Färgen gör människan – om färg, kläder och identitet från antiken till våra dagar
Maja Jacobson
Carlssons

Vilken roll spelar färgerna på våra kläder? I dag ser vi valet mellan blått och rött mest som en fråga om tycke och smak, medan klädindustrin varje säsong lockar med nya modefärger. Så har det inte alltid varit. I det gamla Egypten fick endast de kungliga lov att bära blått, och Faraos döttrar målade sina bröst i indigo och guld. Länge var den blå färgen förknippad med makt, magi och gudomlighet, och det ultramarinblå pigmentet, framställt av halvädelstenen lapis lazuli, var lika dyrbart som guld.
Så långt fram i tiden som i det tidiga 1800-talets Skåne tilläts endast de förmögnare klasserna bära blått till sön- och helgdag – ju mörkare den blå färgen var, desto finare samhällsrang krävdes. I Kina däremot, där kunskapen om växtfärgning i indigoblått var allmängods, beordrades bondebefolkningen att klä sig uteslutande i blått, medan kejsaren ensam bar lysande gult siden.
Gult betraktades å andra sidan i västerlandet som ondskans, avundsjukans och föraktets färg. Gul flagg på ett skepp signalerade pestsmitta, medan förfalskare, kättare, prostituerade och i vissa länder judar tvingades bära plagg eller markeringar i gult. Där var istället den exklusiva purpurfärgen, kostsamt tillverkad av purpurkörteln hos vissa av Medelhavets snäckarter, länge maktens och rikedomens kulör. Detta gällde såväl romarrikets kejsare som den katolska kyrkan.

Det är en fascinerande historia som etnologen Maja Jacobson berättar i boken Färgen gör människan. Kunnigt och underhållande följer hon dräktskicket från antiken till dagens gatumode, och visar hur ekonomi, kultur och religion men också teknik och vetenskap påverkat synen på kläder och färg genom århundradena.
Ofta är det i detaljerna jag fastnar. Hur till exempel violett förknippats med gamla ungmör, ånger, sorg och nostalgi, men också knutits till konstnärernas och bohemernas livsstil. Efter det radikala 1970-talets lila plyschbyxor fick kulören en kommuniststämpel, medan den under 1980-talet, bland annat i Tyskland, associerades med homosexuell frigörelse.

Lika intressant är rändernas historia. Gulgrönrandiga kläder betraktades under medeltiden som tecken på galenskap och tvivelaktig moral, och reserverades för narrar och gycklare, medan ränder i allmänhet ansågs undergräva den rådande ordningen och var strängt förbjudna för varje sann kristen.
Efter franska revolutionen blev randiga manskläder i klara färger högsta mode inom mer liberala kretsar, just på grund av sin samhällsomstörtande association. De kopplades även till den amerikanska frihetsrörelsen.

1800-talet framhäver Jacobson som något av en vattendelare. Fram till dess hade även män inom samhällets övre skikt klätt sig i prunkande färger och mönster, rosa silkesstrumpor och sammetsdräkter i bjärta färger. Men nu kom könsskillnaderna tydligt att markeras. Mörka, strikta herrkläder framhävde männens auktoritet och position som ansvarstagande familjeförsörjare – ett mode som stått sig sedan dess – medan kvinnorna i intagande färger och rörelsehindrande korsetter, turnyrer och underkjolar hänvisades till en mer passiv och dekorativ roll.
Det är ett vidsträckt och krävande ämne som Jacobson tar sig an, men hon lyckas överlag väl med sin uppgift. Mellan färgteorier och hovdräkter, klassanalyser och modeskapare skymtar hela vårt moderna samhälles utveckling, i en både infallsrik och fängslande läsning.

Carolina Söderholm
Konstkritiker och författare