Sverige och Förintelsen

Känslorna svallade kvällen den 17 februari 1939 när Arvid Fredborg – som senare skulle bli en av Sveriges mest välkända journalister – reste sig för att tala i den överfulla sporthallen i Uppsala. En orsak till den upprörda debatten var att tolv tysk-judiska läkare föreslagits få inträde i Sverige. Läkarstudenterna i Uppsala, liksom på andra håll i landet, befarade att deras egna jobbmöjligheter skulle minska om de judiska läkarna togs emot.

Men även andra frågor väckte djup oro, vilket bland annat Fredborg gav uttryck för: ”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att de ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. Det vore löjligt att förneka, att det för vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder icke haft något nationalitets- och rasproblem. Och ett sådant skaffar vi oss ej lättsinnigt på halsen.”

Alla i hallen förstod att mer stod på spel än bara jobbfrågan. Det så kallade Bollhusmötet ägde rum endast några veckor efter att ”Kristallnatten” inträffat, den 9–10 november 1938. Händelsen var ett aldrig tidigare skådat samordnat offentligt angrepp på Tysklands och Österrikes judar och deras egendom. Detaljerna kring den våldsamma pogromen blev snabbt kända i Sverige, precis som i andra betydande fall där nazisterna intensifierat sin krigföring mot judarna.

På grund av neutraliteten och den geografiska och kulturella närheten till Tyskland kunde svenska medborgare och tjänstemän följa Nazitysklands antijudiska kampanjer på betydligt närmare håll än många andra. Chockerande information, som i hög grad kom till offentlig kännedom och ofta var detaljerad, strömmade in i Sverige efter att Hitler vunnit makten 1933.

Detta flöde avstannade aldrig. Även när de systematiserade massmorden på judar började 1941 hade svenska dagstidningsläsare tillgång till specifik, om dock ibland obegriplig, information om vad som hände judarna runtom Europa. Redan i oktober 1942 publicerade den svenske journalisten och historikern Hugo Valentin en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) med rubriken ”Utrotningskrig mot judarna”. De som 1945 uttryckte förvåning över vad som hade hänt Europas judiska befolkning hade antingen inte varit uppmärksamma, eller valt att ignorera den fruktansvärda sanningen.

Efter Tysklands införlivande av Österrike i mars 1938 hade det moraliska och politiska trycket ökat på andra länder att bistå judar med skydd. Trots det var många i Sverige (liksom på andra håll i Europa och Nordamerika) övertygade om att hjälp till dessa desperata människor skulle skada det egna landets intressen. Den svenska regeringens restriktiva policy när det gällde mottagande av judiska flyktingar hade brett folkligt stöd – inte heller judar som bara ville passera genom landet tilläts inresa. Inte minst i jämförelse med andra länder genomförde Sverige en ovanligt ”lyckad” operation mot judar som försökte fly undan Hitler – något som uppmärksammades till och med under kriget.

Men det fanns personer i Sverige som reagerade annorlunda. På själva Bollhusmötet 1939 hördes också en annan röst, en som valde att inte haka på resonemangen om yrkes- och rasproblem. Studenten Karin Westman, som senare skulle bli känd litteraturforskare, var en av dem som pläderade för en humanistisk inställning:

”Det låter bestickande riktigt att endast anlägga ›fackliga synpunkter› … Jag menar att det är en fiktion att vi skulle kunna uppträda och handla som endast yrkesutövare. Men det är en skön och välkommen fiktion … som bjuder oss att först och framförallt ta hänsyn till vår egen och våra närmastes säkerhet … [Jag] ser inte hur vi kan komma ifrån att ta hänsyn till det humanitära”.

På flera sätt var atmosfären och diskussionen som förekom under Bollhusmötet typisk för de stämningar som rådde i Sverige under nazitiden. De flesta människor och institutioner var emot så kallad ”judeimport”, en inställning som ofta grundade sig i en främlingsfientlig samtida nationalism. Resonemanget gick ut på att ett flyktingmottagande skulle öka landets lilla judiska befolkning på ett oacceptabelt sätt. Att göra det skulle medföra en risk för en korruption av ”den svenska rasen”.

Å andra sidan fanns det under hela den nazistiska tiden alltid offentliga röster som påminde regeringen och folket om Sveriges långa tradition av humanism, och som ville se ett annat svar på den mänskliga kris som orsakats av Hitlers rasistiska politik.

”… Den svenska linjen har proklamerats som den kristna. Det återstår likväl att övertyga att den också är det … Det är särskilt på ett område, som vår kristendom och därmed även den kristna linjen komma till korta. Det är ifråga om vår passivitet inför den oerhörda, i system satta grymhet, som utövas i Europa … Det borde dock för alla stå klart, att vi då omöjligen kunna undgå att döma oss själva och att domen kommer att innehålla ett oryggligt konstaterande av att vi, när det verkligen gällde att ta ställning, satt vår materiella bekvämlighet och fysiska säkerhet framför vår kristna förpliktelse.” (J A Selander i Eskilstuna-Kuriren, 16 september 1942)

Frågan ställs ofta: Hur reagerade Sverige på förföljelsen av Europas judar, och det följande folkmordet? Faktum är att det i dag är omöjligt att tala om ett svenskt gensvar på Förintelsen – i själva verket förekom det under Hitlertiden en mängd vitt skilda reaktioner bland enskilda, grupper, och även inom staten.

Redan långt före Hitlers maktövertagande fanns det en utbredd antisemitism i Sverige, med rötter i en problematisk europeisk tradition. Detta tankegods spreds och radikaliserades under slutet av 1800-talet inom vissa prominenta intellektuella och politiska kretsar i såväl Sverige som övriga Europa och Nordamerika. I början av 1900-talet fick dessa rasistiska idéer stort inflytande; bland annat var det ett accepterat argument, som ansågs vila på vetenskaplig grund, att judarna riskerade ”smutsa ner” det europeiska blodet.

Många menade att ”blandning av raser och kulturer” skulle orsaka en allmän social oro och, slutligen, en kollaps för den kristna europeiska civilisationen – som måste försvaras. Till exempel fick svenska soldatrekryter under 1920- och 30-talen inte bara instruktioner om att skydda sitt fosterland, utan också – i mycket specifika ordalag – renheten hos den ”svenska rasen”. Trots att det var omöjligt att vetenskapligt bestämma vad denna ras bestod i, var det en spridd föreställning att den måste värnas.

Det är dock viktigt att påpeka att de mest aggressiva och rasistiska yttringarna mot judar i svensk opinion inte endast hade sina rötter i europeiska folktraditioner, utan även i ett omedelbart gensvar – inte minst bland intellektuella – på nazismen. Genom hela naziperioden fanns det i Sverige människor som lockades av ideologin och pläderade för en välvillig förståelse för Hitlers mål. Följaktligen fanns det under hela kriget politiska och sociala inrättningar som menade att ”business as usual” skulle gälla i relationen till Nazityskland, och att detta var det bästa för Sverige.

Betyder detta att de som attraherades av Tysklands antijudiska politik själva var latenta förtryckare av judar? I Sverige fanns det de som varnade för att om man inte lyckades stödja Hitlers mål, skulle risken öka för ”giftigt” inflytande från den så kallade ”jude-bolsjevismen”. Även om det ofta förnekades då, förstår vi i dag att de som accepterade dessa ”mål” också – i olika grad – accepterade centrala inslag i Hitlers folkmordstyngda ockupation av Europa.

Även när man tittar på Sveriges regering och hur den reagerade på judeförföljelserna och Förintelsen är det en paradoxal bild som framträder. En del myndigheter var chockerande oberörda inför den judiska tragedin, även sedan de fått information om vad som skedde i Europa. Samma likgiltighet kunde framträda i opinionen. I december 1942 lade till exempel dagstidningen Arvika Nyheter fram argument mot att hjälpa judiska barn i Polen:

”Vi ha barnproblem på närmare håll att taga hänsyn till. Det finns otaliga svenska barn, som sannerligen icke ha någon anledning att rosa tillvaron … De svenska barnen böra hjälpas i första hand. Den saken behöver icke diskuteras. Men sedan? … Någon överflyttning av ett större antal polsk-judiska barn till vårt land torde därför icke komma ifråga …”

Men samtidigt inledde den svenska regeringen en omvändning; man kan säga att den gick från likgiltighet till aktivism. Attityden att judar var ovälkomna ändrades när Norges lilla judiska befolkning samlades in av tyskarna och deporterades mot sin död hösten 1942. Regeringen beslöt att de som lyckades fly (omkring tusen personer) skulle få komma in i Sverige. Ett annat viktigt exempel på denna förändrade attityd ser man i januari 1943, då en inflytelserik UD-tjänsteman som svar på ett rop på hjälp skriver att det är ”bättre för [Sverige] att rädda alltför många judar än alltför få”.

Intressant nog lät Sveriges regering till största delen tjänste­män forma landets reaktion på judeförföljelserna och folkmordet. Det kan hjälpa oss att förstå varför Sveriges gensvar blev så ambivalent och präglat av paradoxer. Under krigets andra hälft gjordes till exempel flera humanitära hjälpinsatser för att rädda ett växande antal judar – samtidigt som den svenska industrin fortsatte att förse Nazityskland med viktigt krigsmateriel i form av järnmalm och kullager. Exporten fortsatte till senare delen av 1944 och en del historiker menar att denna handel förlängde kriget.

Faktum är att Sveriges Förintelsehistoria innehåller många moment där individer och institutioner valde att hjälpa judar och andra offer för Nazityskland. Bland de mest betydelsefulla händelserna var det ovan nämnda tysta mottagandet, hösten 1942, av ungefär hälften av Norges judiska invånare. Ungefär ett år senare, i oktober 1943, deklarerade Sverige öppet för världen sin beredskap att ta emot alla Danmarks judar och deras familjer. Totalt flydde cirka 7 700 personer över vattnet från det ockuperade Danmark till säkerhet i Sverige.

På många sätt nådde Sveriges humanitära hjälp till judar sin kulmen i Budapest 1944, med den djärva och kreativa diplomati som bedrevs av Carl I Danielsson, Per Anger, Valdemar Langlet och Raoul Wallenberg. Den svenska staten hade upptäckt att man kunde rädda utsatta personer i andra länder genom att erbjuda dem svenskt medborgarskap.

Detta skedde genom att man utfärdade så kallade skyddspass. I samarbete med diplomater från andra neutrala länder lyckades de svenska sändebuden i Budapest hjälpa tiotusentals judar att överleva nazisternas härjningar. I dag lever särskilt Wallenbergs insats kvar som ett gripande och moraliskt mäktigt exempel på hur det var möjligt att hjälpa andra – även under Förintelsen.

Samtidigt fortsätter forskare att undersöka den insats – som framstår som allt mer kontroversiell – som gjordes av svenska Röda korset med de så kallade ”vita bussarna” i krigets slutskede. Det komplicerade uppdraget belyser de många kvarvarande paradoxerna – goda som onda – i Sveriges reaktion på nazismen och folkmordet på judarna. Expeditionen, som organiserades av greve Folke Bernadotte, illustrerar med smärtsam tydlighet vad som kan hända när goda människor, utkastade på ett politiskt och moraliskt minfält, tvingas att reagera på ett folks önskan att utrota ett annat folk från jordens yta.

När vi blickar tillbaka ser vi hur Sveriges befolkning och rege­ring hjälpte tiotusentals europeiska judar, såväl under kriget som efteråt. Ändå fanns det under hela den nazistiska eran svenska röster som hävdade att detta var ett misstag. Att vi kommer ihåg och erkänner båda dessa sidor av debatten är oerhört viktigt.

När kriget var över i maj 1945 jublade de flesta, men inte alla, svenskar över Hitlers fullständiga nederlag. Att förstå hela detta spektrum av attityder står kvar högt upp på historikernas ”att-göra-lista”, inte minst därför att denna mångfald av åsikter på vissa sätt fortfarande finns i Sverige i dag. Lärdomarna från Förintelsen och senare folkmord påminner oss om att det förblir högst osäkert hur demokratiska samhällen reagerar på sådana utmaningar. De generella gensvaren på folkmord i historien ingjuter inte alltid hopp inför framtiden.

Paul A Levine är fil dr och universitetslektor i Förintelsens historia vid Uppsala universitet. I vår utkommer han tillsammans med Stéphane Bruchfeld med en ny upplaga av Om detta må ni berätta, som bland annat kommer att innehålla ett nyskrivet kapitel om Sverige och Förintelsen. Bakom projektet står den statliga myndigheten Forum för levande historia, på uppdrag av regeringen.

Att läsa: En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920–1950 (2008) av Lars M Andersson och Karin Kvist-Geverts, Sverige och Nazityskland – skuldfrågor och moraldebatt (2007) av Lars M Andersson och Mattias Tydén (red), From indifference to activism – Swedish diplomacy and the Holocaust, 1938–1944 (1998), av Paul A Levine, Sverige och Förintelsen – debatt och dokument om Europas judar 1933–1945 (1997) av Ingvar Svanberg och Mattias Tydén, och Djävulssonaten (2007) av Ola Larsmo.

Kommentarer inaktiverade.

  • Aktuell läsning

    rysstart

    Med anledning av den militära aktiviteten i Stockholms skärgård bjuder vi på lite fördjupande läsning.
    Inga konkreta bevis för att en främmande makt är inblandad har presenterats, men misstankar har riktats mot Ryssland.  
    Läs Magnus Västerbros artikel om "rysskräcken" i Sverige genom tiderna, från Populär Historia nr 7/2014.

    Läs artikeln här

     

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Annons

    POP_3936_banner

  • Gilla oss på Facebook!

  • Grattis till våra vinnare

    Den tyska krigsplanen som användes i anfallet mot Frankrike 1914 kallades för Schlieffenplanen, efter generalstabschef Alfred von Schlieffen.  
    Det var svaret på vår fråga i Populär Historia nr 9. 
    Följande fem läsare som visste det belönas med Marco Smedbergs bok Första världskriget:

    Ingemar Larsson, Lund

    Christian Wiklund, Sund

    Birgitta Bergström, Helsingborg

    Bengt W Johansson, Malmö

    Lena Månsson, Märsta 

  • Läsarresa till Burma

    burma

    Upplev Burmas rika historia, magnifika sevärdheter och vackra natur med Historiska resor. Läs mer om resan här