Genom seklen har såväl trumpetare (och senare pukslagare) vid kavalleriet som trumslagare vid infanteriet både haft till uppgift att producera musik för marscher och underhållning och att vidarebefordra befälets order genom signaler i stridslarmet. Om trumpetarna och deras kolleger kan man läsa i Åke Holmquists Från signalgivning till regionmusik (1974) och Sigfrid Strands Militärmusikern i svenskt musikliv (1974).

I kavalleriet fanns under 1500-talet trumpetare i de olika förbanden, de så kallade fanorna. Under 1600-talet utvecklades organisationen; vid till exempel de beridna Drabanterna fanns mot slutet av seklet tre trumpetare och pukslagare som avlönades av hovstaten. De indelta kavalleriregementenas trumpetare avlönades med ett eget boställe och indelta räntor i det landskap där förbandet var organiserat. Trumpetaren hölls i allmänhet för värdefullare än trumslagaren, men även en indelt trumpetare hade ofta svårt att leva på sin lön. Mot slutet av 1700-talet förekom det att trumpetare arbetade extra som uppassare hos förbandets officerare för att dryga ut lönen.

Trumpeten ansågs tidigt vara det främsta, kungliga, signalinstrumentet. Ofta tjänstgjorde trumpetare under 1600-talet vid hovet i fredstid och i fält i krigstid.

Det var ofta svårt att få tag på goda trumpetare. När flottan gick till sjöss år 1677 fick man låna tre stycken av riksdrotsen Brahe, motsvarande hälften av örlogsflottans hela trumpetarkår. Under 1600-talet rekryterade flottan trumpetare bland annat från London och Hamburg. I flottan verkade trumslagare, pipare, pukslagare och trumpetare.

Kunniga musiker rekryterades från i första hand Tyskland, även om villkoren inte alltid blev så bra som sannolikt utlovats. När trumpetaren Gottfried Ulcke efter Karl XII:s död avskedades efter 24 år i svensk tjänst hade han inte fått ut de senaste årens lön. Allt han fick av den svenska kronan var en månadslön, så att han med fru och barn kunde återvända hem till Schlesien.

Positionen som trumpetare kunde lätt gå förlorad. Nils Lindqvist vid Kronobergs regemente hade under ryska kriget 1808 fått trumpetarfullmakt, men sedan avskedats och blivit vanlig soldat med motiveringen, att han var för gammal att läsa noter. Precis som i andra militära yrken kunde en eller flera söner efterträda fadern som trumpetare, men det fanns alls ingen automatik i detta.

De första signalerna befallde endast att en viss order skulle utföras, men snart utvecklades ett alltmer detaljerat signalsystem, där befälet gav order till trumpetaren om vilken signal som skulle blåsas. Order om anfall, reträtt, eld upphör, avsittning etc vidarebefordrades av trumpetaren. På äldre tiders övningshedar och moderna kasernetablissement har han, fram till detta sekels mitt, främst signalerat revelj, tapto, måltider, flaggans hissande och halande samt under vissa övningar och ceremonier. Ofta skaldade soldaterna ramsor till de olika signalerna. Om denna folkdiktning har Mats Rehnberg skrivit i Livgardisten han kommer till Gud (1960).

Marschmusiken växte fram under 1600-talet, då soldaterna fick lättare utrustning och det därmed gavs förutsättningar för en enhetlig och taktfast marsch. Musiken har också använts för att ge militären goodwill i det civila samhället, med det sena 1800-talets brunnsmusik som det klassiska exemplet. Detsamma gäller vid större parader. En av de största i vårt land hölls på Ladugårdsgärde sommaren 1843 då 12 700 man paraderade till tonerna från hela 500 militärmusiker.

Påfrestningarna under det stora nordiska kriget gjorde att Karl XII beordrade hårda prioriteringar i den militära organisationen, varför bland andra trumpetarna drogs in vid landsortens kavalleriförband. Däremot fick Livregementet till häst behålla sina trumpetare. Situationen förbättrades dock senare på 1700-talet och år 1756 bestämdes att varje kavalleriregemente skulle utrustas med ett par kopparpukor och trumpeter. År 1795 fick varje kavalleri- och dragonregemente trumpetare på samtliga kompanier och skvadroner.

När delar av artilleriet gjordes åkande i början av 1800-talet infördes även här trumpeter i stället för de tidigare använda trummorna.

Från 1740-talet började regementsmusikkårer växa fram, sedan särskilda arrendemedel fick användas till musikernas avlöning. Särskilda musikkassor på förbanden bidrog också till finansieringen. Vid övergången till ett värnpliktsförsvar kring år 1901 fanns det hela 53 musikkårer med nästan 1 300 musiker inom försvaret.

Därefter har en stegvis neddragning skett, om än tillfälligt avbruten under andra världskriget, fram till år 1971 då försvarets egen musik avskaffades till förmån för de helt civila regionmusikavdelningarna. Den nya organisationen hade såväl civila som militära engagemang, och inom försvaret växte åter önskan om egna musikkårer som kunde förvalta det militära musikhistoriska arvet. Alltifrån 1980-talets mitt har ett antal försvarsmusikkårer åter vuxit fram bland annat på flera garnisonsorter, inom hemvärnet och i synnerhet sedan Arméns musikpluton i Strängnäs börjat utbilda en ny kull värnpliktiga musiker varje år.

Därmed är cirkeln vad gäller militärmusikens utveckling sluten, och under hela färden har trumpetaren funnits med, oavsett hur stämbesättningen i övrigt har varierat, även om hans revelj och tapto inte längre kan höras över kaserngårdarna.

Lars Ericson, Krigsarkivet