”Att lösa den gordiska knuten” har kommit att bli ett bevingat ordstäv som betyder att man på ett drastiskt sätt löser ett problem. Med samma betydelse används också ofta uttrycket att med ett ”alexanderhugg” lösa ett till synes omöjligt problem med en radikal lösning.

Uttrycket härrör från Alexander den stores härtåg i Mindre Asien. År 334 f Kr intog han staden Gordion, som ligger i det nuvarande Turkiet. Gordion tillhörde det lydiska riket tills detta införlivades med Perserriket under kung Kyros 547 f Kr. Staden låg utmed Kungsvägen, den viktiga inlandsleden som förband Sardes med Susa. Den mytiske grundaren av staden uppges vara Gordios, som enligt en version var fader till kung Midas.

Inne i Zeustemplet i Gordion fanns en helig vagn, som sades ha tillhört kung Gordios. På vagnen fanns en komplicerad knut som förband oket med tistelstången.

Enligt en spådom skulle den som löste knuten bli Asiens härskare. Alexander den store lär då ha löst uppgiften genom att hugga av knuten med sitt svärd.

I källkritisk historieforskning anses historien inte vara autentisk utan ett falsifikat. Det stämmer inte alls med Alexanders karaktär att visa en sådan respektlöshet gentemot ett orakel. Hans ödmjukhet och respekt för gudar och orakel var vida känd och omvittnad. Denna handling visar motsatsen.

Historien om knuten finns hos alla de fem alexanderhistoriker som vi känner från antiken, alla med olika versioner. En av de antika skriftställarna nämner inte något svärdshugg alls utan säger att Alexander helt enkelt drog ut sprinten på tistelstången för att hitta en repände och sedan offrade till gudarna för att de visat honom hur han skulle gå till väga. Källorna stämmer inte heller överens vad beträffar vagnen – en del säger att det var kung Midas vagn, andra att det var Gordios.

En närmare analys av de skriftliga källorna visar att det problem Alexander egentligen stod inför var att hitta någon ände på repet för att kunna lösa upp knuten. Några uppger att han använde sitt svärd enbart för att få fram några repändar men att det är själva lösandet av knuten som är den verkliga lösningen, inte hugget. Detta är förmodligen mer sannolikt, då svärdshugget antyder ett från Alexanders sida oväntat förakt för gudarna.

Barbro Santillo Frizell, klassiska institutionen, Lund