Uppgörelsen med ondskan

Det har riktats mycken kritik mot Nürnbergprocessen. Man har lånat Görings ord, att det bara handlade om en segrarnas rättvisa mot de besegrade. Försvaret påstås ha befunnit sig i underläge, dokumentationen var bristfällig, segrarna hade själva begått krigsförbrytelser etc – inte minst har de så kallade revisionisterna underblåst kritiken.

Det är synd. Nürnbergrättegången var bättre än sitt rykte. Visst begicks en hel del misstag – men man måste komma ihåg att en tribunal av detta slag då var oprövad. Misstagen kan till stor del hänföras till kategorin barnsjukdomar och var inte uteslutande ett uttryck för uppenbar oförmåga eller illvilja.

Och vilka alternativ stod till buds? Skulle man – som Churchill ursprungligen ville – hålla summarisk ståndrätt med toppskurkarna i naziriket? Då skulle man i onödan befläcka sig med ett brott mot Genèvekonventionens regler om behandling av krigsfångar. Skulle tyskarna själva döma sina forna herrar? Det exempel man hade, rättegången mot det egna landets ”krigsförbrytare” i Leipzig efter första världskriget, blev en ren fars. Skulle koncentrationslägeroffer, motståndsmän och antinazister sitta till doms över sina bödlar? Exemplen på spontana och godtyckliga ”uppgörelser”, gräsliga lynchorgier och rättslig anarki i tidigare ockuperade länder som Frankrike, Norge och Tjeckoslovakien visade tydligt att detta inte var en gångbar väg. Skulle ett antal neutrala stater leverera juridisk expertis till en rättegång? Naziarméerna hade redan likviderat neutraliteten hos de flesta europeiska stater som tidigare var neutrala. De som fanns kvar, Sverige och Schweiz, hade komprometterat sig genom det militära och ekonomiska samröret med Hitler-Tyskland före och under kriget.

Historiskt unik

Det är nog så att vilken som helst uppgörelse med nazibödlarna – för att inte säga det tyska folket i gemen – skulle ha blivit föremål för stark kritik efteråt. Man bör istället vända på steken och säga att de allierades rättsliga uppgörelse med Tredje rikets ledare, så som den utformades i Nürnberg, var historiskt unik. Aldrig tidigare har nämligen en segrare varit så nogräknad med den juridiska korrektheten i sin avräkning med de besegrade.

Rättegången var inget hastigt hopkommet skådespel. Tanken på en krigsförbrytarprocess blev aktuell redan 1940. Då protesterade ett flertal krigförande och ockuperade länder mot de brott som tyskarna begick i Polen och Tjeckoslovakien.

I januari 1942 hölls en första konferens i London för att utforma ett program för behandling av krigsförbrytare. Här deltog också representanter för de många tyskockuperade länderna. Redan nu angavs tonen, att man inte var ute efter en kollektiv hämnd mot det tyska folket: de skyldiga skulle ställas till svars ”utan hänseende till nationalitet”. I praktiken blev det inte så, i Nürnberg anklagades enbart tyskar. Men man var noga med att utforma processen som en process mot individer.

Därutöver riktades lagens arm mot vissa nazistiska organisationer som NSDAP:s ledarskikt, SS och Gestapo, men individens medlemskap som sådant behövde inte vara straffbart. Att fastslå en tysk kollektivskuld var det definitivt aldrig tal om.

Det som kännetecknar Nürnbergrättegången är det systematiska insamlandet av bevis eller indicier genom inte minst officiella tyska dokument. Den 1943 etablerade UNWCC (United Nations War Crimes Commission) blev en viktig central för krigsförbrytarärenden, dit anmälningar och rapporter lämnades in av medlemsstaterna. Efter rättegångens slut fanns bevisen samlade i mer än tjugo digra volymer. De muntliga vittnena behövde inte som i den nuvarande Haagtribunalen spela huvudrollen, de inkallades mest för att ge kött på benen. Det viktiga var vad som stod i akterna.

Den amerikanska armén var särdeles energisk med att samla papper i diverse tyska arkiv när den ryckte fram. I Harzmassivet gjordes ett stort kap av regeringsdokument som fanns samlade i underjordiska kamrar. Till en del lyckades nazisterna förstöra besvärande akter, men inte i den omfattning som skedde i Japan, vilket faktiskt försvårade krigsförbrytarprocessen mot den japanska krigsledningen. Tyskarnas nationalegenskap sägs ju vara noggrannhet; man antecknar allt, och tyska arkivarier följde ofta inte order – ”de skulle hellre ha skilts från sina barn”.

I de delar av Tyskland där det var ovisst vem som skulle bli slutockupant, skyndade sig de tyska arkivarierna att i prydliga förpackningar lämna över akter till amerikanerna – så att inte ryssarna skulle få tag på dem. Åklagarna var sålunda väl rustade för sitt värv. När den talföre Göring höll sitt långa försvarstal kommenterade hans medbrottsling Seyss-Inquart: ”Det spelar ingen roll hur han orerar, de har ju allt svart på vitt.”

Hann begå självmord

Det stod tidigt klart vilka som skulle stå i de anklagades skrank i processen mot de huvudansvariga. Hitler, Goebbels och Himmler hann emellertid begå självmord, så även ”fritidsledaren” Robert Ley som tog sig av daga i fängelset. Martin Bormann, Hitlers adjutant och handsekreterare, hade försvunnit spårlöst vid ryssarnas invasion av Berlin. Göring, som inte hyste några illusioner om sitt framtida öde, fanns ännu i livet. Han hade ju avsatts av Hitler under dennes sista vanvettsdagar och stod faktiskt under tysk arrest.

Hitlerjugendledaren och gauleitern i Wien, Baldur von Schirach, som var son till en förmögen amerikanska, hade bytt skepnad till författaren Walter Falk och skrev på en bok med titeln The Secrets of Myrna Loy; möjligen var han kär i den berömda hollywoodstjärnan. Men han gav själv upp sin fantasifulla förklädnad.

I ett fall fick en underhuggare klä skott: i propagandaminister Joseph Goebbels ställe (han hade ju tagit sitt liv i bunkern i Berlin) ställdes nazisternas högste radiokommentator, Hans Fritzsche, inför rätta. Och den misslyckade fredsmäklaren Hess lyckades inte undgå ödet att ställas inför domstol i Nürnberg.

De infångade nazikoryféerna placerades tills vidare i ett gammalt slott i Luxemburg. Där hade de det ganska bekvämt. Ett makabert gruppfoto av dem skulle kunnat föreställa en samling konferensdeltagare, om inte klädseln varit lite inkorrekt och ansiktsuttrycken något besvärade. Ursprungligen var det tänkt att rättegången skulle äga rum i Berlin, men man stannade för Nürnberg av flera skäl. Det var ju där som nazistpartiet höll sina gigantiska parader. Men praktiska orsaker var viktigare: Nürnberg låg centralt och dessutom i den amerikanska zonen, där de materiella förutsättningarna var gynnsammast för ett jättelikt arrangemang av detta slag.

Spartanska förhållanden

Staden var till 90 procent lagd i ruiner, men där fanns en bra domstolsbyggnad och ett rymligt fängelse, som genom ett mirakel undgått de massiva bombningarna. Där, i justitiepalatset vid Fürther Strasse 110 i norra Nürnberg, startade processen den 20 november 1945 kl 09.30. I en angränsande byggnad inkvarterades fångarna, nu under mycket mera spartanska förhållanden än i Luxemburg. Domare, åklagare, de talrika journalisterna och militärerna fick heller inga överdådiga inkvarteringar i en stad och ett land som praktiskt taget upphört att fungera. Den enda ljuspunkten var Grand Hotel vid centralstationen, tidigare naziledningens inkvartering. Där var det hålligång på kvällarna, medan hungrande tyskar glanade in genom de stora upplysta fönstren på sina nya herrar.

Processen varade i hela nio månader och ställde ifråga om organisation allt annat i skuggan. Domstolsprotokollet innehåller fyra miljoner ord och fyller 16 000 sidor. Åklagarna framlade 2 360 bevisdokument, försvaret 2 700. Hela 240 vittnen hördes. Rättegången tolkades simultant på engelska, franska, ryska och tyska – IBM hade levererat en för tiden toppmodern tolkutrustning. En av historiens första datorer genomgick för övrigt sitt elddop.

Man var ännu rädd för att fanatiska nazigrupper skulle våga ett fritagningsförsök. Därför stängdes området hermetiskt av med stridsvagnar, och horder av amerikanska soldater kollade minutiöst gästernas identitetskort och väskor – till och med domarna måste visa legitimation. I fängelset placerades en vakt framför varje cell. På nätterna lyste en stark lampa in på fångarna, och de fick inte ligga med ansiktet mot väggen. Men värst för de arresterade var kanske det amerikanska radioskvalet dygnet runt i korridoren. Favoritlåten hette ”Don’t fence me in”.

När rättegången inleddes var det 21 anklagade som samlades i båset i sal 600. De anklagades för brott mot krigslagarna, brott mot freden, brott mot mänskligheten och planerat angreppskrig i strid mot de nämnda tre lagarna. De sista tre punkterna var mer eller mindre hopkomna för ändamålet. Punkt två och fyra utgick emellertid från Briand-Kelloggpakten 1928, då Tyskland fanns bland dem som undertecknat ett fördrag om att krig inte skulle användas som medel för att lösa konflikter. ”Brott mot mänskligheten” var en nyhet, spontant framkallad av nazisternas exempellösa folkmordsprojekt mot framförallt judar och slaver.

Domstolsplatserna fördelades mellan segrarmakterna Sovjetunionen, Frankrike, Storbritannien och USA. Huvuddomaren var den sansade engelske lorddomaren Geoffrey Lawrence. Den likvärdigt sammansatta åklagargruppen leddes av Robert H Jackson, domare vid USA:s högsta domstol. Valet av denne har diskuterats mycket: han hade ingen talang för att vara ”lagledare”och var besvärlig att samarbeta med. Hans ointresse för faktadetaljer och hans hetlevrade humör låg honom i fatet. Det var brister som hade ödesdigra verkningar, när han åtog sig att förhöra den förslagne och iskalle Hermann Göring. Det var i stället i talarposition som Jackson skar sina lagrar. Hans öppningsanförande kan sägas tillhöra klassikerna i talekonstens historia.

Det är överflödigt att gå in på de aktstycken om omätliga illgärningar som nazisterna gjort sig ökända för och som nu blev uppenbara i hela sin vidd. Man anklagade dem för att ha brutit mot inte mindre än 36 internationella avtal 64 gånger. Massmorden på etniska och nationella grupper rullades upp, liksom deportationen av drygt fem miljoner slavarbetare till Tyskland, likvideringar av ryska krigsfångar, plundringar av offentlig och privat egendom, totalförstörelsen av städer och byar, kollektivbestraffningarna av civilbefolkning med mera, med mera.

Spektakulärt vittne

Det hände också att tyska militärer – ja, till och med höga SS-befäl – kallades som vittnen av åklagarna. Ryssarnas mest spektakulära vittne var förre generalfältmarskalken Paulus, som kapitulerade i Stalingrad. SS-generalen Otto Ohlendorf berättade att han som ledare för ”Einsatzgruppe D” lät likvidera 90 000 män, kvinnor och barn 1941–42 under fälttåget i Ryssland. Han blev hängd 1951 tillsammans med tre andra Einsatzgruppchefer.

Ibland blev det för mycket även för de anklagade. Flera av dem vände sig bort eller dolde ansiktet i händerna, när filmsekvenser visades om den nazistiska terrorn mot krigsfångar och civilbefolkning i de erövrade länderna. Göring, men endast han, skrattade avvärjande när han såg likbergen. Ingen bland de anklagade ledarfigurerna bestred uttryckligen och med bevisföringar judeutrotningen eller de flesta andra illdåd som de ställdes till svars för. Det är en absurditet att de så kallade revisionisterna i dag ifrågasätter Förintelsen – de som satt anklagade i Nürnberg gjorde det ju inte.

Antingen erkände de det som hänt – eller också gjorde de allt för att rädda sitt eget skinn. Franz von Papen kallade Hitler ”en patologisk lögnare”. Hjalmar Schacht förstod inte alls varför han stod anklagad. Polenguvernören Frank, som tydligen blivit fylld av ånger, kallade processen ”en av Gud önskad världsdomstol vars uppgift är att pröva den fruktansvärda tiden av lidande under Hitler”. Säkerhetschefen Kaltenbrunner som kallats till Nürnberg i Himmlers ställe protesterade mot ”vikariatet” och menade att han bara ”gjort sin plikt som säkerhetsorgan”. Keitel fastslog att ”för en soldat är en order en order”. Göring menade att vare sig han eller någon annan kunde göra något mot Hitlers angreppskrig (”en diktator dikterar”) och att Hitler inte ville lyssna på Göring när denne varnade för ett tvåfrontskrig.

Dessa tre hade läst på passusen om brott mot mänskligheten dåligt: även starkt inblandade personer kunde dömas för dylika brott. Speer tyckte däremot att processen var berättigad och insåg att det existerade ”ett gemensamt ansvar för så förskräckliga brott – också i ett auktoritärt system”. Baldur von Schirach drabbades av plötslig insikt om att han misslett den tyska ungdomen. Hess som förts till Tyskland från sitt fängelse i England sade sig för sin del lida av permanent minnesförlust.

I memoarer skrivna efter rättegången har Franz von Papen velat hävda att han inte fick tillgång till relevanta akter. Det är svårt att förstå. Försvarsadvokaterna hade full frihet att begära de papper och vittnen de behövde, så vitt det var praktiskt görligt. De åtalade hade egna advokater, av vilka en del utsetts av dem själva. De hade (eller kunde förväntas ha haft) den obestridliga fördelen att känna till bakgrunden till det som rättegången handlade om, och det mesta källmaterialet i rättegången var ju på deras eget språk! När någon i anklagarstolen eller vittnesbåset dabbade sig ifråga om icke oviktiga sakdetaljer – det var mestadels amerikanerna – hånflinade männen i båset överlägset. Då den klumpige Jackson gjorde en språklig miss genom att tolka ett dokument från 1935, som påstods handla om tyskarnas inmarsch i Rhenområdet, kunde han öppet korrigeras av Göring, som påpekade att aktstycket handlade om röjning av floden Rhen för mobiliseringsändamål.

”Hossbachnotaten” försvann

Ett annat klavertramp från amerikansk sida var försvinnandet av de så kallade Hossbachnotaten. Hossbach var en officer som bevistade ett möte som Hitler sammankallat den 5 november 1937. Det var ett historiskt möte – här framlade Hitler oförblommerat hur han tänkt sig sin krigiska väg mot ett tyskt världsimperium. Detta viktiga aktstycke lyckades någon amerikansk tjänsteman slarva bort, varför endast en kopia kunde användas vid rättegången.

Både nynazister och seriösa forskare har sedan betvivlat dokumentets äkthet. Men 1989 dök en ordagrann avskrift av officerens anteckningar upp. Den var gjord av en tysk krigshistoriker, greve Kirchbach, som skrev av Hossbachnotaten under andra världskriget för framtida dokumentations skull, dock knappast för det syfte som den hade under Nürnbergrättegången. Eftersom också flera av de närvarande vid mötet bekräftat att det verkligen ägt rum, torde det väl nu bara vara revisionisterna som betvivlar ”Hossbachnotatens” äkthet.

Det fanns goda skäl för att Nürnbergprocessen skulle föras på ett så rättvist sätt som möjligt. Jackson var fullt medveten om problemet i att segrarna skipade rättvisa. Men man måste göra klart för tyskarna att ”det onda deras ledare står tilltalade för inte är att de förlorade kriget utan att de startade det”.

Tribunalen skulle som sådan demonstrera den västerländska, civiliserade rättstraditionen, och man begagnade sig av anglosaxisk rättspraxis. Detta vållade en del kulturella problem för tyskarna, men även för fransmän och ryssar på andra sidan skranket, som hade en annan rättstradition. Men en ledande tanke var att processen skulle vara en motpol till den rättslöshet som präglade Tredje riket, där domarna ställdes i statsledningens tjänst, och där myriader av exempel visade hur normala rättsliga rutiner och vedertaget rättstänkande satts ur spel. Man kan bara nämna nazidomaren Freislers förnedrande behandling av männen bakom attentatet mot Hitler 1944 eller massavrättningarna av politiska kommissarier i sovjetarmén – bortsett från alla folkmordsprojekt som inscenerades.

Saknade gemensam strategi

Det var ganska generöst att de anklagade fick möjlighet till en rättegång av det här slaget. Deras advokater fick i hela 78 dagar framlägga sin sak inför domstolen. Bortsett från Dönitz sakförare, den unge och stilige marinlöjtnanten Kranzbühler, gjorde försvaret ingen imponerande insats. De tycks ha saknat en gemensam strategi. De ifrågasatte ingalunda förintelselägren, de gjorde inget för att rättfärdiga den nazistiska ideologin – de var mest ute efter att frita sin personliga klient från ansvar i det som hänt.

Konstigt nog hade de kallat auschwitzkommendanten Höss som sitt vittne. Denne berättade med kylig saklighet om förintelseprogrammet – som om det gällde vilket organisationsuppdrag som helst. Han bekräftade att Führern enligt Himmlers ord gett order om en slutlösning av judefrågan och att det var SS-männens uppgift att ta sig an uppdraget. Höss vittnesmål stärkte knappast försvarets position.

Advokater och åtalade var dock inte utan starka kort. Rent juridiskt kunde de med skäl invända mot att lagar skapats i samband med själva processen, vilket strider mot principen poena sine lege previa – inget straff utan en tidigare existerande lag.

Ett annat trumfkort var massakern i Katyn, som Görings advokat tog upp. Här hade den ryska åklagarsidan velat förekomma istället för att förekommas genom att framlägga ”bevis” för att tyskarna var skyldiga till detta massmord på polska officerare i Vitryssland. Det blev en bumerang. Tre från åklagarsidan och tre från försvaret fick ordet, men domarna sopade Katyn under mattan. Det var en prestigeförlust för tribunalen.

Naturligtvis togs också det tysk-sovjetiska fördraget om en uppdelning av inflytelsesfärer upp, vilket ju kunde ha lett till att en segrarmakt skiftade position till de tilltalades bås. Även detta sopades undan, till en del därför att Ribbentrop skötte sitt kort taffligt. De här två frågorna blev sedan till historiska surdegar. Först den 13 april 1990 tillstod ryssarna i ett TASS-meddelande att Sovjet bar ansvaret för massakern på 15 000 polska officerare. Och polackerna försummade inte heller att sedermera påminna om det hemliga tillägget till Molotov-Ribbentrop-pakten, grundvalen för Polens fjärde delning. Visst var det fel att frågorna avfördes från dagordningen, men å andra sidan hade Nürnbergdomstolen inte förkastat försvarets motanklagelser. På så vis hade den lämnat en dörr öppen åt framtida bedömare.

Segrarna gick inte fria

Ett annat effektivt argument från försvaret var att segrarmakterna själva inte gick fria från handlingar som skulle kunna falla under någon av anklagelsepunkterna. Mycket av det dokumentära underlaget har faktiskt försvunnit, men det finns tillräckligt med bevis på att de allierade begick liknande förbrytelser. Man behöver bara läsa skildringar av Röda arméns hänsynslösa framfart vid invasionen i Tyskland eller tänka på Stalins aggression mot Finland.

De allierade besköt lasarett och lasarettsfartyg samt tyskar som lidit skeppsbrott och flygare som hoppat i fallskärm. Sårade och krigsfångar avrättades understundom, och därtill kommer massbombningarna av Hamburg, Magdeburg, Potsdam, Dresden och andra städer, som resulterade i hundratusentals civila döda. Serge Fuster (Casamayor) som bevistade Nürnbergprocessen i egenskap av fransk ministerrepresentant, kommenterar lakoniskt i sina minnen: ”Att skjuta hundratusen män, kvinnor, barn och åldringar, som Wehrmacht gjorde i Ukraina, det är illa. Att döda tiotusen, tvåhundratusen, trehundratusen män, kvinnor, barn och åldringar genom bombardemang som i Dresden, Hiroshima, Nagasaki, det är bra.”

Men det fanns, förutom den kvantitativa, en kvalitativ skillnad i terrorn. Från tyska sidan var missgärningarna en ”förordnad terror” som tydligt utgick från högsta ort. Man får inte glömma Goebbels retoriska fråga: ”Vill ni ha det totala kriget?” till en tusenhövdad förtjust publik. Han hade öppnat dörren och tyska folket fick bära konsekvenserna. Har man rubbat anständighetens lagar i krigföringen som nazisterna gjorde, är det naturligtvis svårt att öppnandet av denna Pandoras ask skulle besvaras med en exemplarisk etik på fiendesidan. Men bortsett från massbombningarna och från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki kan man knappast tala om en förordnad terror på den allierade sidan. Efter att till exempel ryska trupper gått bärsärkagång i Berlin, utgick efter några dagar en order från den sovjetiska militäradminstrationen, att den sovjetsoldat som gjorde sig skyldig till våldtäkt eller plundring skulle bestraffas strängt.

Domar för 50 år sedan

Domarna avkunnades vid månadsskiftet september-oktober 1946. Processen hade pågått mycket längre än man räknat med. Var och en gick in i salen och mottog sin dom. Inte alla fick dödsstraff, fastän de ryska och franska åklagarna uttryckligen krävt det. Den sovjetiske domaren reserverade sig i protokollet mot att bland andra Rudolf Hess, som de misstänkte hade något hemligt samröre med britterna, inte fick dödsstraff utan livstids fängelse.

Göring, Ribbentrop, Rosenberg, Keitel och Jodl var de enda som befanns skyldiga på samtliga anklagelsepunkter och de dömdes till döden. Men dödsdomar utfärdades också mot personer som endast fälldes i enlighet med några av punkterna men som hade gjort sig skyldiga till desto mer graverande brott: Kaltenbrunner, Frank, Bormann (i sin frånvaro), Frick, Sauckel, Seyss-Inquart och Streicher.

Det kan diskuteras om militärer skall dömas för brott som politiker har yttersta ansvaret för. I västtysk debatt och film har soldater och officerare i den tyska krigsmakten ofta framställts som anständigt folk. Men i processen visades med all önskvärd tydlighet att den tyska militärledningen, och inte bara den, var mycket nitisk när det gällde att anpassa sig till det nazistiska herrefolkscredot. ”Förplägnad av krigsfångar … är misstolkad humanitet”, skrev till exempel generalfältmarskalk Reichenau i sina direktiv till de tyska trupperna i öst.

Man skall inte glömma att Hitler tidigt blev överbefälhavare för krigsmakten; detta ville militärerna använda som undanflykt, men samtidigt visar det hur intimt samordnade de politiska och de militära grenarna var i Nazityskland. Den högsta militärledningen spelade med, och tyvärr satt inte de revolterande 20 juli-männen i de ledande ställningarna.

Mild dom mot Dönitz

Intressant är den milda domen mot storamiralen Dönitz, det förmodligen enda fallet där försvarets tu quoque (du också)-argument gjorde intryck. Det tyska sjökriget var inte påtagligt grymmare än de allierades. Amerikanerna gjorde samma sak som tyskarna när de sänkte motståndarens handelsfartyg.

De som nu slapp undan med livet dolde inte sin lättnad inför dem som hade dömts till döden. Schacht, von Papen och Fritzsche blev frikända och höll genast presskonferens. De vågade dock inte lämna byggnaden utan stannade faktiskt i fängelset några dagar till. Till slut släpptes de ur justitiepalatset i hemlighet.

Schacht och von Papen blev senare dömda till flera års straffarbete av tysk domstol, och Fritzsche skickades till och med tillbaka till Nürnbergfängelset av en tysk denazifieringsdomstol. 1950 var alla tre fria män. De som fick långa fängelsestraff av Nürnbergdomstolen (Hess, Speer, Funk, von Neurath, von Schirach, Raeder och Dönitz) skickades i juli 1947 till det berömda Spandaufängelset. Efter 1966 vankade bara Hess omkring på fängelsegården. År 1987 avled Hess – han var den mest långlivade av alla som stod anklagade i Nürnberg.

Göring tog sitt liv

De dödsdömda väntade i stillhet på avrättningen – utom Göring, som mot alla odds lyckats smuggla in en cyanidkapsel och hittades död. Detta skedde två timmar före avrättningarna, som ägde rum i gryningen den 16 oktober 1946. De dömda leddes till en anslutande byggnad, vilken tidigare tjänat som gymnastiksal; amerikanska soldater hade strax innan spelat baseboll där. Alla uppträdde värdigt utom den lille Julius Streicher, som var en riktig bråkstake och trädde in i salen skrikande ”Purimfest 1946!”. Avrättningen skedde genom hängning och den utfördes enligt sedvanligt bruk genom att de dömda föll genom en lucka.

Efter avrättningen avfotograferades liken med snaran prydligt garnerad kring halsen. De döda, inklusive Göring, kremerades i München och askan ströddes i en flod. Man ville undvika martyrgravar.

Från parias till allierade

Under våren 1946 inleddes i Nürnberg tolv andra rättegångar mot ”little nazis” och nu av enbart amerikansk domstol. Sådana processer ägde enligt överenskommelse rum i respektive ockupationszon, men den amerikanska drog mest uppmärksamhet till sig. Man koncentrerade sig på fem huvudkategorier: läkare och jurister, SS-män och polisbefäl, ledande industri- och bankmän, militära befäl samt höga ministrar och regeringstjänstemän.

Rättegångarna leddes av den amerikanske juristen Telford Taylor. Men redan innan huvudrättegången mot de 22 var slut hade Churchill i mars 1946 – till de anklagades lättnad – myntat sitt berömda uttryck ”järnridån”. Det kalla kriget hade så smått börjat, tyskarna måste snart förvandlas från parias till allierade. Detta kunde inte undgå att sätta sin prägel på de nya rättegångarnas förlopp. 24 dödsdomar avkunnades, men flertalet dömda blev benådade 1951. Det hölls också en rad rättegångar i förutvarande ockuperade länder – auschwitzkommendanten Höss avrättades till exempel i Warszawa.

Nürnbergrättegången gällde i princip sådana förbrytare som agerat i flera länder, annars knöts brottet till det land där det hade begåtts.

Robert Jackson, som också var visionär, hoppades innerligt att Nürnbergrättegången skulle lägga grundvalen för ett internationellt rättsväsen. Det som hände i Nürnberg skulle inte bara äga tillämplighet på de tyska förlorarna utan i förekommande fall på andra lagbrytare – ja, även segrarmakterna själva, menade han.

Tillfället kom då USA angrep Vietnam, något som ju blev föremål för den så kallade Russelltribunalen 1966. Men det var en inofficiell process. Däremot fortsätter den internationella rättegången i Haag mot krigsförbrytare från före detta Jugoslavien och Ruanda den tråd som började nystas i Nürnberg. Nu har man emellertid mindre praktiska möjligheter att verkställa domar. Å andra sidan har idealet om en neutral domstol förverkligats. Flera av domarna i Haag har faktiskt varit involverade i rättegångar mot naziförbrytare. Nürnbergprocessen var ett experiment, men i dag kan vi trots felgreppen se dess historiska betydelse. Den var en milstolpe på vägen mot ett internationellt rättssamhälle.

Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.

De stora brotten

Tre brott var i första hand aktuella under processen och i domarna. Ungefär så här definierades dessa:

Brott mot freden Planering, förberedelse, inledning eller förande av ett an-greppskrig eller ett krig i strid mot internationella fördrag och överenskommelser.

Krigsförbrytelser Brott mot krigslagar och vad som är kutym i krig. Sådana brott omfattar bland annat mord, misshandel eller bortförande av civilbefolkning till slavarbete. Mord eller misshandel av krigsfångar, dråp av gisslan, rov av offentlig eller privat egendom, medveten förstörelse av städer och byar räknas också som krigsförbrytelser.

Brott mot mänskligheten Ett begrepp som infördes i samband med Nürnbergrättegången. Med detta menades mord, utrotning, förslavande, bortförande eller andra omänskliga handlingar begångna gentemot civilbefolkningen före eller under kriget. Förföljelse av politiska, rasistiska eller religiösa skäl under utförandet av ett brott eller i förbindelse med ett brott för vilket domstolen är rätt instans, oberoende av om handlingen strider mot rätten i det land där brottet begåtts. Ledare, anstiftare och deltagare, som deltagit i utformandet eller utförandet av en gemensam plan för att begå ett av de ovannämnda brotten, är ansvariga för alla handlingar som begåtts genom verkställandet av planen.

De åtalades och dömdes i Nürnberg

Hermann Göring Riksmarskalk och chef för Luftwaffe. Utsedd till Hitlers efter-trädare. Dömd till döden.

Joachim von Ribbentrop Utrikesminister. Dömd till döden.

Rudolf Hess Hitlers adjutant till 1941. Dömd till livstids fängelse.

Ernst Kaltenbrunner Chef för säkerhetstjänsten. Dömd till döden.

Alfred Rosenberg Nazipartiets teoretiker, gav ut den ledande tidningen Völkischer Beobachter. Minister för de ockuperade territorierna i öst, orga-nisatör av plundringar av konstskatter i Sovjetunionen. Dömd till döden.

Hans Frank Generalguvernör i det ockuperade Polen. Dömd till döden.

Martin Bormann Hess efterträdare som Hitlers adjutant. Dömd till döden i sin frånvaro.

Wilhelm Frick F d inrikesminister. Gene-ralguvernör för en rad ockuperade områden. Dömd till döden.

Robert Ley Chef för Arbetsfronten, orga-nisationsledare i NSDAP. Begick självmord i fängelset den 25 oktober 1945.

Fritz Sauckel Gauleiter i Thüringen, hade huvudansvaret för exploateringen av utländsk arbetskraft. Dömd till döden.

Albert Speer Minister för upprustning och krigsproduktion. Dömd till 20 års fängelse.

Walther Funk Ekonomiminister, president för Reichsbank. Dömd till livstids fängelse.

Hjalmar Schacht President för Reichsbank till 1939, ekonomiminister till 1937. Frikänd.

Franz von Papen F d rikskansler, ambassadör i Turkiet. Frikänd.

Konstantin von Neurath Utrikesminister till 1938, protektor i Böhmen-Mähren till 1943. Dömd till 15 års fängelse.

Baldur von Schirach Ledare för Hitlerjugend, gauleiter i Wien. Dömd till 20 års fängelse.

Arthur Seyss-Inquart Rikskommissarie för de ockuperade Nederländerna. Dömd till döden.

Julius Streicher Utgivare av det antisemitiska hetsbladet Der Stürmer. Dömd till döden.

Wilhelm Keitel Fätmarskalk och chef för försvarsöverkommandot. Dömd till döden.

Alfred Jodl Chef för generalstaben. Dömd till döden.

Erich Raeder Marinchef till 1943. Dömd till livstids fängelse.

Karl Dönitz Marinchef, Hitlers efterträdare i maj 1945. Dömd till 10 års fängelse.

Hans Fritzsche Radiochef vid propagandaministeriet. Frikänd.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    4020_POP

  • Läsarresa till Riga

    Riga

    Följ med Historiska Resor till Östersjöpärlan Riga! Läs mer om resan här. 

  • Tidskriftssamlare

    Varför inte samla dina utgåvor av Populär Historia i en tålig och praktisk tidskriftssamlare?
    Klicka här för att beställa!

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!