Vansbrosimningen. Vätternrundan. Lidingöloppet. Och så de nio milen på skidor mellan Sälen och Mora. Allt detta måste du klara av om du vill erövra ”En svensk klassiker” (Vasaloppet kan dock bytas ut mot det något kortare Engelbrektsloppet i Bergslagen). Kombinationen av anrika motionslopp tillkom i början av 1970-talet – de första klassikerdiplomen utfärdades för 40 år sedan. Två decennier senare skapades ”Tjejklassikern” (där distanserna är en tredjedel så långa) och från och med 2006 blev det möjligt att göra ”Halvklassikern”.

I dag är intresset för detta mandomsprov (som sedan länge alltså också är öppet även för kvinnor) gigantiskt. Alla som har fyrtioåringar i bekantskapskretsen har säkert hört snacket om att man borde göra en klassiker. Äldst av tävlingarna är Vasaloppet, som fyller 90 år nu i mars. Läs mer om det på sidan 13.

August Strindberg kan man onekligen också kalla ”en svensk klassiker”. Hundra år efter den berömde författarens död fortsätter både hans verk och levnadsöde att engagera oss. Men vad är det egentligen vi bör minnas under ”Strindbergsåret 2012”?

Vi bad litteraturprofessor Torbjörn Forslid, som i sin forskning granskat vår egen tids mediafixerade kändisförfattare, att ge oss en uppdaterad och initierad Strindbergsskildring. Hans artikel börjar på sidan 16.

Trevlig läsning!

Publicerad i Populär Historia 3/2012

SVAR: Seder och bruk kopplade till döden har i stora drag varit sig lika genom tiderna i det kristna Skandinavien. Reformationen på 1530-talet medförde vissa förändringar, men den seglivade folktron levde kvar fram till 1900-talet – åtminstone på landsbygden där man inte lika tidigt som i staden kom i kontakt med professionella begravningsbyråer.

Från medeltida källor som lagtexter, religiösa manualer och mirakelbeskrivningar kan vi få inblick i hur människor agerade vid ett dödsfall. Det var de anhöriga – eller möjligen specialiserade personer i grannskapet – som först tog hand om kroppen. Den skulle placeras på golvet och därefter tvättas och svepas innan den lades i en kista eller på en likbår. Enligt traditionen gjordes detta arbete av kvinnor.

Sänghalm, kläder och annat som hade varit i kontakt med den döda kroppen brändes eller oskadliggjordes på annat vis. Ända sedan antiken har lik varit kringgärdade av föreställningar om orenhet, och det var troligen sådana tankar som gjorde att man inte ville att den döde låg kvar i en säng som senare skulle användas av någon annan. Sådana mönster kan ha legat bakom specifika gravskick som till exempel bruket att lägga träkäppar i gravar; dessa kan ha använts som mätstänger när man skulle tillverka kistan och på så sätt kommit nära den avlidne. Många av de här uppfattningarna bottnade i en rädsla för att den döde skulle gå igen om allt inte gjordes på rätt sätt.

Under medeltiden skulle begravningen, enligt lag, ske så fort som möjligt – helst redan dagen efter dödsfallet. Den döde låg först kvar i hemmet och en präst måste vara närvarande för att hålla likvaka. Prästen hade inte skyldighet att vaka längre än tre nätter, och eftersom den döde inte fick ligga utan tillsyn så måste begravning ske så snart vakan var över. Det fanns dock ett visst utrymme för flexibilitet beroende på omständigheterna. I den norska Gulatingslagen kan man läsa att en kropp skulle i jorden senast inom fem dagar, om inte väder eller geografiska förhållanden gjorde det omöjligt. Förvarades kroppen längre än så i hemmet måste den flyttas till ett uthus och där ”hängas från taket”. Det sistnämnda antagligen för att inte råttor eller andra djur skulle komma åt den. Det förekom också, på platser där man hade långt till kyrkan eller där tjäle gjorde det omöjligt att gräva under vintern, att man gjorde i ordning tillfälliga sommar- eller vintergravar i väntan på bättre förhållanden.

Reformationen medförde förändringar på begravningsområdet. Reformatorerna lade stor vikt vid att rensa bort katolska uppfattningar, framförallt sådant som kunde sammankopplas med religiös magi. Detta ledde till en minimering av ritualerna och prästerna deltog inte längre vid likvakorna. Tidsrymden mellan dödsfallet och begravningen blev därmed förlängd, och i samband med detta började man även låta de döda ligga i öppen kista i hemmet.

