Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Månadens krönika

Kyrkorna är inte bara religiösa rum, utan kulturhistoriska byggnader vars historia behöver lyftas fram.

Landets allra äldsta byggnader är kyrkor. De räknas i tusental från Skåne till Norrland. Och vare sig man är troende eller ateist, med i Svenska kyrkan eller inte, så har man dem ständigt omkring sig. Många av byggnaderna är medeltida; omkring 1 380 kyrkor från denna tid finns kvar i en eller annan form.
Den som gör en utflykt till någon historisk sevärdhet, låt säga en herrgård från 1700-talet, passerar sannolikt längs vägen ett antal kyrkor som är femhundra år äldre än turistmålet självt! Men vem tänker på det när man ständigt har kyrkorna omkring sig?

Den som trots allt stannar till för att titta in finner ofta att kyrkan är låst. Är den inte det, blir man ofta förvånad över hur lite av lokalhistorien som faktiskt förmedlas här trots att byggnaden är ett monument över riksbyggandet under tidig medeltid, då kungar och biskopar såg till att undersåtar döptes och jordfästes i kyrkan de hade hemmavid (samt betalade sitt tionde till densamma), så att varje socken blev en maska i det stora nät som skulle bli riket. Kristendomen var en ideologi som man handgripligen kunde använda när man skapade ett rike.

Så vad händer med kyrkorna i dag? Svenska kyrkan är sedan några år skild från staten, och sett i ljuset av den gemensamma historien är det en stor förändring. Somliga talar om att kyrkorna nu äntligen har blivit ”privat egendom”, att byggnaderna på ett tydligare sätt tillhör de aktivt troende ute i församlingarna.
Staten har markerat en ny ordning genom att lägga ner den avdelning på Riksantikvarieämbetet som förr funge­rade som en nationell kulturhistorisk kunskapsbank för kyrkorna. Bollen har rullats över till Svenska kyrkans kansli i Uppsala, men där har ingen motsvarande kulturhistorisk avdelning öppnats. Av förklarliga skäl kanske. Kyrkan har fokus på annat, nämligen det ”frälsningsperspektiv” som är kärnan i dess verksamhet. Och på en sådan agenda hamnar byggnadernas kulturhistoria rätt långt ner, i synnerhet
som historien inte nödvändigtvis är så teologiskt angelägen. Visserligen har de flesta stift efter skilsmässan från staten anställt antikvarier för att hjälpa församlingarna med intrikata reparationer. Men att förmedla kyrkornas historia ingår sällan i deras jobb.

I debatten talas det numera mycket om främmande intrång, om tjuvar, lås och larm i kyrkorna. Man hör mindre om betydelsen av att öppna sig för omvärlden och välkomna också dem som stannar till för att gå in när det inte är gudstjänst i huset, kanske främst för att uppleva århundradenas gång. Det finns många besökare som bara vill känna på kyrkporten, ta i det stora kalla järnhandtaget och få höra knirret i det gamla låshuset samtidigt som en kall pust av medeltid träffar näsborrarna. Men ibland sitter arga små lappar upp-satta i kyrkorna: ”Tänk på att detta inte är ett museum utan ett rum för bön”, som om en historiskt intresserad besökare skulle vara mindre värd.
Men det är ändå ett faktum att husens historia inte alltid är renlärigt luthersk. Byggnaderna är resta på platser med långa traditioner, ofta gamla grav- och kultplatser med rötter i hedendomen. Och de kan ha påtagliga spår av katolsk mirakeltro och relikhantering i sina murar. I väggarna syns också spår av en dramatisk historia
i senare reformert tid. Hur präster och biskopar på 1700- och 1800-talen förfasat sig över att de gamla gudshusen blivit omoderna och talat sig varma för att göra om dem till oigenkännlighet för att bönehusen bättre skulle svara mot budskapet i predikan.

Historien om kyrkorna ska inte ha krav på sig att vara religiöst uppbygglig. Men vems uppgift är det att hålla deras bångstyriga historia vid liv? Det finns skattemedel avsatta för församlingarnas kostsamma byggnadsvård, en så kallad kyrkoantikvarisk ersättning som löper fram till år 2009. I år är det dags att se över formerna, men inga stora förändringar lär vara att vänta.
Jag önskar mig dock en nyordning – att de offentliga resurser som till­-förs ska bli så stora att de inte bara räcker till byggjobb, utan också kan gå till att föra ut kunskap och aktuell forskning om kyrkornas historia. Det behövs en oberoende kulturhistorisk fond med medel avsatta för detta. Den skulle kunna ersätta något viktigt som faktiskt kom bort vid skilsmässan.

Maja Hagerman
Populär Historia 2/2008

Maja Hagerman är författare och TV-producent. Tillsammans med Anders Björnsson och Jenny Björkman är hon återkommande krönikör i Populär Historia.

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »