Vilda vänner

Fler än 600 000 hushåll i Sverige har hund. En nyligen genomförd undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet visar att hunden har en särställning bland våra husdjur: de flesta hundar bor inomhus, har tillgång till hela huset, får bra mat och flera dagliga promenader. Men hundens status som en välmående familjemedlem är en ganska ny företeelse, berättar Åke Hedhammar, veterinär vid lantbruksuniversitetet.

– Så sent som på 1940-talet hade vi ett bandhundselände här i landet. Men till skillnad från i till exempel USA och England bor ett försvinnande litet antal av Sveriges hundar numera i hundgårdar. Så den klassiska bilden av hunden i sin koja gäller alltså inte längre.

Hundens väg till hemmen har en lång historia. Den är människans äldsta husdjur och under årtusendena har de två levt i nära samklang. Genom historien har hundar spelat oändligt många olika roller – i verkligheten och i fantasin: som andebesvärjare, magiker, djävul, jaktredskap, stridsvapen, matvara och medicin.

Hunden tillhör en rovdjursfamilj med det latinska namnet Canidae, där varg, räv, hyena och schakal också ingår. Så länge det har funnits människor på jorden har säkert vilda hunddjur befunnit sig i närheten för att få en munsbit från avskrädeshögarna vid boplatserna.

Forskarna tror att hundens domesticering var en mycket långdragen process. Kanske gick det till så som nobelpristagaren Konrad Lorenz beskriver i sin berömda bok Människan och hunden: Några schakaler har följt en grupp jägare när de förföljer och fäller en vildhäst.

När jägarna tappat kontakten med viltet lyckas schakalerna, tack vare sitt överlägsna luktsinne, föra dem tillbaka på rätt spår igen. Som belöning för sin insats får ledartiken ett stycke kött. Lorenz skriver: ”Och när hon sedan tuggande hastigt drar sig tillbaka med bytet i munnen och än en gång skyggt sneglar på människan, viftar hon på svansen med små snabba slag åt höger och vänster. För första gången har en schakal viftat på svansen åt en människa, och så har ytterligare ett steg tagits i riktning mot tamhunden.”

När blev då hunden ”människans bästa vän”? Forskarna får ständigt flytta tillbaka tidpunkten för den första tamhundens inträde på den historiska scenen. De äldsta skelettfynden av tamhund man hittills funnit är 10 000–12 000 år gamla och fynden har gjorts på flera platser i världen – i Europa, Asien och Nordamerika. Det finns många olika teorier kring varför hunden tämjdes, kanske var det som Konrad Lorenz beskriver, att människan tog hunden till hjälp i jakten på villebråd.

Den svenske forskaren Per-Erik Sundgren, genetiker och professor i smådjursvetenskap, menar att hunden rent av var människans första stora arbetsrationalisering.

– I en modern studie av ett jägarfolk i Kalahariöknen visade det sig att en jägare med en tränad hundflock ensam kunde skaffa hem 75 procent av allt det kött som storfamiljen behövde för sin försörjning, medan de övriga fem jägarna, som saknade hundar, bara stod för resterande 25 procent.

Hundens roll som väktare var säkert också viktig. I det primitiva jägarsamhället var mörkret fullt av faror och medan människans sinnen stod sig slätt på natten kunde hundarna känna lukten av inkräktare på långt håll.

Men det finns forskare som menar att hunden inte i första hand anlitades som jägare och väktare.

Den engelske veterinären och författaren Bruce Fogle menar att vi först och främst tog till oss hundar för sällskaps skull och att bruksanvändningen utvecklades på ett senare stadium. Valpar har i alla tider väckt samma förtjusning och ömhetskänslor hos människan, menar han.

Säkert hände det att stenåldersmänniskan tog hand om övergivna vilda hunddjur, som på det sättet präglades på människan och blev tama.

De äldsta kända avbildningarna av hundar är cirka 12 000 år gamla grottmålningar i södra Afrika samt några lerfigurer från nuvarande Irak, daterade till cirka 6500 f Kr. I egyptiska gravmålningar från 2000-talet f Kr är många hundtyper avporträtterade.

Flera folkslag har blivit berömda för sina stridshundar. Bland andra assyrierna, perserna och kelterna lät kamphundar gå i bräschen mot fiendernas linjer. Romarna använde stora mastiffhundar i sina cirkusspel och när England ockuperades tillsattes till och med en särskild ämbetsman att sköta exporten av sådana hundar till olika delar av det romerska imperiet.

Även på våra nordliga breddgrader har man funnit tidiga bevis på hundens betydelse i samhället. I Skateholm i Skåne har arkeologerna funnit 7 000 år gamla gravar med elva hundar. Djuren har i vissa fall begravts med samma omsorg och ceremoniel som människorna. I en av hundgravarna fann man flera föremål, bland annat en hammare av hjorthorn som möjligtvis kan ha haft ett magiskt syfte.

Dagens omkring fyrahundra hundraser är resultatet av människans största och längsta djuravelsexperiment. I dag finns det hundar för alla tänkbara användningsområden: sällskapshundar, jakthundar, vakthundar, polishundar, narkotikahundar, mögelhundar, blindhundar, minhundar och så vidare.

Människan har i avelsarbetet utnyttjat de mutationer som då och då sker i naturen och behållit hundar som i vilt tillstånd aldrig hade klarat sig. På så vis har vi lyckats få fram en enorm spännvidd i hundrasernas storlek och utseende, där den minsta hunden, chihuahuan, väger strax över kilot och de största raserna kan väga upp till hundra kilo.

Då och då har människan lekt hänsynslöst med hundarnas anlag, vilket resulterat i olika sjukdomar, som höftledsfel, andningssvårigheter och reproduktionsproblem.

– Hunduppfödning är den enda systematiska djuraveln där målet i många fall varit att få fram krymplingar och invalider, säger Per-Erik Sundgren. Se till exempel på den engelska bulldogen, med sina förkortade ben, alldeles för breda kropp och hoptryckta nos som ger den andningssvårigheter. Hundarna måste också ofta förlösas med kejsarsnitt. En veterinär jag känner kallade en gång rasen för ”en enda lång sjukjournal”.

Hunden är det husdjur som har mest utpräglat sinne för tillgivenhet och tusentals år av samvaro har svetsat samman människan och hunden. Vi har varit väldigt snara att ta till oss hundens sociala förmåga, så till den grad att vi i dag har en tendens att glömma dess naturliga ursprung.

Rose Hedman-Karlsson är hundinstruktör och driver ett hunddagis i Åkersberga nordost om Stockholm. Det vanligaste problemet på de valpkurser som hon håller är att ägarna inte tar kommando över den egna hunden.

– Hundägare projicerar gärna mänskliga känslor på sina hundar. De ser den lilla valpen som en baby, när den i själva verket är en överlevnadsexpert redan vid åtta veckors ålder. Människor vill kanske inte gärna inse att det är en varg de har i vardagsrummet. I hundarnas värld är det svart eller vitt, om unghunden gör något fel får den en smäll direkt, medan vi människor gärna drar ut på reaktionen tills hunden tar överhand.

Statistiken visar också att det inte handlar om en okomplicerad samvaro. Varje år registrerar sjukvården flera tusen fall där man söker akut för skador efter hundbett. Kamphundar figurerar då och då i medierna och många menar att vissa hundraser borde förbjudas, eftersom deras stora kampvilja, som en gång var en efterfrågad egenskap i hundslagsmål, inte har någon plats i dagens samhälle.

– Varje hund kan bli farlig om den hanteras på fel sätt, säger Ulf Uddman, VD på Svenska Kennelklubben, som menar att aggressiva hundar främst är ett ägarproblem. De flesta av de registrerade olyckorna sker när husse eller matte leker med sin hund och kamphundarna står i själva verket bara för en mycket liten andel av skadorna.

