Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Vägen mot undergång

Efter de första lyckosamma krigs­åren följde den ena katastrofen efter den andra. Hitlers vägran att ge upp prisgav Tyskland åt det totala nederlaget. I april 1945 tog han sitt liv.

Det var en sammanbiten Adolf Hitler som klockan tio på förmiddagen den 1 september 1939 tillkännagav att anfallet mot Polen hade inletts. Führern kunde också meddela att han åter hade tagit på sig sin gamla uniformsrock. Den hade visserligen samma fältgrå färg som den han burit under första världskriget men var av en helt annan kvalitet.
Han försäkrade högtidligt: ”Jag tänker inte ta av den förrän segern är säkrad – någon annan utgång tänker jag inte vara med om!” Ledaren hade angett tonen. Nu gällde bara seger eller undergång.
Hitler hade förvisso fått sitt krig, men det blev inte det krig i österled som han i två decennier orerat om. Ett ögonvittne har berättat att han ”satt som förstenad” när han den 3 september fick beskedet att Storbritannien förklarade Tyskland krig.
In i det sista hade Führern hoppats att britterna inte skulle lägga sig i – bara någon månad före krigsutbrottet hade han sagt till amiral Dönitz att det absolut inte fick bli krig med England, ett sådant skulle ofelbart innebära finis Germaniae. Men Hitlers oro över den brittiska krigsförklaringen minskade när han märkte att de mycket bättre rustade västmakterna förhöll sig passiva (om de agerat kraftfullt i inledningsskedet hade Tysklands nederlag varit ett faktum redan hösten 1939). Humöret steg också i takt med underrättelserna om de snabba framgångarna i Polen.
Hemma i Tyskland var entusiasmen för Hitlers krig dock mycket måttlig. Somliga var till och med beredda att mörda för att stoppa det. En av dessa var snickaren Georg Elser som placerade en bomb i Bürgerbräukeller inför Führerns tal i München den 8 november 1939. Hitler klarade sig tack vare att han tidigarelagt sitt anförande – hade han stannat kvar i ytterligare tio minuter hade han sprängts till döds.
Själv tolkade Hitler räddningen som en ödets skickelse. Övertygelsen om att försynen vakade över honom stärktes under de lyckosamma första krigsåren.
Någon direkt inblandning i de militära operationerna i Polen förekom inte från Hitlers sida, i början av kriget var han lyhörd inför sina befälhavare. Det var exempelvis på inrådan av amiral Erich Raeder som Hitler bestämde sig för att ockupera Danmark och Norge 1940.

Men snart tog autodidakten själv över alltmer av den militära ledningen. Inför anfallet mot Frankrike ville överkommandot använda sig av en modifierad variant av Schlieffenplanen, det vill säga att liksom i första världskriget gå mot Frankrike via Belgien.
Trots de höga befälhavarnas motstånd valde Hitler att istället följa general Erich von Mansteins djärva idé om en attack över Ardennerna.
Vågspelet lyckades. Redan sex veckor efter fälttågets början anhöll fransmännen om vapenstillestånd. Hitler var upprymd, och den inställsamme general Keitel kallade honom ”den störste fältherren genom tiderna”.
För att förödmjuka fransmännen beslutade Hitler att kapitulationsceremonin skulle hållas i samma järnvägsvagn i Compiègneskogen som vapenstilleståndet hade slutits 1918. En vecka senare åkte han in till Paris, där han under ett tre timmar kort besök bland annat tittade på Napoleons sarkofag. Hans livs dröm hade gått i uppfyllelse, förklarade han.
Tillbaka i Berlin anordnades ett grandiost triumftåg till fältherrens ära. Människor som tidigare varit skeptiska till Hitler hyllade honom nu spontant. Den radikale nationalsocialistiske ledaren hade återupprättat landets ära efter det första världskrigets förödmjukelser, precis som han hade lovat. De inledande segrarna befäste det tyska folkets tilltro till Hitler, ett förtroende som trots katastroferna under de följande åren till stor del bibehölls ända till krigsslutet.