De religiösa förändringarna och förbuden skapade troligen en oro bland ”vanligt folk” kring vad man nu skulle göra både för att skydda de döda och sig själva, och denna oro verkar ha lett till vad som nästan kan beskrivas som ett uppsving i folktro och ritualer. Mycket handlade, som tidigare nämnts, om att avvärja hemsökelser i efterhand. Man lade ner järnföremål i kistorna, till exempel en sax, som skulle ”hålla fast” den döde. Humle, och även linfrö, har sedan 1500-talet lagts i gravkistor för att hindra de döda från att gå igen. De kunde nämligen inte komma ur kistan innan de hade räknat alla blad eller korn…

De alltmer utdragna likvakorna, med den döde liggande i en öppen kista, gjorde att anhöriga gärna klädde upp de avlidna i extra fina kläder. Specifika begravningsklädslar som likskjortor och svepningar började tillverkas. Med den moderna tidens sekularisering, professionalisering och modernisering försvann så småningom de flesta av de gamla ritualerna, men processen fullbordades inte förrän vid mitten av 1900-talet.

Kristina Jonsson, arkeolog och antikvarie på Stiftelsen för kulturmiljövård.

Publicerad i Populär Historia 3/2012

Varför gör ni denna satsning år efter år?

– Vi började programverksamheten 2004 med anledning av att Stockholms slott då fyllde 250 år. Istället för en traditionell utställning firade vi jubileet med ett generöst föredragsprogram. Det blev så populärt att vi bestämde oss för att fortsätta. Det är ett sätt att dela med oss av vårt gemensamma kungliga kulturarv.

På vilket sätt är kungafamiljen involverad i planeringen?

– H M Konungen stöder och sporrar vårt arbete med föredragsprogrammet genom sitt intresse för det kungliga kulturarvet och sin önskan att de kungliga slotten ska vara öppna för både svenska och utländska besökare i så stor utsträckning som möjligt.

Vilka programpunkter brukar vara mest populära?

– Det kan vara olika år från år. Vår nya serie »Nyfiken på …» då man ges tillfälle att möta olika befattningshavare inom hovstaterna har rönt stor uppmärksamhet. En liten grupp får besöka delar av slottet som sällan eller aldrig visas för allmänheten.

Kungliga Husgerådskammaren, vad är det?

– Vi är ett ämbete inom Hovstaterna som förvaltar föremålssamlingarna på de elva kungliga slotten, de samlingar som tillhör staten och ingår i den kungliga dispositionsrätten. Vi möblerar till exempel slotten inför statsbesök eller representationsmiddagar.

Text: Thorsten Sandberg

Publicerad i Populär Historia 3/2012

Den 4 mars går starten för Vasaloppet, 90 år efter att det genomfördes för första gången 1922. Cirka 15 000 åkare kommer att myllra iväg från Berga by för att kämpa sig igenom de nio milen till Mora. Vasaloppet är den mest klassiska idrottstävlingen i Sverige, för såväl elit som motionärer. Den är också äldst, längst och störst bland världens längdskidlopp.

Initiativtagare till Vasaloppet var Anders Pers på Vestmanlands Läns Tidning, som i en artikel föreslog att Sverige borde ha ett skidlopp till minne av Gustav Vasas flykt mot Norge 1521. De större dags- och sporttidningarna hakade på och idén kom snart att förverkligas. Veckorna före starten skrev Idrottsbladets Torsten Tegnér följande profetia: »Det ser ut som om Sverige nu skulle kunna få ett skidlopp, som hela skidfolket skulle kunna sluta upp ikring.»

Av 140 anmälda åkare – fler än väntat – kom 119 till starten, som då gick vid minnesstenen över Gustav Vasa i Sälen. Den ursprungliga tanken var att det nio mil långa loppet skulle följa kungens färdväg från Mora till Sälen, men arrangörerna vände på det hela eftersom det skulle bli alltför många tunga uppförsbackar från det lägre belägna Mora.

Favorit i loppet var Per-Erik »Särna» Hedlund, men till allas förvåning blev 22-årige Ernst Alm från IFK Norsjö den första åkaren att glida in under målporten med de bevingade orden »I fäders spår för framtids segrar». Vinnartiden, 7.32, en halvtimme över vad experterna trott, har sedan dess kapats ned till som bäst 3.38. I pressen betraktades det första loppet som en succé som borde upprepas.

Vasaloppet fick draghjälp av radion, som med Sven Jerring vid mikrofonen började direktrapportera från tävlingen 1925. Loppet var dock länge endast till för eliten. Först under 1960-talet tog massorna av motionsåkare plats i spåren. Att tv började sända 1966 gav förstås loppet en skjuts framåt. Kvinnor fick dock inte delta förrän 1981. Tre år tidigare hade en kvinna med lösmustasch råkat hamna i en tv-intervju och tagits av banan efter avslöjandet. Visserligen åkte Margit Nordin så tidigt som 1923, men enligt den tidens anda var sådana kraftprov inte lämpade för kvinnor och förbudet skrevs in i stadgarna.

Efter Ernst Alm har många Vasaloppssegrare gått till historien. Några exempel är »Mora-Nisse» Karlsson med flest segrar i loppet, nio stycken, Janne Stefansson, som vann sju gånger på åtta år under 1960-talet, eller Sofia Lindh, första kvinna över mållinjen i fem lopp mellan 1996 och 2005. Tre gånger, 1932, 1934 och 1990, har snöbristen gjort att loppet blivit inställt.

I dag har Vasaloppet utvecklats till en industri vars maskineri är igång året om. Förutom »Öppet spår» och kortare varianter på snö under Vasaloppsveckan, kan utmaningen antas även sommartid, då via rullskidor, cykel, vandringskängor eller löparskor.

Text: Jonas Cederquist

Publicerad i Populär Historia 3/2012

Läs också om hemvärnet, Ludvig XIV:s Versailles, Nazitysklands ekonomi och slaget vid Hampton Roads 1862.

Dessutom: nyheter – recensioner – korsord – Då & nu – Hallå där – Läsarfrågor – Chefredaktören – Historieprovet – Var är vi?.

Men det behövs instrument också, om det ska låta riktigt bra. Vad kan du om musik­instrumentens historia? Testa dina kunskaper i månadens historieprov!

Publicerad i Populär Historia 2/2012

SVAR: Det utspelades faktiskt flera stora sjöslag under första världskriget, framförallt under krigets första år. Ett av de bidragande skälen till krigsutbrottet var för övrigt den tyska kapprustningen till sjöss som hotade Storbritanniens makt över haven.

Vid krigsutbrottet hade det tyska kejsardömet kryssare utspridda på världshaven och dessa sattes genast in mot den allierade sjöfarten. Brittiska flottan jagade systematiskt dessa fartyg och lyckades oskadliggöra dem ett och ett, dock ofta efter att de hade hunnit göra stor skada. Den tyska lätta kryssaren Emden, som vid krigsutbrottet befann sig i Kinesiska sjön, lyckades sänka femton allierade handelsfartyg såväl som en rysk kryssare och en fransk jagare. I Medelhavet jagade franska och brittiska fartyg Göben, som var en slagkryssare, och Breslau, en lätt kryssare. De tyska skeppen lyckades fly undan till Konstantinopel.

Den första stora drabbningen inträffade vid Coronel utanför Chiles kust, när pansarkryssarna Scharnhorst och Gneisenau med lätta kryssarna Nürnberg, Leipzig och Dresden lyckades sänka två brittiska pansarkryssare. De tyska fartygen blev dock besegrade några veckor senare vid Falklandsöarna. Vid slaget som ägde rum i december 1914 sänktes samtliga tyska fartyg utom Dresden. Efter att ha jagats i fyra månader hittades hon vid Chiles kust där hon sänktes av sin egen besättning.

Strax efter krigsutbrottet inledde Storbritannien en mycket effektiv blockad mot Tyskland – som, delvis i strid mot internationell rätt, skar av tyskarna från både militära och civila förnödenheter. Stora delar av Nordsjöutloppen minerades och neutrala handelsfartyg löpte stora risker. Blockaden blev en starkt bidragande orsak till att Tyskland förlorade kriget.

Det största sjöslaget under kriget kallades av britterna slaget vid Jutland (Jylland) och av tyskarna för Skagerackslaget. Det ägde rum 31 maj-1 juni 1916 i Nordsjön utanför Jylland.

Tyskarna hade tidigare försökt locka ut den brittiska flottan genom beskjutning av hamnstäder på den brittiska östkusten och en mindre drabbning hade utkämpats vid Helgoland, dock utan avgörande resultat.

Kortfattat kan sägas att tyskarna blev utmanövrerade av britterna men lyckades komma undan. Britterna led dock större förluster, bland annat till följd av konstruktionsfel på vissa fartyg. Storbritannien förlorade tre slagkryssare, tre pansarkryssare, och åtta jagare samt 6 094 döda och 674 sårade. Tyskland förlorade ett äldre slagskepp, en slagkryssare och fyra lätta kryssare samt 2 551 döda och 507 sårade. Britterna behöll dock kontrollen över havet och den tyska Högsjöflottan stannade i hamn under resten av kriget.

Det tyska svaret på den brittiska blockaden var ubåtskrigföring, främst mot allierad sjöfart i norra Atlanten. Till exempel sänktes det brittiska passagerarfartyget Luisitania i maj 1915 då 1 959 personer omkom. Sänkningen fördömdes allmänt och väckte stor uppmärksamhet i USA. Ubåtskriget blev också en bidragande orsak till att landets gick med i kriget 1917.

Hotet från ubåtarna minskade 1917 när de allierade lärde sig att organisera handelsfartygen i konvojer eskorterade av jagare. Detta påverkade dock även flödet av förnödenheter till Storbritannien eftersom det tog tid att samla en konvoj. De tyska ubåtarna beräknas ha sänkt fler än femtusen allierade fartyg vilket kostade Tyskland 199 omkomna sjömän.

En bidragande orsak till det tyska sammanbrottet hösten 1918 var att de tyska matroserna gjorde myteri när det gavs order om att löpa ut för en sista strid mot den brittiska flottan. Någon sista strid blev det inte – eld upphör blåstes på alla fronter den 11 oktober klockan 11.00. I stället för att låta sig interneras sänktes den tyska Högsjöflottan av sina egna besättningar i den brittiska flottbasen Scapa Flow den 21 juni 1919.

Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum

Publicerad i Populär Historia 2/2012