Sten Svennarp

SVAR: Efter Roskildefreden 1658 ingick Bornholm i de landområden (Skåne, Halland, Blekinge samt Trondheims län) som övergick till Sverige, men redan två år senare hade återgick Bornholm till Danmark igen. Den populära förklaringen är att befolkningen på Bornholm visade upp ett så hårdnackat motstånd mot de svenska ockupationsstyrkorna att Sverige helt enkelt gav upp ön, men det är inte hela sanningen.

Snarare fanns det en god portion storpolitik med i bilden. När Sverige återupptog kriget mot Danmark i juli 1658 blev Nederländerna och England oroliga att Sverige skulle skaffa sig samma dominans över Öresund – och Öresundstullen – som Danmark förut haft.

Från Nederländerna skickade man därför en flotta som gick in i kriget på dansk sida och tvingade fram en ny fred mellan Sverige och Danmark, freden i Köpenhamn 1660. I fredsvillkoren ingick att Bornholm och Trondheim skulle återgå till Danmark.

Den för holländare och engelsmän så viktiga balansen mellan de skandinaviska östersjömakterna var därmed återställd och handelsförbindelserna säkrade.

Både Bornholm och Trondheim blev, som bekant, aldrig erövrade på nytt, främst för att Sverige nått höjdpunkten på stormaktstidens expansionspolitik och aldrig nådde samma militära framgångar igen.

Text: Annasara Hammar, doktorand i historia, Umeå universitet.

Publicerad i Populär Historia 6/2013

Invandring har skapat multikulturell metropol. Detta är till exempel staden med flest japaner utanför Japan. Modern bolltrollare med – på svenska – smakligt och smuligt smeknamn slog igenom här. Men platsen är uppkallad efter berömd brevskrivare som levde ungefär tvåtusen år tidigare.

Publicerad i Populär Historia 6/2013

– Det startades av sociologer 1964 och byggde på intervjuer med och registerutdrag som gällde 15 000 barn i Stockholm, alla födda 1953. Avsikten med forskningen var att följa barnen under lång tid. Övergripande handlade det om att undersöka varför vissa människor klarar sig bättre än andra. Man tittade på inkomstförhållanden, social stratifiering med mera.

Varför blev det så kontroversiellt?

– Debatten blossade upp i medierna på 1980-talet och hade sin bakgrund i den snabba datoriseringen. DN skrev om hemlig övervakning och människor blev oroliga över att data om dem sparats.

Hur påverkades projektet av debatten?

– Det avidentifierades och personnumren raderades. I förlängningen bidrog kontroversen till försämringar av den här typen av bred samhällsforskning. I dag får forskare bara ställa tydligt avgränsade forskningsfrågor och det krävs tillstånd för varje projekt.

Hur värdefullt är Metropolit i dag?

– Det är ett historiskt dokument över en generation. Det ger perspektiv på samtiden och visar hur snabbt värderingar ändras. På 60-talet tyckte många att det var okej att tolvåringar rökte men förkastligt att mammor med barn under sju år förvärvsarbetade.

Du är själv född 1953 och med i undersökningen. Hur har det gått för er?

– Generellt sett, bra! Vi växte upp under en helt unik period i historien. Det fanns framtidstro och låg arbetslöshet. Men knarket var mer utbrett än i dag.

Text: Anna Larsdotter

Publicerad i Populär Historia 6/2013

Det är i slutet av 700-talet och i ett trähus i en by någonstans i Skandinavien sitter Ragnar och hans bror Rollo och lägger upp planer för en seglats som ska ta dem till det förlovade landet i väster. Ragnar och Rollo har under många år deltagit i plundringståg i öst men Ragnar har nu bestämt sig för att söka sig västerut. Navigeringen kommer dock att bli ett problem, speciellt när solen inte lyser.

Men Ragnar har en lösning. Han tar fram något som liknar en fyrkantig bit kristall och håller upp den mot himlen. »Med hjälp av den här», säger han.

Scenen är hämtad ur den aktuella tv-serien »Vikings», men skulle ha kunnat vara historisk verklighet, iallafall om man får tro en grupp franska och brittiska forskare. De menar att en kristall som hittats på ett skepp som förliste på Engelska kanalen 1592 mycket väl kan vara just en solsten, ett verktyg som hjälpte verklighetens vikingar att navigera till havs.

Solstenen ska ha använts under mulna dagar då det inte gick att använda solen som riktpunkt. Med hjälp av kristallen kunde sjöfararen avgöra hur solen stod även när det var molnigt – den gjorde det nämligen möjligt att polarisera ljus. Forskare har länge varit oense om solstenen, som nämns helt kort i vikingalegender, verkligen fanns och användes på riktigt.

Det fransk-brittiska forskarlaget har genom experiment kunnat visa att islandsspat – som är solstenens egentliga namn – kan användas för att lokalisera solens riktning med en felmarginal på bara en grad. Ombord på 1500-talsskeppet hittades islandsspat bredvid annan navigeringsutrustning.

Att solstenar användes på 1500-talet – då ju kompassen var uppfunnen – kan ha berott på att den senare påverkades av till exempel kanoner av järn och därför inte ansågs helt pålitlig. Forskarna menar att upptäckten ger hopp om att kunna finna liknande kristaller i båtvrak, gravar och boplatser från vikingatiden. Men ännu har inga sådana fynd gjorts.

Fyndet av solstenen skulle kunna förklara varför vikingarna kunde ta sig från Norge ända till Amerika på öppet hav, ett spörsmål som länge sysselsatt vetenskapen.

Gunnar Andersson, vikingatidsexpert på Historiska museet, är dock skeptisk till att solstenar skulle ha använts av vikingarna. Han menar att det finns andra förklaringar till att dessa lyckades ta sig till Amerika.

– Jag tror att vi underskattar hur duktiga vikingarna var på att läsa tecken som landmärken, sjöfåglar, molnformationer och stjärnor. Sen ska vi inte glömma bort att man nog väldigt ofta hamnade fel eller inte kom fram alls. Det finns många berättelser om skeppsbrott från den här tiden, säger Gunnar Andersson.

Text: Jon Andersson

Publicerad i Populär Historia 6/2013

När jag pluggade historia på Stockholms universitet för drygt tjugo år sedan hänvisades ofta till lärosätets stora forskningsprojekt ”Sverige under andra världskriget”. Det var spännande läsning om politiska intriger, militära bedömningar och etiska dilemman. Men jag har ingen minnesbild av att vi fick veta speciellt mycket om hur de vanliga medborgarna hade det under krigsåren. Där präglas nog fortfarande mitt medvetande av tv-serien ”Någonstans i Sverige”, som gjorde succé på 1970-talet. Dags för en uppdatering – och det erbjuder sannerligen vår huvudartikel i detta nummer med start på sidan 16. Upplysande läsning om en mörklagd period!

Berättelsen om storspionen Stig Wennerström (sidorna 50–54) krokar på sätt och vis i där krigshistorien slutar. Det är nu 50 år sedan han greps, men ännu saknas fullödiga svar på vilka motiv Wenner­ström hade för sitt agerande. Jag tycker dock att historien om hur han gömde dokument och fick kontakt med fienden via lyxigt diplomatliv visar – återigen – att verkligheten inte sällan är mer spännande än fiktionen.

Trevlig försommar!

Publicerad i Populär Historia 6/2013

Vi berättar också om den första svenska tryckta boken, kampen om Afrikas horn, häst på tallriken, Stig Wennerström och missionären Hilda Andersson som sköts till döds i Jerusalem 1948.

Dessutom: nyheter – recensioner – korsord – Chefredaktören – Då & nu – Hallå där – Var är vi? – Frågesport – Läsarfrågor.

Per-Olof Jansson

SVAR: Åren 1808–09 utkämpade Sverige det ödesdigra kriget mot Ryssland, som ledde till att den östra riksdelen, Finland, övergick i rysk ägo. Men i skuggan av detta pågick också, som så ofta i Sveriges äldre historia, ett parallellt krig mot det dansk-norska riket.

Bara några veckor efter krigsutbrottet i öster, den 14 mars 1808, överlämnades den danska krigsförklaringen. Den ledde till att stora svenska förband – 23 000 man eller ganska exakt lika många som stod i den östra riksdelen – fick avsättas till skydd av västgränsen och Skåne, när det fanns ett skriande behov av dem i Finland.

På våren planlades en invasion av Skåne, gemensamt utförd av danska och franska trupper under marskalk Jean Baptiste Bernadotte, bara två år senare vald till Sveriges kronprins. Men uppror mot den franska ockupationsmakten i Spanien och brittiska örlogsfartyg utanför den svenska kusten bidrog gemensamt till att avstyra invasionsplanerna.

För resten av kriget gjorde dock blotta hotet om en invasion av Skåne att stora svenska förband fick hållas i beredskap där. De latenta hoten om anfall påverkade även Danmark-Norges krigföring.

Den brittiska flottans närvaro i nordliga farvatten gjorde att av de 36 000 danska och norska soldaterna i Norge måste huvuddelen avsätta till försvar längs kusten, mot en fruktad brittisk landstigning. Endast 14 600 man kunde reserveras för en rörlig fältarmé och av dessa var egentligen bara 5 000 disponibla för ett angrepp över den svenska gränsen. Dessutom var soldaterna dåligt utrustade och utbildade.

Istället var det svenskarna som kunde gripa initiativet. Den 1 april 1808 företogs ett mindre svenskt anfall över gränsen från Jämtland och den 13 april marscherade 8 000 svenska soldater in i södra Norge. Den första drabbningen ägde rum den 18 april vid Lier, strax söder om Kongsvinger. Med en förlust av 150 man drev svenskarna bort de norska försvararna.

Under ledning av prins Christian August inleddes nu norska motanfall som tvingade svenskarna att vika tillbaka över gränsen. Mindre enheter skars av och tvingades ge upp. Den i särklass största svenska motgången skedde just vid Trangen i slutet av april, då 500 svenska soldater tvingades sträcka vapen. Ungefär samtidigt utkämpades ett skärgårdsslag utanför Strömstad, där svenskarna segrade.

I maj 1808 gick nya svenska trupper över gränsen till Norge, men snart mattades aktiviteten från båda sidor, och svenskarna började dra sig tillbaka. I en strid vid Prestebakke i Östfold den 10 juni gjorde svenskarna en rad misstag och norrmännen tog hela 400 fångar till en kostnad av endast elva egna stupade.

Fyra dagar senare återtog svenskarna Prestebakke, innan de evakuerade Norge helt och hållet. Förutom en mindre sammandrabbning nära Prestebakke i september utkämpades bara mindre skärmytslingar under resten av året.

Under vintern utsattes Norge för en brittisk sjöblockad som orsakade hungersnöd, och därför var man inför året 1809 oförmögen till offensiva operationerna mot svenskarna. Men Christian August pressades av ledningen i Köpenhamn till angrepp mot Sverige och den 2 juli sände han in trupper i Jämtland, i förhoppning om någon form av samverkan med de ryska styrkor som hade trängt in i Norrland. Men redan i slutet av månaden tvingades norrmännen dra sig tillbaka.

Den 25 juli skrev parterna under ett stilleståndsavtal och den 10 december 1809 undertecknades freden i Jönköping. Ingendera sidan behövde då avstå något territorium. Slaget vid Trangen blev den näst sista (Lier i augusti 1814 var den sista) större striden i den månghundraåriga kampen mellan de svenska och dansk-norska rikena. Men den fick ingen avgörande betydelse för krigsutgången.

Lars Ericson Wolke är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan

Publicerad i Populär Historia 5/2013