Kring 1900 började svenska myndigheter övervaka politiska möten. Det skedde helt öppet.
Före mitten av 1800-talet stod risken för militära angrepp utifrån i fokus för den svenska statens säkerhetsarbete. Men då framträdde en ny, inre, hotbild mot den rådande samhällsordningen — den snabbväxande arbetarrörelsen. Makthavarna oroades över krav på politiska rättigheter och 1885 började Stockholmspolisens kriminalavdelning övervaka politiska möten.
Historikern Jenny Langkjaer har i sin avhandling Övervakning för rikets säkerhet — svensk säkerhetspolisiär övervakning av utländska personer och inhemsk politisk aktivitet 1885—1922 studerat hur detta arbete organiserades.
Någon nationell säkerhetspolis fanns inte före andra världskriget. Arbetet var oreglerat och de lokala myndigheterna fick skapa egna rutiner. I motsats till flera andra europeiska länder infördes dock inga generella så kallade socialistlagar i Sverige. Socialdemokrater tilläts hålla möten och kontrollen av de politiska agitatorerna blev mindre systematisk.
— Svenska medborgare kontrollerades till en början bara som kollektiv. Politiska möten övervakades, men individer skuggades inte och man upprättade inga personakter, säger Langkjaer.
Arbetet var inte heller hemligt, utan poliserna uppträdde helt öppet på mötena där de antecknade vad som sades och när folk applåderade.
Utländska medborgare började övervakas systematiskt 1906. Till en början skedde kartläggningen av personer som kom resande österifrån. I praktiken innebar det att polisen främst intresserade sig för finska och ryska medborgare. Men »rysskräck» var bara en förklaring till att polisen inledde detta arbete.
— Det fanns en utbredd utlänningsrädsla vid denna tid. Personer från utlandet förknippades med kringresande gårdfarihandlare och sågs som ett ekonomiskt hot, säger Langkjaer.
Märkligt nog fortsatte den polisiära övervakningen av socialdemokrater i flera år efter att partiet kommit i regeringsställning på 1910-talet. Utan central styrning och tydliga direktiv fortsatte polisen att arbeta enligt gamla rutiner.
Enligt Langkjaer berodde det också på verksamhetens expansiva tendens. Eftersom övervakningen skedde oreglerat och drevs på av en byråkratisk apparat uppstod ett system som växte av sig självt. Fler personer granskades, mer och mer information samlades in.
Det säkerhetspolisiära arbetet under 1900-talets början fick även följder för verksamhetens fortsatta utveckling. 2002 presenterade Säkerhetskommissionen sin rapport om politisk övervakning åren 1945—99. Hundratusen svenskar registrerades i hemlighet under 1960-talet, men arbetet kännetecknades av brist på analys och bearbetning.
— Man strävade efter att samla på sig så mycket som möjligt. Samma tendenser kan man skönja under den period jag undersökt, säger Jenny Langkjaer.
Text: Björn Lundberg
