För exakt 200 år sedan, 1811, grundades Götiska förbundet, ett litterärt sällskap med syfte att återskapa ”de gamle göters frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Drivande kraft i kompisgänget bakom sammanslutningen var förstesekreteraren inom den statliga ecklesiastikexpeditionen, Johan Adlerbeth.
Förbundet somnade också in med honom, år 1844. Innan dess hann man dock i hög grad bidra till att 1800-talet blev nationalromantikens århundrade. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer, Pehr Henrik Ling och en rad andra kulturpersonligheter författade, talade och svingade sina bägare på Götiska förbundets stämmor under glada, fornnordiskt inspirerade, former. Flera berömda dikter publicerades också för första gången i förbundets tidskrift, Iduna.
I dag har det mesta av ”göternas” gärningar och verk förpassats till historiens dammigaste kyffen. Extremt livskraftig visade sig dock deras hälsningsfras vara. Det var nämligen inom Götiska förbundet som det forngermanska ordet ”hej” relanserades.
Hur hade Sverige sett ut utan denna praktiska interjektion?
Vi hade fått nöja oss med godmorgon, goddag och godafton. Vi hade inte lika effektivt kunnat påkalla tomtegubbarnas uppmärksamhet. Och vi som gick i skolan på 1970-talet hade tvingats växa upp helt utan Hej Matematik!
Läs mer om 1800-talets nationella strömningar på sidorna 36–41 i detta nummer. Hej då!
