Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Månadens krönika

Begreppet vikingatid uppfanns av nationalistiskt
sinnade forskare och lärare på 1870-talet.

Tänk att den mest välkända epoken i historieboken är ett påhitt. Vikingatiden är faktiskt en uppfinning. Missförstå mig rätt: 800- och 900-talen är självklart inte påhittade. Men att kalla dessa århundraden för ”vikingatid” är ett påfund från 1870-talet.

Då blomstrade nationalismen och satte sin prägel på historieböckerna. En ny epok lanserades som gav sken av att historien i Norden varit så speciell att den behövde en egen tideräkning. Och ett eget namn för vad som i andra länder kallades tidig medeltid. Det hade varit en tid då plundringsräder och stapplande försök till riksbildning präglat livet, liksom en härlig soppa av hedniskt och kristet i världsbilden.

Så hade det varit i många trakter. Men just här döptes de åren till ”vikingatid”. Namnet skulle visa sig bli slagkraftigt, ett otroligt starkt varumärke möjligt att fylla med känslor och drömmar. Vikingarna från 1870-talets vikingatid far än i våra dagar fram för fulla segel som nordiska superhjältar. Ett slags historiska stereotyper vars ryktbarhet spridit sig ut i världens alla hörn och gjort dem lika kända som de romerska arméerna eller faraonerna i sina pyramider.

Men vad var det egentligen som hände här på 1870-talet? Jo, man läste isländska sagor som aldrig förr. Berättelserna som hade upptäckts i gamla handskrifter på Island hade nu börjat ges ut i populära översättningar så att de kunde läsas och förstås, och de verkar ha varit på allas läppar dessa år. De gick som följetonger i tidningarna och barnen fick staka sig igenom dem i sina läseböcker i skolan.

Tidens konstnärer grubblade samtidigt intensivt på hur de fornnordiska gudarna och hjältarna kunde ha sett ut. Att ge fysisk gestalt åt figurer som ingen egentligen hade sett var verkligen en utmaning. Mårten Eskil Winge gjorde succé med jättelika, mytiska oljemålningar föreställande Tor och Loke. August Malmström blev än mer populär när han försåg sagornas vardagliga vikingar med kläder och heminredning.

Nu förväntade man sig också att arkeologerna skulle dela med sig av sin sakkunskap. Att de skulle använda fornsakerna på museet till att fylla sagornas värld med ”verklighet”, och låta fornfynden bli ett slags bevis som gav sann bakgrundsteckning åt sagor och myter. Landets första generation professionellt yrkesverksamma arkeologer gjorde sitt bästa för att leva upp till förväntningarna från allmänheten.

Egendomligt nog råkade en av dem, Hjalmar Stolpe, just på 1870-talet göra en makalös arkeologisk upptäckt. På Björkö i Mälaren grävde han fram fantastiska gravkammare med rader av lyxutrustade kvinnor och män. Fynden från Birka kunde tydligt illustrera hur präktigt forntidens nordbor hade haft det med påkostade vapen, bonader, brädspel, kittlar, krukor, bägare och pärlor i vackert färgat glas och konstfärdiga silversmycken.

För att liva upp sin skildring av en så sagolik tid började arkeologerna alltså att använda den nya beteckningen ”vikingatid”. Det var ett genidrag. Ordet var visserligen inte helt nytt, det hade förekommit då och då i språket. Men det var nu det blev en skarpt avgränsad vetenskaplig term, en officiell beteckning som hissade segel och stävade iväg ut i historieböckerna.

Jag tror faktiskt att vi kan veta nästan på dagen när det hände. Första gången verkar ha varit i familjetidskriften Förr och Nu år 1872 där arkeologen Oscar Montelius hade en artikelserie med rubriken ”Lifvet i Sverige under vikingatiden”. Den inleds med schvung: ”Vikingatiden – Hvilka romantiska tankar väckas icke vid minnet av denna bragdrika tid.” Kort därefter, år 1874, tog chefen för museet i Köpenhamn, J A A Worsaae, till orda i en annan tidningsartikel om ”De danskes kultur i vikingatiden”. Och några år senare, när en ny stor svensk historiebok utkom, så hade det sista avsnittet om forntiden fått denna beteckning: ”Den yngre järnåldern eller vikingatiden.” Oscar Montelius berättade här utförligt om vikingatidens livsstil och vanor så att det blev själva kärnan i historien om svenskarna, ”våra förfäder” eller ”vårt folk”, och hur de skapade sitt rike.

Mycket lockande naturligtvis. Men handen på hjärtat: hur skulle vi uppfatta samma århundraden i dag om de istället hade kallats exempelvis ”tidig medeltid”?

Maja Hagerman
Populär Historia 5/2007

Maja Hagerman är författare och TV-producent. Tillsammans med Anders Björnsson och Jenny Björkman är hon återkommande krönikör i Populär Historia.

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »