Statarnas hårda liv

Slankveckan. Så kallades den sista veckan i oktober. Då kunde man se statarna flytta; överlastade vagnar krängande på leriga vägar, flaken fulla av uppstaplade, nötta möbler, frysande barn nerstoppade i silltunnor för att inte ramla av, far på kuskbocken och mor högst uppe på lasset, kanske med blomkrukan, väggklockan eller porträttet av kungafamiljen i ett stadigt grepp.

De färdades sällan lång väg, bara från det ena storgodset till det andra. Deras drivkraft var – enkelt uttryckt – drömmen om ett bättre liv under det kommande året. Kanske fick man en bostad med lite tätare tak, kanske delades det ut sill som inte var halvrutten, kanske var den nye rättaren lättare att tas med? Men det hände bara allt för sällan att drömmen slog in. För det mesta blev livet på det nya stället ungefär lika mödosamt och tröstlöst som där man kom ifrån.

Trots det levde hoppet oftast vidare. Hoppet om att i en framtid kunna bryta upp från statarlivet och kanske få ett torp att bruka, en egen jordbit och kanske en ko. Ungefär så här ser vår bild av stat­ar­na ut, ett jordbruksproletariat på gränsen till träldom, män och kvinnor bundna av årslånga kontrakt att slita långa dagar för i princip mat och husrum. Ännu en bra bit in på 1900-talet klassades de i lagens mening som tjänstehjon och inte som avtalsslutande arbetare.

Bilden har förmedlats inte minst genom 1930-talets skönlitteratur av ”statarskolans” författare: Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård – och den är självklart helt korrekt; författarna berättade alla ur sin egen erfarenhet. Begreppet ”statare” levde också länge kvar som en folkhemskt skämtsam etikett. I början av 1970-talet kunde miljonprogrammens höghusbyggen karakteriseras som ”statarlängor på högkant”, ett mer eller mindre medvetet lån från Ivar Lo, som beskrivit statarlängorna som ”liggande skyskrapor”.

Men det fanns förstås en orsak till att denna i våra ögon orimliga och ovärdiga anställningsform fick en sådan utbredning och tillämpades i närmare tvåhundra år. Eller rättare sagt, det fanns en rad orsaker. Arbete för mat och husrum var det normala innan penninghushållningen slog igenom. Pigor och drängar åt vid husbondens bord, sov under hans tak och fick därutöver en lega som kunde bestå av tyg till kläder eller läder till skor. Alltså idel naturaprodukter som framställdes vid gården – det var ju de enda tillgångar som fanns.

Förhållandet mellan arbetsgivare och anställd var i hög grad patriarkalt. Livets rättesnöre hette ”Hustavlan”, sammanställd ur Martin Luthers skrifter och avtryckt i samtliga rikets psalmböcker. Där fastställdes att husbonden skulle vara som en far för sina underlydande. Han hade ansvar för deras väl och ve och också rätten att handgripligen tukta dem medelst husaga.

Egendomslösa pigor och drängar räknades som lego- eller tjänstehjon och var ända sedan medeltiden skyldiga att ta anställning ett år i taget. Den som var utan anställning betraktades som ”försvarslös” och kunde straffas för detta enligt de tjänstehjonsstadgor som utfärdades.

Jorden brukades i huvudsak av bönder med olika rättslig ställning. De kunde vara skattebönder, det vill säga ha sin egen mark och erlägga skatt till kronan. De övriga var landbor, arrendatorer som hyrde sin jord av staten, adeln eller kyrkan. Fram till mitten av 1700-talet var systemet i någorlunda jämvikt, det vill säga jorden räckte till, trots arvsskiften. Böndernas söner och döttrar, som hade tjänat som piga eller dräng en tid, kunde ofta räkna med att så småningom kunna komma över en jordbit, bilda familj och få en i bästa fall någorlunda dräglig försörjning som skattebönder eller landbor.

Men det svenska jordbruket stod inför en stor omvälvning. Under hundra år, mellan 1750 och 1850, mer än fördubblades landets folkmängd, från 1,75 till 3,86 miljoner. Ökningen skedde huvudsakligen bland landsbygdens egendomslösa – torpare, backstugusittare, tjänstefolk. Klyftorna vidgades mellan dem och de jordägande, något som blev en förutsättning för statarklassens framväxt. Parallellt med detta började det svenska jordbruket att rationaliseras.

Från 1700-talets slut fanns en medveten strävan från staten att göra jordbruk till ett yrke för gentlemen. Inte så att fint folk själva skulle gå och harva på åkern. Här handlade det om att etablera stora och lönsamma gårdar där driften inte längre var beroende av sporadiska dagsverken från landbönder eller torpare, utan av fast anställd, ständigt tillgänglig arbetskraft under kompetent och auktoritär ledning.

Enskiftet, som började slå igenom i det tidiga 1800-talet, medförde också ett intensifierat och arbetskrävande jordbruk på större arealer för ökad lönsamhet. ”Possesionater” kallades den nya sortens storbönder. De sparkade sina arrendatorer och lade samman deras jord med huvudgården. Nu skulle åkrarna brukas av gifta drängar på stat.

Redan år 1758 utkom en skrift av Eric Salander, en instruktion för gårdsfogdar, där systemet beskrivs: ”Mannen får sin lön och stat eller matwaror in natura, hwarmed han med sin Hustru och Barn tillhopa hushållar.” Nu anställdes alltså hela familjer, som försågs med mat och husrum, och det var inte bara mannen som skulle jobba, utan även hustrun förutsattes göra ”hielpedags-werken mot lindrigaste betalning”. I takt med att importerad spannmål från Amerika sänkte de svenska priserna styrde nämligen många gårdar över sin produktion på nötkreatur. Här fick statarkvinnorna en nyckelroll som mjölkerskor. ”Den vita piskan” började vina över deras ryggar, som Ivar Lo uttryckte saken.

Trots att emigrationen till Amerika minskade landsbygdens befolkningsöverskott, tillväxte statarklassen kraftigt under 1800-talet. År 1880 omfattade den 143 000 individer. Från sitt ursprung i Stockholmstrakten hade statsystemet vid århundradets slut spritts över större delen av landet med en koncentration till Mälarlandskapen, Öster­götland och Skåne. Visserligen höjdes röster i riksdagen mot statkarlssystemet, som man uppfattade som en proletarisering av befolkningen. Somliga hävdade att statarna utfodrades sämre än landets fångar, medan invändningarna från bondeståndet huvudsakligen handlade om bekymmer för att de egendomslösa skulle bli en belastning för fattigvården när de inte längre orkade med slitet på åkrarna. Men debatten tynade bort, tillsvidare. Systemet hade kommit för att stanna.

Statarnas arbetsdag inramades av vällingklockans klang. Det fanns olika yrkeskategorier bland arbetarna. Den vanligaste var kördrängarna, som arbetade ute på åkrarna. Som framgår av namnet var deras främsta uppgift att manövrera djuren, ofta oxar, senare hästar, som drog de olika arbetsredskapen. Kördrängarnas nettoarbetsdag låg år 1910 på tio och en halv timme sommartid (ett par timmar kortare om vintern). Utöver detta skulle de ägna en och en halv timme åt skötsel av djuren.

Djurskötarna, som hade till uppgift att ta hand om korna i ladugården, hade bättre betalt men ännu längre arbetstid, upp till fjorton och en halv timme – året om. Bland statarna fanns också en kategori yrkesmän – gårdssnickare, gårdssmeder, trädgårdsarbetare och kuskar. De hade något högre status än de övriga och höll sig gärna för sig själva.

Under sommarhalvåret var arbetstiden för alla alltså minst tolv timmar enligt statistik från tidigt 1900-tal. Djurskötare och mjölkerskor började vid fyratiden på morgonen, sju dagar i veckan, och kunde inte räkna med att få fritt förrän efter sju eller åtta på kvällen, om än med långa måltidsraster. När lagen om åtta timmars arbetstid blev verklighet år 1920, begränsades den till arbetarna inom industrin. Det skulle dröja länge än innan det ens blev tal om tiotimmarsdag för lantarbetare.

Kvinnornas lott var alltså att mjölka. Ofta fick var och en svara för mellan tio och tjugo djur som behövde tas omhand tre gånger om dagen, något som naturligtvis försvårade för mödrar och hustrur att, enligt urgammal sedvana, ta fullt ansvar för sitt eget hushåll. En av systemets tidiga kritiker, prästen Henrik Fredrik Spak, satiriserade över en platsannons som formulerats: ”Statdräng, hvars hustru är villig biträda vid mjölkning, får plats.” Enligt Spak borde det stå: ”Statdräng, hvars hustru är villig att vanvårda sitt hem och till underpris släpa ut sig i förtid, får plats.”

”Stataronga, syns ofta i klonga”, var ett vanligt talesätt. Det fanns ofta gott om barn i statarfamiljerna, och det hörde till vanligheterna att i varje fall sönerna tidigt började gå i fars fotspår genom att mot en blygsam ersättning arbeta som ”rens­pojke”, det vill säga befria odlingar från ogräs. När det var skördetid, ansågs både kvinnor och barn skyldiga att delta.

Som lön för statarnas slit utgick dels en liten summa kontanter, samt själva staten, det vill säga en noga utmätt och kalkylerad tilldelning av naturaprodukter (se faktabox på motstående sida). Därutöver skulle arbets­givaren hålla med bostad för stataren och hans familj. Stathusen kunde från början bestå av övergivna småstugor eller ombyggda gårdshus som nödtorftigt inretts, men under 1800-talet började man uppföra särskilda byggnader, ofta i form av flerfamiljshus med åtskilliga smålägenheter. Med tiden genomdrevs i avtal att bostadsytan skulle uppgå till minst 35 kvadrat­meter, och att avstånd till dricksvatten inte skulle vara längre än hundra meter. Rinnande vatten inomhus fanns knappast i sinnevärlden. I allmänhet bestod bostaden av ett rum och kök. Trångboddhet var alltså regel, med flera personer i samma säng och knappt med armbågsrum kring matbordet.

I vissa fall hörde en bit jord till statstugan, i första hand avsedd för odling av potatis, som räknades in i staten. Med tanke på statarnas arbetstid kan man undra när de skulle ha tid att ta hand om sin ”egen” jordbit. Statarlängorna kunde ligga i rad efter ett slags bygata, ungefär som brukens arbetarbostäder, och försågs inte sällan med talande öknamn: Långkatekesen, Långholmen och Lus­asken hörde till de vanliga. Det sistnämnda syftade förstås på de oönskade och talrika vägglössen som förpestade livet i statarlängorna:

”Lägenheten som vi fick flytta in uti, var så full av vägglöss att de ramla ner rakt på bordet i maten, många gånger. Hela byggningen var lika full av ohyra, men ingen ville säga något om eländet till arbetsgivaren. Då det blev sommar blev det alldeles olidligt att kunna bo där. Sova gick ej. Det myllrade av milljoner vägglöss.”

Ett vittnesbörd ur Nordiska museets arkiv.

Där finns en stor mängd levnadsbeskrivningar av statare, insamlade i samarbete med Svenska Lantarbetareförbundet i anslutning till att statsystemet avvecklades på 1940-talet. Vittnesmålen är talrika om ett slitsamt och i våra ögon knappt människovärdigt liv.

Missnöje med bostaden var den i särklass viktigaste orsaken till att statarfamiljerna så ofta flyttade när det årslånga kontraktet var till ända. En undersökning från 1930-talet som kom till på initiativ av den bekymrade ärkebiskopen Nathan Söderblom, visade att mellan 25 och 30 procent av de uppländska statarna valde att bryta upp i slutet av oktober, när slankveckan inföll.

Den sista veckan i denna månad var sedan gammalt tjänstehjonens enda lagstadgade ledighet, då de hade tillåtelse att lämna sina husbönder och söka ny tjänst. Stataren som valde att inte flytta, fick däremot inte ledigt, något som kanske var en bidragande orsak till att så många familjer förde en mer eller mindre nomadiserande tillvaro med i genomsnitt tre flyttningar på fem år. Många har berättat om de vedermödor som själva flytten på öppna vagnsflak innebar, särskilt med tanke på att den måste företas på senhösten:

”Vi kastade över oss gamla rockar och vad vi fick tag i för att skydda våra kroppar för det kalla regnet. Kusken kastade över oss en gammal trasig presenning. Där satt vi nu, huttrande av köld inklämda tätt intill varandra. Värst blev det för mor, som med sin giktsjuka kropp blev allt sämre efter dessa flyttningar.”

Det tog lång tid innan statarna ens började tänka på att organisera sig fackligt, något som kan verka egendomligt med tanke på deras utsatta livsvillkor. Men det är ett stort steg från att vara ”tjänstehjon” till att bli betraktad som avtalsslutande motpart – med möjlighet att ta strid för sina krav. Konservativa godsägare och bönder betraktade dessutom varje försök till facklig organisation bland sina arbetare som en fara för samhället. Om skördarna inte bärgades och korna inte mjölkades, hotade nöd och upplösning.

Men i början av förra seklet syntes de första tecknen på att statarna hade fått nog. I Skåne gick de ut i strejk, år 1907 i Luggude och Råbelöv, två konflikter som snabbt trappades upp och präglades av vrede och bitterhet från båda sidor. Den liberala pressen beskrev skördestrejkerna som ett ”nidingsdåd” och arbetsgivarna var inte sena att kalla in strejkbrytare från Polen. De kallades för galizier, var om möjligt ännu mer utblottade än de svenska statarna och utnyttjades hänsynslöst av de tysk-österrikiska agenter som fungerade som förmedlare av arbetskraften.

Ett skoningslöst motdrag från godsägarna var att vräka strejkande familjer från sina bostäder. För att hindra bortkörda bråkmakare från att få anställning någon annanstans, hittade arbetsgivarna också på en subtil form för svartlistning. Den strejkande stataren kallades för ”lantarbetare” i sin orlovssedel (arbetsbetyg). Det var en beteckning som de fackligt medvetna ville införa, men här fungerade den som en varningssignal för Lantarbetsgivarföreningens medlemmar.

De tidiga strejkerna hade inte som sitt yttersta mål att höja löner eller minska arbetstid. Det viktiga för statarna var att tillkämpa sig kollektivavtal, något som deras borgerliga meningsmotståndare hade svårt att förstå. Men så länge legostadgan gällde, var förhållandet mellan husbonde och dräng lika individuellt och patriarkalt som för hundratals år sedan och hindrade varje form av facklig organisation från arbetstagarna.

Efter två månaders skördestrejk – där både galizier, skolungdom och frivilliga tagits i anspråk av godsägarna för att bärga säden – slutade det hela med en kompromiss. Statarnas föreningsrätt erkändes, men de personliga avtalen enligt legostadgan skulle finnas kvar. Den avskaffades inte förrän år 1926.

En bit in på 1930-talet blev lantarbetarnas fackliga kamp äntligen framgångsrik. Opinionen i samhället hade förändrats, sannolikt till stor del beroende på att ”statarskolans” författare hade slagit igenom med en rad uppmärksammade verk (se faktabox nedan), och på att regeringen nu hade blivit socialdemokratisk. Flera reformer som förbättrade statarnas villkor genomfördes i snabb takt: reglerad arbetstid, semester, skydd mot vräkning, förenings- och förhandlingsrätt.

Nya och bättre bostäder byggdes – men statsystemet levde kvar. Så sent som 1938 avlönades mer än hälften av landets kollektivanslutna jordbruksarbetare fortfarande med spannmål och sill, även om systemet på sikt var dömt till undergång.

Statsystemet slutliga avskaffande skedde ”not with a bang but with a whimper”, genom en bisats i det jordbruksavtal som undertecknades 12 oktober år 1944. Där fastslogs att övergången till kontantlönesystem skulle vara genom­förd inom ett år. Vidare byttes lagtextens uråldriga ”husbonde” och ”dräng” ut mot ”arbetsgivare” och ”karl”.

För de flesta lantarbetare betydde naturligtvis statsystemets avskaffande något positivt. De räknades nu som fullvärdiga medlemmar av ett avtalsslutande kollektiv och var inte längre beroende av att bokstavligen talat utfodras av husbonden. Men för en äldre generation, kanske i synnerhet bland kvinnor, kunde det kännas otryggt att över en natt kastas in i penninghushållningens värld. Visserligen var lönen bättre, men den skulle plötsligt räcka till all mat och livets nödtorft. Och för somliga kvinnor fanns alltid risken att mannen skulle göra av med pengarna på sprit.

Framsidan av statsystemet hade ju onekligen varit att tillgången på föda var garanterad, något som under framförallt första världskrigets kristider hade lockat många att lämna industrin och ”ta stat” för att förvissa sig om en knapp men säker kaka. Men statarlivets avigsidor vägde ändå över för de flesta. Ett liv i ofrihet och beroende som tjänstehjon under legostadgan var knappast förenligt med en modern svensk identitet.

Att läsa: Statare – statarklassens historia i ord och bild (1975) av Lars Furuland. På statarnas tid (1975) av Sven Jerstedt. Herrgårdsromantik och statarelände (2004), red Mats Hellspong.

Att se: I Torup, strax öster om Malmö, ligger Statar­museet inrymt i en statarlänga. Mer info: www.statarmuseet.com

Fakta »Statarskolan»

Statarna är en av de få yrkeskategorier som fått ge namn åt en grupp författare. Begreppet blev snabbt etablerat av litteraturkritikerna år 1933 när Ivar Lo-Johansson kom ut med den självbiografiska Godnatt, jord. Samma år publicerade Jan Fridegård sin roman En natt i juli med motiv från en uppländsk skördestrejk och Moa Martinson debuterade likaså med Kvinnor och äppelträd.

Man kan säga att de här tre författarna i princip utgör »Statarskolan», ett begrepp som togs på allvar av Ivar Lo, som i en programuppsats förklarade att nu hade kollektivet på allvar införts i svensk diktning. Han skrev sammanlagt sju statarromaner och drev en engagerad kampanj för statsystemets avskaffande, bland annat i stridsskriften »Statarklassen i Sverige».

Statarskolans författare ville vara talesmän för statarklassen gentemot de maktägande, samtidigt som de var angelägna om att nå ut direkt till lantarbetarna, något som blev verklighet genom stora billighetsupplagor. Deras effekt på den opinion som ledde till statsystemets undergång kan knappast överskattas. Den förre finansministern Gunnar Sträng, själv gammal agitator bland lantarbetarna, har karakteriserat Ivar Lo-Johanssons författarskap som en »murbräcka och en stöt mot utvecklingens tunga hjul».

Fakta Lön för mödan

Så här avlönades en kördräng från Blekinge år 1911:

Värde kr

Kontant lön 250:-

Mjölk, oskummad 730 l 80:30

Mjölk, skummad 1 095 l 32:85

Vete, 50 kg 8:-

Råg, 840 kg 109:20

Ärter 5:-

Potatis, 12 hl 42:-

Potatisland, skörd 6 hl 21:-

Bränsle 50:-

Bostad 100:-

——————————————————-

Summa 698:35

Detta kan jämföras med medellönen för en metallarbetare som vid samma tid var 1 504 kronor, eller för en livsmedels­arbetare, 1 268 kronor.

Tomas Blom är författare och frilansjournalist

En kommentar till Statarnas hårda liv

  1. Hans Öberg skriver:

    Ingen kommentar, snarare en undran. Min förfäder som alla, på den tiden,nästan, var statare. Dom kunde färdas flera mil, till nästa gård. Dom, måste väl ha lånat häst och vagn av arbetsgivaren, sen skulle den återlämnas. Hur gick det till, ekipaget skulle ju tillbaka till bonden, lånade dom en häst av nya bonden, på släp för att rida tillbaka.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!