I framgångens rus lyckades Hitler nästan förtränga att Storbritannien återstod. Egentligen hade han aldrig velat ha britterna som fiender; det var ju i öster som det tyska folket skulle skaffa sig ”livsrum”. Och inledningsvis var syftet med luftkriget mot Storbritannien enbart att göra Winston Churchill förhandlingsmogen.
Det gällde att få ryggen fri inför kriget mot Sovjetunionen. Men Churchill vägrade att ge med sig. Bombningarna hade motsatt effekt, de stärkte britternas motståndsvilja.
Ändå bestämde sig Hitler för att anfalla Sovjet. Som den hasardspelare han alltid varit satsade han allt på ett kort. Tanken var att en snabb seger skulle ge Japan möjlighet att avancera söderut, vilket i sin tur skulle binda USA i Stilla havsområdet så att amerikanerna inte skulle kunna hjälpa britterna. Det var en paradoxal plan: i preventivt syfte inledde Hitler ett tvåfrontskrig för att undvika ett tvåfrontskrig.
Det stora fälttåget mot den ideologiska huvudfienden blev emellertid fördröjt av Mussolinis förehavanden i Grekland. Pakten med Italien visade sig snabbt bli en börda för Hitler. Tyska trupper sändes till Balkan och Nordafrika för att bistå de svaga italienska styrkorna. Strax därpå störtades den tyskvänliga regimen i Jugoslavien, varpå Hitler såg sig tvungen att skicka trupper även dit.
Först den 22 juni 1941 kunde Operation Barbarossa inledas. ”Jag känner mig som om jag öppnade dörren till ett mörkt rum”, sade den sömnlöse Hitler natten före, ”utan att veta vad som finns bakom dörren”.

Flera år senare menade Hitler att fördröjningen varit avgörande för den katastrofala utgången. Han intalade sig själv och omgivningen att Sovjet skulle falla om tyskarna intog Moskva eller åtminstone erövrade allt land fram till Uralbergen. Men det finns inget som garanterar att Stalin hade givit upp kampen för det. Sovjetunionen hade gott om territorium också öster om Ural där nya krigsansträngningar mot inkräktarna kunde förberedas.
Samtidigt som den tyska offensiven frös fast utanför Moskvas stadsgräns anföll Japan Pearl Harbor. Till synes på rent trots förklarade Hitler USA krig. Det var ett ödesdigert beslut och han var medveten om det. Som så ofta tidigare då han ställts inför svårigheter fördubblade spelaren Hitler insatsen.
Han begick även andra allvarliga strategiska misstag. I alltför hög grad fokuserade han på den ryska fronten och försummade krigsskådeplatserna vid Atlanten och Medelhavet. Hans vägran att koncentrera stridskrafterna i öster – som generalerna förordade – och istället tänja ut fronten till det absurda bidrog också till misslyckandet.
Förhållandet till generalitetet blev följaktligen ytterst ansträngt. Hitlers stegrade misstrogenhet och kontrollbehov yttrade sig bland annat i att han vägrade att godkänna andra operationsplaner än sina egna. Den övergripande strategin inskränkte sig med tiden till att hålla ut till sista man.

Efter bakslagen vid El Alamein och Stalingrad kunde folk i hans omgivning märka tydliga förändringar hos Hitler. Visserligen behärskade tyska trupper fjorton länder i Europa samt stora delar av Nordafrika, men deras tidigare så imposante ledare var nu en skugga av sitt forna jag.
De publika framträdandena blev färre, han höll till exempel bara två stora tal efter Stalingrad. Under tågresor var gardinerna fördragna, och han besökte varken fronten eller de sönderbombade tyska städerna. Han ville inte se och inte ses.
Långa perioder tillbringade han i det spartanska bunker- och barackkomplexet Wolfsschanze strax öster om Rastenburg (nuvarande Ketrzyn) i Ostpreussen. Dyster och pressad släpade sig Hitler fram i högkvarteret stödd på en käpp. Goebbels tyckte att det var tragiskt: ”Han kommer inte längre ut i friska luften, finner inte någon avkoppling längre, sitter i sin bunker och grubblar.” Måltiderna var ytterst enkla och han unnade sig inte ens längre att lyssna på Wagner.
Ibland var han likgiltigt oberörd: ”Om det tyska folket en gång inte längre är starkt och offerberett nog att satsa sitt eget blod för sin existens så skall det förgås och förintas av en annan och starkare makt.”
Men han kunde också få fruktansvärda raseriutbrott då han kallade de högsta generalerna för ”fega kräk” och ”idioter” och liknade Churchills tal vid en ”alkoholists getspillning”.
Missräkningarna och de långa arbetsdagarna med möten och genomgångar från uppvaknandet till sänggåendet tärde på Hitlers nerver, van som han var att tidvis försjunka i längre perioder av sysslolöshet.
Ofta förlorade han sig i långa, tråkiga monologer om alltifrån hunddressyr till världens ondska. Ibland fantiserade han om att dra sig tillbaka till Linz på sin ålders höst. Men han fortsatte också att hänge sig åt sina naiva och sjuka drömmar om att rädda världen. Genom att förinta och massdeportera människor inbillade han sig att återställa den rubbade naturens ordning. Det rena ariska blodet skulle befrias från det mindervärdiga.
I Europa och västra Asien skulle ett kolossalt tyskt rike byggas upp med tre samhällsklasser: den nazistiska eliten skulle bilda en ”högadel”, den stora ”ariska” massan skulle utgöra en medelklass som i sin tur skulle styra de underkuvade, ”slavskiktet”. Då skulle en ”sant gyllene tidsålder” inträda, menade han. Förutom det tyska imperiet skulle världen bestå av det japanska, det amerikanska samt det brittiska väldet.

Efter USA:s inträde i kriget hade Hitler en förkrossande överlägsen koalition emot sig. Motståndet på hemmaplan var emellertid förvånansvärt svagt. De få konspirationsgrupperingar som fanns dominerades av adliga och konservativa krafter, medan det saknades representanter från medelklassen och arbetarklassen.
Det omskrivna attentatet den 20 juli 1944 var dock bara ett av flera misslyckade försök från dessa grupper att röja Hitler ur vägen. Men han var ytterst försiktig och misstänksam; han ändrade ofta möten i sista stund, lät visitera alla besökare, bar bepansrad mössa och såg till att maten provsmakades.
Problemet med överste Claus von Stauffenbergs bomb var att det i själva verket inte var någon bomb. Visserligen dog fyra av de 24 personerna i baracken, men om sprängladdningen haft ett hölje av metall hade sannolikt också Hitler strukit med. Han stod lutad över det massiva kartbordet och klarade sig undan med skadade trumhinnor och träsplitter i benen. Stauffenberg arkebuserades och hans medsammansvurne, fältmarskalk Rommel, pressades att begå självmord.
Trots att undergången ryckte allt närmare stärkte det misslyckade attentatet Hitlers tillförsikt. Nu var han ”mer än någonsin övertygad” om att försynen vakade över honom, och att ”en underbar räddning” var inom räckhåll. Annars pendlade han vid den här tiden mellan hopp och förtvivlan. I ena stunden talade han om mirakelvapen som skulle ge Tyskland segern, i nästa om att ta sitt liv.
I ett sista desperat försök att vända utvecklingen beslutade Hitler sig för en offensiv mot Antwerpen via Ardennerna i december 1944. När inte heller den lyckades inriktade han sig på att regissera en storslagen tragisk sorti, en riktig wagnersk Götterdämmerung (Ragnarök), som skulle uppväga hans förödande fiasko och göra honom odödlig i historien.
Fullständigt okänslig inför den egna civilbefolkningens behov beordrade han total förstörelse av tyskt territorium. När de allierade nådde fram skulle de mötas av en ”civilisationsöken”. Som tur var hörsammades inte hans order av alla.
Denna barbariska meningslöshet hindrade inte den gamle misantropen från att fyra dagar före sin död beklaga att han inte gått ännu hårdare fram under karriären: ”Efteråt ångrar man att man är så godhjärtad.”
Hitler påstod sig vara sviken av alla: officerarna, administratörerna, bundsförvanterna. Och han hyste inte minsta empati med det tyska folket; det kunde lika bra förgås, eftersom det ”hade visat sig vara det svagare och framtiden skulle uteslutande tillhöra det starkare östfolket”.
Från januari 1945 tillbringade han all sin tid i rikskansliet eller i den stora bunkern under kansliets trädgård.

Trots ett påtagligt kroppsligt förfall – saliven droppade och det satt tårtsmulor runt munnen – behöll denna ”kakslukande mänskliga ruin” in i det sista ett närmast hypnotiskt grepp om sina nära medarbetare.
Gauleitern (distriktsledaren) Albert Forster reste i mars 1945 från Danzig för att delge Führern den nakna sanningen om det katastrofala läget. Men det tog Hitler bara en kort stunds enskilt samtal för att övertyga sin besökare om att nya divisioner (som i realiteten inte existerade) var på väg. Forster kom ut från rummet ”fullständigt förvandlad”, redo att fortsätta kampen: ”Han har sagt mig att han kommer att rädda Danzig, och då kan man ju inte längre tvivla.” Hitlers karisma kunde fortfarande blända.
På samma gång som han i självbedrägeriets rus planerade nya undsättningsförsök fortsatte han att iscensätta sin egen magnifika död.
I mitten av april 1945 anlände Eva Braun helt oväntat till bunkern. Sedan följde de händelser som så dramatiskt och imponerande historiskt korrekt har skildrats i Oliver Hirschbiegels film Undergången (2004): de tvära känsloutbrotten, den makabra idén om ett bröllop följt av ett dubbelsjälvmord och slutligen brännandet av Hitlers och hans makas kroppar i rikskansliets trädgård.

Sovjetiska uppgifter gör gällande att kvarlevorna upptäcktes av Röda armén några dagar senare. Liken ska ha lagts i två trälådor som grävdes ner i Östberlin, sedan ha flyttats till Finow, därefter till Rathenow och slutligen till Magdeburg där de eldades upp. Resterna kastades i Elbe den 5 april 1970. Men det är högst osäkert om ryssarna verkligen hittade Brauns och Hitlers förbrända kroppar bland bråten vid bunkerns utgång. Troligare är att de bara fann delar av Hitlers underkäke och tandbrygga. Att det verkligen var rester av Hitler kunde Führerns tandtekniker Fritz Echtmann bekräfta när han förevisades en cigarrlåda med tandgarnityr den 11 maj 1945. Vart lådan sedan tog vägen är det dock ingen som vet.
Lika lite som det går att bortse från Adolf Hitlers betydelse, kan man söka förklaringen till nazisternas illgärningar enbart i hans person. Han var ingen demon. Och inte galen i klinisk mening. Men som få individer i historien förenades i hans våldsamma härskargestalt en tidsanda och ett folks förhoppningar om välstånd, storhet och hämnd.

Faktaruta 1
Den slutgiltiga lösningen
l Det finns de som påstår att Hitler var ovetande om Förintelsen. De har fel. Det råder ingen tvekan om att Führern var införstådd med den ohyggliga hanteringen. Redan i andra delen av Mein Kampf (1926) skrev han att man borde utsätta »dessa hebreiska folkförstörare för giftgas». Och i ett riksdagsstal den 30 januari 1939 lovade han att »den judiska rasen kommer att utrotas i Europa» om det blir världskrig.
 Senare, den 25 oktober 1941, då kriget och Förintelsen var i full gång, konstaterade han belåtet att »det är bra om man hyser skräck för oss för att vi utrotar judarna». Det finns ytterligare graverande vittnesmål: en sensommardag 1941 meddelade SS-bödeln Reinhard Heydrich sin kollega Adolf Eichmann att »Führern har beordrat den fysiska förintelsen av judarna».

Faktaruta 2
Sämre hälsa i motgång
l Under långa perioder led Hitler av magont och förstoppning. Matsmältningsproblemen yttrade sig också i väderspänningar, och det finns vittnesbörd om att man var tvungen att öppna fönstren så fort han lämnat rummet.
Han hade dessutom konstant svårt att somna och slöt ofta inte ögonen förrän framåt fyra-femtiden på morgonen. Han steg upp vid elvatiden.
Förutom dessa problem var Adolf Hitler vid god vigör när han tillträdde posten som rikskansler 1933. Men när motgångarna kom försämrades hälsan snabbt.
1943, kort efter Stalingrad, drabbades han av darrningar i vänster ben och vänster arm. Detta har senare lett till att vissa läkare velat ge honom diagnosen Parkinsons sjukdom, något som dock har tillbakavisats av andra. Tidvis upphörde nämligen skakningarna.
 Dessutom blev hans fysiska och psykiska allmäntillstånd radikalt sämre. Att han trots detta ändå lyckades uppamma en sådan dödsbringande energi ända till slutet får till icke ringa del tillskrivas hans livläkare Theodor Morell – av Göring sarkastiskt kallad »herr rikssprutmästaren». »Patient A», som Hitler benämndes av Morell, tog villigt del av doktorns ansenliga arsenal av piller, injektioner och salvor.
 Någon regelrätt drogmissbrukare var Hitler knappast, men han var tveklöst psykologiskt beroende av de förskrivna läkemedlen. En av Führerns andra läkare menade att Morells behandling fick Hitler att åldras fem år per år; »att åratals livselixir så att säga togs ut i förskott och förbrukades».

Bengt Liljegren är historiker och har publicerat levnadsteckningar över Karl XII (2000) och Alexander den store (2005).

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »