Sedan hösten 1991 är Vitryssland en av Europas självständiga stater. Visserligen har man nyligen ingått i en union med Ryssland och i ekonomiskt avseende kan man närmast beskriva Vitryssland som en rysk lydstat, men likafullt är Vitryssland självständigt och en fullvärdig medlem av FN. Frånsett den vitryska folkrepublikens kortlivade existens 1918 är det första gången det existerar en självständig vitrysk stat. Men den vitryska historien är betydligt äldre.

Den första statsbildningen på det territorium som i dag utgörs av Vitryssland är furstendömet Polatsk som under slutet av 900-talet och början av 1000-talet upplevde en blomstringstid under vikingahövdingen Rogvolod (Ragnvald) och hans efterträdare. Polatsk var under en kort period ett betydande kommersiellt och kulturellt centrum men råkade snart under inflytande från grannfurstendömet Smolensk. Det som kunde ha utvecklats till en tidig vitrysk stat kom av sig.

Istället blev hela det nuvarande vitryska området under 1300-talet uppslukat av det litauiska riket.
Litauerna hade lyckats undgå att dela sina baltiska bröders öde. Medan prusser, jatvinger och letternas förfäder zemgaller och kurer blivit tvångskristnade av de tyska korsriddarna och utsatts för tidiga exempel på etniska rensningar lyckades litauerna ena sig politiskt under kraftfulla furstar. Litauerna inte bara försvarade sig framgångsrikt mot tyskarna, de gav sig ut på erövringståg åt öster och sydöst.

Under loppet av 1300-talet bredde storfurstendömet Litauen ut sig över hela det nuvarande Vitryssland, delar av västra Ryssland och nästan hela Ukraina – Litauen sträckte sig så småningom från östersjökusten ända ner till Svarta havet. Erövringarna skedde ofta i kamp med tatarerna. Vitryssland och Ukraina undgick ödet att hamna under det ”tatariska oket”. Många slaviska furstar valde att frivilligt ansluta sig till det litauiska riket just för att undgå att hamna under tatarernas tyranni.

De 300 år som Vitryssland var en del av den litauiska stormakten innebar en storhetstid för den vitryska kulturen. Det var också vid den här tiden som man började kalla landet för Vitryssland. Vad ordet Belarus egentligen betyder är omtvistat. En gammal vitrysk tradition säger att namnet kommer sig av att landet var fritt från tatarer och alltså ”vitt” (=rent). En annan förklaring är att stammen bel- bar samma ursprung som ordet bält. I fornslaviska kan den här stavelsen ha betydelsen kärr eller träsk. Stora delar av Vitryssland består av träskområden och kanske har den förklaringen fog för sig.

När litauerna erövrade Vitryssland var de fortfarande hedningar och saknade ett eget skriftspråk. Man antog då det språk som användes av de underkuvade vitryssarna – på så sätt blev vitryska Litauens statsspråk. Åsikterna om den medeltida litauiska stormaktens statsspråk går dock isär bland forskarna. Man har kallat det både ryska, fornvästryska och vitryska. Förklaringen är troligen den att de östslaviska språken (ryska, vitryska och ukrainska) på 1300-och 1400-talen fortfarande var så lika varandra att det är svårt att särskilja dem.

Hursomhelst upplevde skriftspråket i Vitryssland en blomstringstid under den litauiska tiden. Bibeln översattes till folkspråket i början på 1500-talet av den lärde ortodoxe prästen Franz Skoryna och det innebar att vitryssarna kom på tredje plats bland de folk i Europa som kunde läsa Bibeln på sitt eget språk efter tyskar och tjecker.

Sedan Litauen förenats i en union med Polen blev hela det litauiska området gradvis ”poloniserat” och i praktiken blev Vitryssland en polsk provins. Bönderna fick det nu mycket sämre. I Litauen var alla bönder i princip fria, men i Polen var de flesta livegna och de polska jordmagnaterna skaffade sig stora egendomar i Vitryssland och behandlade bönderna som de var vana att göra i Polen.

Det innebar bland annat att man försökte tvinga dem att överge sin ortodoxa tro och bli katoliker. Det var inte helt lätt och för att göra dem mer samarbetsvilliga skapade man den uniatiska kyrkan som erkände påven som överhuvud, men hade kvar den ortodoxa liturgin. Fortfarande finns det många katoliker i Vitryssland, trots alla russifieringssträvanden både under tsartiden och den kommunistiska eran.

Den bildade klassen i Vitryssland tog efter polackerna i det mesta och gick mer och mer över till att tala och skriva på polska. Senare – när Polen delades mellan Ryssland, Österrike och Preussen under slutet av 1700-talet – blev Vitryssland en del av det ryska imperiet. Då övergick samma grupper till att tala ryska. Det vitryska språket blev ett landsbygdsspråk och den vitryska kulturen en landsbygdskultur. Men trots allt överlevde både språket och kulturen.

Under slutet av 1800-talet nådde nationalistiska tankegångar även Vitryssland och demokratiskt sinnade nationalister i de vitryska städerna började uppfatta sig som vitryssar.

I den oreda som följde efter det ryska nederlaget i första världskriget gjorde dessa nationalistiska grupper ett försök att etablera ett självständigt Vitryssland. Man utropade Vitryska folkrepubliken som dock existerade i endast ett par månader innan den dukade under för den bolsjevikiska anstormningen i den uppgörelse mellan Polen och Sovjetryssland som slutade med att Vitryssland delades. Fredsuppgörelsen i Riga 1920 – av vitryssarna betraktad som ”den skamliga överenskommelsen i Riga” – resulterade i att den västra tredjedelen av Vitryssland blev en del av Polen och resten en sovjetrepublik.

Det andra världskriget förde med sig att hela Vitryssland förenades till en sovjetrepublik medan Polen fick kompensation i form av före detta tyska områden.

Hösten 1991 stod det klart att Sovjetunionen inte kunde fortsätta existera. De tre slaviska republikerna Ryssland, Ukraina och Vitryssland kom överens om att istället bilda OSS som består av åtminstone formellt sett fullt självständiga stater. Och så uppstod republiken Belarus som under de första självständighetsåren förde den kortlivade Vitryska folkrepublikens vit-röd-vita flagga och hade ett statsvapen som är nästan identiskt med det litauiska statsvapnet, en påminnelse om det gemensamma litauisk-vitryska historiska arvet.

Ulf Pauli, författare och specialist på Baltikums historia