Genom effektiva dräneringssystem har i vårt avlånga land många våtmarker skattat åt förgängelsen. Faktum är att det ”kulturlandskap” som idag omger oss ofta inte har någon lång historia. Genom dräneringarna har åkerjordsarealen ökat medan sankhålor, mossar och mindre sjöar försvunnit.

Ibland lämnar dessa forna våtmarker ifrån sig intressanta fynd från vår avlägsna historia – spännande men ofta svårtolkade skatter, kanske just på grund av fyndomständigheterna ute i gamla vattenmarker. Varför ligger sakerna här, hur gamla är de? Frågorna kan bli många. Men det behöver inte bara vara guld- och silverfynd som attraherar, även mer ”annorlunda” fynd kan vara intressanta. Ett berömt sådant kommer från Mästermyr.

Mästermyr i Sproge socken på södra Gotland dränerades i början av 1900-talet. Hösten 1936 skar för första gången någonsin en plog genom den feta och fuktiga myllan. Plötsligt drog plogen upp en trasig bronskittel. Efter en snabb besiktning kastades kitteln åt sidan som ett värdelöst ting.

När traktorföraren återkom med nästa plogfåra, drogs plötsligt en större, forntida träkista fram i dagsljuset. Ekkistan, som var ca 90 x 25 cm och cirka 20 cm hög, skadades givetvis av den omilda behandlingen men endast i förvånansvärt ringa grad – den fuktiga myrmarken hade fungerat som ett effektivt impregneringsmedel.

En järnkedja var virad runt kistan och det var säkert med stor spänning som traktorföraren Hugo Kraft virade loss kedjan och bröt upp locket. Förhoppningen om det stora skattfyndet grusades dock på ett ögonblick.


”Soppa av rost”

Innehållet var knappast imponerande, senare av upphittaren karakteriserat som en ”soppa av rost”. Några föremål togs dock om hand och kom snart till arkeologernas kännedom. Fyndet kunde bärgas och forslas till konservatorerna i Stockholm.

Nej, guld och silver lyser fullständigt med sin frånvaro i denna vikingatida kista, men innehållet är nog till och med värdefullare än sådana exklusiva tingestar. Mästermyrskistan ger nämligen med sina mängder av smed- och snickarverktyg en unik närkontakt med en hantverkare som levde för tusen år sedan.

Vem var han som en gång släpat på denna redskapslåda och som svingat de präktiga järnverktygen? Var det kanske en kringvandrande hantverkare som med sin yrkeskunskap livnärde sig på att flytta från gård till gård? Som brukligt är väcker arkeologiska fynd fler nya frågor till liv än dem som kan besvaras.


”Släggor och hammare
”

Innehållet i den långsmala kistan är imponerande: tre släggor, lika många hammare och en hammare för att driva ut metall till kärl, en stor smidestång och en järnsax för plåtklippning. Här finns också smedens småverktyg: fyra mindre städ, verktyg för tillverkning av spikhuvuden och tre stansdynor. En liten, fyrsidig järnpuns har på sin kortsida, på slagsidan, ett mönster av två motställda trianglar. Med detta verktyg har vackra mönster kunnat stämplas in i de metallföremål som var under tillverkning.

Denne okände hantverkare har inte bara varit smed utan också snickare. Några skafthålsyxor av typisk vikingatida typ har fungerat väl vid den grova tillyxningen av träämnet och en bred tväryxa har använts vid finhuggningen. Behövde det borras fanns dåtidens borr, en s k navare, i en uppsättning av inte mindre än sex olika storlekar.

En riktig fogsvans, ett löst sågblad, ett stämjärn, ett skavjärn och flera filar har varit snickarens hjälpmedel vid själva finarbetet. Som i vilken modern verktygslåda som helst hittar man i kistan också föremål som svårligen kan rubriceras som verktyg. Två stora dörrlåsnycklar, den ena så stor att den av upphittaren benämndes ”kyrknyckeln”, tillhör dessa udda saker. Så även tre små hänglås, låsdetaljer och låsbeslag.

Hur har då denna kista hamnat på botten av en myr? För tusen år sedan var troligtvis Mästermyr en öppen sjö, i varje fall har vattentillflödet under höst- och vintersäsong varit avsevärt. En möjlighet är att kistan kanske medvetet sänkts i vattnet för att hämtas upp vid ett senare tillfälle.

Troligast är dock att en båt kapsejsat och att dess last gått förlorad. Denna teori stöds av det faktum att man utanför kistan funnit föremål som kan knytas till fyndet: tre bronskittlar, lika många klockor eller skällor och en blosskorg i järn.

Man kan inte nog förundras över kvalitén på redskapen. Samma typer av föremål, som bibehållit sin form och funktion ända fram till vår egen tid, har säkert funnits långt före det snöpliga plasket i den gotländska sjön.

Det är så lätt att tro att alla de saker vi idag omger oss med är produkter av vår egen upplysta tid. Hur fel är inte detta synsätt. Arkeologer runt om i landet får ofta anledning att reflektera över detta. När t ex Malmö Stadsmuseum 1978 grävde fram en stor, välbevarad flätad korg från vikingatiden var vi många i utgrävningsteamet som häpnade. Det märkliga var inte fyndet i sig, utan det faktum att den frilagda korgen såg exakt likadan ut som de potatiskorgar man kunde köpa i välsorterade affärer fram till plastkorgarnas tidevarv. Tusen år hade plötsligt reducerats till intet.

Mästermyrfyndet väcker också andra tankar. Idag är det populärt att rekonstruera forntida miljöer och situationer, antingen det är i forntidsbyar eller i skolornas studiepaket. Men, handen på hjärtat, vad är det för primitiv bild av vår förhistoria som vi då ofta gör oss skyldiga till! Vikingakläder blir t ex gärna grova, simpla tygstycken som hängs över axlarna. Och kasta en blick på merparten av alla de forntidshus som idag rekonstrueras i en aldrig sinande ström – enkla, råhuggna skapelser som inomhus saknar varje tillstymmelse till väggbeklädnader, snickerier, trägolv, textilier eller färg.


”Fulländade konstruktioner
”

Kan människor som skapat så fulländade konstruktioner som t ex Osebergaskeppet och som visat sådan formkänsla som våra sirligt uthuggna runstenar vittnar om verkligen ha funnit sig i att bo i hus som man lika gärna skulle kunna rubricera som simpla uthus? Genom sådana rekonstruktioner för man myten om den primitiva nordbon vidare till nya generationer.

Mästermyrfyndet är ett av många som faktiskt visar att verkligheten måste ha varit en annan. Forntidsmänniskan behärskade smide och träarbete till skön fulländning. Med dessa ”moderna” järnverktyg skapades bruksföremål där både form- och teknikkänsla rimligen bör ha spelat stor roll.