Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Adolf Hitler 1889–1945

Endast två personer i europeisk historia kan mäta sig med Adolf Hitler när det gäller politisk karriär: Napoleon och Stalin. Lik­heterna är flera. Ingen av dem föddes i det land de med tiden kom att bli härskare över – Napoleon växte upp på Korsika, Stalin i Georgien och Hitler i Österrike. Alla tre kom från tämligen enkla förhållanden. Och de orsakade ofantligt mänskligt lidande. Men när det gäller förödelse når varken korsikanen eller den röde tsaren upp till Hitlers nivå. Ingen av dem lämnade ett sådant berg av ruiner efter sig som Adolf Hitler.

En diktators barndom
Privatpersonen Adolf Hitler var väl medveten om att hans dunkla förflutna stod i skarp kontrast till den aura av ordning, pålitlighet och handlingskraft som omgav Führern Adolf Hitler. I hans egen bok Mein Kampf (utgiven 1925–27) är de självbiografiska avsnitten avsiktligt vaga och missledande. Senare blev hans bakgrund en källa till oro: ”De där människorna får inte veta vem jag är”, deklarerade en bekymrad Hitler 1930. ”De får inte veta varifrån jag kommer och från vilken familj jag härstammar.”
Genom källkritiska studier av urkunder, memoarer och intervjuer går det emellertid att rekonstruera stora delar av Hitlers liv innan det blev en del av offentligheten.
Han föddes halvsju på söndagskvällen den 20 april 1889 i den lilla österrikiska staden Braunau vid floden Inn. I dopattesten registrerades gossen som Adolfus Hitler.
Föräldrarna kom från skogsdistriktet mellan floden Donau och det tjeckiska Böhmen, en perifer och underutvecklad provins i dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
Den 29-åriga modern Klara beskrivs som tystlåten, underdånig och omtänksam. Hennes 23 år äldre make, Alois Hitler, var utåt sett en duktig och respekterad tulltjänsteman. Hans turbulenta privatliv tyder emellertid på en orolig själ.
Äktenskapet med Klara var Alois tredje. Första hustrun Anna, som var fjorton år äldre än sin man, lämnade Alois sedan hon upptäckt att han var otrogen. Andra makan Fanni insjuknade i tuberkulos vid 23 års ålder (Adolf hade två halvsyskon från den alliansen, Alois och Angela). Medan hustrun kämpade mot sjukdomen gjorde Alois den 23 år yngre kökspigan Klara Pölzl gravid. De gifte sig kort efter Fannis död, men eftersom de var sysslingar var de först tvungna att få kyrkans godkännande. Adolf var det fjärde barnet i detta äktenskap, de tre tidigare hade dock avlidit innan de fyllt tre år. Senare kom Adolf att få två yngre syskon, men systern Paula var den enda som nådde vuxen ålder.

Familjen stannade inte länge i Brau­nau. Alois Hitlers rastlöshet fick honom att ofta byta tjänst. Först sedan han låtit pensionera sig i förtid 1895 var det slut på kringflackandet. Han köpte sig då ett hus i byn Leonding strax utanför Linz.
Adolfs relation till den 52 år äldre fadern Alois var ansträngd. I Mein Kampf påstår Hitler att det främst berodde på att han öppet motsatte sig faderns planer på en karriär inom staten: ”Varken övertalning eller allvarliga föreställningar förmådde rubba detta motstånd. Jag ville inte bli statstjänsteman, nej, tusen gånger nej!” Då pojken förklarade att han istället tänkte bli artist slog fadern bakut: ”Konstnär, nej, aldrig så länge jag lever!”
Frågan är dock om inte Hitler överdrev faderns engagemang i hans framtida yrkesval i syfte att förklara sin misslyckade skolgång. Han ville av allt att döma att motgångarna skulle tolkas som en medveten strategi för att slippa gå i faderns fotspår.
Belagt är att Alois var pedantisk, strikt och saknade humor. Han hade lätt för att brusa upp, och agade regelbundet Adolf då han varit olydig. Fritiden tillbringade fadern hellre på Bierstuben eller med sin biodling än tillsammans med familjen.

Sonens senare redogörelser för pappans alkoholism bör dock inte tas för sanning. Det finns inga vittnesmål som styrker att pappa Hitler drack omåttligt. Likaså är familjens förmenta fattigdom en myt; lönen som statstjänsteman garanterade familjen en relativt behaglig medelklasstillvaro. Adolf Hitlers berättelser om de torftiga uppväxtåren ska snarare betraktas som ett försök att bygga upp bilden av hur han, trots den påvra bakgrunden, lyckades nå framgång tack vare sitt geni.
Det var modern Klara som höll ihop familjen. Hon beskyddade sonen från den auktoritäre fadern, och hennes känslomässiga band med Adolf växte sig mycket starka. Han hade alltid, ända till slutet i bunkern i Berlin, ett inramat fotografi av sin mor till hands. Den engelske historieprofessorn och Hitlerexperten Ian Kershaw kommer nog nära sanningen då han skriver att ”hans mor faktiskt mycket väl kan ha varit den enda människa som han någonsin älskade”.

Som liten tyckte Adolf om att leka indianer och cowboys med sina jämnåriga, och det finns inget som tyder på att han skulle ha varit ensam eller mobbad, snarare framstod han som en ledarfigur bland kamraterna. Redan som mycket ung ville han bestämma.
Skolgången blev dock en bister erfarenhet. Det började visserligen bra – gossen var uppenbart begåvad och hade lätt för att lära. Men när han som elvaåring flyttade över till realskolan i Linz var han inte längre klassens ljus utan bara en medelmåtta från landsbygden. Kraven ökade och betygen sjönk. Adolf avskydde regelbundet arbete påtvingades honom av andra. Han gick hellre och dagdrömde än satt hemma och studerade.
Första året blev han underkänd i matematik och naturalhistoria och fick gå om klassen. Inte ens i historia, som var hans favoritsämne, nådde han upp till mycket mer än godkänt under skolåren i Linz. För att om möjligt förbättra de skrala omdömena såg modern till att han bytte läroanstalt 1904. I realskolan i Steyr, fyra mil från Linz, ägnade han sig dock mer åt att skjuta råttor från sitt fönster i inackorderingsrummet än att läsa läxor. Betygen blev så erbarmliga att Hitler söp sig full och använde dokumentet som toalettpapper. Fylld av hat mot undervisningssystemet lämnade han skolan för gott vid sexton års ålder.
Vid det laget hade den tunne och bleke ynglingen börjat odla bohemlook: han bar svart rock, svart hatt och svart käpp. Samt tunn mustasch.
Fadern var då död sedan två år tillbaka. Denne hade emellertid efterlämnat en rejäl pension som gjorde det möjligt för familjen att leva på samma nivå som tidigare. Han bodde i en tvårummare i Linz tillsammans med sin mor och sin lillasyster. Befriad från skolans tvång och faderns stränga uppsikt och understödd av modern kunde han nu syssla med det han tyckte bäst om: att fantisera om sin grandiosa framtid som världsberömd konstnär. Något vanligt arbete, ett ”brödyrke” som han nedlåtande kallade det, var han inte intresserad av.
Istället tecknade han, målade akvareller och läste kopiöst. ”Han hade alltid en bok med sig vart han än gick”, erinrade sig senare hans enda vän under de här åren, August Kubizek. Ensam eller tillsammans med Kubizek besökte han museer och gick på opera. Richard Wagner var favoritkompositören redan då.

De båda unga herrarna var mycket olika till sin läggning. Kubizek var foglig och tillbakadragen, Hitler excentrisk och brann för sina intressen. ”Gustl”, som Adolf kallade sin vän, lyssnade och Adolf talade. Och talade. Redan som tonåring hade han för vana att hålla ändlösa monologer, vid den tiden handlade det dock mera om musik, konst och arkitektur än politik.
I oktober 1907 sökte han in på Konstakademien i Wien. Han hade besökt den spännande metropolen året innan och blivit betagen i arkitekturen, museerna och operan. Antagningsproven såg Hitler som en ren formalitet, han betraktade sig redan fullärd. Besvikelsen blev följaktligen enorm då han inte accepterades.
Han berättade inte om misslyckandet för någon och vågade inte ens åka hem till Linz förrän han fått veta att hans mor Klara avlidit i bröstcancer strax före jul 1907.

Moderns död var den andra svåra motgången på kort tid för Adolf. Han tog hennes frånfälle extremt hårt. Familjens judiske läkare doktor Bloch sade att han hade ”aldrig sett en ung människa så nedbruten av sorg och smärta”. Ensam och förkrossad återvände Adolf Hitler till Wien. Fattig var den arbetslöse unge mannen emellertid inte. Pensionen efter fadern, arvet efter modern och därtill ett generöst lån från mostern Johanna Pölzl, borgade för att han kunde fortsätta sitt drönarliv i Wien. Hans sammanlagda månadsinkomst låg på ungefär samma nivå som en notaries.
Snart slöt vännen Kubizek till i Wien för att studera på musikkonservatoriet. Hitler däremot sov till långt fram på dagen, hängav sig åt drömmerier och storslagna planer på biblioteket eller något museum på eftermiddagen, för att sedan på kvällen gå på operan med Kubizek.
Eftersom han inte bedrivit någon systematisk träning för att förbättra sina talanger på det konstnärliga området sedan det första inträdesprovet – en lysande begåvning som han var inte i behov av övning, ansåg han – misslyckades han föga överraskande även vid andra försöket att bli antagen vid akademien. För den nittonårige Hitler kom emellertid den nya bakslaget som ytterligare ett bevis på att han var ett missförstått geni. Men han skämdes också. Utan ett ord till avsked försvann han ur Kubizeks liv. Han slutade likaså att höra av sig till sin halvsyster Angela.

Denna fas av hans levnad, den ensamma bohemperioden fram till första världskrigets utbrott 1914, är till stora delar höljd i dunkel. Vad vi vet är att han förde ett kringflackande liv; att han flyttade från det ena härbärget till det andra, utan synbart mål i sitt liv. När arvet från föräldrarna var förbrukat återstod endast pensionen. För att försörja sig målade han vykort och akvareller med motiv från Wien samt reklamaffischer för exempelvis deodorantpuder.
Själv beskrev Hitler Wienperioden som ”den sorgligaste tiden i mitt liv”. Men han hävdade också att ”det är denna tid jag har att tacka för att jag hårdnade och att jag har kunnat förbli hård”.
Det var åren i Wien som på allvar formade hans tankesystem. Här grundlades hans nationalism, antimarxism, socialdarwinism, rasism och inte minst hans antisemitism. I den snabbt växande storstaden fanns 175 000 judar, och i den nedgångna stadsdelen Brigittenau, där Hitler bodde de tre sista åren, var nästan var femte invånare jude.

Inspirerad av bland andra den aggressive politikern Georg Ritter von Schönerer och dennes radikala tyska nationalism och judehat byggde Hitler upp sin förvridna världsbild. Från Schönerer lånade han senare även hälsningsfrasen ”Heil” och titeln ”Führer”.
Ledaren för det kristliga sociala partiet, tillika borgmästare i Wien, Karl Lueger, samt orientalisten Paul de Lagardes var andra som hade betydelse för Hitlers politiska utveckling. Lagardes idéer om behovet av en stark man för att kunna ena det tyska folket samt en förflyttning av alla judar från Österrike och Polen påverkade Hitler starkt. Färska efterforskningar i Hitlers privata bibliotek – som hittades av amerikanska trupper i en saltgruva nära Berchtesgaden våren 1945 och numera finns i Library of Congress i Washington D C – visar exempelvis att han noga läst och strukit under i Lagardes bok Deutsche Schriften (1878).
Med understöd från tänkare som dessa fick Hitler en förklaring till inte bara sin egen miserabla situation utan även allt annat som han ansåg vara fel i världen. Allt var judarnas fel, menade han. De var ”mänsklighetens eviga pormaskar”. Vittnesbörd från den här tiden talar om Hitler som en grubb­lande, blek och mager person med håret hängande ned i ögonen.
För att slippa mönstringen till den österrikiska armén – något som han senare gjorde sitt bästa för att mörklägga – lämnade han Wien i maj 1913 och begav sig till München. Trots de senaste årens bittra motgångar hade den tjugofyraårige mannen av allt att döma ändå fortfarande högtflygande planer på en bana som konstnär. Någon politisk karriär hade han däremot inte i åtanke då han bosatte sig i den bayerska metropolen, vid den här tiden benämnd som ”musernas stad”.
Även i München förblev dock Hitler en främling: en vykortsmålande ung man utan socialt kontaktnät, utan vänner, utan stadigt arbete, fylld av hat och bitterhet mot sin omvärld. Utanförskapet präglade alltjämt hans tillvaro.
Men första världskrigets utbrott i augusti 1914 kom snart att förändra hans liv – och den värld han levde i.

Faktaruta 1
Myten om det judiska arvet
l Var Adolf Hitlers farfar jude? Ryktet uppstod i München på 1920-talet och tog fastare skepnad efter nazisten Hans Franks »avslöjanden» strax innan han avrättades i Nürnberg 1946 för brott mot mänskligheten.
 Frank hävdade att han vid efterforskningar upptäckt att Hitlers farmor, den då 42-åriga Maria Anna Schicklgruber, blivit gravid med den 19-årige sonen i huset när hon arbetade som köksa hos en välbärgad judisk familj vid namn Frankenberg i Graz. Ynglingens rike far lär sedan ha betalat underhåll tills Hitlers far fyllde fjorton år. Detta är dock inte sant. Någon familj med namnet Frankenberg existerade inte i Graz vid den tidpunkten.Det fanns för övrigt inga judar alls i den delen av Österrike. De tilläts inte bosätta sig där förrän på 1860-talet, och Hitlers far Alois föddes 1837.
Vem som var den blivande diktatorns farfar är emellertid inte säkerställt. Det finns två kandidater. Själv var Adolf övertygad om att det var Johann Georg Hiedler, mjölnargesällen som fem år efter Alois födelse gifte sig med Maria Anna Schicklgruber. Så står det också i kyrkböckerna. Men det finns omständigheter som talar för att det istället var Johann Georgs yngre bror, bonden Johann Nepomuk Hiedler (Hüttler). En stark indikation är att denne tog hand om Alois efter Maria Annas död 1847.
Alois lämnade hemmet vid tretton års ålder, arbetade som skomakarlärling i Wien, men sadlade om efter fem år och utbildade sig till statstjänsteman. 1875 befordrades han till chef för tullen i Braunau vid gränsen mot Tyskland. Året efter ändrade Alois sitt efternamn från Schicklgruber till Hitler, detta sedan tre vittnen med kryss intygat (de var analfabeter) att Johann Georg erkänt faderskapet före sin död.
»Att byta namn var det bästa min far någonsin gjorde för mig», berättade Adolf Hitler långt senare för ungdomsvännen August Kubizek. Ett konstaterande med visst fog. »Heil Schicklgruber!» har onekligen inte samma klang som »Heil Hitler!».

Faktaruta 2
Var Hitler homosexuell?
l Frågan om Adolf Hitlers sexuella läggning har diskuterats i årtionden. Det senaste seriösa inlägget i debatten är den tyske historieprofessorn Lothar Machtans bok Hitlers hemligthet – en diktators dubbelliv (2001).
Machtan hävdar att Hitler var gay, och att det var under hans vistelse i Wien som han för första gången levde ut sin homo­sexualitet. Hitler påstås ha haft stadiga pojkvänner, däribland August Kubizek. Orsaken till att Hitler lämnade Wien 1913 var, enligt professor Machtan, att han ville fly undan militärtjänstgöringen i den österrikiska armén eftersom han fruktade det grymma straff som drabbade dem som bedrev »otukt med samma kön».
Machtan menar att Hitlers sexuella läggning också är förklaringen till att han aldrig avancerade inom det militära under första världskriget.
När Hitler på 1920-talet inledde sin politiska karriär kunde han inte vara lika öppen med sin läggning som tidigare. För att kunna bejaka sina homosexuella böjelser drog han sig därför då och då undan till bland annat Bayreuth. Albert Speer har berättat att Hitler efter dessa avstickare kom tillbaka »sällsamt upplyft».
Att det inte var ovanligt med homosexuella förhållanden i den nationalsocialistiska rörelsen är välbelagt. SA-ledaren Ernst Röhm stack inte under stol med sin läggning. Men den politiska vänstern gick hårt åt Röhm, som anklagades för att leda Tysklands ungdom i fördärv med sina ”onaturliga och kriminella” böjelser. När sedan Röhm också angreps av sitt eget parti, med den homofobe propagandaansvarige Joseph Goebbels i spetsen, försvarade Hitler sin vän med ett förbluffande uttalande som faktiskt får Führern att framstå som tolerant: »Jag vill inte förstöra nöjet för någon av mina män. Om jag kräver det yttersta av dem, måste jag låta dem rasa ut som de vill, inte som det skulle passa några gamla nuckor. […] Jag bryr mig inte om deras privatliv, liksom jag undanber mig att man snokar i mitt.»
I samband med den blodiga uppgörelsen med Röhm 1934 gjorde Hitler en helomvändning. Med diktatorns goda minne inleddes en klappjakt på homosexuella.
Förklaringen till denna dubbelmoral ska ha varit att Hitler kände sig nedsmutsad av sina egna böjelser – den hårda behandlingen av homosexuella var ett sätt för honom att rena sig. Homosexualiteten var ett privilegium, förbehållet enbart honom.
Hitler hade en stark dragningskraft på kvinnor men var själv föga intresserad av dem, åtminstone i fysisk bemärkelse. Själv påstod Hitler att han »övervunnit behovet att fysiskt äga en kvinna». Riket var hans enda brud.
Men Eva Braun då, kvinnan som han gifte sig med den 29 april 1945, dagen innan han ändade sitt liv med ett pistolskott, var inte hon hans älskarinna?
Nej, sannolikt inte. Eva Braun har klargjort att »blotta tanken på kroppskontakt skulle befläcka hans mission». I likhet med andra kvinnor vid hans sida – systerdottern Geli Raubal, Leni Riefenstahl med flera – var hon endast kamouflage, där för att dölja hans homosexuella läggning. Åtminstone om man får tro professor Lothar Machtan.
Andra historiker som Ian Kershaw och den beryktade David Irving avvisar däremot helt tanken på Hitler som gay.

Bengt Liljegren är lärare, historiker och författare. Han har skrivit Karl XII – en biografi (2000) och är i år aktuell med boken Alexander den store (Historiska Media).

ATT LÄSA Den senaste vetenskapliga biografin är den brittiske historikern Ian Kershaws voluminösa tvåbandsverk Hitler 1889–1936 (Hubris, 1998) och Hitler 1936–1945 (Nemesis, 2000). På svenska finns bland annat Alan Bullocks biografi Hitler – en studie i tyranni (flera utgåvor).

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »