Spår av forntidens kalender

Firade man jul under stenåldern? När blev det måndagsmorgon för första gången i Norden? Och vad finns det för koppling mellan halloweens vampyrer och Nordens vikingar? Forskningen kring den äldre nordiska kalendern och högtiderna före och under vikingatiden är snårig. Det är lätt att gå vilse när vetenskapsmän diskuterar spröda skriftliga uppgifter, folkliga traditioner och spekulativa arkeoastronomiska idéer.

Även enkla kalendariska begrepp kan lätt missförstås och blandas samman. Ett exempel är det vanliga uttrycket midvintersolstånd. Något sådant finns inte, däremot vintersolstånd, som syftar på när solen står som lägst kring 21 december och midvinter som är vinterns kyliga mitt omkring en månad senare.

Ännu på 1900-talet fanns rester efter en äldre nordisk kalender kvar i vårt land, trots att den gregorianska och dessförinnan julianska kalendern varit i bruk i nära ett årtusende.

I almanackorna angavs exempelvis den 14 oktober som första vinterdagen. Sådana traditionsrester och skriftliga uppgifter från England i väster till Estland i öster har gjort det möjligt att rekonstruera grunddragen i den nordiska kalendern, som förmodligen i snarlika varianter har haft stor geografisk utbredning. Skriftliga belägg finns ett par årtusenden tillbaka, men med lite god vilja går kalendern att spåra ytterligare tusentals år bakåt med arkeologins hjälp.

Kalendern har varit lunisolar, vilket innebär att den bygger på både månens och solens rörelser. En månad varade från nymåne till nymåne, 29,5 dygn. En spridd och uråldrig beteckning på månaden var ny och nedan, som syftade på den nytända månskäran på kvällshimlen i väster, och den försvinnande månskäran på gryningshimlen i öster.

För forntidens nordbor var månen av central betydelse för tideräkningen, vilket inte minst dess tillnamn tidtäljaren (den som räknar eller talar om tiden) visar. Det var vid fullmåne, mitt i månaden, som viktiga sammankomster, ting och blot hölls. Genom tidiga nedteckningar vet vi också att månaderna hade egna namn, som Torre och Göje. Dessa levde kvar och brukades in i medeltiden.

Tyvärr går inte månmånaderna jämnt upp i ett solår på drygt 365 dygn. Tolv månmånader blir 354 dygn, vilket är elva dygn för lite. Ett sådant månår skulle därför snabbt förskjutas i förhållande till solåret om man lät det hållas. En vintermånad skulle börja vandra genom årstiderna och vara tillbaka på sin ursprungsplats i solåret efter drygt trettio år. Det vore mycket opraktiskt i vårt årstidsbundna klimat. Därför valde människor tidigt att lägga in en trettonde skottmånad ungefär vart tredje år. Skriftliga belägg visar att så var fallet på 400- och 500-talen. Man kan dock anta att det av praktiska skäl måste ha skett långt tidigare, kanske redan på stenåldern.

Att året delades in i fyra kvartal genom fyra högtider finns belagt från olika områden och tidpunkter. Vid högtiderna hölls blot då man offrade till gudarna för bättre skördar och segrar. Mest bekant är julblotet som inföll första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet, det vill säga i genomsnitt en månad efter solståndet, omkring slutet av januari. Julen inföll alltså vid midvinter, när det är som kallast, inte som nu i närheten av vintersolståndet när det är som mörkast. Tre fullmånar senare, omkring slutet av april, firades vårblotet, som också var inledningen på sommarhalvåret. Ett närmast hypotetiskt midsommarblot bör ha firats under en röd fullmåne i slutet av juli, men väl belagt är höstblotet. Det inföll vid fullmåne omkring oktobers slut och räknades både som vinterhalvårets och årets början.

Den här indelningen i fyra kvartal finns bevarad i den keltiska kalendern på de brittiska öarna. Där motsvaras höstblotet av samain, sommarens slut. Samain var, liksom höstblotet, ett nyår, gränsen mellan nytt och gammalt då porten till andra sidan öppnades och de levande kom i kontakt med allsköns monster och döda. När utspökade och otrevliga ungar under det mer sentida halloween ringer på dörren nästa gång är det alltså inte bara att avfärda som ett kommersiellt påhitt från Amerika. Det kan med lite god vilja ses som en återupplivning av det gamla nordiska höstblotet.

Förskjutningen av högtiderna omkring en månad efter dagjämningar och solstånd var en praktisk anpassning till det nordiska klimatet. Vintern var som kallast mitt i vinterhalvåret, och sommaren som varmast mitt i sommarhalvåret. Att året inleddes med vinterhalvåret har också en parallell i den gamla indelningen av dygnet, som började i skymningen med natten.

Vid sidan av årets fyra kvartalshögtider kunde finnas ytterligare regionala högtider. Exempelvis vet vi från historieskrivaren Adam av Bremen att det stora blotet i Gamla Uppsala firades vart åttonde år vid den fullmåne som inföll ett par månader efter julen. Däremot hölls det stora blotet i Lejre i Danmark vid jul.

När vi söker möjliga arkeologiska spår efter forntidens tideräkning, ska vi inte räkna med jättelika kalendrar i sten. För att avgöra året och dagen räckte det med att se var solen befann sig vid horisonten runt vintersolståndet eller måtta avståndet mellan solen och månen med en utspärrad tumme. Vad vi däremot kan hoppas på är att hitta indirekta belägg, spår av ritualer där kalendern och tiden har haft betydelse.

Sammanställda uppmätningar av många hundra forntida gravar visar att de sällan är slumpmässigt orienterade. Exempelvis har de storstensgravar som kallas gånggrifter från den yngre stenåldern sina gångar grovt sett orienterade mot ostsydost. Detta gäller både Västergötland och Skåne. På liknande sätt är hällkistor, skeppssättningar och allehanda kistgravar tydligt orienterade i några få återkommande medelriktningar. Anledningen är olika mytiska föreställningar om hur de döda skulle färdas till dödsriket.

Eftersom man inte brukade kompassen tvingades forntidens nordbor förlita sig på himlafenomenen när de lade gravarna i en viss riktning. Det måste ha skett enligt enkla och självklara regler, då de har praktiserats över stora områden på i stort sett varenda gård och med en kontinuitet över tusentals år. Troligast är att medelriktningarna direkt eller indirekt pekar ut solens upp- eller nedgångsriktning vid främst ett par av den fornnordiska kalenderns viktigaste högtider.

Höstblotet, nyårshögtiden omkring oktobers slut, dominerar. Då går solen upp i ostsydost. Gånggrifterna från 3300-talet f Kr hör hit och traditionen går sedan att följa ända till forntidens slut omkring år 1000 f Kr. De stora mängder krukskärvor som arkeologerna har hittat utanför gånggrifternas gångöppningar kan vara spår av besök vid graven och offer till de döda, som skedde årligen vid höstblotet. Vår sentida tradition att besöka de döda under allhelgonahelgen tycks alltså ha uråldriga motsvarigheter.

En mindre grupp, däribland skeppssättningar från vikingatidens Uppland, tycks istället segla mot solnedgången sydväst vid tiden för julblotet, men det finns sporadiska exempel redan från 3500 f Kr.

Troligen har alltså den fornnordiska kalendern anor åtminstone tillbaka till den yngre stenålderns bönder. Det är egentligen inte förvånande, tideräkningen var en självklar del av vardagen. Även jägare och fångstfolk måste ha haft kalendrar, men de har lämnat färre spår efter sig.

Den lunisolara kalendern med sina fyra högtider var i bruk till forntidens slut, framförallt inom den religiösa kulten. Men redan under järnåldern, troligen omkring tiden 200–500 e Kr, genomfördes kalenderreformer. Nordborna var vid denna tid starkt influerade av romarriket, och stod vid dess fall i tät kontakt med kontinentens germanstammar. Redan på 100-talet e Kr var vissa individer i det skandinaviska järnålderssamhället skrivkunniga, genom införandet av runskriften.

Lite senare har germanerna och snart därpå nordborna infört veckodagsnamnen, där de romerska gudarnas namn ersattes av nordiska gudanamn. Exempelvis blev Mars dag Tyrs dag och Jupiters dag Tors dag. Om nordborna hade en veckoindelning tidigare, och vilken längd veckan hade då, är okänt. Men införandet av veckodagsnamnen tyder på att man försökte sig på en solårsanknuten veckoräkning, där 52 veckor och ett antal skottdagar löpte på år efter år.

En orsak kan ha varit att de gamla månbundna högtiderna blev alltför opraktiska eftersom de hoppade fram och tillbaka flera veckor i solåret. Inflytelserika överhövdingar, omstrukturerat jordbruk, juridiska behov, ökad handel och utvecklat stadsväsende särskilt under den yngre järnåldern kan ha drivit fram behovet av veckoräkningen. Den första nordiska måndagsmorgonen bör alltså ha inträffat för drygt 1 500 år sedan, även om vissa forskare har tänkt sig att det skedde så sent som under vikingatiden.

Veckoåret delades också in i kvartal efter ett par olika principer, vilket betyder att vi under slutet av forntiden hade flera olika parallella kalendersystem, inklusive den sol- och månbundna kalendern. Den kristna missionen bidrog med ytterligare en variant, som först blev synlig på de vikingatida gårdsgravfälten. Under 900-talet blev det vanligt att begrava de döda obrända i kistor utan gravgåvor, en tydlig kristen influens. De döda lades också med fotänden mot öster, för att kunna resa sig och möta Kristus ansikte mot ansikte när han återvänder med soluppgången på uppståndelsens dag. I England lär det till och med ha varit så att prästen begravdes med fötterna åt motsatta hållet, för att omedelbart kunna börja predika för sin församling när de reste sig!

Ser man närmare efter, visar det sig att de döda placerats i ostnordostlig riktning, vilket betyder att de grovt orienterades i påsksolens uppgångsriktning. Det är tydligt att man har räknat med Kristus återkomst på en påsksöndag, kristenhetens största högtid med självklar koppling till återuppståndelsen. Senast på 900-talet har alltså präster spridit kunskap om påsken i bygderna, ett första tecken på att kyrkoåret växte i betydelse. Grunden för kyrkoåret var den julianska kalendern.

När denna kalender infördes på bred front vid 1100-talets mitt kunde inte bönderna längre hålla reda på när högtiderna inföll genom att observera sol och måne. Den julianska kalendern var så gott det gick anpassad till att följa solåret, men inte genom observation, utan som ett fristående, teoretiskt räkneverk. Inte ens påskmånen var verklig, utan en teoretisk måne. Bönderna fick lita till prästens ord, men tog nu också i bruk kalenderstavar. På de långa trästavarna skars kyrkoårets alla dagar och högtider in. Genom ett sinnrikt beräkningssystem kunde en bonde hålla reda på söndagarna och också ta reda på när rörliga högtider som påsken inföll.

Kristnandet av Norden tog århundraden. Ett sätt att kväsa det hedniska var att bygga kyrkor på gamla kultplatser, ett annat var att byta hedniska mot kristna högtider. Påsken konkurrerade ut vårblotet. Midvinterns gamla julblot fick låna namn till den kristna julen, som utifrån en romersk solfest och ett påhittat födelsedatum för Jesus flyttades fram till vintersolståndet. Men på grund av kalendariskt slarv firar vi juldagen den 25 december, istället för mer korrekt den 21 december.

Kalenderstaven blev obrukbar när den gregorianska kalendern infördes på 1700-talet. Den som hade råd kunde redan från 1600-talet införskaffa en tryckt almanacka. Numera hålls vi ständigt uppdaterade med hjälp av armbandsklockor, mobiler, dagstidningar och de ångestskapande bästföredatumen på livsmedelsförpackningarna. Vi vet alla exakt var vi är i tiden, men har ingen aning om var sol och måne står. Det var i alla fall en poäng med de gamla nordbornas kalender, den gick i takt med resten av universum.

FAKTA: Ales stenar ingen kalender

På Österlen nära havet ligger den fantasieggande fornlämningen Ales stenar, 59 stora stenblock som bildar en 67 meter lång skeppssättning. Det har föreslagits att Ales stenar skulle vara en kalenderanläggning från bronsåldern, och att man genom olika siktlinjer mellan stenarna och mot solen vid dess upp- eller nedgång har fastställt viktiga datum under året. Liknande tolkningar har gjorts av andra stenmonument, exempelvis Stonehenge i England, men få forskare tror på dem i dag.

Forntidens tideräkning krävde inga avancerade hjälpmedel eller konstruktioner. I stort sett varenda bonde kunde hålla reda på dagarnas och månadernas gång och när gemensamma hög­tider inträffade, från stenåldern och framåt.

Ales stenar ska sannolikt dateras till yngre järnålder, långt efter bronsåldern. Skeppssättningen kan vara ett monument över en mäktig hövding och en symbol för färden till den andra sidan. Kanske skedde här också möten vid återkommande högtider.

FAKTA: Tumme med tiden

Distingsmarknaden i Uppsala, en rest av det gamla Uppsalablotet, hölls långt fram i tiden vid fullmåne. När en tillrest Upplandsbonde på 1600-talet tillfrågades hur han visste vilken dag det skulle bli fullmåne höll han upp armen. Han riktade pekfingret mot solen och spärrade ut tummen i riktning mot månen. Sedan måttade han hur många tummar som rymdes mellan sol och måne. Var avståndet från solen till månen exempelvis sju tummar, hade det gått sju dagar från nymåne. Det gick sedan lätt att räkna ut hur många dagar som återstod till fullmåne eller månadens slut och nästa nymåne. Pröva gärna själv tekniken, den är förunderligt snabb och enkel. Det enda som krävs är att både sol och måne är synliga på himlen.

Det gåtfulla handtecknet finns på bronsålderns hällristningar och på baksidan av dräktspännen. Att det troligen handlar om en tidmätartumme understryks av att spännena ibland har ett par månskäror på framsidan, vilka kan symbolisera ny och nedan, månaden. En människofigur i brons som hittades i danska Grevensvaenge på 1700-talet ritades av innan den tyvärr förlorades. Figuren har ett spänne på bröstet och håller högerarmen sträckt med spretande tumme. Också på hällristningarna finns liknande figurer som sträcker upp handen med spretande tumme, ibland mot ett par cirkelfigurer som kan föreställa sol och måne. Kanske ser vi en gudom som vakade över tiden, kulten vid fullmåne och tidens gång. Den hövding som bar ett spänne kan ha uppfattats som gudomens representant på jorden när han ledde kulthögtiden vid fullmåne.

Att läsa: Bronsåldersmordet – om arkeologi och ond bråd död (2009) av Jonathan Lindström. »Påsk, höstblot och jul – sambandet mellan årliga högtider och forntida gravars orientering» av Jonathan Lindström i Fornvännen 2005/1. Jul, disting och förkyrklig tideräkning – kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden (2006) av Andreas Nordberg.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!