Stockholm 1900

Efter skymning kom gryning. Den jolmiga atmosfären av fin de siècle skulle ersättas av fräsch aube de siècle. Äntligen är det 1900. »Dagen bräcker, nattens dimmor vika», skrev Stockholms Dagblad. ”1900-tal, ännu ett steg på vägen till fulländning”, ropade Aftonbladet. »Hell 1900-tal, arbetets sekel!» utbrast Socialdemokraten. Denna sprudlande entusiasm för den nya tiden föddes kanske vid Konst- och industriutställningen sommaren 1897. Författaren Carl Snoilsky hade hyllat industrialismen med sin kantat till invigningen: ”Hör ångan visslar, det kokar och sjuder, maskinen gnisslar i dånande takt.”

I Stockholm städades det gamla smutsiga 1800-talet bort. Ett anfallskrig mot råttorna utropades i oktober 1900. 146 191 råttor stupade för en barnarmé som fick 60 öre per levererad råttsvans. Det träskiga Katthavet, där åtskilliga kissekatter mött sin skapare och dränkts, förvandlades till eleganta Berzelii park. Parker som luktat hästbajs och lyst maskrosgult upprustades till offentliga vardagsrum.

Hälsopolisen gjorde razzior mot äckliga korvfabriker, de slevade mask ur ruttna köttbitar, de slog till mot mejerier med difterismittat smör och tuberkulös mjölk. Matvaruhandeln förvisades från dammiga torg till hygieniska saluhallar och det nya slakthuset i Enskede stod äntligen klart 1912.

Även hemmen städades. Ellen Key rådde kvinnorna att gå upp på vinden med krimskrams, virkade antimakasser och unkna dammgömmor. ”Det enkla är det vackra, det vackra förädlar, låt träet synas, låt det vara ljust, öppet och lättstädat.” Ellen Key förebådade funktionalismen.

Miljöproblemen, som förvisso diskuterats sedan 1200-talet, blev heta. Högern såg det rena fosterlandet hotat när luften disades från Sotholmen, Kungsholmen och Saltsjön stank ända ute vid Vaxholm. Hammarby kanal skulle inte bara ge en ny hamn, industrimark och en ny Mälarled, den skulle också sanera sunkiga Söder och skölja Hammarby sjö ren från sin ”mefistiska stank”. Spillolja tyngde vågornas kluckande, träck från Nackas stora svingårdar gled ner i laviner och här guppade liken från självmördare och undre världens uppgörelser.

Stockholm köpte Bornsjön som ny vattentäkt. Årstaviken dög inte längre, när gummor låg och tvättade mattor nära vattenverkets insug. De nya avloppen frälste staden från sörjiga, hälsovådliga vårfloder. Latrinhämtningen professionaliserades och pråmar förde tunnorna att göda Mälardalens åkrar. Soporna kördes ut till Lövsta, där AB Särimners grisar väntade på middagen. Dessvärre dog grisarna och med dem en vacker återvinningstanke.

Från att ha varit en av Europas osundaste städer blev Stockholm ett föredöme. Medellivslängden närmade sig riksgenomsnittet, en mirakulös förbättring och slutet på Stockholms sekellånga historia som dödsmaskin. Hälsoextremisterna krävde förbud för förkylda att åka spårvagn, men där gick gränsen. Vem skulle kontrollera det? Doktorer vid varje hållplats?

När värdet på liv steg, ökade säkerhetstänkandet. Katarinahissen störtade, fem arbetare dog när en gisten färja mellan Rörstrand och Kungsholmen kantrade och flera lokförare ertappades berusade. En flicka dödades av en spårvagn och en pojke krossades av en ölvagn. Olyckorna utlöste hårdare regler, nya broar och lekplatser för barn som hittills lekt på gatan.

När värdet på liv steg ökade varsamheten om människan. Sjukvården köpte in ambulanser med gummihjul, istället för att bara välta in sjuka och skadade i en droska. I vårdskandaler avslöjades hur nonchalanta läkare hade skickat järnarbetare Anderssons treåriga dotter från S:t Göran, strax därefter dog hon i difteri. De slarvade med timmerman Hjertqvists benbrott så att han blev handikappad för livet. Pressen hamrade in budskapet att alla, även arbetare, hade rätt till vård.

Vilket epitet skulle det nya, rena seklet ges? Barnets århundrade, föreslog Ellen Key. Kvinnans, Idrottens eller Arbetets århundrade, sa andra och alla blev väl sannspådda. Att det skulle bli Kommunikationens århundrade visste man redan. Trafik har alltid härjat Mälardrottningens anlete. Medeltidshus revs för att dra fram stela, raka gator när 1600-talets vagnar fordrade utrymme. På 1900-talet skulle bilen bokstavligt talat spränga staden. 1899 inleddes rivningarna på Hamngatan för att få en bredare aveny. Visserligen fanns ännu bara 3–4 bilar år 1900, men de ökade snabbt, 1909 var de 624. Tillsammans med kärror, droskor, spårvagnar och 60 000 cyklister skapade de köer och kaos på Norrbro, Nygatorna i Gamla Stan och slussbroarna, enligt de nya trafikutredarna. De första trafikpoliserna fattade posto vid Norrbro i augusti 1900 för att ta fast fortkörare. ”Trakasserier”, rasade cyklisterna.

Stadens branta backar var tunga för hästarna. Trafikutredarna mätte hur långt en lastad hästdragen vagn nådde på 30 minuter. Kartan visar obönhörligt att Södermalm hade en konkurrensnackdel jämfört med det flackare Norrmalm. Det förstärkte segregationen med ett fattigt söder och ett rikt norr.

I hundratals år hade man gnagt på Brunkebergsåsen. Nu sprängde dynamiten Katarinaberget, Tyskbagarbergen och Eriksberg. Berg var barbari, visionen var en platt stad. Stockholmsskribenten Claes Lundin trodde att alla berg skulle vara borta senast år 1950 och det läskiga Gamla Stan äntligen rivet och ersatt av stora avenyer för snabba transporter.

Med bostadssegregationen kom pendelresan. Strandvägen med sina ”miljonärsbaracker” för 212 nyrika familjer var början till det ”fina” Östermalm. De fattiga inledde en exodus ”hem” till Söder och Kungsholmen. Förortstågen ilade till fashionabla Djursholm och Saltsjöbaden liksom till arbetarnas Hagalund, Sundbyberg och Liljeholmen. Spårvagnarna elektrifierades 1901. Den sista älskade, men långsamma, spårvagnshästen pensionerades 1905. De nya snabba vagnarna konkurrerade raskt ut de ångslupar som år 1900 transporterade 20 miljoner passagerare. Bussar var däremot ett skämt, de stank, bullrade, gnisslade och skakade. Efter bussbolagets konkurs i december 1900 föreslog någon att en buss borde lämnas till Skansen som kuriöst museiföremål. Framtidsmännen skissade istället på helt nya transportmedel. Kunde trampbåtar och vattenskidor lösa gatuträngseln?

Även kommunikationer med omvärlden stockade sig. Julen 1899 var kaotisk på Stockholms central. Personalen fick inga matraster, folk förbjöds att vinka av resenärer. 46 000 resande lämnade staden, en ökning med 50 procent på ett år. Det innebar att 15 procent av invånarna lämnade staden. Nöjesresan för folket var född; det var tjänstefolket som reste hem inför helgen.

Kommunikationerna skulle globalisera Stockholm. ”Snart äter vi lunch i Buenos Aires och dinerar i Peking, varför inte svalbon med spagetti och ostkaka”, skrev visionärer med sinne för cross over-kök. De mest storslagna höjde blicken än mer, de startade i november 1899 en insamling till en kolossal spegel som skulle sända reflexer till invånarna på planeten Mars. Rymdåldern hade startat.

Trafiken och önskan att städa ut det gamla skapade rivningsvågen. Gustav III:s opera, Karl XI:s hovstall och Bondeska palatset revs. Bostäderna drevs ut ur city av moderna kontor som Centralpalatset vid Tegelbacken och de första varuhusen, som KM Lundbergs vid Stureplan. Stadshusarkitekten Ragnar Östberg liknade Stockholm vid en ung kvinna som trendkänsligt bytte kläder, hellre rev än bevarade. Så skedde på 1600-talet, så skedde kring 1900, så skulle ske på 1960-talet. Alltid med samma kombination: trafikkrav, städdille och högkonjunktur.

Den nya arkitekturen skälldes ut av en enig opinion, riksdagshuset, nya Operan och nya Hovstallet var monster, våldtäkter av Mälardrottningen. Andra arbeten symboliserade den nya tiden. När avloppen var klara grävdes gatorna upp för rör från nya gasverket i Värtan. När gasrören var klara grävdes gatan upp igen för elledningar, bland annat från Bobergs vackra elverk vid Regeringsgatan. Det gick rasande fort: år 1900 drevs industrin till 67 procent av ånga, år 1910 hade elen erövrat 50 procent av marknaden!

Stockholm växte också snabbt. 1890: 246 000 invånare. 1900: 300 000. 1910: 340 000. Stockholm var lantisarnas stad. År 1900 var bara varannan invånare född i staden. Stockholm var ungdomens stad: 55 procent var under 30 år. Stockholm var kvinnornas stad: på 100 män gick det 123 kvinnor. Och Stockholm var arbetarnas stad: 55 procent av invånarna definierades som arbetare, all time high.

Flyttvågen ansågs delvis bero på stadens attraktiva livsstil och ”tristessen i landsorten”, men magneterna var industrin, där männen fick arbete, och servicesektorn, där kvinnorna blev tjänstefolk eller sömmerskor åt en alltmer konsumerande allmänhet. Även delar av arbetararistokratin inom verkstadsindustrin hade faktiskt egen husa.

Exportindustrin gick på högvarv: Atlas, Bolinders, Bacho, Sieverts, de Laval, Separator. LM Ericssons fabrik på Tulegatan exporterade redan 85 procent av sin produktion. Stockholm var en teknologisk spjutspets – Europas billigaste telefoner och världens telefontätaste stad. 1897 fanns det 62 abonnemang per tusen invånare, jämfört med Berlins 18 och Paris ynka 6. De Laval satsade astronomiska summor på forskning och fyllde ett helt kvarter på Kungsholmen med ingenjörer. Den amerikanska tidningen Chicago Records hyllade Stockholm som Europas Klondyke, en välordnad idealstad med välutbildade, språkkunniga invånare och dessutom nära det slumrande, rika Ryssland. Det var som brohuvud i Europa och port mot Ryssland som Stockholm lanserades i Amerika.

Industrins seger märktes även i skolan. År 1899 blev realarna för första gången fler än latinarna i Stockholms gymnasier. ”Mer naturvetenskap behövs i skolan när den internationella konkurrensen hårdnar”, skrev Lärarnas Tidskrift.

All industri blomstrade: textil-, bygg- och framför allt njutningsindustri. Vad sägs om 10 tobaksfabriker, 15 bryggerier, 40 punschfabriker? Öl och punsch var typiska stockholmsdrycker, konsumtionen översteg vida övriga landets. Njutningen var inte bara överklassens otium. Arbetarnas standard förbättrades; från utställningsåret 1897 till storstrejksåret 1909 ökade lönerna med 65 procent, priserna steg bara 25 procent. Stockholms konsumtion av socker, smör, kaffe, kött, ägg och grädde ökade, medan basvaror som bröd och potatis minskade. För första gången i historien åt stockholmaren ”finare” än lantbon.

En orsak till arbetarnas bättre liv var fackliga segrar. År 1898 bildades LO av de fackföreningar som bildats det senaste decenniet. Arbetarnas status var stigande. Politisk korrekthet år 1900 innebar att bespotta alla i uniform – präster, poliser och militärer – men hylla den hederlige arbetaren. Det gjorde kulturbjässarna liksom de flesta tidningarna.

Stockholm var ett gediget vänsterfäste. Av 22 riksdagsmän hölls bara ett mandat av högern, framröstat av den stenrika villastaden norr om Humlegården. Övriga var liberaler plus socialdemokraten Hjalmar Branting. Denna radikalitet förklarar stockholmarnas svalka inför den petition om allmän rösträtt som lämnades till kung Oskar II nyårsafton 1899, seklets sista dag. 364 000 svenskar hade skrivit på, en av vårt lands största opinionsyttringar, men relativt få stockholmare. I huvudstaden var vädjandets tid redan förbi, nu gällde handling.

Våren 1902 kulminerade rösträttskampanjen. Söndagen den 5 april demonstrerade 6 000 i Lill-Jansskogen, en vecka senare 12 000, ytterligare en vecka senare 20 000. Vid Jakobs Torg och Gustav Adolfs Torg urartade manifestationen till kravaller. Slumpen gjorde att halva Stockholms journalistkår stod på publicistklubbens balkong och såg förloppet. ”Rått och våldsamt polisöverfall på fredligt sjungande arbetare”, löd mediedomarnas enhälliga utslag.

Samtliga Stockholms riksdagsmän protesterade hos regeringen mot polisvåldet. Söndagen därpå, den 27 april, demonstrerade 40 000 människor, det vill säga var åttonde stockholmare. I spetsen gick professorer, kulturkändisar och studenter för att skydda arbetarna. Verner von Heidenstam skaldade: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.” Häpna arbetare möttes av överklassglinas hejarop när de passerade nyrika Strandvägen.

Den 15 maj stannade Stockholm i en politisk storstrejk för rösträtten. Först tystnade Separator på Kungsholmen, sedan alla fabrikerna. Spårvagnarna parkerades i stallarna, färjorna lade aldrig ut. Medelklassen stängde i sympati sina affärer, skådespelarna bommade igen sina teatrar. Stockholm var en ville morte – död stad.

Militären litade inte på Stockholms garnison, man kallade in trupp från landsorten, som alltid vid oro i huvudstaden. De skulle väl skjuta stockholmare med ett visst välbehag, var tanken. Högvakten släpade med sig kanon och ambulansvagn till Slottet medan lojt fiskande stockholmare hånskrattade åt dem. Men inne på Berns rasade striden: vänstern skrålade ”Marseljäsen”, högern svarade med ”Kungssången”, vänstern riposterade med ”Arbetets söner” och högern hojtade ”Vårt land, vårt land”. Det blev inte våldsammare än så. Stockholm diskuterade inte längre den allmänna rösträtten, man diskuterade hur den skulle utformas.

I lönefrågor fick arbetarna inte samma allmänna sympati. Vid strejken på Södra spårvägsbolaget sommaren 1900 bespottades strejkbrytare, spåren blockerades med sten, koksbitar regnade över vagnarna, hela Hornsgatan blev ett slagfält. Nya kravaller utbröt i Sibirien vid renhållningsstrejken 1905. Barn attackerade polishästar och kvinnor bombade polisen med blomkrukor från fönstren på Tulegatan, medan männen misshandlades av inkallad militär. Men dessa lönestrejker möttes av hårda domar och fördömanden.

Arbetarnas respekt och självrespekt stärktes av kampanjer för bildning och nykterhet. Arbetarbibliotek öppnades och tusentals nyfikna strömmade till Ellen Keys eller Henrik Ibsens ypperliga föreläsningar hos Arbetarinstitutet på Klara Norra Kyrkogata. Där förmedlades kunskap om allt från politik till Afrikas lejon, från vikingar till nya vetenskapliga upptäckter.

Hamnarbetarfacket i Stadsgården och Värtan jagade bort spritlangarna som cirklade likt hajar runt de ofta svårt alkoholiserade arbetarna. På några år genomgick hamnarbetarnas status därefter en metamorfos, från föraktat avskum till respekterad arbetarstam.

Nykterhetsrörelsen hade egentligen tre ansikten: vänstern såg supandet som ett klassförtryck, de frireligiösa såg supandet som ett sedlighetshot och högern såg supandet som ett hot mot nationens överlevnad. ”De som lever år 2000 kan aldrig föreställa sig det elände rusdryckerna orsakat”, skrev Svenska Morgonbladet.

Trots tuffare försäljningsregler och krogdöd så dracks det tre gånger mer i Stockholm än på landet, där man sannerligen inte spottade i glasen. Det låg nog något i strofen: ”Kung Oskar sitter på Stockholms slott och nickar, nickar och nickar, kring honom står hans försupna folk och hickar, hickar och hickar.”

Det är en ledsam läsning om dråpen, sinnessjukdomarna, våldet, brotten, olyckorna, misären och de övergivna barnen som följde i spritens spår. Spriten lastades också för den självmordsepidemi som ansågs rasa. I oktober 1900 hoppade nummer 15 från Katarinahissen, Per August Larsson, 22-årig arbetare från Kocksgatan. Kroppen rispades sönder när den träffade ett plåttak och skallen krossades mot gatan. Tre av fyra självmördare var män. Arbetare hoppade, militärer sköt sig medan kvinnor dränkte sig. De ruinerade, alkoholiserade makarna Lindqvist sprängde sig med dynamit på ett sjabbigt horhotell i Göran Helsinges Gränd i Gamla Stan. Städerskan blev rasande därför att det blev så kladdigt.

I september 1899 greps 1 300 personer för fylleri, vilket ger en årstakt motsvarande 5 procent av stadens befolkning i fyllecellen. Polisen sa sommaren 1900 att de ofta grep folk som drack en liter brännvin per dag, ibland dog de i cellen.

I det ljuset blir en del av nykterhetsrörelsens vansinniga idéer begripliga. De ville införa automater med varm mjölk för att lindra hungerkänslor som i annat fall dämpades med sprit. De krävde krogar utan stolar, sur manlig personal och bibelcitat på väggarna. Tiotusentals demonstranter samlades vid Industripalatset på Karlavägen bakom dessa krav.

Nykterhetsvännerna fick mothugg från kultureliten. Albert Engström hånade dem för ”vattumän”. Gustaf af Geijerstam, troligen Sveriges mest läste författare år 1900, ansåg att nykterhetsrörelsen blivit despotisk och extremistisk. ”Nykterhetsrörelsen är en främmande fågel i Stockholm, nykterhet och återhållsamhet strider mot stockholmarens kynne”, menade han. Även Hjalmar Branting ogillade nykterhetsvännerna, som han ansåg skapade skåpsupare och angivare.

År 1900 var zenit för arbetarstaden Stockholm, redan på hösten diskuterades avindustrialiseringen. Metallindustrier flyttade till förorter som Sundbyberg, Nacka och Järla där marken var billigare. Textilindustrin flyttade till Norrköping där arbetskraften var billigare. Några verkställde det eviga hotet att flytta utomlands. Ett gemensamt klagomål från näringslivet var att deras arbetare saknade bostäder.

Inflyttningen hade skapat en ohygglig bostadsnöd. Trångboddheten har aldrig varit värre. År 1900 bodde varannan stockholmare i ett hushåll med minst fem personer i ett rum och kök, vilket var definitionen på trångboddhet. För ungdomar var det normalt att vara inneboende, man sov i köket med tvätten på tork ovanför huvudet. Att dela säng och sova i skift var inte ovanligt. Men det gällde dem som hade det bäst! Tre stora bostadsutredningar avslöjade chockerande förhållanden. Folk bodde i mögliga, dragiga hyreskaserner inpyrda i tbc. Familjer levde i källare utan fönster och med 1,5 meter i takhöjd. Gamla verkstäder och skjul blev sovsalar där mattor och pappskivor utgjorde innerväggar. Bostadsbristen splittrade familjer, mannen hamnade ofta på snuskiga, stinkande härbärgen i Gamla Stan. 14 män kunde dela på 20 kvadratmeter, med en potta mitt på det ruttna golvet. Utredarna kväljs och har svårt att andas i rummen. Bestörta bevittnar de hur en råtta och en människa slåss om samma matbit.

Pressen följde upp med skakande reportage. De hittade familjer som bodde under båtar vid Årstaviken, i verkstadsbodar på Tegnérgatans gårdar, under mattor i parker och till och med i garderober. I Stadshagen fanns en kåkstad av papplådor och plåtskjul. Ett barn låg och sov i skiten. ”Tja, föräldrarna arbetar väl”, sa den slitne grannen. I källarhål hittade polisen halvblinda sexåringar som knappt kunde gå. Osande lampor hade förstört ögonen, trängseln hade gjort att de inte lärt sig gå. ”Detta ser vi varje dag”, suckade polisen. ”Hästarna på Östermalm bor faktiskt bättre.”

Kvadratmeterpriset för dessa människoovärdiga hålor var högre än på rikedomens Strandvägen. Pressen ylade mot bostadsockrarna, de namngav och hetsade mot dessa värdar som skodde sig. Vintern 1900 beslutade ett stressat fullmäktige att kåkstaden i Stadshagen skulle rivas. Motvilligt gav de grönt ljus för kommunala hus, början på allmännyttan. Goda arbetsgivare som Bergsund, Bolinder och Rörstrand byggde bostäder åt sin personal. Offentliga arbetsgivare som järnvägen och vattenverket följde efter. Filantroper skapade Stockholms arbetarehem och egnahemsrörelsen föddes 1899. Mark köptes i Enskede, Ulvsunda, Ängby och Hägersten för att bygga fina småhus åt arbetarna. 1910 hade trångboddheten minskat till 35 procent.

Det var knappast en god miljö att växa upp i. Lärare fick dåndimpen när de gjorde hembesök – kanske delade mamma säng med fler än en man och vem pappa var förblev oklart. Förhärdade fattigpräster rodnade när de hörde tioåringarnas språk som de snappat upp i ”gristidningar”, barnens röster var hesa av sprit och cigaretter. Rökning var första tecknet på att det barkade åt skogen.

I vissa stadsdelar hoppade hälften av eleverna av skolan före sjätte klass. Ungarna ville snabbt bli vuxna, de slöt sig samman i gäng som levde på smårån, häleri och lurendrejeri. De bråkade på pendeltågen, värst var kvällstågen till Hagalund. De sjöng fula visor, slog konduktör och passagerare, kastade sten på tågen och krossade lampor. Polisen slog till mot ligapojkarna, vintern 1900 sprängdes Kungsträdgårdsligan, men Norrtullsligan, Klockfångarligan och Bonnfångarligan levde vidare.

Det värsta återstår. Klockan åtta på morgonen den 17 maj 1900 skriker en folkmassa på Riddarholmen ut sin fasa och sorg. Ångaren Prins Carl har just angjort från Köping. Lejdare och däck är blodiga, fem passagerare är skjutna och knivhuggna till döds, åtta skadade kvider och gnäller. Under natten hade ynglingen Johan Filip Nordlund metodiskt försökt att mörda samtliga ombord. Nordlund var just utsläppt från Långholmen, dömd för mordbrand. Han hade tillbringat stora delar av sitt liv på anstalter och ville nu ”hämnas på människorna”. Nordlund visade aldrig ånger och var nog rejält galen när han avrättades.

Händelsen innebar rusning efter vapen, vapenhandlarna sålde slut på sina lager. Fartygskaptener, präster, unga kvinnor och cyklister beväpnade sig i skräck för ungdomsgängen.

Hur skulle ”ungdomens förvildning” stoppas? Sluta sälj sprit till barn, kunde de flesta enas om. Några krävde militärpatruller på gatorna, andra önskade aga för ligapojkar. Det sa överståthållaren nej till i maj 1900 med motiveringen att det skulle demoralisera polisen att slå barn.

Det är sant att det fanns femtonåriga bankrånare, att polisen grep tioåriga småtjuvar, att var fjärde fånge på Långholmen var under 21 år. Men folkskoleinspektör Bergman övertygar när han i sin rapport hävdar att ungdomsbrottsligheten faktiskt sjunkit med 40 procent sedan 1870-talet. Kanske var ungdomens förvildning en mediemyt? Allt fler, allt bättre tidningar rapporterade allt mer och ungdomsbrotten nådde alltid förstasidan.

Stockholm hade ett tiotal tidningar som alla uppträdde mycket självsäkert eftersom de ansåg sig vara mer representativa för folket än riksdagen. Konservativa Nya Dagligt Allehanda betecknades som Första kammarens språkrör. Vårt Land kallades elakt ”prästorganet”. Moderata Stockholms Dagblad hånades som ”polistidningen” för sin lite devota hållning mot makten. Frireligiösa Svenska Morgonbladet stämplades av kollegerna som ”snörpfröken”. Svenska Dagbladet var kulturelitens innetidning efter Verner von Heidenstams och Oscar Levertins övertagande. Stockholms-Tidningen var störst och hade flest annonser och flankerades av korrekt liberala Aftonbladet och Dagens Nyheter. Lilla pigga Dagen ville vara småfolkets röst i viss konkurrens med Socialdemokraten, som genomsyrades av politik och klasskamp.

Roligast, men också elakast, var ohejdat populistiska Fäderneslandet som slog mot alla auktoriteter. De kungjorde namnen på dåliga läkare, avslöjade överklassens moral och omoral men drev också krav på rösträtt och rättvisa. De avskydde präster: ”Måste svartrockarna bygga kyrkor i varenda park?” De angrep militären, som konsekvent kallades ”glufs-glufs” för sina krav på upprustning.

Militären var iögonenfallande; det hade den förvisso varit sedan 1200-talet. Stockholms största byggnader var kasernerna på Östermalm och Kungsholmen. På gatorna vimlade livgardister, kavallerister, artillerister, ingenjörstrupper och flottans gossar. Turister trodde att det pågick en militärkupp när trupperna marscherade fram och tillbaka på morgonen.

Tidningen Dagen avslöjade i december 1899 förhållandena på kasernerna. Pennalismen frodades, äldre avtvingade yngre pengar och arbete. Ibland övergick det i fysisk misshandel. Vid ”knoppning” pressades en kula in mot ryggraden och vid ”pundning” slungades offret mot en sängstolpe som skulle träffa skrevet. Även befäl deltog i sadismen. Våren 1900 handbojades en hästgardist och spolades med iskallt vatten av skrattande befäl, för att sedan hängas upp och ner i en mörk cell i tre timmar. Samma vår slog en kapten sönder en rekryts ansikte och trasade sönder ena örat. ”Våra soldater sänds till övning för att piskas och misshandlas”, hojtade Fäderneslandet, medan Hjalmar Branting myndigt konstaterade att Stockholms kaserner förråade riket.

Soldaterna gav utlopp för sin frustration ute på stan. Ibland med skojigt bus, som när de bombade teatrar med grönsaker, andra gånger med rå misshandel av civilister: först slå ner och sedan sparka med de grova stövlarna.

Pressen angrep lika lustfyllt en annan uniformsklädd auktoritet – polisen. I slutet av november 1899 hade två poliser slagit en nattvandrare i Gamla Stan. De trodde att han var en hallick, men det var skomakare Johansson från Söder. En jurist såg incidenten och drev det till en enormt uppmärksammad rättegång. All press, även de konservativa, skällde poliskåren som brutal, berusad och oduglig. Den tog mutor, utövade utpressning och slog även vanliga medborgare, enligt rader av vittnen.

Den massiva militära närvaron gav upphov till manlig prostitution, men den diskuterades inte i motsats till den kvinnliga prostitutionen. 1902 skrev 15 000 personer under ett upprop för att stoppa den legaliserade kvinnliga prostitutionen.

År 1900 var ett toppår för sexindustrin, 900 flickor fanns registrerade hos myndigheterna. Många arbetade på de 30 ”flickställena”, som koncentrerats till Östermalm och Johannes men saknades i arbetarstadsdelarna. På flickstället styrde en bordellmamma över tre–fyra porterberusade flickor som i snitt var 21 år. De annonserade i fönstret med den fräcka tidningen ”En rolig halvtimme” och stod under regelbunden läkarövervakning. Det hjälpte nu inte – 80 procent hade gonorré, 65 procent hade syfilis, vilket i sin tur ledde till att 10 procent av hästgardisterna också var syfilitiker (och bildade en syfilisklubb).

De frilansande flickorna närde de skabbiga hotellen kring Yxsmedsgränd i Gamla Stan och Norra Smedjegatan i Klara. En undersökande reporter klarlade geschäftet: varje rum kostade 1,50 kr per gång, det innebar en årlig inkomst på 2 700 kr per rum åt hotellägaren (en arbetares årslön var cirka 1 000 kronor).

Även flickorna i tobaksaffärerna hade ett rykte, liksom apelsinflickorna som sålde frukt på gatan. De följde med kunderna på en åktur till Djurgården, kuskarna sades då ”köra porslin” med sin känsliga last.

Troligen var det en del av dessa flickor som försökte abortera. En metod var att dricka bortskrapade tändsatser från fosfortändstickor. Fosforn skulle utlösa blödningar i livmoderkakan och framkalla aborten. Men riskerna var stora, hjärta, lever och njurar kunde svikta. De riskerade att dö med brännande törst, kräkningar, svåra smärtor och blödningar. Fosfortändstickor förbjöds den 1 juli 1901.

Andra kvinnor mördade i desperation sina nyfödda. Polisrapporterna talade sakligt om kvävda, strypta, dränkta och styckade spädbarn. De gömda barnliken återfanns i latriner, vedtravar och kakelugnar.

Gissningsvis var det brist på pengar som drev mödrarna, i mindre utsträckning skammen. Vart tredje barn var fortfarande fött utom äktenskapet, visserligen färre än 1850 men ändå inget ovanligt. I landsorten var det svårare, där var bara vart tionde barn fött utom äktenskapet.

År 1900 är 50 procent av stockholmarna över 30 år gifta, 1850 var siffran bara 30 procent, 1950 var den uppåt 80 procent. Äktenskapen ökade, men det gjorde skilsmässorna också, de var nästan fem gånger vanligare än på landet. Det normala i Stockholm var ensamhushållet, då som i dag. Högmässor, nykterhet och äktenskap har aldrig varit stockholmarnas starka sida.

Kvinnorörelsen hade baksmälla. ”Glöden falna, leden glesna”, konstaterade Fredrika-Bremer-förbundets tidskrift Dagny. Debattören Algot Ruhe hävdade att de intellektuella nu ansåg kvinnofrågan ”oändligt trist”. Branting och arbetarna var ljumma, för att inte säga fientliga, till kvinnornas krav. Ellen Key talade om den förkalkade kvinnorörelsen med bittra, barnlösa 50-åringar. Dessutom vidgades klyftan mellan kvinnorna. Borgarkvinnor längtade bort från hemmet och ut i karriären. Arbetarkvinnor längtade bort från arbetet och in i hemmet. Det är rörande att läsa Dagnys rapport om när Östermalms överklassfeminister besöker sina arbetande medsystrar på Kungsholmen. De tycker att stadsdelen är avlägsen, vild och obekant men gläds häpet åt att näpna arbeterskor kan dricka te och rentav tala. Strax intill klagar insändarna på att tjänstefolket hellre arbetar i fabrik och flinar åt sina forna matmödrar när de möts på gatan. Det var ljusår mellan deras världar.

Men den idoga Ellen Key gav aldrig upp. Hon skissade en ny balans, kvinnan ska vara utbildad men bejaka sin moderlighet. Kvinnan ska stå för gemyt, lyssnande och längtan. Mannen ska stå för idéer, forskning och systembyggande. Kvinnans dygder är kristna, mannens är hedniska. I denna balans skulle jämställdheten uppstå på 1900-talet.

Ellen Key var inblandad i nästan alla debatter. 1900 var nationalsångstävlingens, flaggparadernas och de nationella festernas tid. Tillsammans med Verner von Heidenstam hyllade Key en ny modern, folklig, ungdomlig nationalism. Den skulle ge den allt girigare och vilsnare ungdomen en livsuppgift. Nationalism var vägen till självinsikt och därmed respekt och förståelse för andra. De betraktade därför unionen med Norge som incestuös och dödsdömd.

Den gamla punschpatriotismen representerades av Vårt Land, som ofta gläfste mot de illojala norrmännen. Pastor Rosenius ivriga opinionsmöten våren 1900 där han hetsade mot Norge gav svag genklang i det liberala Stockholm.

Kritiken mot Norge gällde deras egoism. De struntade i Finlands öde, där förryskning och förtryck hotade att utplåna nationen. Politiska flyktingar strömmade in från Helsingfors och på Hasselbacken sjöngs snyftande ”Vårt land, vårt land”.

Var smånationernas tid förbi? Skulle Sverige slukas av Ryssland och Danmark av Tyskland? Se hur Brittiska imperiet grymt slår ner boerna i Sydafrika; tidningarna följde intensivt kriget. Många trodde att Sverige hotades av undergång. Rader av usla romaner publicerades som alla handlade om rysk ockupation. I dessa böcker räddas Sverige av USA, efter svensk-amerikanernas påtryckningar. Norge straffas eftersom det huggit det kämpande Finland och Sverige i ryggen.

Stämningen blev så uppjagad att några ryska besökare angreps på en stockholmsgata – folk trodde att de var spioner. I februari 1900 hade krigsministern sagt att det var oomtvistligt att Ryssland spionerade på Sverige. Samma år avslöjade Stockholms-Tidningen att en svensk kontraspion följt med ett gäng ryska sågfilare på vandring över Södertörn. Rapporten styrkte misstankarna att de ryska ”hantverkarna” var förklädda officerare på spionuppdrag. De hade mycket pengar, studerade järnvägar, undvek arbete och gick längs en tänkt invasionslinje, från havet över Magelungen mot Tumba. Finlands öde och sågfilarna blev argument för en svensk upprustning.

En starkare nationalism skulle också stoppa den åderlåtande utvandringen, ansåg Gustav Sundbärgs stora emigrationsutredning. Stockholm var en utvandrarbygd, 25 procent högre än rikets snitt. Sju av tio for till USA, men även S:t Petersburg och Brasilien lockade. Medianemigranten var en ung, välutbildad arbetare från Kungsholmen. Varför skulle han stanna? Ingen rösträtt, dyr mat sedan landsortens tullvänner besegrat Stockholms frihandlare i riksdagen. Och nu ville militären förlänga värnplikten. I Sverige var skyldigheterna många, rättigheterna få.

Därför myntades slagordet ”Amerika bör flyttas till Sverige”, man skulle ge svensken hoppet åter med bättre skola, egnahem, karriärchans, folkpension och försäkringar. Ett folkhem skulle locka tillbaka emigranterna. Långt senare skulle Per Albin Hansson annektera detta nationalistiska begrepp.

I den nationalistiska folkhemstanken låg ett brinnande stockholmshat. Staden slet sönder släktled, bröt kontakten med jorden och skapade rotlöshet till obotlig skada för Nationen. Storsäljaren år 1900 är Karl-Erik Forsslunds magnifika bok Storgården. Sida upp och sida ner hatas Stockholm, en våtvarm, klibbig insekt som förtär människor och skapar tomhet, sjukdomar och död. Staden är en vanvettig häxdans, ett inferno för kropp och själ, här trivs bara horor, karriärister och skojare. Det enda sunda är Skansen, för där finns ingenting från Stockholm. Lösningen är Pol Potsk: Stockholm måste raderas ut, museerna tömmas och folket drivas ut i den hälsobringande landsorten.

Kulturlivet hyllade också landsbygden: Hugo Alfvén midsommarvakade i skärgården, Wilhelm Peterson-Berger tågade in i den jämtländska sommarhagen. Selma Lagerlöf och Gustaf

Fröding skaldade om Värmland, Ellen Key och Verner von Heidenstam längtade till Vätterns strand, Carl Snoilsky diktade om Värnamo marknad, Sven Hedin vandrade i Asien, Albert Engström häckade i Roslagen medan Bruno Liljefors målade rävar och urstockholmaren Carl Larsson flyttade till Sundborn i Dalarna, Anders Zorns och Erik Axel Karlfeldts landskap.

Ett udda gäng vågade vara stockholmare: galenpannan August Strindberg, dekadenten Hjalmar Söderberg, ultradekadenten Eugène Jansson och prins Eugen.

Men vad brydde sig Stockholm om det. Man gladdes åt fattigmansteatern i Birger Jarlspassagen, den nya biografen alltså. Man pep hänfört över Wulffs cirkus på Olympia som med 70 hästar kreerade storslagna historiska tablåer, ofta medeltida riddarscener.

Novilla, Sveasalen, Mosebacke, Alhambra och Kristallsalongen hade tyvärr stängt sina dekadenta varietéer med lätt strip-tease, akrobater, stå-uppare och trevliga chansonger. Riksdagen hade 1896 gripits av moralpanik och förbjudit dem. ”Bonniga riksdagsmäns övergrepp mot Stockholm”, sluddrades det.

Men kändisarna fortsatte dricka sin absint frappé på Rydbergs vid Gustav Adolfs Torg, artisterna satt på du Nord, ligapojkar hängde på National. Nöjeslivet uppdelades strikt efter klassapartheid. Enkelt folk gick på krog, i värsta fall på stökiga Österlånggatan. Medelklassen gick på källare, medan överklassen gick på restaurang: Operakällaren, Grand, Metropol, Riche, Anglais, Fenix och Continental. Men Berns och Hasselbacken var klassöverskridande, där delade diplomaten, arbetaren, konstnären och kapitalisten bord.

Och överallt ljöd musik, musik, musik. Vartenda etablissemang hade ett kapell, en orkester eller till och med en gosskör som Strömparterren. Till slut annonserades tysta restauranger för dem som inte stod ut. Musiken hördes också bland arbetarna: typografer och målare bildade präktiga körer, Finnboda varv och Spårvägen hade mäktiga orkestrar.

Med svenska flaggan i topp och med flödande musik seglade Stockholm förtjust in i 1900-talet. Den röda gryningen skulle visa sig vara blod, det är 14 år till världskriget.

John Chrispinsson är journalist och författare. I höstas gav han ut boken Sekelskiften. En krönika om sex, makt och pengar.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!