Majoriteten av alla hundraser har genom ett långt avelsarbete specialiserats för att klara en särskild uppgift, men i dagens samhälle hålls de flesta enbart som sällskap. Om inte husse och matte känner till sin hunds speciella historia kan oförutsedda problem uppstå. Man bör välja hundras med stor noggrannhet och försöka stålsätta sig mot den bedårande lilla valpen – en dag är den måhända en bjässe med mycket egensinniga idéer om vad man bör och inte bör göra.

Den engelska bullmastiffen, till exempel, togs särskilt fram för att jaga och fälla tjuvskyttar, en funktion som var mycket åtråvärd bland engelska jordägare under 1700-talet, men som kan bli en besvärlig egenhet för den vanliga hundägaren. Det gäller att ha bra kontroll över vovven när han med sina dryga sextio kilo vill praktisera sina nedärvda kunskaper på alla han möter.

Ett annat exempel är den irländska settern, framavlad för att jaga och ”ställa” fåglar långt från sin husse. Detta kan ställa till problem i villasamhället där lösspringande hundar inte är populära. Även om du inte kan se settern där han rusar några hundra meter framför dig, kan du kanske hoppas på att jakthundsinstinkterna orienterar honom rätt tillbaka till dig, så småningom. Terrier må se små och söta ut, men faktum är att de är bland de hundar som har störst skärpa och vassast temperament. De är nämligen speciellt framavlade för att jaga fram småvilt och inte ge sig, hur besvärlig och blodig kampen än blir.

I många länder är hunden en familjemedlem och i vissa äldre kulturer till och med ett heligt djur. Men samtidigt ses den som en delikatess för matbordet i andra delar av världen, bland annat i Asien.

I den muslimska världen anses hundar i allmänhet som orena och besatta av onda andar, förutom vinthundrasen saluki som i Mellanöstern betraktas som en familjemedlem.

Även Bibeln uttrycker ett förakt för hundar. Hebreiskans ord för hund, keleb, används som ett skymfande ord om människor. I Jesu bergspredikan står det: ”Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra pärlor för svin”.

Hundarnas promiskuösa könsliv har gjort att de i många kulturer förknippas med vällust, lättsinne och könssjukdomar. Till exempel var hundguden Xolotl också gudom för syfilis i aztekernas föreställningsvärld.

– Det visar sig att människan har en kluven inställning till hunden, såväl i verkligheten som i myten och litteraturen. Den är både bästa vän och djävul, berättar Nils Palmborg, författare till den av många hundägare älskade boken Hundar, hundar, hundar – hunden och människan genom tiderna.

Från sin långa tjänstgöring som bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek har han haft utmärkta tillfällen att studera hundens roll i världslitteraturen. Han berättar att Goethe i Faust låter djävulen ta skepnad av en svart pudel.

När förklädnaden faller uttalar Faust de berömda orden: ”Det var alltså pudelns kärna!” Goethe följer här en gammal folktradition där djävulen ofta representeras av en svart hund med flammande ögon.

I en annan känd författares verk har hunden också en diabolisk roll, men då som en bricka i ett äktenskapligt helvete. I August Strindbergs En dåres försvarstal spelar ”Mutte”, familjens king charles spaniel, en viktig roll i maktkampen mellan de två makarna.

Hunden är hustruns ögonsten och hon använder sig av den för att driva sin make till vansinne. Mutte får kalvkotletter när mannen får nöja sig med kall mat, hunden dyrkas och prisas medan herren i huset bara får skäll.

Strindberg beskriver ingående vilken förskräcklig best den lilla knähunden är och fäller till sist följande dom över hundsläktet: ”Jag avskyr hundar, dessa ställföreträdare för pultroner som själva saknar mod att bita, och just det här djuret är mig särskilt motbjudande /…/ Och om man medger att jag är galen, vilket min hustru påstår, säg mig då vems felet är, om icke mitt eget, eftersom jag inte förgiftade hundrackan!”

Men lika många författare beskriver hunden med stor kärlek. Ibland får relationen mellan människan och hunden representera den fulländade vänskapen som består alla prov och svårigheter. Lord Byron hyllade en gammal följeslagare som nyligen gått bort med följande rader: ”Invid denna plats vilar kvarlevorna av en som ägde skönhet utan fåfänga, styrka utan förmätenhet, mod utan våldsamhet och alla människans dygder men ingen av hennes laster. Denna hyllning som vore meningslöst smicker för ett mänskligt stoft är enbart ett rättvist sätt att hedra minnet av Boatswain, en hund.”

Svenska Kennelklubben lanserade för några år sedan kampanjen ”Hunden är människans bästa vän”. Alla hundexperter verkar hålla med – trots en hel del problem är hundens stora betydelse för människan belagd i alla kulturer och i alla världsdelar. Dess sociala betydelse kanske aldrig har varit större än i dag. Det menar bland andra Ulf Uddman, Kennelklubbens VD:

– I ett hårdnande samhälle förblir hunden kompisen i vått och torrt som alltid ställer upp. När vi förlorat kontakten med djur och natur blir hunden en viktig länk tillbaka. PH

Caroline Lagercrantz

är frilansjournalist i Stockholm och ägare till en irländsk röd setter vid namn Tim.

Att läsa: All världens hundar Åke Wintzell, Bo Bengtson (1973). Hundar hundar hundar Nils Palmborg (1982). Hundar olika som bär Ursula Wilby, Jan-Erik Andersson (2000). Människan och hunden Konrad Lorenz (1954).

Några hundraser

Afghanhund.

Denna skönhet från de afghanska bergen väckte stort uppseende när den introducerades i Västeuropa i början av 1900-talet. Afghanen, med sin långa raka päls och mjuka rörelser, är också känd, eller rättare sagt ökänd, för sitt arroganta uppträdande. Den avlades fram för att jaga storvilt men är nu en populär sällskaps- och utställningshund.

Basenji.

Afrikansk hundras som anses vara en av världens äldsta. Den utmärks av att den inte kan skälla. I sitt hemland Kongo används den som jakt- och vakthund.

Blodhund.

Det sägs att Vilhelm Erövraren tog med sig blodhunden till England. Den har ett fenomenalt luktsinne och har använts för att spåra upp brottslingar och försvunna personer. Namnet kommer av dess påstått ädla blod. Ganska ovanlig ras i Sverige.

Briard.

Någon har kallat rasen för ”naturens skämt”, och den ser onekligen rolig ut med sina stora tassar, kraftiga nos och raggiga päls. Hunden kommer ursprungligen från Frankrike, där den länge har använts som vallhund.

Chihuahua.

Världens minsta hund har sina rötter i aztekernas Mexiko där dvärghundar hade en viktig religiös funktion som offergåva till gudarna. Först i mitten av 1800-talet fick den sitt namn efter provinsen där rasen ”upptäcktes”. Chihuahuan väger från ett halvt till högst tre kilo.

Engelsk bulldogg.

Rasen avlades fram för många hundra år sedan för att användas i tjurhetsningar, men numera är den en lugn och stabil sällskapshund. Bulldoggen har ofta stått som symbol för det brittiska imperiet och räknas som Storbritanniens nationalras.

Greyhound.

Hör till gruppen vinthundar. Det är världens snabbaste hundras och kan komma upp i hela 70 km/h. Redan 4000 f Kr användes vinthundar för jakt på småvilt. I England var det länge förbehållet adeln att äga en greyhound, och det sägs att dess mindre släkting, whippet, avlades fram som en fattigmansvariant av rasen. Greyhounden omsätter stora pengar på kapplöpningsbanorna i bland annat England, Irland och Sverige.

Irländsk varghund.

Världens största hund användes en gång i tiden – som namnet antyder – till jakt på varg. Sin storlek och bakgrund till trots anses varghunden vara lugn, sällskaplig och lätthanterlig. Hanhunden mäter närmare en meter i mankhöjd.

Labrador. (Egentligen labrador retriever).

Denna mycket populära sällskapshund avlades fram i England, ursprungligen för fågeljakt. Som apportör anses den vara oöverträffad. Namnet har den fått eftersom engelsmännen använde hundar från Labrador i Kanada i avelsarbetet.

Newfoundlandshund.

Grov björnliknande bjässe med rullande gång. Svart är vanligaste färgen men även bruna och svart-vita (Landseer) varianter förekommer. Rasen är brittisk men har troligen sitt ursprung i de pyrenéerhundar som franska och baskiska fiskare tog med sig när de invandrade till New Foundland. Denna godmodiga sällskapshund är en utmärkt simmare och duktig livräddare.

Schäfer.

Hundrasen är en av de populäraste i världen. Det är en ganska ung ras och resultatet av ett intensivt avelsarbete. Den kommer ursprungligen från Tyskland men har genom sina goda brukskvalitéer fått mycket stor spridning som militär tjänstehund, polishund, räddningshund och sällskapshund.

Sankt bernhardshund.

Känd från många berättelser där den med konjakskagge om halsen räddar nödställda i snöstormen. Hundrasen har sitt ursprung i klostren i de schweiziska alperna och är uppkallad efter 900-tals-munken, sedermera helgonet, Bernhard de Menthone. De schweiziska munkarna använde lokala sennenhundar för att leta reda på lavinoffer och vilsekomna vägfarare. Våra dagars sankt bernhardshund är dock ett resultat av från räddningstjänst ratade korsningar med newfoundlandshund och grand danois.

Tax.

Denna tyska hundras har gamla anor som skicklig och mycket allsidig jakthund. Ursprungligen togs den fram för grytjakt men taxen används även som drivande, spårande, stötande och apporterande jakthund. Dessutom har den blivit en av våra populäraste sällskapshundar och finns i nio olika varianter, uppdelade efter storlek och hårlag.

En vän som aldrig sviker

I många kulturer har man trott att hunden står nära andevärlden och att de kan avvärja och bota sjukdomar. I Kina avlade man fram små hundar med skräckinjagande utseende som skulle jaga iväg onda andar från de heliga templen. De hundarna tros vara förfäder till de nutida populära sällskapshundarna chow chow, shih tzu och pekingeser.

Bland zulufolket i Afrika fanns en tradition att vid en epidemi döda den äldsta hunden i byn och göra medicin på ett av hans ben för att ge till bymedlemmarna. På det sättet skulle alla uppnå hundens höga ålder.

Även i Bibeln, som för det mesta talar nedsättande om arten, finns det ett avsnitt där hundar hjälper den sjuke Lasarus och lindrar hans sår.

Ännu i dag kan hundar spela en viktig roll inom vården, men numera på det psykologiska planet. I en studie bland svårt cancersjuka patienter visade det sig att hunden hade en viktig roll som samtalspartner.

Med djuret kunde den sjuke tala om sådant som var för smärtsamt att ta upp med anhöriga och som han kanske inte heller vågade diskutera med sjukvårdspersonalen.

– Det framgår väldigt fint i de här djupintervjuerna hur patienterna upplever att djuret faktiskt förstår och att det svarar med sitt kroppsspråk och läten, säger Peter Strang, onkolog vid Karolinska institutet, som arbetat med studien. När kroppen ger vika, håret faller av och man kanske verkar avskräckande för många medmänniskor, förblir hunden samma trogna vän.

– När patienterna drabbades av dödsångest kunde hunden komma fram, puffa och slicka husse eller matte, en del patienter upplevde det som att djuret till och med försökte trösta, berättar Peter Strang.

Kommentarer inaktiverade.

  • Annons

    AHI_251x281_pasparet

  • Nyhetsbrev

    Missa inte vårt nyhetsbrev!

    Skriv in din e-post! Läs mer »

  • Följ oss på Twitter!

  • Gilla oss på Facebook!