Svolder år 1000

Den mest kända historien om slaget vid Svolder, eller snarare ”Svold”, så som den framträder i äldre historieböcker, bygger på västnordiskt material, närmare bestämt från Snorre Sturlassons väldiga historieverk Heimskringla. Här ser vi händelserna ur ett norsk-isländskt perspektiv – det handlar alltså om nederlag, inte seger.

Hjälten i denna tradition är den norske kungen Olav Tryggvason. Efter att ha härjat kors och tvärs i Västeuropa, blivit kung av Norge och börjat kristna folket begick Olav ett allvarligt misstag. Han förolämpade änkedrottningen av Sverige, Sigrid Storråda, som till Olavs förtret vägrade lämna hedendomen. Olav skall därvid ha kallat henne ”hundhedning” och givit henne en örfil. Sigrid började genast konspirera för att hämnas skymfen. Hon fick med sig sin nye make (den danske kungen Sven Tveskägg), sin son (den svenske kungen Olof Skötkonung) samt den norske stormannen Erik (son till den tidigare härskaren i Tröndelag, jarl Håkon av Lade). De förbundna slog till vid Svolder, en plats i södra östersjöområdet, efter det att Olav varit på besök hos venderna (västslaverna) och seglade hemåt i sitt väldiga skepp Ormen Långe. Att Olav åkt ända ned till vendernas land – troligen till nuvarande norra Polen – förklarar Snorre med att hans gemål Tyra, Sven Tveskäggs syster, tidigare hade varit gift med en vendisk kung vid namn Burisleiv. Hon hade lämnat honom, men venderna hade behållit den egendom hon fått med sig i boet. Till slut tröttnade Olav på hustruns evinnerliga tjat och tårar och for ned till Östersjöns södra kust för att hämta hem rikedomarna. Detta lyckades, men på hemvägen slog alltså fienderna till.

Sjöslaget blev stort och väldigt, och trots att norrmännen var hopplöst underlägsna i antal härdade de ut länge. Den duglige bågskytten Einar Tambarskjelve, som kämpade vid kungens sida, skall ha hävt ur sig ett berömt svar när Olav, som hört hur hans bågsträng gick sönder, frågade vad det var som brast. ”Norge ur dina händer, konung”, blev svaret. När Olav insåg att allt hopp var ute kastade han sig i vågorna och försvann. Vissa påstod att han simmade i land och levde vidare utomlands, men Snorre själv satte sin lit till skaldeverser som ger vid handen att han drunknade. När segern var vunnen tog de förbundna kungarna makten över Norge med jarl Erik Håkansson, slagets egentlige segerherre, som mellanhand.

Snorres historia är välskriven, fantasieggande och full av detaljer. Tyvärr skrevs den emellertid först på 1200-talet, mer än två sekler efter händelserna. Detta är alldeles för sent för att historien skall vara trovärdig. Ingen nutida historiker tar följaktligen hela Snorres saga på allvar, även om man i allmänhet menar att det finns mer än ett korn av sanning i den. Olav Tryggvason dog verkligen vid den tiden, och hans död i kamp mot Sven Tveskägg nämns också i Adam av Bremens historia från 1070-talet. Adam var en tysk kyrkoman, verksam i Danmark, som fått information av bland andra kung Sven Estridsson. Att det förekommit krigiska uppgörelser mellan nordiska kungar omkring år 1000 indikeras även av vissa runstenar, i synnerhet av den så kallade Århusstenen. Här omtalas en man vid namn Ful, som ”dog österut på havet, då kungar slogs”.

Men vad var det egentligen som ägde rum? Vad händer med historien om vi rensar bort uppenbara romantiseringar, poetiska överdrifter och sena tillägg från Snorres och andra historieskrivares sida?

Först och främst måste vi upphöra att tänka i termer av ”Sverige”, ”Danmark” och ”Norge”. Dessa riken fanns inte för tusen år sedan. Norden behärskades av storbönder, bygdehövdingar, småkungar och ett fåtal mäktiga släkter som försökte etablera överhöghetsvälden. En typisk bygdehövdingsläkt var jarlaätten till Lade i Tröndelag, en ätt som drivits i landsflykt omkring 995 och som hade allt att vinna på att den norska kungamakten försvagades. Olav Tryggvason var å sin sida en lyckosam erövrare med överhöghetsambitioner. Dessa kolliderade med den danske kungen Sven Tveskäggs strävan efter expansion. I de danska kungarnas intressesfär ingick södra Norge, något som framgår både av de fåtaliga och sena skriftliga källorna och av samtida runstenar.

Uppenbarligen fanns det vid denna tid en löslig allians mellan det ledande kungahuset i nuvarande Danmark (Sven Tveskäggs ätt) och det ledande kungahuset i nuvarande Sverige (Olof Skötkonungs ätt). Adam av Bremen skriver att Olof Skötkonungs fader Erik Segersäll besegrade Sven Tveskägg och upprättade ett välde över Danmark – det borde ha varit någon gång i slutet av 980-talet eller i början av 990-talet. Sven återkom efter Eriks död men led nederlag. Sedan Sven gift sig med Eriks änka tillät emellertid Olof Skötkonung att han återfick sitt gamla rike. Oavsett hur mycket av detta som är sant (vi lär aldrig få veta vem som egentligen dominerade över vem) kvarstår faktum att både Adam och Snorre vittnar om att det existerade något slags förbund mellan Olofs och Svens släkter. Det finns för övrigt vissa inte oväsentliga likheter mellan det danska och det svenska kungadömet omkring år 1000, till exempel ett begynnande kristnande, anläggandet av centralorter (som Lund och Sigtuna) och ett intresse för kunglig myntprägling efter anglosaxiskt mönster. Därtill kommer att både det svenska och det danska kungahuset tycks ha haft dynastiska förbindelser bland västslaverna. Olof Skötkonung var enligt Adam gift med en obotritisk furstedotter vid namn Estrid. Erik Segersäll lär också ha varit gift med en västslavisk prinsessa, och om Sven Tveskägg gifte sig med Eriks änka – kvinnan som döljer sig bakom det mytiska namnet Sigrid Storråda – hade även han förbindelser med venderna.

Vi ser ett scenario byggas upp. De största härskarätterna i Sverige, Danmark och i något av de västslaviska rikena, förmodligen det då hastigt framväxande polska väldet, var förbundna med varandra. Landsflyktiga norska bygdehövdingar, som Erik Håkonsson, slöt sig gärna till dem. Sven Tveskägg hade anspråk på södra Norge, Erik på Tröndelag i norr. För Olav Tryggvason bådade detta inte gott.

Följande resonemang är en gissning, men det är inte osannolikt. Anta att Olav ville försvaga den fientliga koalitionen genom att själv stärka sina band till venderna, måhända genom en egen allians med hertig Boleslav (Snorres ”Burisleiv”) av Polen eller med någon av dennes maktrivaler. Till saken hör också att de isländska sagorna berättar om politiskt fristående nordbor i södra östersjöområdet, så kallade jomsvikingar under ledning av jarlen Sigvalde, vilka kanske kunde rekryteras för Olavs sak. Jomsvikingarna och deras halvhistoriska fäste Jomsborg har på försök identifierats med den huvudsakligen slaviska köpstaden Wolin på ön med samma namn. Olav Tryggvason var en frejdad viking som säkert var välkänd i dylika kretsar. Om han genom en lyckad diplomatisk mission till södra Östersjön kunde ge Sven Tveskägg problem på hemmaplan skulle han själv sitta säkrare i Norge …

Detta skulle förklara varför Olav var djärv nog att fara ända ned till vendernas land mitt i en politiskt känslig situation. Vid något tillfälle under expeditionen blev han angripen, möjligen förrådd, och drunknade i Östersjön efter att hans flotta lidit nederlag.

Att den västnordiska traditionen ger Erik Håkonsson störst ära av segern vid Svolder är inte underligt, eftersom denna tradition var nära knuten till just Norge och Island, där det låg närmare till hands att prisa en makthavare i Tröndelag än fjärran kungar i Sverige och Danmark. Det närmaste vi kommer den danska och svenska traditionen är redogörelsen hos Adam av Bremen. Enligt denne blev norrmännen angripna av den fientliga flottan när Olav seglade ned för att kämpa mot Sven, därtill eggad av Tyra. De blev slagna på flykt av danerna, varvid Olav hoppade i sjön och drunknade.

Även om vi accepterar ovanstående gissning återstår en väsentlig fråga. Var låg Svolder?

Härom har de lärde tvistat ända sedan medeltiden. Själva ortnamnet ”Svold” går nämligen inte att identifiera. Det hör hemma i den västnordiska traditionen och har ingen motsvarighet i dansk eller svensk historieskrivning. Adam av Bremen hävdar att sjöslaget stod i Öresund (”mellan Skåne och Själland, där kungar har för vana att utkämpa sina sjöslag”). Enligt 1200-talets skribenter, Snorre och Saxo, skall det snarare ha utspelat sig i farvattnen kring Rügen. Båda alternativen är goda. Vid Rügen såväl som i Öresund, i synnerhet vid Ven, var det fullt möjligt för vikingaflottor att ligga dolda för fiendens blickar och plötsligt falla över dem med härskri, båge och svärd.

Då gällde det att dyka snabbt och simma ännu snabbare, om man hade oturen att vara kung av Norge.

Dick Harrison är docent i historia och författare.

Fornnordisk såpa

Bland aktörerna i Svolder-dramat finns flera av det forntida Nordens mest kända personer.

Huvudrollen får tillskrivas den danske kungen Sven Tveskägg. Han var son till den berömde Harald Gormsson blåtand, mannen som skapade ett stort danskt välde på 900-talet och lät resa en runsten över sig själv i Jelling. Far och son drog dock inte jämnt utan krigade mot var- andra. Kanske var det till och med så att Sven tog livet av sin far?

Sven gifte bort sin syster Tyra med den vendiske kungen Boleslav. Han förlorade sitt danska rike på 990-talet men återvann det igen efter hårda strider och förenade sig med den forna fienden, den svenska kungaätten, genom att gifta sig med Sigrid Storråda, mytomspunnen änka efter Erik Segersäll och mamma till den nye svenske kungen, Olof Skötkonung, mannen som lät kristna sig vid Husaby i Västergötland samma år som slaget vid Svolder stod.

Svens tidigare vapendragare i härfärder mot England, den norske kungen Olav Tryggvason (gift med Svens syster Tyra sedan hon och Boleslav gått skilda vägar), blev efter att han förolämpat Sigrid (se huvudartikeln) Svens värste fiende.

Inför slaget vid Svolder uppkom en allians mellan Sven, Olof och den norske jarlen Erik Håkonsson, som gärna såg att kung Olav störtades från tronen och han själv fick makten i Norge. Så blev det också efter slaget. Erik äktade dessutom Svens dotter Gyda. Två av Svens andra barn, Harald och Knut, skulle bli danska kungar under 1000-talet, den senare med tillnamnet ”den store”. Sven fick även dottern Estrid som skulle bli mor till kung Sven Estridsson, samt en annan dotter som blev mor till den engelske kungen Harald Godwinson, den siste anglosaxiske härskaren i England. Det var han som förlorade slaget vid Hastings 1066 mot den normandiske Vilhelm Erövraren.

I förspelet till Svolder figurerar också de så kallade jomsvikingarnas ledare, jarlen Sigvalde. Denne var son till Strutharald, Skånes siste kung som av Sven Tveskägg degraderades till jarl. Sigvalde hämnades faderns petning genom att fängsla Sven och det sägs att alla danska kvinnor fick offra sina smycken för att få kungen fri.

Hänger ni med? Vår tids författare av lättsamma TV-serier har onekligen en hel del att hämta i historien, inte sant?

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!