Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Månadens krönika

Fortfarande saknas historien om vad som hände när svenskarna fick en ny helgdag.

För tredje året har Sverige i år firat en ny helgdag. Det är rätt märkvärdigt, sett ur ett större perspektiv, eftersom det inte är ofta som nya röda dagar införs i almanackan. Bara en enda gång tidigare har det inträffat i modern tid, då första maj gjordes till borgerlig helgdag 1939.

Förr tyckte många att en gråkall novemberdag vore rätt tid att fira Sve-riges stolta minnen, alltså vid någon av de stora hjältekonungarnas döds­dagar, den 6 eller 30 denna månad. Att det istället blev i början på somma-ren kan vi delvis tacka museimannen
Artur Hazelius för, eftersom han började ordna fosterländska fester just den 6 juni på Skansen.

En berömd brittisk historiker, Eric Hobsbawm, har i boken The Invention of Tradition skrivit om hur man uppfunnit traditioner. Dessa omges ofta av ålderdomlig nimbus och lång anciennitet, men kan ändå vara kulturella nyskapelser. ”Gamla traditioner” är, med andra ord, ofta yngre än man tror. Den svenska nationaldagen tycks vara en sådan tradition – ny, men med förment långa anor.

Sedan år 2005 organiserar myndig­heterna, från norr till söder, firandet
i stor skala. Det är musik, parader och aktiviteter på gator och torg som ska locka de numera lediga svenskarna att fira sitt land. Det är också en dag när det talas flitigt om historia, om Gustav Vasas kröning och om rege­ringsformen 1809. 6 junis gamla anor uppmärksammas dagen till ära på mängder av sajter på internet, liksom
i tidningarna.

Men historien om vad som hände för bara några år sedan när svenskarna fick sin nya helgdag, den lyser med sin frånvaro. Så låt oss dra oss till minnes. Sverige i socialdemokratisk folkhemstappning brukade vara landet som stoltserade med att inte ägna sig åt nationalism. Det var världens bästa land, som svenskarna var obeskrivligt stolta över, men vinkade med blågula flaggor den 6 juni gjorde de inte. Och det hade blivit något av en ”typiskt svensk” tradition.

I början av 1980-talet genomförde en borgerlig regering en liten ändring i flagglagen SFS 1982:269, som förvandlade den rätt lågmälda gamla Svenska flaggans dag till Sveriges
officiella nationaldag. I samband med det väcktes också tankar om att den nya nationaldagen borde bli röd dag i almanackan. Vissa moderater ville till och med slopa 1 maj och införa 6 juni istället. Frågan om 6 juni-firandets former utvecklades till något
av en politisk rit mellan blocken. Under de följande tjugo åren lämnade mode-
rater och centerpartister varje år in nya motioner till riksdagen om att national­dagen måste bli helgdag. Och de avvisades, alltid med samma argument, av socialdemokratiska regeringar: firandet av 6 juni räcker som det är.

Men lördagen den 10 november år 2001 vände sossarna som på en femöring. Partiet höll kongress i Västerås och det som framkallade kursändringen var en enda, mycket kortfattad, motion, skriven av en okänd medlem i Kungsbacka, Hugo Martinsen. Arbetare­kommunen i Kungsbacka ställde sig bakom hans förslag och så gjorde överraskande nog även partistyrelsen. Kanske hade man väntat sig något slags resonemang från partiets ledning som kunde förklara omsvängningen, eftersom partiet bara ett år tidigare röstat helt tvärt om i riksdagen. Men något sådant kom inte. Skälen var nog taktiska och det var bråttom. Det var val inom ett år och många anade att kampen mellan blocken skulle komma att avgöras av EU-skeptikernas röster, de som menade att medlemskapet varit
ett svek mot det gamla Sverige. Statsminister Göran Persson hade just lagt
bakom sig ett halvår då Sverige varit ordförandeland inom EU. Han hade haft
en tid i rampljuset på den europeiska politiska scenen. Nu gällde det att inte
bara visa sitt engagemang på den inter­nationella arenan. Också de EU-skeptiska behövde något. Så motionen från den halländske gräsroten kom mer än lägligt. Och på partikongressen hördes inte en enda delegat offentligt ifrågasätta ledningens nya oväntade linje.

Låt mig säga att jag inte är emot nationaldagar. Men jag tycker bara att rätt ska vara rätt och att historia ska vara historia. Och historien om firandet av Sveriges nya helgdag stavas inte Gustav Vasa utan Göran Persson, som jag ser det.

Maja Hagerman
Populär Historia 11/2007

Maja Hagerman är författare och TV-producent. Tillsammans med Anders Björnsson och Jenny Björkman är hon återkommande krönikör i Populär Historia.

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »