Svenska småstäder: Haparanda

Haparanda är en av Sveriges minsta städer och har alltid varit en marknadsplats. Under första världskriget utgjorde orten den enda passagen mellan Ryssland och övriga Europa.

Text: Thorsten Sandberg

Haparanda är i dag kanske mest känt för sitt Ikeavaruhus – världens nord­ligaste. Googlar man på ”Haparanda Ikea” får man omkring 107 000 träffar. Det är tio gånger fler än träffarna på ”Haparanda 1809” – en egentligen betydligt mer ödesmättad kombination. 1809 förlorade Sverige hela den östra rikshalvan och Hapa­randa blev det svenska samhälle som låg närmast det ryska imperiet.

Rollen som gränsstad och huvudort för regionen är central. Sedan långt tillbaka har Haparanda dominerats av handel, transporter och service, medan industrin levt i skymundan.

Freden med Ryssland efter kriget 1808–09 ledde till att Haparandas betydligt större tvillingstad Torneå blev rysk. Den långa kustvägen runt Botten­viken blev avskuren av en riksgräns där de tidigare närmast sammanväxta orterna hamnade på var sin sida. Som en sista utpost mot öster låg nu lilla Haparanda, vars namn knappast var känt för andra än för dem som var på genomresa till Torneå. Byn bestod av ungefär åtta gårdar.

Året efter freden med det stora riket i öst uppmärksammade Norrbottens läns förste landshövding, lagmannen Per Adolf Ekorn, statsmakterna på behovet av en ny svensk stad som ersättning för Torneå. Här skulle de som var intresserade av att bedriva gränshandel och hantverk kunna etablera verksamhet utan att hindras av ålderdomliga skråförordningar.

I slutet av maj 1812 utfärdade rege­ringen en kungörelse om den nya orten. Den skulle få namnet Karl Johans stad, efter Sveriges nyvalde kronprins. Alla som bosatte sig där utlovades tio års skattebefrielse. Ändå var det svårt att locka folk. Några näringsidkare valde visserligen att öppna verksamhet i Karl Johans stad – bland dem en tobakshandlare från Torneå – men de var inte många. Anledningen var bland annat myndigheternas höga krav – ville man syssla med näringsverksamhet fick man vara så god att först bygga ett hus i staden. Något som var ekonomiskt omöjligt för de flesta.

Under riksdagen 1817 dök ett nytt förslag upp. Den lokale riksdags­mannen förordade att privilegierna för Karl Johans stad skulle flyttas till Haparanda by, eller att en fri köping anlades på platsen. 1827 blev köpingen verklighet. Femton år senare, 1842, skickade Haparandas borgerskap en formell ansökan till regeringen om stadsrättigheter vilken Norrbottens landshövding Carl August von Hedenberg ställde sig bakom. Den 10 december biföll regeringen ansökan. En ny svensk stad var född.

Ett par år efter stadsgrundandet utfärdade statsmakterna ett reglemente för Haparanda, där man välkomnade både svenskar och utlänningar att be-­driva verksamhet i staden. Handelsmännen fick goda vitsord av ett par rese­närer i mitten av 1800-talet. En besökare skrev att i Haparanda bor ”de solidaste köpmännen i hela Norrland”, och re­daktör Nils Arfwidsson hyllade invånar-­nas affärssinne: de ”tyckas i allmänhet förstå sig förträffligen på commerce”.

Haparandaborgarna bedrev en livlig handel med Stockholm, Gävle och andra orter. De produkter man sålde söderöver var bland annat tjära, ved, lax, renhudar och smör. Sistnämnda vara exporterades under vissa perioder också till Norge.

Våren 1854 utbröt krig mellan Ryss­land och västmakterna – Krimkriget – och de finska fartyg som låg i brittiska hamnar beslagtogs. Finlands hamnar blockerades under ett par somrar och svenska fartyg fick uppehålla sjöfarten även för grannlandets räkning. Krimkriget ledde till att Sveriges handel med omvärlden fick ett uppsving, inte minst beroende på ökad transithandel. Tullintäkterna för hela riket steg stadigt under krigsåren. För Haparanda noterades en verklig intäktsboom åren 1854–55.

Haparandas karaktär av gränsstad har gjort att ovanligt många allmänna inrättningar lokaliserats hit. Naturligt nog har Posten spelat en stor roll eftersom posttransporterna längs den viktiga landsvägen runt Bottenviken passerade här.

När Europas gränser stängdes under första världskriget formligen forsade posten från när och fjärran genom Haparanda. All post till och från Finland, Ryssland, Persien, Kina och Japan sam­lades i Karungi norr om staden för vidare befordran över Haparanda.

Den korta men mycket hektiska krigs­perioden har litterärt behandlats av Jan Olof Olsson i De tre från Haparanda, med undertiteln Romantiserad skildring från det första världskriget (1967). Jolo, som han vanligtvis kallas, fyller denna både roliga och spännande äventyrsroman med charmerande tidsfärg från det Hapa­randa som under första världskriget utgjorde en av Europas medelpunkter.

Fronten mellan de krigförande parterna gick från Balkan ända upp till Östersjön, som helt behärskades av den tyska krigsflottan. Det väldiga Ryssland var inringat, och enda andningshålet för varutransporter och post var Torneå och Haparanda på ömse sidor av älven. Här skedde även utbyte av krigsfångar mellan Ryssland å ena sidan, Tyskland och Österrike å den andra.

”Folk skulle den vägen”, berättar huvudpersonen i Jolos roman, en ung tullare: ”ryssar skulle ut till England eller Frankrike, engelsmän och fransmän skulle in i Ryssland, alla kom de över Haparanda. Dag och natt gick trafiken. Berg av paket och lådor växte upp bredvid stationerna.” Hela nätterna stod passagerare och väntade på tull och passkontroll – hela samhällspyramiden från fattiga och krigsfångar i botten till ryska furstar, franska baroner och engelska lorder i toppen.

Berättaren noterar också att mitt i strömmen av resenärer fanns en särskild sorts ryssar, varav några greps på gränsbron och fördes åt sidan. De var enklare klädda än andra, hade mindre bagage och var långhåriga. ”Vi sade, det är revolutionärer, men de kloka sade kanske, men tror du dom verkliga revolutionärerna är så dumma att de ser ut som revolutionärer?”

En av de bolsjeviker som passerade Haparanda var ingen mindre än Vladi­mir Iljitj Lenin. I mitten av april 1917 kom han med tåg till Stockholm där han bland annat besökte Kungliga biblioteket och köpte en kostym på varuhuset PUB. Tågresan fortsatte sedan norrut och slu­tade i Haparanda, där Lenin med sällskap tog sig över den isbelagda älven till Torneå på andra sidan gränsen.

Den unge tullaren i Jolos roman blir inblandad i en rad märkliga hän­delser där bland andra en rysk balle­rina, en fotograf och en skånsk affärs­man figurerar. Ett mord begås i deras närhet. De grips och sätts i häkte i Haparanda men lyckas rymma och ta tåget till Stockholm. Snart är de kända i hela Sverige och kallades i efterlysningarna för ”de tre från Haparanda”.

1974 blev romanen en populär TV-serie med bland andra Ernst-Hugo Järegård och Lil Terselius i huvudrollerna.

Under krigsåren 1914–18 var Hapa­randa en centralort i Europa. Numera är staden en viktig knutpunkt på Nordkalotten och Barentsområdet. Varje år äger omkring tolv miljoner gränspasseringar rum, vilket gör gränsöverfarten till den livligaste i Skandinavien. Från Hapa­randa utgår också Sveriges enda fasta järnvägsförbindelse med Finland.

Tillsammans med tvillingstaden Torneå bygger Haparanda nu ett gemen­samt stadscentrum med handel, bo­städer, utbildning, samhällsservice, kultur och arbetsplatser. Projektet är ett utmärkt exempel på europeiskt lagarbete över landsgränser. Den säker­ligen mest kända satsningen under senare år är Ikeas varuhus. Haparandas öde är att vara en gränsstad – ett lyckligt öde har det visat sig, som skapar dynamik och framtidstro.

ATT LÄSA »Haparanda stad 100 år» (minnesskrift, 1945) av Reinhold Odencrants och De tre från Haparanda – romantiserad skildring från det första världskriget (1967) av Jan Olof Olsson.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!