Dina prenumerationsärenden sköter du enklast på nätet » 

Extramaterial till Populär Historia nr 5/08:

Politiska intriger, maktspel och propaganda har präglat de sjutton mästerskap som gått av stapeln sedan premiären i Uruguay 1930.

Fotbollen hade existerat i knappt 70 år 1929. Sedan 1863, när de ursprungliga reglerna skrevs i Cambridge i England, hade sporten spridit sig som en löpeld över världen. En enda sak fattades, och det var en turnering som avgjorde vilket land som var bäst. De fotbollsturneringar som ingick i Olympiska spelen var inte öppna för professionella, och proffsfotbollen hade från de Brittiska öarna spritt sig till Centraleuropa (Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien införde alla proffsfotboll vid 1920-talets mitt).

När fotbollens världsorganisation, Fifa, i maj 1929 samlades till kongress i Barcelona, var det alltså för att utse värdlandet till det första världsmästerskapet någonsin. Valet föll på Uruguay. Denna lilla sydamerikanska republik var år 1930 en välmående välfärdsstat, i bjärt kontrast till de krisdrabbade europeiska nationerna. Uruguay fick arrangemanget därför att landet erbjöd sig att täcka både gästande lags resekostnader och alla övriga omkostnader. Uruguay var dessutom den första stora sydamerikanska fotbollsnationen, som slagit världen med häpnad när landslaget vann de olympiska fotbollsturneringarna i såväl Paris 1924 som Amsterdam 1928.

Till landets stora besvikelse deltog få europeiska lag i det första världsmästerskapet. Turneringen var inte etablerad, båtresan till Sydamerika tog en dryg vecka och Europa var hårt drabbat av börskraschen 1929. Uruguay fick göra upp om titeln med grannen och ärkerivalen Argentina och vann en hetsig final med 4–2. Efteråt vandaliserades Uruguays ambassad i Buenos Aires, tillresta argentinare hånades på Montevideos gator och diplomatiska förvecklingar tillstötte. VM hade börjat med en rivstart.

År 1934 drogs fotbolls-VM in i den europeiska maktpolitiken. Mussolinis Italien arrangerade turneringen som ett medvetet spektakel i syfte att förbättra regimens skamfilade internationella rykte och propagera för fascismen. Det kom inte som någon direkt överraskning att Italien vann. Uruguay vägrade ställa upp (som hämnd för att européerna inte kommit till deras VM), de engelsmän som uppfunnit fotbollen ville inte ens vara med i världsorganisationen Fifa, och de konkurrenter som återstod besegrades med ofta mycket tvivelaktiga metoder. Den unge svensken Ivan Eklind dömde både Italiens semifinal mot Österrike och finalen mot Tjeckoslovakien och anklagades i båda fallen för att ha gynnat italienarna. Sverige deltog för första gången och slogs ut i kvartsfinalen av Tyskland. När Hitler två år senare arrangerade Berlin-OS hade han Mussolinis fotbolls-VM som förebild.

I Frankrike, 1938, spelades VM i skuggan av det annalkande världskriget. Sverige fick walk over i första matchen, eftersom motståndaren Österrike annekterats av Tyskland i mars före VM. Spanien deltog inte eftersom inbördeskrig rasade i landet. Publiken i Paris kastade grönsaker och ruttna ägg på Hitlertysklands fotbollsspelare före mötet mot Schweiz och de demoraliserade tyskarna förlorade matchen. Men Mussolinis italienare vann igen. Denna gång hade Italien det odiskutabelt bättre laget och besegrade Ungern med 4–2 i finalen. Dessutom deltog för första gången jättenationen Brasilien med framgång. Understött av den populistiske diktatorn Getúlio Vargas lyckades ett lag bestående av ”elva jonglörer, varav fem negrer, fem mulatter och en vit” erövra tredjeplatsen i VM. Det stack i ögonen i raslärornas Europa. Tack vare walkovern mot Österrike lyckades Sverige bli VM-fyra efter att ha vunnit en enda match (8–0 mot Kuba) och förlorat de två andra. Sverige blev det första lag som färdats med flyg till en VM-turnering.

Sedan fotbolls-VM, av lätt begripliga skäl, legat nere under världskriget, återkom det på världsscenen 1950 i Brasilien. Hemmanationen, vid denna historiska tidpunkt ett land med stark framtidstro, hade byggt jättearenan Maracana i Rio de Janeiro med plats för 200 000 åskådare och brasilianarna var övertygade om att de skulle vinna guldet, men föll i den avgörande matchen mot grannen Uruguay med 2–1. Det var ”en nationell katastrof” som en närvarande svensk journalist formulerade saken.
Även i övrigt var det en sensationernas turnering. Spelets moderland England, som för första gången nedlät sig att ställa upp i ett VM, förlorade med 0–1 mot fotbollsdvärgen USA. Världsmästarna Italien föll med 2–3 mot ett otippat lag från Sverige. Svenskarna hade två år tidigare vunnit OS-turneringen i London, men förlorat den legendariska innertrion Grenoli till Italien och tidens amatöretos tillät inte proffs att ställa upp i svenska landslaget. Den ”stympade, funktionsdugliga resten” (som den legendariske sportjournalisten Torsten Tegnér kallade laget) gjorde dock succé och blev VM-trea, sedan spelare som målvakten Kalle Svensson och blonde bohemen Lennart ”Nacka” Skoglund blivit världsstjärnor över en natt.

1954 i Schweiz inträffade den största sensationen av alla. Ingen hade tippat någonting annat än att Ungern skulle vinna guldet. Ungrarna byggde på den fantasifulla centraleuropeiska fotbollstraditionen från 1930-talet och de möjligheter till samträning som den kommunistiska staten erbjöd. Den ungerska regimen var en av östblockets hårdaste och förstod, precis som Mussolini, fotbollens värde som propagandaredskap. Men den ungerske storstjärnan Ferenc Puskas och hans lagkamrater föll i finalen mot ett helt otippat västtyskt manskap. I Tyskland – där man dittills inte haft några fotbollsframgångar överhuvudtaget – betraktades resultatet som ett mirakel, en återupprättelse efter krigsslutets förnedring, en manifestation av det ”tyska undret” på sportens nivå. VM i Schweiz var det målrikaste någonsin (och 7–5-matchen mellan Österrike och Schweiz, där den österrikiske målvakten drabbats av solsting, den målrikaste enskilda matchen). Det var dessutom det första som, i liten skala, sändes i TV.

VM 1958 är ihågkommet som den mest idylliska VM-turneringen någonsin. VM-fotboll spelades på orter som Uddevalla, Sandviken och Eskilstuna, fransmannen Just Fontaine vann skytteligan på fortfarande rekordmässiga 13 mål och de brasilianska VM-segrarna Didi, Garrincha och den 17-årige Pelé sprang efter finalsegern på Råsunda ärevarv med den besegrade hemmanationens flagga. Men VM 1958 var också det första som på allvar gjorde skäl för namnet ”världsmästerskap”. Stora fotbollsnationer som Sovjet och Argentina var med för första gången (eller, i Argentinas fall, för första gången sedan 1930). Att Sverige överhuvudtaget fick arrangera turneringen hänger ihop med att landet tilldelats den redan 1948, i en efterkrigstid när intakt infrastruktur fortfarande kompenserade för bristen på stora arenor. Svenskarna blev tvåa, efter framför allt en minnesvärd semifinal mot Västtyskland i Göteborg. De tillresta tyska fansen ansågs av svenskarna högljudda och stökiga (framför allt med hänsyn till närhistorien), medan tyskarna reste befogade invändningar mot att svenskarna placerat hejaklacksledare på innerplan. Den laddade stämningen kulminerade när västtysken Juskowiak visades ut, enligt tyskarna provocerad av svenske högeryttern Kurre Hamrin. Hamrins popularitet i Tyskland steg inte av att han i slutminuterna gjorde det avgörande 3–1-målet, efter att på egen hand ha dribblat från mittlinjen. Svenska turister i Tyskland fick däcken på sina bilar sönderskurna och en patriotisk krögare i Hamburg tog bort rätten ”Schwedenplatte” från menyn. VM 1958 var det första VM som TV-sändes i större delen av Europa.

