker och författare. Han utkom 2008 med boken Fraustadt 1706 – ett fält färgat rött.

ATT LÄSA Den sexbente fienden – leddjurens inverkan på västerländsk krigföring (2006) av Lena Huldén, Fältsjukorna och krigen i Skåne av Bodil Persson, i tidskriften Ale nr 3, 2002.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!