VM 1962 är en bortglömd turnering. Det förlades till det i Europa tämligen okända landet Chile, eftersom sydamerikanerna med fog klagat över att de båda senaste världsmästerskapen placerats i Europa. Satellit-TV-sändningar till Europa var ännu inte möjliga och dessutom hade en hård och defensiv spelstil tagit över fotbollen. Brasilien vann, fast på ett betydligt mindre glamouröst sätt än 1958, och Pelé blev skadad redan i andra matchen. Det andra brasilianska geniet, Garrincha, en gudabenådad och bohemisk ytter från utfattiga omständigheter, som var dömd att dö ung och nersupen, steg fram och vann VM åt nationen. Tjeckoslovakien besegrades med 3–1 i finalen. Värdlandet Chile blev trea, efter att ha besegrat Italien med 2–0 i en skandalmatch där två italienare utvisades, slagsmål bröt ut och polis fick invadera planen för att hejda bråkmakarna. Sverige slogs överraskande ut av Schweiz redan i kvalet.

VM 1966 var den första stora mediaturneringen. Fans kom från hela världen, TV-utsändningarna nådde andra kontinenter och man kunde till och med se matchsituationerna i repris. Dessutom spelades turneringen i Beatles och minikjolarnas England. Det blev också hemmanationen som vann, fast under kontroversiella omständigheter. Det avgörande målet i finalen mot Västtyskland, ett skott från Geoff Hurst som från ribban studsade ner på mållinjen, bedömdes av den ryske linjemannen ha varit inne, men bildbevisen pekar på att bollen aldrig var över linjen. Dessutom klagade de sydamerikanska lagen över att ha blivit illa behandlade av de europeiska domarna.
Kvartsfinalen mellan Storbritannien och Argentina bjöd på skandalscener när den argentinske lagkaptenen Rattín visades ut och vägrade lämna plan. Polis fick eskortera ut honom. Dessutom sparkades Pelé sönder och samman i en match mot Portugal, som hade turneringens stora stjärna i Eusebio från kolonin Moçambique. De redan självständiga afrikanska nationerna hade dock vägrat ställa upp i VM, eftersom Fifa, under sin brittiske ordförande Sir Stanley Rous, bara ville ge en enda VM-plats till Afrika och Asien tillsammans. Tredje världen hade börjat vakna även inom fotbollen.

Så, år 1970, var det dags för det första VM i färg. Färg-TV, en nymodighet i de flesta europeiska hem, förmedlade dessutom en av de mest minnesvärda turneringarna någonsin, när ett brasilianskt lag med stjärnor som Pelé, Gerson, Tostão och Rivelino lekte sig fram till guldet. De europeiska lagen, med sin konditionskrävande spelstil, kunde inte hävda sig på den höjd och i den hetta som rådde i Mexiko, och i finalen utklassade Brasilien Italien med 4–1. Gula och röda kort, för varning respektive utvisning, hade införts för att överbrygga kommunikationssvårigheterna mellan spelare och domare, men inga röda behövde tillgripas.

VM i Västtyskland 1974 utspelades i pengarnas och de politiska oroligheternas skugga. Genom TV hade de stora reklamintäkterna börjat sippra in i fotbollen och i flera lag rådde osämja på grund av att spelarna nu ville ha sin del av kakan. I Västtyskland, där man hade skakats av morden på elva israeliska idrottsmän under München-OS 1972, rådde dessutom en panisk skräck för terrorister. Ändå blev det i första hand för fotbollen man minns turneringen. Holländarna, ledda av sin storstjärna Johan Cruyff, spelade en växlingsrik ”totalfotboll” världen dittills inte sett maken till. Det västtyska hemmalaget, anförda av Franz Beckenbauer, drog ändå det längsta strået när de med 2–1 besegrade holländarna i finalen, efter ett sedvanligt påpassligt segermål av den lille knubbige skyttekungen Gerd Müller. Ett svenskt lag under den pianospelande förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson och med profiler som målvakten Ronnie Hellström och anfallaren Ralf Edström deltog med den äran och uppnådde till slut en inofficiell femteplats.

År 1978 låg VM-fotbollen helt i skuggan av den brutala militärjunta som 1976 tagit över Argentina. 15 000 inhemska oppositionella, bland dem svenskan Dagmar Hagelin, hade enligt Amnesty International försvunnit under åren före turneringen och hårda debatter pågick i Europa om man överhuvudtaget skulle ställa upp i turneringen. Fifa, under den nye brasilianske presidenten João Havelange, var inte politiskt högervridet lika mycket som järnhårt pragmatiskt – man hade även tillåtit de muslimska och kommunistiska staterna i Asiatiska fotbollförbundet att stadgevidrigt utesluta Israel år 1976 – och lät VM fortgå. Argentina vann, på ett kontroversiellt sätt som ledde tankarna till Mussolini-VM 1934. I en avgörande match behövde man vinna med fyra mål, men vann med 6–0 över ett peruanskt lag, vars målvakt var född i Argentina och som inte gjorde särskilt mycket motstånd. Ryktena om mutor var många och högljudda.

År 1982 utökades VM-slutspelet, som hölls i Spanien, till 24 lag, för att ge plats åt de många nya nationerna från Afrika och Asien. Detta hånades från europeiskt håll som populistiskt röstfiske från Fifa-presidenten Havelanges sida – till skillnad från FN saknar Fifa säkerhetsråd och varje medlemsnation har en röst i församlingen – men gav upphov till ett par sensationer, när Algeriet besegrade Västtyskland och Kamerun var nära att slå ut Italien. Italienarna repade sig dock och vann VM, efter att sensationellt ha slagit ut ett färgstarkt brasilianskt lag med 3–2. I finalen slog Italien Västtyskland, som efter ett par skandalmatcher gjort sig grundligt impopulärt. Deras match mot grannen Österrike ansågs allmänt ha varit uppgjord (resultatet 1–0 betydde att båda lagen gick vidare) och i semifinalen mot Frankrike knockade den tyske målvakten Schumacher fransmannen Battiston på ett upprörande brutalt sätt.

Inget VM har så dominerats av en enda man som 1986. Diego Maradona från Argentina vann VM mer eller mindre på egen hand och i kvartsfinalen mot England stod han dessutom för två mål som på sitt sätt sammanfattar hans komplexa personlighet. Det första slogs in med handen utan att domaren noterade det – ”Guds hand”, hävdade Maradona efteråt – och det andra var resultatet av en magnifik dribblingsuppvisning där Maradona snurrade upp halva det engelska laget. VM spelades i Mexiko, precis som 1970, och var ett exempel på fotbollsvetenskapens frammarsch: de europeiska lagen, som 16 år tidigare hade hämmats av förhållandena, kunde denna gång spela sin konditionsödande fotboll utan problem och Västtyskland tog sig till final igen. Men mot Maradona räckte tyskarna inte till.

Den mest deprimerande VM-turneringen sedan 1962 avhölls 1990 i Italien. Detta inte bara sagt med tanke på den svenska insatsen, även om den var illa nog – skämten om Sveriges marsch ut ur VM (1–2, 1–2, 1–2 mot Brasilien, Skottland och Costa Rica) var många och oundvikliga. Dessutom bjöd matcherna på ojust och defensiv fotboll och många avgöranden på straffsparkar. Denna metod att avgöra cupmatcher hade uppfunnits redan 1970 (innan dess hade man laborerat med tidsödande omspel eller den osportsliga slantsinglingen om en match blev oavgjord), men det var först i detta VM den blev så betydelsefull. Ett Västtyskland på väg att efter murens fall återförenas med sin östra rikshalva vann i alla fall, med den gamle stjärnspelaren Franz Beckenbauer som tränare. Flest hjärtan vann afrikanerna från Kamerun, som sensationellt gick till kvartsfinal och där hade otur när de slogs ut av England.

VM 1994 hade, till många fotbollsälskares fasa, förlagts till USA. Det stora landet i väster var den enda större nation där fotbollen aldrig fått fäste, vilket lett till en rad spektakulära (och konsekvent misslyckade) försök att med hjälp av pengainsatser och regeländringar etablera sporten. Det skvallrades nu om större mål och reklampauser i spelet, men de regeländringar som Fifa införde för att råda bot på den negativa trenden från 1990 var istället moderata och effektiva (en konservativ inställning till regeländringar är överhuvudtaget en viktig förklaring till fotbollens bibehållna framgångar). Det resulterade i ett minnesvärt VM, framför allt för blågul del: Sverige blev trea, efter en klassisk kvartsfinal som avgjordes när målvakten Thomas Ravelli räddade en rumänsk straff. Spelare som Tomas Brolin, Kennet Andersson och Martin Dahlin blev kända över hela världen. Brasilien vann emellertid, sedan den fantasifulla spelstil landet tidigare odlat fått ge plats för en mer europeisk och disciplinerad variant (till följd av landets ekonomiska kris spelade de flesta brasilianare i Europa). Det var en seger som inte blev speciellt populär ens i Brasilien.

Reklamen har aldrig spelat en sådan roll som inför VM 1998. Strax innan finalen mellan Brasilien och arrangörsnationen Frankrike drabbades den syd-amerikanske stjärnan Ronaldo av ett sammanbrott, men fick till slut ändå spela en match där ett skakat brasilianskt lag förlorade med 3–0. Ryktena sade att sponsorn Nike, som betalat hundratals miljoner dollar för att få associera sig med Brasiliens landslag, skulle ha krävt att affischnamnet Ronaldo spelade finalen. I Brasilien tillsattes till och med en parlamentarisk utredning om saken, även om den aldrig kom fram till något konkret resultat. VM hade utökats ytterligare och innehöll nu 32 lag. Världsmästarna Frankrikes mångkulturella landslag väckte stor uppmärksamhet – särskilt eftersom den rasistiske politikern Le Pen haft invändningar mot det före turneringen – men fransk fotboll hade länge använt sig av landets minoriteter: redan 1938, i raslärornas Europa, hade man väckt uppmärksamhet genom att ha den svarte Raoul Diagne i laget.

Pengarna stod återigen i centrum under VM 2002. På grund av de brant ökade inkomsterna från en avreglerad TV-marknad genererade nu fotbollen enorma inkomster, någonting som dock krävde att de bästa spelarna slet ut sig under långvariga säsonger eftersom TV-bolagen ville ha valuta för investeringarna. Konsekvensen blev att de största stjärnorna var uttröttade och att favoritlagen föll samman när det gällde. Argentina och Italien slogs ut tidigt och förra världmästarna Frankrike mäktade inte ens göra ett mål. Turneringen vanns av Brasilien, sedan Ronaldo tagit revansch för misslyckandet i förra VM.
Värdnationerna Japan och Sydkorea – VM-arrangemanget delades för första gången mellan två länder – klarade sig överraskande väl och sydkoreanerna avancerade ända till semifinal. Generellt sett hävdade sig de små, sammansvetsade lagen bättre än lagen med de stora stjärnorna. Ändå var många bedömare efteråt oroliga för VM:s framtid i en alltmer kommersialiserad fotbollsvärld.

Jesper Högström är författare. Han har skrivit VM-boken – allt du behöver veta om alla tiders VM (Offside/Norstedts).

Hatmatcherna
Tjeckoslovakien–Tyskland 1934
Ända sedan Tjeckoslovakien bildats efter första världskriget hade tyskarna haft synpunkter på hur den sudettyska minoriteten behandlades. Sedan Hitlers maktövertagande 1933 hade förhållandet mellan grannarna försämrats ytterligare. Bara något år senare skulle Tredje riket svälja Tjeckoslovakien med hull och hår, men på fotbollsplanen i Rom 1934 var det tjeckerna som segrade. Trots att tillresta tyska fans sjöng ”Deutschland, Deutschland über alles” från läktaren vann Tjeckoslovakien med 3–1. Anfallaren Antonin Puc sade efter matchen att åsynen av den tyska örnen på motståndarens bröst retat tjeckerna till stordåd.

Italien–Frankrike 1938
Frankrike var fullt av flyktingar från spanska inbördeskriget och från de fascistiska grannstaterna, bland annat Italien. Italienarna var tvungna att byta tröjor, eftersom båda ländernas ordinarie dräkt var blå och vit, och uppträdde då, provokativt nog, i fascistiskt helsvart. Men Italien vann VM-kvartsfinalen i Paris 1938 med klara 3–1.

Västtyskland–Östtyskland 1974
Förhållandet mellan de båda tyska staterna var fortfarande laddat. Den västtyske förbundskanslern Willy Brandt hade precis tvingats avgå när en person i hans närhet avslöjades som östtysk spion; den röststarka tabloiden Bild-Zeitung talade om motståndarna som ”den så kallade Tyska Demokratiska Republiken”; och den västtyske förbundskaptenen Helmut Schön var född i Dresden i Östtyskland. Det var alltså en chock när Östtyskland vann matchen i Hamburg med 1–0, men en chock som ledde till att västtyskarna tog sig samman och till slut vann turneringen. DDR:s målskytt Jürgen Sparwasser mottog efteråt ett telegram från tacksamma västtyska fotbollsfans.

Polen–Sovjet 1982
Den polska militären, under ledning av general Jaruzelski, hade året före på sovjetisk order infört undantagstillstånd i det egna landet. På läktaren i Barcelona vajade banderoller med den förbjudna fackföreningsrörelsen Solidaritets namn, även om de i flera fall konfiskerades av polisen. Men på plan rådde vapenstillestånd och resultatet 0–0 gjorde att Polen slog ut Sovjet ur VM.

Argentina–England 1986
Efter Falklandskriget 1982 och flera tidigare uppgörelser på fotbollsplan var kvartsfinalen i VM 1986 starkt laddad. De båda ländernas populärpress underblåste stämningen, medan deras ambassadörer i Mexico sammanträdde i hemlighet för att desarmera motsättningarna. Diego Maradonas 1–0-mål med handen gjorde inget för att dämpa animositeten länderna emellan – engelsmännen brännmärkte argentinaren som fuskare, medan Maradona menade att det var Gud som straffat engelsmännen.

Diktatorernas lag
Italien 1934 och 1938
Mussolini visste idrottens värde som propagandaredskap och gjorde allt för att gynna sitt italienska fotbollslandslag. Resultatet blev dubbla VM-guld.

Ungern 1954
Fotboll, ansåg den stalinistiske diktatorn Ràkosi, kunde ses som en manifestation av socialismens idé. Ferenc Puskas och hans lagkamrater försågs sålunda med höga poster i den ungerska armén (en av dem, József Bozsik, var till och med parlamentsledamot), och tilläts efter utlandsturnéerna smuggla in klockor och nylonstrumpor till folkets paradis medan tullen tittade bort. När Ungern sensationellt förlorade VM-finalen 1954 ledde det dock till gatuoroligheter i Budapest och det finns de som ser resultatet som en bidragande orsak till revolten två år senare.

Nordkorea 1966
Den isolerade lilla staten, under sin diktator Kim Il-Sung, skickade ett lag till VM i England. De helt okända koreanerna, som internattränats i två år, gjorde där sensation genom att slå ut Italien med 1–0 och spelarna blev publikfavoriter. De var nära en sensation också i kvartsfinalen mot Portugal – där koreanerna ledde med 3–0 innan portugiserna vände till 5–3 – men försvann sedan bakom sin järnridå igen och spelade inte en match på sex år.

Brasilien 1970
Det fantastiska brasilianska laget från VM i Mexiko tjänade också som propagandaredskap för den militärregim som mellan 1964 och 1985 regerade Brasilien.

Zaire och Haiti 1974
Två av de storhetsvansinniga Tredje världen-diktatorer som blev ökända under 1960- och 1970-talen var Zaires Mobutu (som självsvåldigt ändrat namn på den jättelika afrikanska stat som före och efter hans tid kallades Kongo) och Haitis Jean-Claude Duvalier, alias »Baby Doc». Mobutu arrangerade VM-match i tungviktsboxning i Kinshasa 1974 mellan Muhammed Ali och George Foreman, men understödde dessutom ett fotbollslag som lyckades kvala in till VM i Västtyskland. Detsamma gjorde »Baby Doc», sedan motståndarna Trinidad av okända skäl fått fyra regelrätta mål underkända i den avgörande kvalmatchen på Haiti. Zaire och Haiti blev dock båda utan poäng i VM 1974.

Argentina 1978
General Videlas militärregim, som sedan 1976 styrde Argentina, lyckades både arrangera VM 1978 och få sitt lag att vinna.
Tränaren César Luis Menotti var själv en vänsterintellektuell som efteråt hävdade att han vunnit VM för det argentinska folket, inte för regimen, men det brukar sägas att VM-titeln gav diktaturen ett par extra år vid makten.

Nigeria 1994 och 1998
Militärdiktatorn Sani Abacha blev en internationell paria, i synnerhet sedan regimkritikern Ken Saro-Wiwa avrättats år 1995, och att Fifa-presidenten Havelange hedrade honom med ett officiellt besök blev en svår politisk belastning för den senare. Icke desto mindre spelade Abacha en betydelsefull roll när
Nigeria gjorde sina första två VM-turneringar och när han plötsligt avled, bara några dagar före VM 1998, blev konsekvenserna svåra för Nigeria. Några av spelarna hade varit medlemmar av diktatorns ungdomsorganisation »Youth Earnestly Ask For Abacha» och deras lagkamrater tog nu avstånd från dem. Nigeria slogs överraskande ut av Danmark.

Pokal med spännande historia
På 1920-talet drevs idén om ett världsmästerskap i fotboll av en grupp fransmän, ledda av Jules Rimet. Den urpsrungliga segerpokalen i VM fick bära hans namn och skapades av den franske skulptören Abel Lafleur. Pokalen var 35 centimeter hög och gjord av silver, med en blå bas i halvädelstenen lapis lazuli. På basens sidor satt guldbrickor där vinnarnas namn graverades in.

Under andra världskriget gömde Fifas italienske vicepresident, Ottorino Barassi, Jules Rimetpokalen i en skokartong under sin säng för att inte ockupationsstyrkorna skulle hitta den. 1966 försvann pokalen när den stod utställd inför VM i England samma år. Den återfanns av en hund vid namn Pickles, nedgrävd under ett träd. År 1983 stals pokalen igen, i Rio de Janeiro, och smältes troligen ned av tjuvarna.

Redan 1970 hade Brasilien vunnit Jules Rimet-pokalen permanent, efter att landet tagit sin tredje VM-vinst i Mexiko. Fifa beställde en ny segerpokal inför VM 1974. Man fick in 53 förslag och valet föll på en design av den italienske konstnären Silvio Gazzaniga. VM-trofén är 36 centimeter hög och gjord i 18-karats guld med två lager av halvädelstenen malakit i botten. På undersidan finns namnen på vinnarna sedan 1974 ingraverade. Den nuvarande trofén kan inte vinnas permanent – segraren får behålla den fram till nästa VM, och får sedan en replika istället.

Källa: fifaworldcup.com

Testa dina historiekunskaper i vår roliga frågesport ! »